Kaffetillsatsen fick Kalmar att blomma

Den vackert blå cikorian – Cichorium intybus på latin – är ingen ovanlig växt vid vägkanten eller på en torr äng.
Foto: Alvesgaspar/Wikimedia Commons

En ansenlig del av vad som i dag är centrala Kalmar var på 1870-talet en jättestor cikoriaplantage. Det blommade blått från Smålandsgatan nästan ända bort till Postterminalen vid Lorensbergsleden. 

Det går inte att få en helt exakt uppfattning om arealen, men området som markerats med grönt visar nog ganska bra hur cikoriaodlingen i Kalmar bredde ut sig på 1870- och 1880-talet. Firma Hennig & Papenhagen arrenderade marken av kommunen. Siffran 1 markerar läget för den sorteringslada som finns med på John Sjöstrands teckning under rubriken ”Barnens godis bekostade gubbarnas brännvin” längre ner i det här blogginlägget. Siffran 2 visar läget för själva fabriken.  
Stort tack till Oddbjörn Andersson för kartan

Varje höst skickades barn och kvinnor ut att skörda rötterna på fälten. Ett tungt och besvärligt arbete, som inte blev lättare i regnväder. Men det blev förstås billigare för arbetsgivaren än om vuxna män skulle göra jobbet. 

Företaget i fråga hette Hennig & Papenhagen. Man annonserade i lokalpressen redan på 1860-talet, men först med järnvägens ankomst till Kalmar 1874 blev det ordentlig fart på Cikoriefabriken Victoria, som inrättningen kom att heta. 

Annons ur tidningen ”Kalmar”

Där rostades och maldes cikoriarötterna till pulver som användes som tillsats i kaffet för att dryga ut de dyra bönorna. Folk vande sig vid cikorian och uppskattade den: det hette att cikorian gjorde kaffet ”blankt” och gav det ”smak”. 

Så här såg den före detta cikoriefabriken på Smålandsgatan ut några år innan den revs. Det stora huset längst till vänster ligger kvar i hörnet mot Unionsgatan.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Mellan 10 och 15 personer var anställda i fabriken som låg på Framsta, vid vad som i dag är Smålandsgatan. Själva fabriksbyggnaden revs 1934, men huset där herrarna Hennig och Papenhagen hade sina bostäder och sitt kontor finns kvar: den stora villan vid Södra vägen 12 där biografen Saga ligger. 

Där Sagabiografen ligger huserade herrarna Hennig och Papenhagen på 1870- och 1880-talet.
Foto: Klas Palmqvist

Fabrikens produkter slogs in i färgglatt omslagspapper: blått, gult, rött och brunt och skickades med järnväg och båt över stora delar av landet. Verksamheten blev dock inte så långvarig, kanske beroende på att folk började dricka sitt kaffe utan tillsatser. 

I slutet av 1880-talet var det hela över och en liten bleckslageriverkstad flyttade in i den gamla fabriken. Man lär bland annat ha tillverkat plåtleksaker. Näste innehavare konstruerade acetylengasverk, innan lokalerna gjordes om till biograf (mer att läsa om det finns under rubriken Saga – äldsta biografen i Sverige). 

Rivningen i full gång. Året är 1934 och pojkarna på Smålandsgatan står och tittar på när den gamla cikoriefabriken plockas ner, mer eller mindre för hand verkar det som. De sista åren hade Filadelfia hållit till i huset och ett par år senare stod församlingens nya stora hus färdigt på samma plats.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När de sista filmrutorna flimrat förbi flyttade pingstvännerna in och de blev kvar på samma adress även sedan huset rivits. I mitten av 30-talet byggdes det nya Filadelfiahuset, som 2012 ändrade skepnad, eftersom Pingstkyrkan efter många års väntan då äntligen fick bygga nya lokaler. Den nya kyrkan vid Lorensbergsleden ligger för övrigt just vid utkanten av vad som en gång var den gamla cikoriaplantagen. 

Pingstförsamlingens hus på Smålandsgatan höll på att byggas om hösten 2012 när den här bilden togs. Församlingen lånade Frälsningarméns lokaler på Fabriksgatan i väntan på att den nya Lorensbergskyrkan skulle bli färdig.
Foto: Klas Palmqvist

Lorensbergskyrkan på en bild från januari 2013.
Foto: Klas Palmqvist

Barnens godis bekostade gubbarnas brännvin 

Den här ladan låg vid den sedan länge försvunna Lilla Kyrkogårdsgatan. Hade ladan funnits kvar i dag hade den stått mitt i Esplanaden med dörren på bredsidan vänd åt öster. Det var här skolpojkarna köpte cikoriarötter som godis av gubbarna som sorterade dem innan de gick vidare till Hennig & Papenhagens fabrik.
Teckning av John Sjöstrand

Cikoriarötter var på 1880-talet ett omtyckt godis för skolbarnen i Kalmar. 

På plantageområdet fanns flera lador. Här sorterades rötterna i olika kvaliteter innan de kom till fabriken. En av dessa lador låg mitt på Esplanaden, ungefär mitt emellan korsningarna med Norra vägen och Smålandsgatan. Det vill säga, varken Esplanaden eller Smålandsgatan existerade förstås på den här tiden. 

Kalmarskildraren Manne Borgwall skriver i sin bok Kalmar i minnets skimmer (1954) om hur konstnären John Sjöstrand berättat att han och hans skolkamrater på Tullskolan (sedermera omdöpt till Tullbroskolan) på 1880-talet brukade gå och handla cikoriarötter av de gubbar som jobbade i ladan. 

För två öre fick man en näve rötter av den sämsta kvaliteten, för en femöring fick man lika många fast bättre rötter, och la man upp en tioöring (drygt en femma i nutida penningvärde) fick man plocka själv av de allra bästa. 

När gubbarna fått ihop 33 öre gav sig en av dem genast i väg att handla brännvin inne på Kvarnholmen. Det gällde att hitta två likasinnade som fått ihop samma belopp. Då kunde man nämligen köpa en liter – den minsta kvantitet som salubjöds – vilken rättvist delades upp i medhavda buteljer i närmaste portgång. 

Sedan skyndade cikoriagubben tillbaka till sina kamrater, som hoppades att något skulle finnas kvar åt dem när han återvände. Ibland köpte han med sig en korvbit som tilltugg och då blev det fest i ladan. Det lär det ha varit ganska ofta framåt eftermiddagarna... 

Papenhagens trådrullar blev början till Kalmartrissan 

 Wilhelm Heinrich Papenhagen med tidstypiskt kindskägg.
Bild ur ”Kalmars gatunamn” (2007) av Per Jarlbo.

Wilhelm Heinrich Papenhagen var en driftig 1800-talsentreprenör. Förutom cikoriefabriken på Framsta startade han och hans kompanjon A C Hennig även Kalmar Bobbin i Trekanten 1874, samma år som järnvägen till Emmaboda stod färdig. 

Man svarvade trådrullar åt den ständigt växande engelska textilindustrin, men senare även åt sytrådstillverkare i Tyskland, Belgien, Frankrike och Italien. 

Papenhagen kom själv från Tyskland och sägs ha lärt känna Hennig i Malmö. Enligt Kalmarskildraren Manne Borgwall ska Papenhagen i många år ha arbetat med tillverkning av kemiska artiklar i sitt hemland. 

På 1880-talet såldes bobinfabriken och på 90-talet kom den i släkten Elfversons ägo. Sortimentet utökades 1913 med trähattar till spritbuteljer. En mindre fabrik i Påryd inköptes 1915. Efter konkurs och brand i Påryd 1921 byggdes verksamheten upp på nytt. 

Fabriken i Trekanten övergick i annan ägo och brann i sin tur 1923. Den återuppfördes inte, däremot startades ett nytt företag, Trekantens Nya Bobinfabrik. 

Elfversons i Påryd tillverkar fortfarande trähattar – wood tops – till flera välkända whiskymärken. Sedan 1932 gör man den berömda jojon Kalmartrissan, vars popularitet bokstavligen gått upp och ner genom åren. Även Moraknivarnas träskaft görs i Påryd. 

Från 1993 har Papenhagens minne hedrats med en väg i Trekanten. Av någon anledning har man dock stavat namnet ”Pappenhagen”. 

Kalmartrissan, en svensk klassiker sedan 1932.
Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum

Cikorians återkomst 

När kaffet ransonerades under första världskriget gjorde cikorian comeback på kafferepen. 

Cikorian var förmodligen ett av de bästa kaffesurrogaten. Mindre nogräknade företagare blandade ihop nästan vad som helst och sålde som kaffeersättning. I Kalmar blev en fru Pettersson 1918 svårt sjuk efter att ha inmundigat ”kaffe” som vid närmare undersökning bestod av ärtskal och havreagnar. 

En annan person fick uppsöka läkare efter att ha druckit en kaffeersättning som, enligt texten på påsen, ägde ”det äkta kaffets stimulerande egenskaper”. I själva verket bestod det av avfall från potatismjölsfabrikation. Även ekollon, rostade potatisskal och sockerbetor kom till användning. 

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum för generös hjälp med bilder och källmaterial. 
På Digitalt Museum finns tiotusentals bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 15 september 2012