 |
| Elias Canetti: Ögonspelet. Berättelsen om mitt liv 1931–1937. (Översättning: Eva Liljegren. Forum 1985) [Das Augenspiel. Lebensgeschichte 1931–1937, 1985] |
Ögonspelet är tredje delen av Elias Canettis fascinerande självbiografi. Måhända är den en aning mer ”litterär” – i den meningen att den förutsätter mer kännedom om tidens författare och miljö – än de båda inledande volymerna, Den räddade tungan och Facklan i örat.
Ögonspelet berättar om Canettis första tid som författare. Scenen är det kulturellt sjudande Wien som försvann i och med Österrikes ”återförening” med Tyskland, dit det aldrig hört. Canetti är en av de få kvarvarande från denna epok, som han beskriver som ”en tid då åtskilligt hände, men det var ännu mera en tid då man märkte hur mycket som skulle hända.”
Denna memoardel präglas också mycket av flera av de ledande kulturpersonligheter han lär känna. Dit hör författarna Hermann Broch och Robert Musil, skulptören Wotruba, det tillbakadragna kafégeniet Doktor Sonne – som bestås en av de få läsbara oreserverade lovsånger jag stött på i litteraturen – kompositören Alban Berg och hans bortgångne kollega Gustav Mahlers familj, författarna Franz Werfel och Stefan Zweig.
Sedan tidigare vet vi att Canettis karakteriseringskonst är bländande och flera av personerna bestås lysande porträtt. Fullständigt dräpande i sin satir är skildringen av Alma Mahler, tonsättarens änka, och hennes nye make, Werfel.
Canetti blir förälskad i Mahlers dotter Anna, eller kanske snarast i hennes oerhört vackra ögon – det är främst hennes blick boktiteln anspelar på. Anna själv är dock mer intresserad av Canettis brev än av hans person.
Livfullt skildrar Canetti sin granne, tidningen Neue Freie Presses utgivare, Ernst Benedikt och hans familj. Benedikt, sedermera olycklig flykting i Sverige, hade fyra döttrar och inviterade ständigt berömdheter till sitt hem. Att Canetti hade roligare åt Benedikts döttrar än åt hans gäster framgår klart. Ett par av de inbjudna – den gamle skalden Beer-Hofmann, som på sin höjd skrev två rader om året, och den rastlöse, febrilt mångskrivande Emil Ludwig – konfronterades med varandra inför Canettis skarpa ögon. Skildringen av mötet hör till höjdpunkterna i boken.
Det är det litterära livet – och i synnerhet den egna litterära karriären – med dess intriger och ärelystnad som står i centrum för Ögonspelet. Canetti försöker frigöra sig från Karl Kraus mäktiga men förlamande inflytande. Ständigt söker han förläggare för sin roman Förbländningen, oupphörligen arbetar han på att skapa sig ett namn. Han beskriver sina bemödanden utan att skona sig själv.
Eftersom ingen vill ge ut hans roman och hans pjäser ger Canetti uppläsningar ur sina verk och lyckas på det sättet göra sig bemärkt. Vid en uppläsning sitter ingen mindre än James Joyce i salongen. Han reser sig snart och går…
Till sist förbarmade sig äntligen en tidningsägare i Strasbourg över Canetti och bekostade utgivningen av Förbländningen 1935, trots att han själv för sitt liv inte ville läsa den. Canettis redogörelse för innehållet var helt tillräcklig. Tidningsmannen ansåg att han levde i den bästa av världar, omgiven av godhet. Att en så – som han tyckte – hemsk och orealistisk bok som Förbländningen borde ges ut, motiverade han med att den skulle visa människorna hur det kunde vara i världen om folk inte var förnuftiga, vilket de ju dock var, det var han helt övertygad om. Dessutom tyckte han att en 30-årig författare borde ha åtminstone någon bok utgiven.
Denne mecenat hade alltså inte begripit särskilt mycket, men Canetti var glad för att boken äntligen kom ut. Något brett genombrott innebar den inte. Canetti blev mer allmänt känd först i och med en nyutgåva av Förbländningen på 60-talet.
Men naturligtvis är det inte bara litteraturen som står i Ögonspelets blickpunkt. Canetti gifter sig – mot sin dominerande och viljestarka mors önskan – med den vackra Veza. Först när modern ligger för döden i Paris och hans bror kallar på honom, uppnår Canetti på nytt en skör kontakt med denna fascinerande kvinna. Nu får han också äntligen reda på bakgrunden till faderns död, en händelse som ju satt outplånliga spår i Canettis liv.
Ögonspelet är, särskilt om man är intresserad av den österrikiska mellankrigstidens kultur, minst lika läsvärd som de båda föregående memoardelarna. Trots sina 80 är Canetti fortfarande en författare i sin fulla kraft, med alla sina uttrycksmedel och sin makalösa stilkonst i behåll.
Detta innebär ett gott betyg även till översättaren Eva Liljegren, som inte haft någon lätt uppgift när hon fått ta vid efter Hans Levander som försvenskat både Den räddade tungan och Facklan i örat. Dessutom kom Ögonspelet ut på tyska först i år så hon kan inte ha haft särskilt mycket tid på sig, en omständighet som gör hennes insats än mer berömvärd.
© Klas Palmqvist
Texten publicerades i Östra Småland den 28 november 1985
Här är länkarna till mina texter om Elias Canetti:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar