Inget för den som ska gå och lägga sig – Canetti: Den räddade tungan

Elias Canetti: Den räddade tungan. Historien om en ungdom. (Översättning: Hans Levander. Forum, 1979)
[Die gerettete Zunge. Geschichte einer Jugend, 1977]

I slutet av 70-talet bodde jag i en stuga i Gamla stan i Kalmar. Den var ett par hundra år gammal, vatten och el fanns indraget, men i övrigt var den måttligt moderniserad, kan man väl uttrycka det som.

Det var ändå praktiskt att bo där. Särskilt om man drabbades av akut läshunger. Då var det bara klättra ut genom köksfönstret, upp på muren runt den gamla kyrkogården, hoppa ner och gå den lilla biten till stadsbiblioteket, som sedan 40-talet låg inrymt i en av de gamla lasarettsbyggnaderna vid Slottsvägen.

En kväll 1979, när klockan var ungefär fem i åtta, drabbades jag av trängande litteraturbehov. Mina bokhyllor rymde vid den tiden inte tillräckligt många volymer för att på ett tillförlitligt sätt kunna stilla sådana hastigt påkomna begär.

Snabbt ut genom köksfönstret alltså, och in på biblioteket i absolut sista momangen före stängningsdags. Den första bok jag fick syn på var alldeles nyutkommen och hette Den räddade tungan. Jag kände till författaren, Elias Canetti, eftersom jag råkat höra litteraturdocenten Staffan Bergsten – som jag föregående höst själv hade haft som lärare i Uppsala – berätta om honom och hans märkliga roman Förbländningen från 1935 i det klassiska radioprogrammet Svar i dag.

Förbländningens huvudperson, den bottenlöst lärde sinologen Peter Kien, hade för övrigt aldrig kunnat hamna i samma beråd som jag; hans lägenhet var fylld av böcker som han umgicks med mycket hellre än med människor. Så slutade det illa för honom också...

Nåväl, jag snappade åt mig Den räddade tungan, gick till disken där bibliotekarien registrerade dagens sista lån, begav mig hemåt, klättrade in genom köksfönstret och satte mig tillrätta i läsfåtöljen.

Där blev jag kvar. Länge. Alldeles oförberedd råkade jag ut för en av de där riktigt, riktigt stora läsupplevelserna som man förunnas några få gånger i livet. En bok man blir fullkomligt uppslukad av, så till den grad att det inte finns minsta tillstymmelse till tanke på att lägga den ifrån sig innan man läst ut den.

Jag var klar någon gång på småtimmarna, borstade tänderna, klädde av mig, gick och la mig, sov en halvtimme, gick upp, klädde på mig, borstade tänderna och gick till jobbet. I ren eufori lyckades jag ändå göra en del nytta på tryckeriet där jag jobbade. När jag kom hem började jag läsa boken från början igen. Fast då somnade jag efter ungefär 50 sidor.

Sedan dess har jag läst om den ytterligare några gånger, senast för bara ett par dagar sedan. För nu finns Den räddade tungan, första delen av Canettis självbiografiska trilogi, utgiven på nytt i Brombergs serie Nobelklassiker, med Horace Engdahl som redaktör. Förordet är signerat Per Landin – uppvuxen i Kalmar – och fungerar som en alldeles utmärkt introduktion till ett av 1900-talets största författarskap.

Jag tror förstås inte att alla som läser Den räddade tungan blir lika bergtagna som jag. Men se upp, det kan hända att boken håller dig vaken hela natten!

© Klas Palmqvist

Texten publicerades i Östra Småland den 2 november 2012

Här är länkarna till mina texter om Elias Canetti:

• Jag och Elias Canetti i Östra Småland 1982–2014

• Inget för den som ska gå och lägga sig – Canetti: Den räddade tungan

• Kamelernas ansikten påminde om gamla engelska damer – Canetti: Rösterna i Marrakesh

• Dysternysterskan, Månkusinen och Pappersdrinkaren – Canetti: Öronvittnet

• Svårt att svälja all panegyriken – Canetti, förvandlingens väktare

• Justitiepalatset brinner och polisen skjuter – Canetti: Massa och makt

• Författare i Wiens sjudande 30-tal – Canetti: Ögonspelet

• Büchner äntligen utan kaffefläckar