När Kalmar var nära att bli blått för gott

KFF-målvakten Bengt Kjell kastar sig förgäves och tvingas konstatera att Kalmar AIK gjort 4–1 genom Bosse Carlsson i vårderbyt 1947 på Fredriksskans. Närmare än så här att bli stans dominerande fotbollslag har KAIK aldrig varit.
Foto ur Åke ”Mapsen” Olsons samling

Himlen var klarblå över Fredriksskans på Kristi himmelsfärdsdagen 1947. Och Fotbollskalmar var på god väg att anta samma kulör efter 20 års röd dominans.

Kalmar AIK hade besegrat lokalrivalen Kalmar FF med odiskutabla 5–2 i södertvåans näst sista omgång och därmed skaffat sig ett utmärkt utgångsläge att hänga kvar i näst högsta serien. En stor serieomläggning skulle genomföras och hälften av de tio lagen skulle flyttas ner till division III.

För KFF såg det desto dystrare ut. Efter en nattsvart höstsäsong (man spelade höst/vår) hade man inlett våren med att kämpa sig till fyra raka vinster. Men så kom alltså derbyförlusten.

Allt tycktes upplagt för ett maktskifte i Kalmarfotbollen. Ända sedan KFF bildats 1927 hade man varit nummer ett i stan. Vid ett par tillfällen hade KAIK visserligen haft chansen att etablera sig på en snäppet högre nivå än rivalerna, men misslyckats varje gång. Men efter 5–2-segern över KFF var det ingen som tvivlade på att paradigmskiftet snart skulle vara ett faktum. 

En formalitet återstod: sista omgången, som skulle bestämma om KFF eller Höganäs skulle åka ur. Eller möjligen IFK Malmö eller – nästan omöjligen – KAIK. Så här såg tabellen ut (seger gav fortfarande bara två poäng):

KAIK skulle ta emot redan avsågade Olofström hemma på Fredriksskans medan KFF hade att försöka ta poäng mot klara seriesegrarna HBK på Örjans vall. Höganäs tog sig an Malmö BI på bortaplan och IFK Malmö mötte Nybro.

Malmökamraterna tog den poäng man behövde  genom att spela 1–1 på Victoriavallen. Höganäs gjorde också vad man måste och slog Malmö BI med 4–1.  

Men om KFF bara kunde besegra Halmstad spelade det ingen roll vad Höganäs gjorde. Smålänningarna tog också kommandot direkt. Något mål blev det dock inte förrän åtta minuter in i andra halvlek när lille Rune Johansson från Emmaboda snärtade in ett skott från nära håll, intill ena stolpen. En av de allra viktigaste fullträffarna i KFF-historien. 

Gästerna fortsatte att styra och ställa mot ett allt mindre intresserat hemmalag och att lagkaptenen Gunnar Svensson kunde göra 2–0 i 78 minuten var fullkomligt logiskt.

Alltså höll sig KFF kvar i näst högsta serien. Som enda Kalmarlag. 

KFF-laget som stod för bragden i Halmstad den 18 maj 1947. Övre raden fr v: Rolf Holmström, Rune ”Jipas” Johansson, Gunnar Svensson, Evald ”Tjöffen” Nilsson, Stig ”Fnutten” Nilsson och Georg ”Girre” Ericsson”. Främre raden fr v: Bertil ”Jeppe” Olsson, Lennart Johansson (som senare bytte efternamn till Engström), Bengt ”Spjället” Kjell, Stig ”Litzen” Lundström och Artur Petersson.
Foto ur Åke "Mapsen" Olsons samling

För på Fredriksskans knöt sig allt för Kalmar AIK, som tvingades ställa upp utan Ivar ”Pie” Nilsson (pappa till Bosse Nilmert och farfar till Christian Nilsson). Olofström behövde inte ens spela bra för att enkelt vinna med 4–1 över ett hypernervöst hemmalag. Därmed var det kört för Klubben, som på hösten haft vittring på allsvenskt kval. Nu åkte man i stället ur tvåan på sämre målskillnad än Höganäs. 

Tårarna ska ha runnit i floder i KAIK:s omklädningsrum. Inte bara för den egna degraderingens skull, utan lika mycket för att ärkefienden KFF mot alla odds klarat sig kvar.

Två år senare var Kalmar FF klart för Allsvenskan – efter att återigen ha slagit HBK i en avgörande match – medan Kalmar AIK framlevde sina dagar som mittenlag i trean.

Och egentligen har Kalmar AIK sedan dess aldrig på allvar haft chansen att utmana Kalmar FF om herraväldet i stans fotboll. 1988 låg KAIK visserligen i en högre serie än KFF och några år har lagen legat på samma nivå, men det har nog bara varit de riktigt blåögda som trott på ett permanent maktövertagande.

Den senaste tävlingsmatchen mellan lagen spelades i Svenska cupen 1999. 

Kalmar FF vann med 8–0. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 31 mars 2011

Halmstads BK:s lag som förlorade mot Kalmar FF 1947, men klarade kvalet och gick upp i Allsvenskan tillsammans med Jönköpings Södra. HBK åkte ur direkt och påföljande år förlorade man åter mot KFF, som blev allsvenskt för första gången någonsin 1949.
Foto ur Åke ”Mapsen” Olsons samling

MATCHFAKTA 
Örjans vall, söndagen den 18 maj 1947
Division II Södra, omgång 18
Halmstads BK – Kalmar FF 0–2 (0–0)
0–1 Rune Johansson (53)
0–2 Gunnar Svensson (78)
Domare: Birger Eriksson, Borås
Publik: 1 544 (varav några högljudda Kalmarbor: ”Segern är vår med 2–0 och kontraktet räddat tack vare oss 15 mannar  som rest hit från Kalmar”, sa en av dem efteråt)
HBK: Hans Åkerlund (mv), Bengt Paulsson, Sture Roslund, Gösta Persson, Sune Petersson, Gösta Karlsson, Sylve Bengtsson, Kaj Borglin, Ivar Håkansson, Åke Svenland, Sune Svensson
KFF: Bengt Kjell (mv), Lennart Johansson [Engström], Stig Lundström, Bertil Olsson, Evald Olsson, Artur Petersson, Rolf Holmström, Rune Johansson, Gunnar Svensson, Stig Nilsson, Georg Ericsson