 |
| Georg Büchner: Dramatik och prosatexter. (Översättning: Lars Bjurman. Atlantis, 2014) |
I november 1985 hyllade jag på Östra Smålands kultursida Ögonspelet, tredje delen av Elias Canettis självbiografi. Samtidigt inleddes också en nästan tre decennier lång jakt efter en liten berättelse från 1830-talet.
Ögonspelet inleds med hur Canetti en natt i början av 1930-talet råkar läsa Georg Büchners (1813–1837) drama Woyzeck, eller Wozzeck som man krev dåförtiden. Den korta texten förhäxar honom, han läser den gång på gång och rusar tidigt på morgonen hem till sin blivande hustru Veza. Kände hon till Wozzeck?
Självklart gjorde hon det: ”Jag tycker det är den tyska litteraturens största drama”, svarade hon. Men hon hade gömt undan Büchners verk för annars skulle Canetti aldrig blivit färdig med sin stora roman Förbländningen. Nu var den klar och ur bokskåpet plockade Veza fram den korta berättelsen Lenz, dold bakom Victor Hugo som hon visste att Canetti inte brydde sig om, och uppmanade honom: ”Läs den genast”.
”Jag satte mig ner och läste utan att säga något mera det underbaraste stycke prosa”, skriver Canetti. ”Då föll min roman sönder, den som jag hade varit så stolt över, den blev till stoft och aska. Det var ett hårt slag men det var bra att det hände”.
Självklart insåg jag att jag också måste läsa Lenz. Men min tyska var långtifrån så avancerad att jag ens skulle vara i närheten av att ha något utbyte av berättelsen på originalspråket. Som tur var snubblade jag över en text av essäisten, teaterkritikern och Wozzecköversättaren Per Erik Wahlund. Han berättade att det mesta av den märklige Büchner – revolutionären och medicinaren som blev Europas förste riktigt moderne författare, men dog i tyfus redan vid 23 års ålder – faktiskt förelåg på svenska: ”Hans märkliga sjukdomsberättelse Lenz samlar damm i en redan glömd novellantologi”.
Under flera år försökte jag högst osystematiskt identifiera denna antologi. Förgäves. Först en bra bit in på 2000- talet upptäckte jag att Lenz också getts ut i en billighetsutgåva 1988 i en serie som kallades En- till tvåtimmarsboken. Översättare var den synnerligen kvalificerade Lars Bjurman (1932–2008), bland mycket annat redaktör för tidskrifterna Ord & Bild och Res Publica. Efter lite sökande på nätantikvariaten lokaliserades boken för någon hundralapp. Jag beställde den och fick en typografiskt undermålig produkt, tryckt på halvtaskigt papper och dessutom försedd med en gedigen kaffefläck på pärmen.
 |
| Georg Büchner: Lenz. (Översättning: Lars Bjurman. Läslust, 1988). Med kaffefläck. |
Men texten om den stackars Sturm und Drangpoeten Jacob Michael Reinhold Lenz (1751–1792) från Lettland var det inget fel på. Lenz var en historisk person, hängiven Goethesupporter, men drabbad av sinnessjukdom och till slut hittad död på en gata i Moskva.
 |
| Jakob Michael Reinhold Lenz (1751–1792), prästson från Lettland och sin generations mest begåvade tyska dramatiker. Död i djupaste misär, 41 år gammal. |
Därmed var jag nöjd, trots kaffefläcken.
Men nu har det helt oförmodade inträffat att förlaget Atlantis gett ut inte bara Lenz utan även Büchners övriga prosatexter och dramatik i sin serie Atlantis väljer ur världslitteraturen. Alltsammans i Lars Bjurmans högst kvalificerade översättning. Så nu kan alla få reda vad det var som gjorde den blivande nobelpristagaren Elias Canetti så exalterad den där morgonen i Wien i början av 1930-talet.
I en vacker volym, utan kaffefläckar.
© Klas Palmqvist
Texten publicerades i Östra Småland den 16 januari 2014
Här är länkarna till mina texter om Elias Canetti:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar