Plötsligt står en tiger i hotellfoajén

Gunilla Palmstierna-Weiss: Minnets spelplats (Albert Bonniers Förlag, 2013)

Om jag hade fått önska vem i Sverige vars memoarer jag helst skulle vilja läsa, hade jag förmodligen sagt Gunilla Palmstierna-Weiss. Detta utan att våga hoppas att en sådan bok skulle bli verklighet; tiden går och Gunilla Palmstierna-Weiss har hunnit fylla 85.

Så plötsligt finns boken här! Minnets spelplats är en överväldigande generös volym, så full av liv, människor och konst att man knappt tror det är möjligt. Mina förväntningar var höga, men detta är ju så bra att man blir alldeles vimmelkantig av läslycka.

Jag visste att hennes farfar var Erik Palmstierna, baron som blev socialdemokratisk minister. Hennes bror var den tidigt bortgångne Hans Palmstierna, en av de första miljödebattörerna. Själv har hon arbetat som konstnär – keramiker – och scenograf, inte minst med Ingmar Bergman.

Hon har varit gift med författaren och konstnären Mark Sylwan – deras son Mikael står för den utsökt genomtänkta formgivningen av Minnets spelplats – och med Peter Weiss förstås; konstnär, världsberömd dramatiker genom pjäser som Marat/Sade och görfattare till Motståndets estetik, detta kolossala trebandsverk som
betytt mer för mig än någon annan roman.

Fast det är förstås inte sambanden med alla dessa män som gör Gunilla Palmstierna-Weiss bok till överdådig läsning – hon har hela sitt liv stenhårt hävdat sin rätt att vara och bemötas som professionell yrkeskvinna. Nej, det är vad och hur hon berättar. En dramatisk, hemsk och fantastisk uppväxt – de tidiga tonåren tillbringade hon i krigets Holland. Skildringen av det svenska kulturliv och -klimat hon själv blev en del av på 50-talet är nog det bästa jag läst om den tiden. Och så alla resorna på 60- och 70-talet, politiken, teaterarbetet, förbindelserna världen över.

Men Gunilla Palmstierna-Weiss är inte bara saklig, knivskarp och i besittning av total konstnärlig integritet; hon är till på köpet riktigt jäkla rolig! Boken är full av goda historier och en del händelser är närmast surrealistiska. Som när plötsligt en tiger kommer intassande i foajén på Hotel Kempinski i Berlin.

Minnets spelplats är en av de stora konstnärsmemoarerna i svensk litteratur. På rak arm kan jag faktiskt inte komma på någon som är bättre.

Lilianna Lungina och Oleg Dormann: Ordagrant. (Översättning: Hans Björkegren (Ersatz, 2013)

Hade Hjalmar Branting lyssnat på Erik Palmstierna och låtit lönnmörda Lenin när denne passerade Stockholm på väg till Ryssland 1917, hade nog Lilianna Lunginas (1920–1998) liv gestaltat sig annorlunda.

Hon föddes 1920 i en ryskjudisk familj, växte upp i Tyskland och Frankrike för att på 30-talet komma till Stalins Sovjet. En livsfarlig kulturkrock. Lungina hittade andningshål, hon översatte bland annat Astrid Lindgren. 

Året före sin död berättade hon sitt livs historia på sju timmar framför Oleg Dormanns videokamera. När programmen sändes i rysk tv blev de en osannolik tittarsuccé. Nu finns berättelsen som bok på svenska. Ett förfärligt och fantastiskt vittnesbörd om hur man genom konsten försöker behålla såväl sin värdighet som livhanken i ett totalitärt systems vardag. Som Nadezjda Mandelsjtams oerhörda Stalins mirakel, men en generation yngre. Livsperspektiv som får läsaren att hisna.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 19 november 2013