tisdag 12 maj 2020

Justitiepalatset brinner och polisen skjuter – Canetti: Massa och makt

Elias Canetti: Massa och makt 
(Översättning: Paul Frisch. Forum, 1985) 
[Masse und Macht, 1960]

Den 15 juli 1927 brann justitiepalatset i Wien. En rasande folkmassa hade i protest mot en orättfärdig dom av klar klasskaraktär tänt eld på byggnaden. Polisen sköt skarpt mot de protesterande. Runt 90 personer dödades och många fler skadades.


Wien den 15 juli 1927. Justitiepalatset har antänts. Snart börjar polisen skjuta rakt in i folkmassan. En sevärd dokumentär, där också Canetti finns med, är Republik in Flammen – Der Justizpalastbrand und seine Folgen som sändes i österrikisk TV på 90-årsdagen av händelserna. Det var här den bräckliga österrikiska demokratin började erodera på allvar och landet gick ett våldsamt och ödesdigert 30-tal till mötes.

I folkhavet den dagen fanns den 22-årige Elias Canetti, sedermera nobelpristagare i litteratur 1981. Han har beskrivit upplevelsen och den betydelse händelsen fick för honom: 

”Jag blev en del av massan, jag gick fullständigt upp i den, jag kände inte minsta ovilja mot vad den tog sig för […] Sedan dess har jag försökt närma mig den här dagen som […] kanske var den mest betydelsefulla i mitt liv […] Om jag förstått [massan] helt och hållet skulle jag inte under mer än trettio års tid ha arbetat på att lösa dess gåta.”

Resultatet av Canettis envetna arbete blev boken Massa och makt, som han själv betraktar som sitt viktigaste verk. Den kom ut på tyska 1960 och nu, 25 år senare, har denna antropologiska, sociologiska och psykologiska studie äntligen översatts till svenska.

Utgångspunkten för Canettis försök att förstå massan är skräcken för beröring. I massan upphävs denna, ja den förvandlas till sin motsats, och individerna blir till en kollektiv enhet. 

Det finns olika slag av massor, menar Canetti. För att karakterisera dem och deras uppkomst använder han sig av naturfolkens myter: han skriver om sibiriska schamaner, amerikanska indianer, australiska aboriginer mm. Det finns jägar-, krigar- och förökningsflockar. Kristendomen har sitt upphov i den klagande flocken osv. Canetti kategoriserar massans olika typer: öppna och slutna, osynliga och dubbla, fest-, förbuds- och flyktmassor. Han ägnar stort utrymme åt massans olika symboler: hav, skog osv.

Exemplen hämtar Canetti från de mest skilda håll i historien och geografin. Hans beläsenhet är kolossal, hans tankeskärpa och stil lysande. Ändå gör inte Massa och makt något bedövande intryck på läsaren. Canetti är nämligen inte ute efter att imponera, utan för att väcka tankar. Han har respekt och förtroende för sina läsare. Boken är som gjord för att begrunda, ta fram på nytt, läsa om partier ur.

Även i sin exemplifiering av makten söker sig Canetti till olika tider och platser: han berättar om hövdingar i Afrika, kejsare i Kina, härskare i Indien osv. Canetti karakteriserar härskaren som den överlevande. Genom att röja alla andra ur vägen skapar han sin trygghet och makt. 

Ett lysande exempel hittar han i 1300-talssultanen Muhammad Tughlak, som staplade döda kroppar på varandra och körde ut alla invånare från sin stad. När tio överlevande återvände från den jättearmé han skickat över Himalaja för att anfalla Kina, och berättade om härens undergång, lät sultanen omedelbart ge order om avrättning av dem.

Ingående berättar Canetti också om den ryktbare domaren Paul Schreber i Dresden, vars skrift En nervsjuks tänkvärdheter från 1903 också intresserat bland andra Sigmund Freud och Walter Benjamin.

Den paranoide Schreber känner sig anfallen av de döda. Han är övertygad om att det är hans läkare och Gud som konspirerar mot honom och organiserar dessa attacker. Dock besegrar han sina motståndare och med oerhörd ansträngning lyckas han förgöra dem. Canetti drar paralleller mellan Schreber och Hitler: de betvingar, manipulerar och förintar de fiender de utsätts för – de betraktar sig som ”överlevande”.

Särskilt intressant är Canettis resonemang om befallningens natur och följder. I alla befallningar finns alltid ett dolt hot, i själva verket ett hot om dödsstraff, om befallningen inte åtlyds. Varje befallning lämnar en tagg i hjärtat hos den som tvingas lyda och utföra ordern. Dessa taggar skulle tillintetgöra oss om det inte var så att befallningen kommit att civiliseras; en utförd befallning belönas. Modern befaller över sitt barn, men ger det också föda.

Genom att döda på befallning befrias man, menar Canetti, från sina taggar. Bödeln torde vara den mest harmoniska människan, sett ur denna aspekt. Gemensamma förnedringar kan leda till hämnd. Genom att revoltera upphör taggarnas verkan.

Massa och makt är inget direkt politiskt verk; i stället handlar det om livshållning. Canetti anser all makt vara av ondo – även om han i och för sig föredrar parlamentarismen, anser han den ändå vara irrationell.

Lika lite som Canetti vägrar acceptera döden – hans dödshat är beryktat – lika kompromisslös är hans fientlighet gentemot makten. Hans tillflykt är konsten; det är det enda område som tillåter en att bli en överlevande utan att det sker på någon annans. bekostnad. Att Stendhal, som ju menade att hans verk skulle bli förstådda först långt efter hans död – och blev sannspådd – är en av de författare Canetti sätter högst är inte svårt att förstå. Canetti inser emellertid att konstens väg dock är förbehållen ett fåtal.

En annan författare som Canetti skrivit om är Kafka. Kafka insåg att vi alla har skuld. I så stor utsträckning han förmådde försökte han hålla sig undan maktens och tillvarons vidrigheter, men han menade också att det egentligen var fruktlöst. 

Canetti menar i stället att vi för att komma undan makten – som ju i dag har möjlighet att utplåna oss alla – utan att förtröttas måste fortsätta finna vägar som leder bortom maktens och ”den överlevandes” fruktansvärda system. Men Canetti har inga lösningar att komma med. Han är i första hand en analytiker som vill få oss att förstå och bli uppmärksamma på vad som pågår.

© Klas Palmqvist

Texten publicerades i Östra Småland den 28 november 1985


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar