Kalmariten som bjöd Bellman på sillsallat

Olof Kexél föddes i Kalmar 1748 och dog  i Stockholm 1796 efter att ha intagit dubbelt så mycket kräkmedel som läkaren föreskrivit. Oljemålning av Per Krafft d ä, 1774. Göteborgs konstmuseum. Foto: Sixten Sandell.

En förmiddag på 1760-talet kom Carl Michael Bellman in på en krog i Stockholm och beställde sillsallat. Han blev djupt besviken över beskedet att någon sådan inte fanns att få.
– Behagar min herre sillsallat så kom till mig, sa då en annan av gästerna på stället och drog fram ett stort, väl omlagt paket ur fickan.

Paketet innehöll den efterfrågade rätten och den unge mannen, som hette Olof Kexél och kom från Kalmar, påstod att sillsallat, det hade han minsann alltid på sig.
– Se, det är att vara en rangerad karl! utbrast Bellman glatt imponerad.

Sillsallat, bra att ha i fickan om man skulle möta ett hungrigt diktargeni på krogen. Det finns många varianter av rätten. Klicka här för recept!

Han slog sig ner hos den välförsedde smålänningen och lät sig väl smaka. Därmed inleddes en vänskap som kom att vara livet ut.

Carl Michael Bellman (1740–1795). ”Bellmans mårgonsup, med smörgås i hand, trött och trumpen”, har Johan Tobias Sergel (1740–1814) noterat vid sin teckning från omkring 1790.

Olof Kexél hade gått i skola i Kalmar och blev redan som 13-åring student i Uppsala. 1768 kom han till Kommerskollegium i Stockholm. Det var vid den här tiden han blev god vän med Bellman. Annars finns det bara ett enda samtida vittnesbörd om honom från dessa år. Det är skalden Johan Gabriel Oxenstierna som skrivit i sin dagbok om ”den osmaklige Kexél”: ”Det  ges ingen ort, varest han ej är att finna, och ingen dit han ej medför ledsnad och förargelse”.

Den högdragne Oxenstiernas surmagade omdöme motsägs av nästan alla andra som kom i kontakt med den glade kalmariten: ”Kexél hade ett lekande snille, föga fallet för djupare betraktelser” menar till exempel Jonas Cederstedt, som kände honom väl. ”En glad ture”, skrev den något mer sentida diktarkollegan Per Daniel Amadeus Atterbom. 

Kexél gillade att roa sig och att göra av med pengar som han inte hade. Han var ständigt jagad av fordringsägare, emellanåt i klammeri med rättvisan, men hade ändå ett oförbränneligt gott humör. Någon ordning på sina affärer fick han aldrig. Han ägnade sig åt politiska skriverier och dömdes till böter. När han gått i borgen för en äventyrlig boktryckare rymde denne ur landet. Konkursen var ett faktum. Kexél lämnade Sverige i ett par år och vistades i Portugal och England. 

1773 återkom han till hemlandet och blev ordonnatör på Operan. Exakt vad tjänsten gick ut på är inte gott att säga, men en ordonnatör hade bland annat som uppgift att bestämma kostymerna för olika uppsättningar. Kexél gav också i flera år ut uppskattade Theatrealmanachor som innehöll värdefulla upplysningar om Operans verksamhet och anställda. Den tjänsten skötte han så bra att han till och med fick en ”douceur” på 2.000 riksdaler av Gustav III.

Men ända sedan 1771 var Kexél också en återkommande gäst på bysättningshäktet, även känd som gäldstugan, den dåtida metoden att försöka tvinga en skuldsatt person att få fason på sina affärer. Erfarenheterna från denna inrättning återspeglas i titeln på Mina Tidsfördrif på Gällstufwan som kom ut 1776–77. Innehållet är en brokig blandning av allehanda kuriösa anekdoter. Det mesta är översättningar och bearbetningar av utländska texter, dock utan att Kexél brytt sig om att uppge källorna. Han lånade texter minst lika ogenerat som han lånade pengar.

Sin tids store stjärnskådespelare Lars Hjortsberg (1772–1843) debuterade i favoritrollen som Kapten Puff i Olof Kexéls slitstarka pjäs med samma namn redan som 17-åring 1789. Rollen behöll han i över 50 år. Sista gången Hjortsberg framträdde som den ohejdbare pratmakaren var 1841. Bild: Elis Chiewitz, troligen från 1820-talet

Kexél skrev småstycken, journalistik och visor men även teaterpjäser. Fast egentligen rörde det sig förstås om bearbetningar av utländska original. Kapten Puff eller Storprataren blev Kexéls största framgång och har till och med renderat författaren epitetet ”det svenska lustspelets fader”. Stycket bygger på Le babillard av fransmannen Louis de Boissy (1694–1758) och titelfiguren blev en paradroll redan 1789 för tidens störste skådespelare, Lars Hjortsberg. Pjäsen har visat sig vara livskraftig. Den skrytsamme kaptenen, som pratar bort både sin befordran och sitt fördelaktiga giftermål har gestaltats av såväl Anders de Wahl som Jan-Olof Strandberg. Så sent som vid Dramatens 200-årsjubileum 1988 dök kaptenen upp på scenen än en gång.

Kexéls bestående insats kom att bli stiftandet av det än i dag i högsta välmåga existerande ordenssällskapet Par Bricole 1779. 
Det hade sitt ursprung i Bellmans frimurarparodi Bacchi orden och än i dag sjungs Kexéls visor på ordensmötena. Men framför allt Bellmans visor förstås, säkert också ibland Fredmans sång n:o 9. 
I denna Måltidssång hyllas ju bland annat den maträtt som blev början på vänskapen mellan två av det svenska 1700-talets stora nöjesprofiler:

Nå ödmjukaste tjänare, gunstig herr värd!
Klang, en klunk uppå skinkan innan steken blir skärd.
Vad den soppan den var delikat utan flärd,
och de frikadellerna, charmanta herr värd!
Sillsallaten förträfflig med äpplen och lök!
Delicieux den kalkonen i sin flottiga rök!
Maken bringa näpplig finns i konungens kök!
Råga mer i glasen, och den punschen försök!
Samtlige vänner kring denna bål
ha den äran vid fru värdinnans skål

Silhuett av Olof Kexél ur Wadströmska samlingen, Finlands nationalmuseum, Helsingfors. Bilden hämtad ur Henrik Schück och Karl Warburg: Illustrerad svensk litteraturhistoria. Fjärde delen, Gustavianska tiden (1985, faksimil av tredje upplagan från 1928)

Våldsam farfar och rubbad far

Olof Kexél härstammade från en inte helt okomplicerad kalmaritisk prästsläkt. 

Hans farfar Peter Kiexhelius (1690–1724) hade blivit av med jobbet efter att ha misshandlat sin kollega Lieffertz så illa att denne ”en lång tid måst ligga till sängs”. 

Olofs far, som också hette Peter men kallades Per (1721–1768), beskrivs i Kalmar stifts herdaminne som ”till lynnet egendomlig och säges de sista åren rent av ha varit rubbad till sina sinnen”. 1757 dömdes han och nämndemannen Jonas Henriksson ”för ett uppträde med oljud och buller” vid ett katekesförhör i kyrkan att böta 65 daler silvermynt. 

Per hade sex barn med sin hustru, kyrkoherdedottern Sara Swebilius (1724–1758), ”utmärkt för dygd och ovanlig skönhet”. Sonen Olof var äldst, född 1748, och hade fem systrar. De sägs ha varit ”Fröjas dyrkan tillgivne” och en av dem ska också ha fått ”oäkta barn”. 

Porträtt av Olof Kexél. Bilden hämtad ur Nils Personne: Svenska teatern några anteckningar 1 – Under gustavianska tidehvarfvet jämte en återblick på dess tidigare öden (1913). Wikimedia Commons

”Känning i nio månader”

Olof Kexéls Baldur den vise innehåller bland annat en parodi på den bibliska berättelsen om Salomo och drottningen av Saba. 

Baldur är borgmästare i Uppsala och får besök av Maja Thorborg från Skokloster. Efter besöket har ”både hennes hjärta, förstånd och mage blivit så uppfyllda med vishet, att hon hade känning hela nio månader efteråt”.

Kexél ger sig också på Höga Visan: ”Dina hår äro som en getahjord, dina tänder som en fårskock, och dina bröst äro såsom åsnetvillingar för en kärra”.

Böterna på 300 daler befriades Kexél ifrån av Gustaf III själv.  Författaren hade dock alls inget emot den juridiska uppmärksamheten – desto mer sålde ju hans skrifter. 

De flesta uppgifterna om Olof Kexél är hämtade ur den lilla boken Olof Kexél 1748-1796, stiftare av Sällskapet Par Bricole, bibliographia, dikter och prosa, utgiven av Gösta Lundström 1975. Även Kalmar stifts herdaminne, del 4 (1951) av Bror Olsson, och Olof Kexéls skrifter, samlade av P A Sondén (1837), har kommit till användning.

© Klas Palmqvist

Texterna var publicerade i Östra Småland den 19 september 2011