När Kalmarpojkarna slogs på Sveaplan

– Låt bli honom, det är en Ängöpojke! Den nioårige Robert Andersson räddades i sista stund undan sina förföljare av en ung man han kände från sin tid på Ängö.
Stort tack till Oddbjörn Andersson för teckningen.

Ryktet hade gått på Tullskolan redan på förmiddagen: Nu skulle det bli krig mellan pojkarna från Malmen och pojkarna från ”staun”, Kvarnholmen alltså. När skolan var slut på eftermiddagen stod mer än hundra 10–14-åringar på var sin sida om Malmbron, redo att göra upp med varandra.

Det var en dag på hösten år 1896. Nioårige Robert Andersson hade just flyttat från Ängö till Gamla stan och betraktade sig därför som neutral. Men han ville förstås gärna se vad som skulle hända. Han ställde sig vid det lilla rökhuset som fanns vid kanten av Systraströmmen på Malmensidan. Härifrån hade han utmärkt överblick över både Malmbron och Leissnerska lyckan, det vill säga dagens Sveaplan.

Till höger Malmbron, som inte är identisk med den bro som finns där i dag; den nuvarande är från 1925. I mitten Leissnerska lyckan, som numera heter Sveaplan, och där det dåförtiden hölls kreatursmarknader och politiska möten. Det lilla rökhuset, där Robert Andersson stod och betraktade bataljen, syns till vänster i bilden, alldeles vid kanten av Systraströmmen.
Teckning av John Sjöstrand

Någon särskild konfliktorsak fanns inte, berättar Robert Andersson i den redogörelse för händelserna han nästan 50 år senare lät publicera i Christophergillets krönika 1945. Det var skäl nog att pojkarna kom från olika stadsdelar.

Gamla Malmbron var en träbro från 1870. Här ses den från Södra Kanalgatan.
Teckning av John Sjöstrand

Stora uppgörelser – gängbråk skulle man säga i dag – hade ägt rum många gånger tidigare. Liksom i dag hade de ofta en social bakgrund. Läroverkspojkar och folkskolepojkar brakade ihop, ibland försedda med käppar, stenar och knivar. 

Robert Andersson berättar att en ”björnstark” läroverkspojke vid en drabbning några år tidigare varit nära att slå ihjäl en motståndare. Han gjorde som så många andra Kalmarpojkar på den tiden: stack till sjöss och kom aldrig igen.

Rökhuset vid Systraströmmen där fru Carlstedt rökte skinka och korv åt fruarna i staden.
Teckning av John Sjöstrand

Robert bedömde att det var klar numerär övervikt för pojkarna på Kvarnholmensidan och det var också de som gjorde en snabb framstöt över bron. ”Därpå öppnades bataljen med ett lätt bombardemang av stenar och andra projektiler”.

”Efter en kort stund var striden i full gång. Hela planen myllrade av kämpande och skrikande pojkar, som bearbetade varandra med knytnävar och diverse hemmagjorda slagredskap. Träskor och tofflor voro också effektiva vapen”.

Nioåringen förundrade sig över att striden inte väckte någon uppmärksamhet. En och annan förbipasserande ställde sig och såg på en stund, men de flesta vuxna gick förbi utan att bry sig om vad som pågick.

”Striden blev inte långvarig. Rätt snart märktes vart segern skulle gå. En och annan blesserad på Malmens sida drog sig ur stridsvimlet och hela deras front började långsamt retirera”.

Malmenpojkarna flydde. Robert drog sig upp mot Tullslätten men visste inte om han också skulle börja springa. Då kunde han ju bli tagen för ”fiende” och råka illa ut. När han hunnit halvvägs över Tullslätten hörde han springande steg bakom sig och någon som ropade ”Här har vi en!”.

Robert anade det värsta. Han tittade bakåt och ”fick syn på ett halvt dussin förföljare, med den förskräcklige ’tjocke Teddde’ i spetsen. Denne Tedde var ett lovande bärsärkaämne från fjärde klassen”. 

Robert sprang nu allt vad han orkade. Han rundade apotekshörnan – nuvarande sportaffären – och där fanns räddningen: 
”En bekanting från min Ängötid, Klas Hultkvist, en vuxen yngling, som kom dragande en kärra”. 

Vykort som visar Apotekshuset, senare även kallat ”Långkalsongen” och ”Monarkhörnan”. Det var detta hörn Robert Andersson rundade i full panik.

Hultkvist fattade genast galoppen, släppte kärran och sprang fram och tog Robert i famnen.
– Låt bli honom, det är en Ängöpojke, sa han lugnt och förföljarna gav upp.

Det var sista gången Robert Andersson såg sin vän Klas, som sedan for till Amerika och värvade sig som soldat. Han blev sårad i en strid på Kuba, eller om det var på Filippinerna, fick statlig amerikansk livstidspension och for hem till Sverige där han blev välbeställd direktör.  

Även Tedde emigrerade  till USA. ”Men hans bana lyktade knall och fall, då han råkade stå i vägen för en fight på en krog därute”, summerar Robert Andersson.

Idrott i stället för bråk

Det här är den äldsta kända bilden från en fotbollsmatch i Kalmar. Året är 1907 och Kalmar FF:s föregångare IFK Kalmar gör upp med IF Örnen, en av Kalmar AIK:s ursprungsföreningar, på Gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen. Bortom Malmfjärden kan man skymta det då tämligen nybyggda epidemisjukhuset på Lindö.
Stort tack till Pelle Friberg för bilden

Gängbråken i Kalmar civiliserades genom att flytta över till idrottsplatserna.

Robert Andersson menade att slaget vid Malmbron 1896 blev det sista stora pojkkriget i Kalmar: 

”Genom idrottsrörelsens framträdande kunde den ungdomliga lusten till kamp och tävlan få trevligare utlösning än genom ruskiga slagsmål”.

Vill man veta mer om sådana processer kan man läsa Från riddarspel till fotbollscup av sociologerna och civilisationshistorikerna Norbert Elias och Eric Dunning. Boken kom på svenska 1986.

Norbert Elias och Eric Dunning: Från riddarspel till fotbollscup – Sport i sociologisk belysning
Översättning: Lars Hansson
(Atlantis 1986)

Med alla perspektiv på Kalmars historia

Robert Andersson (1887–1957), metallarbetare och historiker.

Robert Andersson, som berättat om det stora slagsmålet på Sveaplan 1896, är den kanske främste av alla Kalmarskildrare.

Han började först arbeta på Tändsticksfabriken innan han som 17-åring 1905 kom till Siefvert & Fornander, senare känt som Arenco och Norden. En synnerligen levande berättelse om sitt första år där publicerade han i företagets 75-årsjubileumsskrift från 1952. Arbetslivet fortsatte sedan på Kalmar Verkstad där han hade sin försörjning som metallarbetare i 38 år.

Samtidigt satt han för Socialdemokraterna i stadsfullmäktige och var länge ordförande i hälsovårdsnämnden. Han tog initiativ till FCO i Kalmar – numera LO-sektionen – och blev förstås dess förste ordförande. 

Robert Andersson skrev också flera fackföreningars jubileumsskrifter – färgstarka berättelser varav de flesta saknas på biblioteken. Ännu mer socialt rundmålande är hans böcker om Folkets Parks respektive Systembolagets historia.

Men det var långtifrån bara arbetarrörelsens förflutna som intresserade honom. Vid sidan av några akademiker var Robert Andersson den främste kännaren av alla skeden av sin hemstads historia. I alla läger möttes han med respekt och uppskattning. Han blev så småningom historicus i en så typiskt borgerlig inrättning som Sancte Christophers Gille i Kalmar. I gillets Chrœnicor återfinns också några av hans bästa texter, till exempel den om pojkkriget på Malmen (1945) och – framför allt – den stora genomgången av Kalmars park- och trädgårdshistoria, Från Foglasången till Stadsparken (1939). 

Robert Andersson skrev en klar och fortfarande högst gångbar sakprosa. Han saknade inte vare sig skärpa eller humor, men använde sig av sådana stilmedel med sparsmakad finess. 

Förmodligen finns ännu fler texter av honom begravda i lokaltidningarnas lägg. Det vore en välgärning om någon kunde ge ut ett urval av Robert Anderssons svåråtkomliga texter. De skulle ge nya perspektiv på stan och helt enkelt göra det ännu mer spännande att bo i eller besöka Kalmar.

© Klas Palmqvist

Texterna var publicerade i Östra Småland den 29 september 2012