Ett liv i luckan i 32 år

Den 28 december 1990, en av Puttes allra sista dagar på jobbet. På andra sidan luckan står trogne kunden Lars Palmborg, som just inhandlat kvällstidningarna.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den svenska kiosken är i stort sett utrotad. Den där man kunde köpa tidningar och tobak, godis, glass, vykort och läsk. I Kalmar finns inte någon kvar där man handlar genom lucka. De som överlevt har konverterats till närbutiker, pizzerior eller grillbarer. Ett öde som också drabbat Puttes Kiosk på Erik Dahlbergs väg.

I år är det 30 år sedan Berndt Österberg för sista gången låste kiosken och satte sig på sin Monarkcykel för att trampa den korta sträckan hem till Norrgårdsgatan på andra sidan Norra vägen.

Berndt Österberg? Nej, det var det sannerligen inte många som visste vem det var. Inte jag heller. Men Putte i kiosken, han var ett begrepp i Kalmar ända sedan slutet av 50-talet.

”Lite vemodigt blir det nog att sluta efter så många år”, sa Putte till Östra Småland 1990. ”Jag har ju aldrig haft tid att ägna mig åt något annat än kiosken. Semester har jag inte haft på tio år, inte ens en ledig vecka”. Lutad mot väggen stod som alltid Puttes cykel, redo för den sista turen hem från kiosken.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Som alla andra hade jag genom åren då och då handlat hos Putte. Kioskens läge var bra, inte minst när Kalmar FF hade match på Fredriksskans. Men det var inte förrän 1989, när jag flyttat in alldeles i närheten, som jag blev stamkund hos honom. Nästan varje dag gick jag till kiosken för att inhandla kvällstidningarna och ett paket John Silver med filter – numera nyttjar jag det förstnämnda varuslaget med måtta och det andra inte alls.

I mellandagarna 1990 gjorde jag mina reguljära inköp och Putte la som vanligt varorna på disken utan att jag behövde säga något, han visste vad jag skulle ha. Jag tackade och eftersom jag betalade med en hundralapp halade han fram sin stora, välfyllda hästhandlarplånbok med sedlar ur fickan och gav mig omsorgsfullt växel tillbaka.

Samtidigt sa han oförmedlat på sitt typiska, lite buttra sätt: 
– Nu får det räcka, nu lägger jag av.
– Jaså, sa jag. Hur kommer det sig?
– Jag har stått här i 32 år. Jag har sålt kiosken och slutar vid nyår.

Jag beklagade att han skulle pensionera sig. Putte hade sinne för service; han satte en ära i att i förväg plocka fram det han visste att kunden skulle ha. Men jag gillade också att han vanligtvis inte alls var den förbindliga, snacksaliga typen av handelsidkare, tvärtom. Hans speciella, tvära framtoning gjorde honom faktiskt till av stans mer markanta profiler.

I det här utrymmet travade Putte omkring i tre decennier. Till slut blev golvet framför luckan förstås alldeles utslitet. Men resten av korkmattan var det inget fel på. Så Putte lät skära bort ungefär en halv kvadratmeter och la nytt golv i rektangeln. Så agerar en äkta småländsk affärsman.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Putte visste inte att jag arbetade på tidningen. När jag kom till jobbet senare samma dag och berättade att Putte sålt kiosken gav sig rutinerade reportern Thorsten Jansson och lika erfarne fotografen Joy Lindstrand genast i väg till Erik Dahlbergs väg. Putte blev klart överraskad av besöket.

För Thorsten och Joy berättade Putte att han i sin ungdom sysslat både med billackering och cykelreparationer. I slutet av 50-talet öppnade han en glasskiosk vid Erik Dahlbergs väg. Men någon drog ur elkontakten och glassen flöt bort. Putte satsade på korv i stället. Och korv sålde han jämsides med det vanliga kioskutbudet ända fram till 1972. 

Annars tyckte han att sortimentet i stort sett varit sig likt hela tiden.
– Men man kan inte ha allt, det går inte.

Däremot tyckte han att kunderna förändrats:
– Folk är lite mer stressade i dag när de kommer.

Från klockan tio på förmiddagen till klockan nio på kvällen stod Putte i sin kiosk. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Och han visste precis vad alla stamkunder ville ha. Och de var många.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När jag gick till kiosken dagen därpå sa jag till Putte att jag sett att Östran skrivit om honom:
– Ja, det var bra. Men jag fattar inte hur de fått reda på att jag skulle sluta.
– Det är nog nån kund som skvallrat, sa jag.

Putte tittade eftertänksamt på mig men sa ingenting. Jag betalade för tidningarna och cigaretterna och sa hej då. Det var sista gången jag såg honom.

Berndt ”Putte” Österberg var född i Kalmar 1927. Han tillbringade sin sista tid på Oxhagshemmet och avled 2001.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

FAKTA/Kioskdöden
Från början av 1990-talet till mitten av 2010-talet försvann det cirka 900 kiosker i Sverige. 2015 var 24 kommuner är helt utan kiosk, antalet lär ha ökat sedan dess. Början till slutet kom redan 1972 när affärstidslagen slopades. Innan dess var det bara kiosker som fick ha öppet på kvällar och helger. 

Ingen av Puttes efterträdare lyckades driva kiosken lika framgångsrikt som han själv hade gjort i så många år. Det var inte förrän den totalförvandlades till Kalmargrillen som det blev riktig fart på affärerna igen. Så här ser Puttes före detta kiosk ut numera. Luckan finns kvar men den används inte, utan kunderna går in i kioskbyggnaden. Bild från 2015.
Foto: Klas Palmqvist

På kioskfönstret alldeles till höger om Putte på bilden överst i blogginlägget finns 1990 års glasslista från GB uppsatt. Lakritspucken kostade sex kronor och en Daimstrut dubbelt så mycket. Magnum – det fanns bara en sort – gick på nio kronor.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 2 januari 2016