 |
| Elias Canetti: Rösterna i Marrakesh. Anteckningar efter en resa. (Översättning: Brita Edfelt. Forum, 1982) [Die Stimmen von Marrakesch. Aufzeichnungen nach einer Reise, 1978] |
Finns det någon som glöms snabbare än förra årets nobelpristagare? Det gör det säkert, men onekligen innebär den ständige sekreterarens upprepade entré genom de vackra vita dubbeldörrarna att den närmast föregående pristagaren mer eller mindre förtjänt hamnar i bakvatten.
För den som till äventyrs har svårt att dra sig till minnes 1981 års hyllningsföremål meddelas att det var en i högsta grad både läsbar och läsvärd herre vid namn Elias Canetti. En författare man gärna reserverar en bit av sitt hjärta för. På svenska har nu utkommit en liten resebetraktelse med titeln Rösterna i Marrakesh.
Ett av Canettis särdrag är hans närmast axiomatiska förkastande av tanken på att acceptera döden. Även i denna lilla vackra bok återkommer han allt som oftast till denna idé. Stadens judiska kyrkogård finner han i ett långt framskridet stadium av förfall. Stenarna ligger omkullvräkta eller står på sned bland skärvorna. En bild av döden som total förintelse, utradering.
På andra prydligare kyrkogårdar menar Canetti att man kan bli varse en annan känsla.
”Utan att han vill tillstå det för sig själv, känner han sig en smula som om han hade besegrat var och en av dem i tvekamp. Han är också sorgsen, visst är han det, över att så många inte längre finns till, men i gengäld är han själv oövervinnelig.”
Boken inleds med Canettis olycksaliga mellanhavanden med kameler. Varje gång han träffar på de fascinerande djuren är de på väg till slakt. Vid ett tillfälle iakttar han ett dussin av djuren på knä runt en hög med foder:
”De hade olika ansikten. De liknade varandra men var ändå så olika. De påminde om gamla engelska damer, som värdigt och till synes uttråkade gemensamt intog sitt te, men inte helt kunde dölja den elakhet med vilken de betraktade allt omkring sig.”
Canetti berättar att han inte läst på landets historia, att han inte förstår arabiska. Han är ute efter en annan form av förståelse – ett slags identifikation med platsen. och som den kosmopolit han är lyckas han på detta vis i sina reseanteckningar ge en både fängslande och på sitt speciella vis inträngande skildring av sin korta tid i staden. Han förnekar på intet sätt att han är en tillfällig besökare men undviker ändå med självklarhet ”exotismen för dess egen skull” i sin berättelse.
Och Canettis skildring är fylld av medkännande med de människor som lever i stadens fattiga elände – barnen, de blinda tiggarna. I all den vanmakt han känner inför det oformliga bylte som varje dag bärs ut på torget och som med ett gutturalt läte försöker påkalla uppmärksamhet och få en allmosa, lyckas Canetti ändå se ett slags hopp, kanske det enda, Människornas sega livsvilja.
© Klas Palmqvist
Texten publicerades i Östra Småland den 24 november 1982
Här är länkarna till mina texter om Elias Canetti:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar