Astrid Göransson och hennes damer

Tre damer. Astrid Göransson och två av porträtten i samlingen ”Casting”, som visades på Galleri Monica Strandberg i Kalmar i september–oktober 2012.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

Astrid Göransson ritade en stor bild med kol på en vit vägg. Hon fotograferade, suddade ut lite, fotograferade igen, ändrade lite och fotograferade igen. När hon hållit på så i mer än ett år var hon klar med den tio minuter långa animerade filmen ”...nästan som en i familjen”. 

– Det är mer filmade teckningar än det är tecknad film. Jag är inte ute efter att skapa illusion; jag vill att man ska känna av hantverket och tillblivelsen.

Filmen handlar om Astrids mor Anna-Helén, småbrukardotter från Bjärehalvön. Operasångaren Emile Stiebel (1876–1950) och hans familj var sommargäster där och 1933, när Anna-Helén var 19 år, fick hon följa med familjen till deras fina Stockholmsvilla. Hon skulle få bli ”nästan som en i familjen”, hette det. Hon skulle få läsa engelska och gå på operan.

Bondtös. Ur Astrid Göranssons film ”...nästan som en i familjen”.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

I verkligheten blev hon piga, fick passa upp familjens tonårsbarn och laga mat på den stora Agaspisen. Hon kände sig ensam och skrev många och långa detaljerade brev hem till sin storasyster Clary. Det är breven som legat till grund för den både fyndiga och drastiska filmen. Den har en hel del att berätta om kvinnoliv och på sätt vis också om Astrid själv och hennes väg till konsten.

Astrid har samarbetat med kompositören och musikern Carin Blom som bland annat använt sig av tidiga grammofoninspelningar av Emile Stiebels röst.

– Det finns inget manus. Jag fixar inte det. Filmen fick växa fram i själva tecknandet, berättar Astrid.
– Men till slut blev jag trött på breven och gjorde en film om det.
Den kan man också se på utställningen. Släktskapet är tydligt med filmen där Bob Dylan låter pappersark med orden ur texten till Subterranean Homesick Blues falla till marken ett efter ett.

Också när Astrid Göransson målar vill hon undvika att det blir för vackert.
– Jag är inte ute efter illusionen av verklighet att det ska ”kännas verkligt”, men jag vill att där ska vara en verklig känsla. 

På utställningen på Galleri Monica Strandberg visar hon också en härlig samling damer i halvfigur, samtliga målade i äggtempera. 
– Det började med ”Kvidinge-Carmen”. När Sverigedemokraterna gick i kyrkan i folkdräkt, ja, då var jag bara tvungen att göra nånting. För jag har varit så ”anti”-folkdräkt, jag är uppvuxen med dräktkurser och vävning och Centerpartiet och allt sånt.

 ”Kvidinge-Carmen”. Hurdan är hon, egentligen?
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

 Astrid bestämde sig för att göra en tjej i folkdräkt.
– Hennes uttryck gör att man inte vet riktigt vad man tycker om henne. Är hon redig? Eller är hon söt eller är hon ful?
– Jag har gjort så mycket söta och vackra tjejer, men jag vill att de ska ställa en fråga till mig också. Jag ska inte riktigt veta. Jag ska tycka om dem, men... De får inte bli schablonvackra.

Porträttsamlingen kallar hon för ”Casting”.
– Man ska liksom välja vilka som ska få vara med i nästa film. Hela tiden har jag tänkt att jag måste sluta göra såna här damer, men det kommer bara fler och fler...

 Inte schablonvackra. Desutom har hönan har lagt en riktig blaffa på axeln på damen längst till höger.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

• Astrid Göranssons hemsida finns här.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 8 september 2012