Mystikern från Hossmo som buteljerade drottningens själ

Carl August Ehrensvärds nidbild av hur Ulfvenklou knackar ner Lovisa Ulrikas själ i flaskan sedan hon varit på kuriruppdrag åt mystikern från Hossmo. Det är därför hon har ett posthorn i handen.

Henrik Gustaf Ulfvenklou föddes i Hossmo söder om Kalmar 1756. Han var siare och profet, andebesvärjare, skattletare och djupt förtrogen med ockultism och magi. Under några år utövade denne märklige mystiker från Möre ett häpnadsväckande inflytande på flera av Sveriges mäktigaste män. 

Redan som sjuåring blev Henrik Gustaf Ulfvenklou faderlös. Ansvaret för honom övertogs av hans farbror Abraham Henrik Ulfvenklou på Björnö, ett par mil norr om Kalmar.

Den unge Ulfvenklou blev militär 1774. 1780 var han löjtnant i fransk tjänst, deltog i sjöslag mot engelsmännen och ska också varit i Amerika som fransk officer.

Hertig Karl (1748-1818). Bror till Gustav III och själv kung från 1809, då han fick efterträda sin avsatte brorson Gustav IV Adolf. Som barnlös – inom äktenskapet – måste han adoptera tronföljaren marskalk Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan. Entusiastisk frimurare och djupt fascinerad av allsköns mystik.

1783 kom Ulfvenklou tillbaka till Sverige och sökte kontakt med hertig Karl. Han togs snabbt upp i den mystikvurmande furstens krets. Där ingick grevar med namn som Bonde, Stenbock och Ruuth. Också konstnären och amiralen Carl August Ehrensvärd och skalden Johan Gabriel Oxenstierna fanns med, men de fick snart nog av det ockulta. 

Carl Gustaf Cronhiort (1694–1777). Friherre, landshövding, generalmajor, mystiker och alkemist. Farmors bror till Henrik Gustaf Ulfvenklou, som han introducerade i de ockulta vetenskaperna. Bosatt på Kläckeberga gård där han förvarade sin mystiska låda, full med besvärjelser och allehanda magiska hemligheter.

Ulfvenklou berättade om sin avlidne släkting Carl Gustaf Cronhiort och den låda, sprängfylld med dokument om övernaturlig visdom, som denne förvarat på Kläckeberga gård. Hertigen ville absolut ha lådan. Han fick ampert svar av Ulfvenklous farbror som menade att dokumenten bara var dumheter som förvred huvudet på folk med ”svaga sinnen”, därför hade han bränt upp dem.

Abraham Henrik Ulfvenklou (1726–1784). Överste och ägare till Kläckeberga, Björnö och Stäflö. Farbror till Henrik Gustaf som han tog sig an sedan denne blivit föräldralös. Hade inget till övers för mysticism, vilket han också gjorde klart för hertig Karl och för sin ”skurk till brorson” som han sa upp bekantskapen med.

Kung Gustav III befann sig på resa i Italien från hösten 1783 till sommaren året därpå. Ulfvenklous inflytande över hertig Karl stegrades allt mer och hans självsäkerhet visste snart inga gränser. Den föregående år avlidna änkedrottningen Lovisa Ulrikas själ stod helt under hans kontroll. Hon skickades iväg som kurir till Rom för att spionera på kungen, och till Kläckeberga för att lämna rapport om Ulfvenklous egna angelägenheter. Däremellan stoppade han ner henne i en flaska...

Ulfvenklou förutsade också kommande händelser – bland mycket annat att kung Gustav aldrig skulle återkomma från sin resa. Han skrev rent av ett brev till kungen och varnade honom för personer klädda i rött en viss dag i mars. Kungen konstaterade att han just den dagen bland annat befunnit sig mellan två rödklädda kardinaler i Peterskyrkan i Rom utan att något särskilt inträffat. Gustav III hade själv varit intresserad av mysticism men det här fick honom att definitivt misstro sin brors ockulta eskapader. 

Under kungens resa hade Ulfvenklou efter en änglauppenbarelse under stort hemlighetsmakeri smort hertig Karl till kung. Han skulle komma att härska över Sverige och Norge ”och ända till hvita stenen vid Moskwa skall din makt sträckt varda”, förkunnade profeten Ulfvenklou.

Gustaf Adolf Reuterholm (1756–1813). Stod nära hertig Karl och var själv frimurare. Lyckades utmanövrera Ulfvenklou. Blev landets mäktigaste man efter mordet på Gustav III 1792. Ärkereaktionär, införde en effektiv hemlig polis. Avskedades när Gustav IV Adolf blev myndig 1796. Levde därefter utomlands.

Hösten 1784 lyckades Gustaf Adolf Reuterholm, som själv ville vara hertig Karls närmast förtrogne, skicka Ulfvenklou till tjänstgöring i Karlskrona. När han återkom ställde Reuterholm honom till svars inför hertigen för alla orimligheter och galenskaper han gjort sig skyldig till. Därmed var Ulfvenklous tid vid hovkretsarna förbi. Han gifte sig, bodde några år på Kläckeberga gård men flyttade sedan till Blekinge där han dog 1819.

Men en av Ulfvenklous alla förutsägelser var ju åtminstone delvis rätt: hertigen blev till slut kung. Karl XIII ska också ha ha gett sin gamle vän en årlig pension livet ut.

Hertig Karl var mycket rädd för sin stränga och maktlystna mor, drottning Lovisa Ulrika. På den här teckningen av Carl August Ehrensvärd är hon en dimgestalt, framkallad av andebesvärjaren Ulfvenklou, och sonen kan bara sprattla av pur förskräckelse.

På skattjakt med Smålandsbonde

I februari 1784 började löjtnant Ulfvenklou och hertig Karls vänner att gräva efter en skatt i källaren till ett hus i Gamla stan i Stockholm. 

Det hade länge ryktats om en skatt i huset, som sträcker sig genom ett helt kvarter, mellan Österlånggatan 24 och Baggensgatan 23. Ulfvenklou kunde berätta att det stämde och hertig Karl köpte huset. Skatten vaktades av en förtrollad prinsessa och värdet motsvarade ungefär 130 tunnor guld.

Bonden Håkan Pärsson står till höger iförd ceremoniell skrud och med ett långt svärd i handen. Till vänster står någon av herrarna ur hertig Karls krets. Dessutom måste de ha en bit gips och en vitlöksklyfta i munnen annars skulle de aldrig hitta skatten. Den finns längst ner i mitten på Ehrensvärds teckning och verkar vara något helt annat än 130 tunnor guld. Draken och hönan – den förtrollade prinsessan? – verkar inte heller så värst skräckinjagande. 

Under ytterst invecklade ceremonier satte man i gång att gräva. Eller rättare sagt: de inhyrda arbetarna satte i gång att gräva. Ingen skatt påträffades och när Ulfvenklou var på besök hemma i Kalmartrakten stötte han på en bonde vid namn Håkan Pärsson. Denne hade rykte om sig att vara expert på skattgrävning och ledde nu övningarna, som ägde rum under absolut tystnad. 

Man grävde vidare och en natt rasade det ner sten som träffade en av arbetarna på armen. ”Aj! Min arm!”, utbrast han.

Därmed var tystnadsplikten bruten och allt förbi. Håkan Pärsson var förtvivlad och det hjälpte inte ens att hertigen lät honom trösta sig med ett antal flaskor ur hans privata vinkällare. Följden blev bara att Håkan efter ett tag trillade omkull i källaren och slog sig i huvudet. 

Dagen efter var han definitivt inte i skick att fortsätta grävandet och det blev liksom inte någon riktig fart på skattletandet igen efter den incidenten...

© Klas Palmqvist

Texterna var publicerade i Östra Småland den 21 april 2012

KÄLLOR
Uppgifter om Henrik Gustaf Ulfvenklou är utspridda och åtminstone delvis tämligen svåråtkomliga. Här är i alla fall en liten lista på skrifter jag snokat reda på där ett och annat finns noterat om honom: 
Berndt von Schinkel: Minnen av Sveriges nyare historia, del 3 (1853)
Oscar Patric Sturzen-Becker: Svensk Månadsskrift (1864)
Personhistorisk tidskrift (1905)
Carl Forsstrand: Spåkvinnor och trollkarlar (1913)
Martin Lamm: Upplysningstidens romantik, del 2 (1920)
Verner von Heidenstam: När kastanjerna blommade (1941)
Hilding Wibling: Kalmar Nations skriftserie XXXIII (1956)
Petter Åkerman: Sällsamheter i Småland, del 4 (1992)
Lill Thorén: Det hände vid Johannes (1993)
Sten-Åke Nilsson: 1700-talets ansikte (1996)