István Wampetits – tränaren som förde Kalmar FF till toppen

István Wampetits finns sedan 2016 på Kalmar FF:s Wall of Fame på Guldfågeln Arena. Porträttet är utformat av Pelle Friberg.

Under sina första säsonger i Allsvenskan 1949–51 levde Kalmar FF högt på sin kampmoral, men spelade en skäligen simpel fotboll. När laget gjorde comeback i högsta serien hösten 1953 spelade laget den taktiskt mest avancerade anfallsfotbollen i landet. Bakom förvandlingen låg den ungerske fotbollstränaren István Wampetits, som kom att sätta sin prägel på Kalmar FF under störrre delen av 50-talet.

När Wampetits kom till Kalmar inför vårsäsongen 1951 – man spelade höst/vår på den här tiden – låg KFF sist i Allsvenskan på ynka tre poäng och laget åkte mycket riktigt ur. I en intervju sa den nye tränaren så här:

– På ett år kan jag inte lova att få upp laget igen, men om två år!

Det krävdes mycket riktigt två säsonger i gamla division II innan KFF kom tillbaka till högsta serien. Men Wampetits metoder var länge omstridda och han hann rent av utnämnas till ”den största bluff som varit i Kalmar” innan resultaten började komma.

Bakom värvningen av Wampetits låg sponsorföreningen Kalmarbygdens Idrottsvänner. Den bestod av välbärgade supportrar och företagare, beredda att skjuta till pengar för löner och spelarförvärv om en svensk proffs- eller halvproffsliga skulle bildas, något som var högst aktuellt åren runt 1950 för att försöka hejda spelarexporten till främst Italien och Frankrike. Nu blev det inget av med den svenska proffsfotbollen den gången och i stället satsade idrottsvännerna i Kalmar det ihopsamlade kapitalet på en ny tränare.

För det var inte precis någon orutinerad tränarkraft Kalmar FF anlitat. Redan 1921, som tonåring, blev Wampetits – som då stavade sitt efternamn Vampetich – spelande tränare i Debreceni VSC (för övrigt samma klubb som 2009 kom att slå ut KFF i Champions League-kvalet).

Debreceni Vasutas Sport Clubs emblem. Klubben har vunnit det ungerska mästerskapet 2005, 2006, 2007, 2009, 2010, 2012 och 2014. Enligt mitt gamla ungerska lexikon betyder "vasutas" järnvägsman och betydelsen bekräftas också av det bevingade vagnshjulet på märket.

När proffsfotbollen sedan  infördes i Ungern 1926 blev Wampetits enbart spelare (på kontinenten var Österrike först med proffsfotboll, ett år tidigare än ungrarna). Wampetits spelade sedan fem säsonger med den nybildade proffsklubben Bocskay FC, uppkallad efter en ungersk nationalhjälte från 1500-talet och sammansatt av spelare från de tre bästa amatörlagen i Debrecen. 

1931 var Bocskay på sommarturné i Sverige och enligt egen utsago fäste sig Wampetits redan då vid landet. Inte långt senare tvingade en svår skada Wampetits att sluta spela och han fortsatte som tränare.

Sommaren 1937 fick han anställning i Degerfors som han snabbt tog upp i Allsvenskan. Tack vare István Wampetits blev orten en plats som fortfarande genomsyras av fotbollskultur och där hans namn länge var näst intill heligt: ”Så gjorde vi aldrig på Wampetits tid” hette det ofta när nya tränare försökte komma med egna idéer. 

När Degerfors i slutet av 30-talet var på Norrlandsturné och överraskande fick stryk av Västerbottens länslag med 3–2 fäste sig István Wampetits vid den mörke, kraftfulle motståndarcentern. 1940 lyckades han locka forwardstalangen till Degerfors där han snart började vräka in mål. Namnet? Gunnar Nordahl, förstås! 

Nordahl fortsatte så småningom till Norrköping, där han fick en annan ungersk tränare i Lajos Czeizler som så småningom blev hans tränare även i Milan. Nordahl underlät aldrig att påpeka att nästan allt han lärt sig om fotboll hade han de båda ungerska fotbollstänkarna att tacka för.

Omslaget till Gunnar Nordahls bok Guld och gröna planer från 1954. En av de mer läsvärda svenska fotbollsmemoarerna, ”spökskriven” av Nordahls gode vän, den rutinerade sportjournalisten Wille Engdahl på Stockholms-Tidningen, för övrigt morfar till SVT-sportens Jens Lind.

Tränare från Ungern och Österrike – och senare även Tjeckoslovakien – hade varit verksamma i Sverige sedan 1920-talet. De centraleuropeiska instruktörerna kom ända in på 1970-talet att prägla svensk fotboll i ännu högre grad än de brittiska. Som tränare i Bocskay hade Wampetits för övrigt haft sin äldre landsman József Nagy, som också tränat det svenska landslag som tog OS-brons i Paris 1924, Sveriges första riktigt stora fotbollsframgång. OS betraktades som VM innan det första officiella världsmästerskapet arrangerades av dubbla OS-mästarnationen Uruguay 1930. 

I Bocskay spelade för övrigt även Imre Markos och både han och Nagy kom att arbeta i många svenska klubbar. En gång varje år försökte Wampetits, Czeizler och Kálmán Konrád – verksam i bland annat Örebro SK och Malmö FF – träffas för att få prata fotboll med varandra på sitt modersmål. 1953 förklarade István Wampetits att han sedan sex år hade ett spelsystem klart som utgjorde en ”specialblandning av österrikiskt och engelskt”, men som han i brist på tillräckligt kvalificerat spelarmaterial aldrig riktigt fick chansen att omsätta i praktiken.

Fyra framgångsrika ungerska tränare tittar på en match mellan Karlskoga och Brage i slutet av 1930-talet. Från vänster István Wampetits, József Nagy, Lajos Czeizler och Kálmán Konrád. Deras grundliga fotbollskunskaper fick många svenska klubbar ta del av och de bidrog i oerhört hög grad till den svenska fotbollens utveckling. 
Foto: Degerfors IF/Wikimedia Commons

Wampetits framgångar i Degerfors gjorde honom till svensk landslagstränare i ett par omgångar. Han var också AIK-tränare några säsonger. Då upptäckte han en annan extrem talang, som vid tillfället bara var tolv år gammal. Pojken hette Kurt Hamrin och kom liksom Gunnar Nordahl att bli ett av de riktigt stora namnen i både svensk och italiensk fotbollshistoria.

Gunnar Svensson, till vänster, och István Wampetits övar passningsteknik i flygflottiljen F12:s gymnastikhall i februari 1951. De båda bilderna här nedanför är tagna vid samma tillfälle. Fotografierna kommer ur Gunnar Svenssons samling.

Originalbildtexten lyder: ”Smidighetsgymnastik med Wampetits som gott föredöme”.

B-lagets ytterhalv Inge Kimbro svingar benet ovanför ryggen på A-lagets högerytter Lennart ”Vitis” Petersson.

Under Kalmar FF:s båda år i andradivsionen lyckades Wampetits att revolutionera såväl träningsmetoder som taktik. Stor vikt las vid tekniken och när KFF var tillbaka i Allsvenskan spelade man enligt senaste ungerska modell med ”Girre” Ericsson som tillbakadragen center – ett par decennier senare skulle han kallats speluppläggare på mittfältet. Detta spelsätt var näst intill okänt i Sverige, utom där det fanns andra ungerska tränare, förstås. I stället för en genombrottscenter, typ Gunnar Nordahl, spelade KFF med de två små kvicka och smarta spjutspetsarna Bertil Rylander och Olle Lind som valsade runt med motståndarförsvaren. 

Ingemar ”Pinnen” Högbergs skott seglar in och Kalmar FF tar ledningen med 2–0 mot Djurgården hemma på Fredriksskans 1953. Målskytten befinner sig så långt bort till vänster att han inte syns i bild. De rödvita KFF-spelarna Olle Lind och Bertil Rylander agerade anfallsspetsar på ett sätt som motståndarna inte alls var vana vid. Målvakten som hamnat på mellanhand är Arne Arvidsson (40 landskamper 1954–1965) och vänsterbacken vid närmaste stolpen är förre Kalmar AIK:aren Ingvar ”Mysing” Petersson, far till TV-experten Bosse Petersson.
Kolorerat foto ur Kalmar FF:s arkiv

Vid den här tiden var Ungern utan jämförelse Europas mest avancerade fotbollsnation. Budapest – med sina många klubbar och sina många kaféer, där spelare, tränare och supportrar träffades och diskuterade fotboll i timmar varenda dag – fungerade från sekelskiftet 1900 och flera decennier framåt som ett kvalificerat fotbollslaboratorium, ett drivhus där nya idéer föddes provades, förkastades eller förfinades.

Jonathan Wilson: 
The Names Heard Long Ago –  How the golden age of the Hungarian football shaped the modern game
(Blink, 2019)

Den brittiske journalisten och författaren Jonathan Wilson har berättat den fascinerande historien om den ungerska fotbollen under 1900-talets första hälft i The Names Heard Long Ago: How the Golden Age of Hungarian Football Shaped the Modern Game, utgiven 2019 och en av de allra bästa fotbollshistoriska böcker som någonsin skrivits. 

Hjältarna från Wembley 1953. Övre raden från vänster:  Gyula Lóránt, Jenő Buzánszky, Nándor Hidegkuti, Sándor Kocsis, József Zakariás, Zoltán Czibor, József Bozsik och László Budai, Främre raden fr v: Mihály Lantos, Ferenc Puskás och målvakten Gyula Grosics.
Foto: Wikimedia Commons

Redan under mellankrigstiden kunde man i Budapest studera till fotbollstränare på högskolenivå. Ungern hade spelat VM-final 1938 och 1953 blev ungrarna det första landslaget någonsin från kontinenten som vann över England på Wembley, en utklassningsseger med 6-3. Fram till Ungernrevolten 1956, som kom att sprida de ungerska landslagsspelarna över hela jorden, var det ungerska landslaget bäst i världen, även om man till omvärldens oförställda häpnad förlorade VM-finalen 1954 mot Västtyskland. Brasilien importerade, via tränaren Dori Kürschner, den ungerska spelmodellen som finjusterades till den revolutionerande 4-2-4-uppställning som gav brassarna deras allra första VM-titel vid turneringen i Sverige 1958.

I Kalmar FF höll man dock fast vid det sedan länge beprövade engelska försvarsspelet med trebackslinje och två defensiva mittfältare, de så kallade ytterhalvorna. KFF saknade de rätta spelartyperna för att klara av ett mer modernt försvarsspel, menade Wampetits. Men det man fick var gott nog.

Kalmar FF-laget som steg upp i allsvenskan 1953. Övre raden raden från vänster: István Wampetits, Bengt Rosenlund, Bertil Rylander, Olle Lind, Kalle Herrlin, Georg ”Girre” Ericsson och Ingemar ”Pinnen” Högberg. Främre raden fr v Bertil Olsson, Lennart Johansson [senare Engström], Torild Johnsson, Börje Togner och Bertil Wennerström.
Bilden hämtad ur Rekord-Magasinet nr 26/1953.

István Wampetits hade mött tufft motstånd i Kalmar, där långtifrån alla förstod hans idéer. Han krävde också att själv få ta ut laget, vilket vid denna tid var allt annat än självklart att tränaren skulle göra – i de flesta föreningar ombesörjdes den saken av lagledaren. Som sådan fungerade vid tidpunkten för Wampetits ankomst förre KFF-tränaren Gösta Carlsson. Delvis fördes maktkampen offentligt i tidningarna och till slut lämnade Gösta Carlsson lagledarposten och ersattes av gamle lagkaptenen Gunnar Svensson, som livet ut höll Wampetits som den bäste tränare han någonsin haft.

Den fotbollsmässiga kulmen på Wampetits tid i Kalmar kom hösten 1953 när KFF ledde allsvenskan för första gången någonsin och Olle Lind som allra förste KFF-spelare togs ut till A-landslaget.

Vid sidan av tränarjobbet i KFF drev István Wampetits under en tid en tobaksaffär på Kaggensgatan. Senare ska han ha arbetat på Sparbanken. Här tycks han i alla fall sitta och räkna pengar.
Foto ur Åke ”Mapsen” Olsons samling.

Sedan gick det inte riktigt lika bra, Kalmar FF åkte ur Allsvenskan 1955, men Wampetits popularitet stod sig i Kalmar. Han fortsatte som tränare på nivån nedanför Allsvenskan och jag minns själv hur han dök upp på Fredriksskans för en match i Södertvåan i slutet av 60-talet. Han var då tränare för Sölvesborgs GIF, som nog aldrig varit bättre, varken förr eller senare. Wampetits presenterades av speakern och fick en lång och varm applåd som han anspråkslöst tackade för genom att till hälften vända sig om på bänken och vinka lite försiktigt, på en gång stolt och smått generad verkade det som.

István Wampetits var född den 3 maj 1903. Han avled i Göteborg 1993, strax före sin 90-årsdag.

Gustaf Andersson lyssnar andäktigt till vad István Wampetits har att säga. Andersson hade 1936 blivit Kalmar FF:s förste reguljäre tränare någonsin. Fast när bilden togs på 50-talet var han föreningens ordförande.
Foto ur Åke ”Mapsen” Olsons samling

FAKTA/István Wampetis tränarkarriär
István Wampetits var spelare och tränare i Ungern innan han kom till Degerfors och tränade också det svenska landslaget 1939 samt 1944–45.
Degerfors IF 1937–44
Malmö FF 1945
AIK 1945–48
Örgryte IS 1949–50
Kalmar FF 1951–55
Karlskoga IF 1955–56
Kalmar FF 1956–58
Kalmar AIK 1958
Halmstads BK 1959
Helsingfors IFK 1961
Gais 1962
IK Oddevold 1965–66
Sölvesborgs GIF 1968

Den här bilden på István Wampetits togs när han besökte Fredriksskans i samband med den oerhört uppmärksammade seriefinalen mellan Kalmar FF och IFK Göteborg 1975. KFF vann med 3–1 och var på god väg upp i högsta serien igen där man inte befunnit sig sedan Wampetits var lagets tränare på 50-talet.
Foto: Östra Småland

Vid besöket i Kalmar 1975 hade István Wampetits med sig den här lyckobringande bollen, som nog var bättre pumpad den gången. Den hade hamnat i nätmaskorna på Fredriksskans inte mindre än åtta gånger den 31 maj 1953 när Kalmar FF besegrade Häcken med 5–3 och för andra gången gick upp i Allsvenskan. Efter matchen tog tränare Wampetits hand om bollen och alla spelarna skrev sina autografer på den. Sedan behöll han den som ett kärt minne fram till 1975, då han återlämnade den till KFF med hopp om att laget snart skulle vara tillbaka i högsta serien. Och det gick ju vägen till slut. 
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist
Ovanstående är en bearbetad, sammansatt och utvidgad version av olika texter som varit publicerade på bloggen KFF-snack den 16 mars och 3 maj 2006 och i Östra Småland den 28 juni 2008 och den 1 augusti 2016