1. FC Union Berlin – Schalke 04 den 26 maj 2001

Den här sidan i Östra Småland gjorde jag inför den tyska cupfinalen 2001. Förmodligen den första större presentationen av Union Berlin i svensk press. 

Den 26 maj 2001 spelades den tyska cupfinalen på Olympiastadion i Berlin. Där möttes 1. FC Union Berlin, som just kvalificerat sig för spel i andraligan, och Schalke 04, som med minsta tänkbara marginal hade missat att vinna Bundesliga, sedan Patrik Andersson på tilläggstid i sista omgången skjutit titeln till Bayern München.

Själv har jag intresserat mig för Union sedan en oförglömlig tågresa mellan Prag och Berlin 1984. Jag var på väg hem från Budapest och hamnade efter ett tågbyte i den då tjeckoslovakiska huvudstaden i samma kupé som Bernd, Andreas och Torsten, tre killar från Östberlin. 

Med pilsner och fotbollssnack som effektiva smörjmedel blev det några lika roliga som intensiva timmar på tåget. Trion konstaterade att DDR var ”Scheiße”, vilket de förstås hade rätt i – med undantag för ölet som vi konsumerade i tämligen ansenliga mängder under resans gång. De östtyska sportframgångarna avfärdades med att OS-gulden mestadels vanns i totalt ointressanta grenar som kanotslalom och slikt. Nej, fotboll var det enda som gällde och där var ju Bundesliga bäst. Eftersom killarna bodde i Berlin kunde de, liksom många andra i DDR, följa förbundsrepublikens fotboll genom de västtyska TV-kanalerna.

"Men ni måste väl ändå ha ett hemmalag som ni går och tittar på?”, frågade jag till slut och begrep i alla fall så mycket som att de inte skulle säga Dynamo, som ju var tätt förknippat med Stasi, den avskydda säkerhetstjänsten. Och det gjorde de förstås inte heller, i stället svarade de med en mun: ”Union!”

Jag hade förstås aldrig hört talas om klubben, men fick direkt en snabblektion om varför det självklart var Union man måste hålla på, även om laget just hade åkt ur högsta ligan efter att ha förlorat kvalet mot Chemie Leipzig. Jag fick veta hur publiken skanderade ”Muren måste bort!”, när Union fick frispark i bra lägen och motståndarna på vanligt vis ställde upp sig för att försöka hindra att det blev mål. Sådana fraser yttrades ju annars inte ostraffat i östra halvan av stan, vars västra del låg inkapslad bakom den ”antifascistiska skyddsvallen”. Men här gällde det ju bara fotboll…

Allt jag lärde mig gjorde mig förstås bara mer och mer intresserad av klubben. Att laget spelade i rött och vitt kändes ju dessutom hemtamt med tanke på var mina invanda fotbollssympatier hemifrån låg.

Bernd och jag höll kontakt och vi träffades allihop året därpå i Budapest, där det förstås slank ner mer pilsner och pratades mer fotboll. Union hade vunnit andradivsionen och kvalificerat sig för spel i Oberliga igen. 

Men sedan tappade vi tyvärr bort varandra och jag har ingen aning om vart ödet och tiden har fört Bernd, Andreas och Torsten, men jag hoppas förstås att allt gått väl för dem och förutsätter att de fortsatt vara lika glödande Unionsupportrar som de var när vi träffades första gången, ”Einmal Unioner, immer Unioner!” heter det ju med all rätt.

Själv försökte jag följa lagets öden på avstånd så gott det nu gick. Hade man tur kunde man hitta åtminstone en sluttabell i någon tidning – Union kom på en överraskande sjundeplats comebackåret 1985/86, men sedan gick det sämre och våren 1989 åkte laget ur igen. 

Innan dess hade jag våren 1987 på järnvägsstationen Berlin-Lichtenberg – där jag befann mig för tågbyte, än en gång på väg till Budapest – helt oförhappandes råkat bli vittne till hur Unionsupportrar på hemväg från ett nederlag i Dresden under ytterst kvalificerad polisbevakning föstes över från ett tåg till ett annat. Det var en upplevelse som inte precis gjorde mig mindre intresserad av Union och av klubbens minst sagt färgstarka fans.

När det östtyska seriesystemet upphörde att fungera hamnade Union i fjärdedivisionen och jag höll på att tappa laget ur sikte. Men i mitten av 90-talet fick vi tillgång till Internet på jobbet och något av det första jag gjorde var att ta reda på hur det egentligen stod till med Union. Äntligen kunde jag följa klubben och lagets öden ordentligt. Min hjärtegode och parabolförsedde arbetskamrat B-G Roos spelade dessutom in tyska fotbollssändningar på video åt mig och där kunde man emellanåt få se sammandrag av lagets matcher. Ibland direktsändes rent av en hel match, som den oförgätliga cupsemifinalen i februari 2001 när Union slog ut Borussia Mönchengladbach.

Och därmed hade alltså det lilla laget från Köpenick i sydöstra Berlin till allmän överraskning nått cupfinalen. Inför den kunde jag inte låta bli att göra en helsida om Union i Östra Småland. Jag skulle tro att det var den allra första större presentationen i svensk press av denna mycket speciella klubb, som ända sedan den där tågresan 1984 haft en given plats i mitt hjärta.  

Mötet med Bernd, Andreas och Torsten kom att förändra och i högsta grad berika mitt liv. Det är jag dem djupt och evigt tacksam för.

© Klas Palmqvist