Inte så att jag är jämnårig med Homeros, inte ens med Selma Lagerlöf eller August Strindberg (även om det inte känns långtifrån ibland). Men när jag upptäckte att två av klassikerna i hyllan har jag faktiskt skrivit förstadagsrecensioner av i Östra Småland, ja, då började tidsperspektiven nästan te sig en smula svindlande…
Det rörde sig tack och lov om tämligen moderna klassiker: Andarnas hus av Isabel Allende respektive Rosens namn av Umberto Eco. Den förstnämnda kom i svensk översättning 1984, den andra 1983. Eco gick bort för fyra år sedan, 84 år gammal, medan Allende, som är född 1942 fortfarande finns bland oss. Så uråldrigare än så var det ju inte.
Men ändå, det känns lite knepigt att ha skrivit förstadagsrecensioner av översättningar av böcker som står och trängs med verk av Shakespeare, Voltaire och Vilhelm Moberg… Allenderecensionen kunde jag inte hitta i hastigheten senast jag var hemma i lägenheten i Kalmar, men jag vet att jag sparat den nånstans och att den var synnerligen positiv.
Däremot fick jag med mig texten om Rosens namn hit ut på landet. Den var publicerad i Östra Småland för nästan 37 år sedan och det är väl inte utan att det märks att den är skriven av en glop som just skulle fylla 25; bland mycket annat blir jag smått irriterad på beskäftigheten och den tämligen virriga dispositionen av texten (det blir jag i och för sig inte sällan även på texter mitt nutida jag klämmer ur sig…), men samtidigt tycker jag att den uppenbara entusiasmen över att få dela med sig av en härlig läsupplevelse förlåter åtminstone lite grann.
Boken passade mig väldigt bra just då den kom ut; jag hade ett par år tidigare läst lite idé- och lärdomshistoria i Göteborg och sedan fortsatt på egen hand med en del böcker om bland annat mystiker, vetenskaps-, filosofi- och religionshistoria.
Dessutom hade jag faktiskt också läst i alla fall några sidor av Den frånvarande strukturen, den enda bok av Eco som fanns utgiven på svenska före Rosens namn. Har för mig att jag hittat den billigt på bokkaféet Arbetarkultur på Södra Långgatan i Kalmar; jag brukade sitta där då och då, inte för att prata politik, utan för att pimpla kaffe, snacka skit i största allmänhet med folk samt spela hockeyspel, den enda idrott jag åtminstone hjälpligt behärskat. Även essän Berättarstrukturen hos Ian Fleming, som fanns med i antologin Form och struktur som jag kommit över på någon bokrea på 70-talet, hade jag råkat plöja igenom.
Nog om detta. Så här skrev jag i tidningen om Rosens namn:
Professorns makalösa bok
 |
| Umberto Eco: Rosens namn Översättning: Eva Alexandersson (559 sidor, Brombergs förlag, 1983, cirkapris 175 kronor) [Il nome della rosa, 1980] 175 kronor 1983 motsvarar i 2020 års penningvärde drygt 430 kronor; böcker var inte billigare förr, tvärtom |
”Jag fick lust att förgifta en munk!”
Så förklarar den italienske semiotikprofessorn Umberto Eco tillkomsten av romanen Rosens namn, som efter att osannolikt nog ha blivit en säljframgång på skilda håll i världen, nu utkommit i en alldeles utomordentlig version på svenska.
Osannolik, ja. Inte förväntar någon sig att en historia som utspelar sig i ett kloster på 1300-talet, späckad med teologiska och politiska resonemang, vetenskapliga diskussioner och filosofiska betraktelser, till på köpet skriven med en högst litterär och formmedveten stil, ska bli en av Västeuropas och Amerikas mest lästa och uppskattade romaner på senare år.
Så är det nu i alla fall och visst är det välförtjänta framgångar den här alldeles makalösa boken haft.
Det är smått ogörligt att redogöra för allt Rosens namn rymmer. Själva ramen är i alla fall den att franciskanermunken William från Baskerville och hans unge medhjälpare, benediktinnovisen Adso, i november 1327 kommer till ett norditalienskt benediktinkloster för att försöka få till stånd ett mellan påven Johannes den XXII:s och Ludvig av Bayerns representanter. Det gäller makt och det gäller pengar. Spörsmålet är främst om Kristus innehade egendom eller inte, vilket i förlängningen innebär att vad som står på spel är hela kyrkans väldiga rikedomar.
Anlända till klostret får William och hans unge kompanjon veta att ett mord begåtts. Nya dödsfall följer slag i slag, och William får i uppdrag att få ett slut på morden. Till allt annat är alltså Rosens namn en brottsroman. William, som inte för inte är från Baskerville (ett Sherlock Holmesäventyr heter ju Baskervilles hund), är tillika en blandning av Roger Bacon och William från Ockham, två vetenskapliga och filosofiska revolutionärer i medeltidens England.
Bacon var en förkämpe för empiri och experiment samtidigt som han med mystikerns trosvisshet profeterade om kommande tiders maskiner och teknik. Nominalisten Ockham var också en nagel i ögat på den stelbenta skolastik som kyrkan stödde sig på, bland annat genom sin tankeekonomiska lag, vilken innebär att man i sökandet efter slutsatser inte bör använda fler ting och klasser än vad som är absolut nödvändigt. Något som kanske ter sig naturligt numera, men så var det inte för kyrkans aristoteliskt skolade teologer.
För att skärpa sin tankeförmåga tager sig William från Baskerville då och då ett meditativt rus på hemliga örter, något som ju inte heller var Sherlock helt främmande.
Den som för ordet i berättelsen är novisen Adso eller Adson (jämför Watson) från Melk i nuvarande Österrike. Han skriver på sin ålderdom berättelsen om sin ungdoms mest omtumlande dagar.
Klostret man besöker är berömt för sitt enorma bibliotek, vilket emellertid är strängt bevakat av bibliotekarien. William börjar så småningom förstå att nyckeln till gåtorna i klostret finns i det hemliga och labyrintiskt ordnade biblioteket.
Så blir också Rosens namn till en diskussion om kunskapens tillgänglighet för alla eller ett fåtal, dessutom till ett flammande hävdande av kärlek, glädje och frihet i motsats till ängslan, gudsfruktan, förtryck och förnedring.
Men det är mycket annat som Eco också hinner ta upp, till exempel de medeltida kättarrörelser som börjar som ett uppror mot världsliga och kyrkliga myndigheter manar till ett liv i fattigdom i Kristi efterföljd, ett förberedande av Kristi rike som måste föregås av kamp. Dessa rörelser blandade till slut gärna samman helighet och terrorism. Tanken går osökt till Röda Brigaderna. Också myndigheternas reaktion på de fattigas krav, inkvisitionen med tortyr och bålbränning skärskådas: William är själv före detta inkvisitor.
Sålunda är Rosens namn en bok som har mycket konkret att säga människor i dag och det är väl en av många anledningar till säljframgångarna.
Berättelsen är dessutom full av, låt oss kalla det ”litterära hälsningar”. Citat från moderna skriftställare sprängs in i texten som föregivet medeltida. Till exempel är det citat som William i slutet av boken tillskriver ”en mystiker från dina trakter, Adso” inget annat än slutorden i Ludwig Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus från 1921. Och för att ta ännu ett exempel så heter en av klosterbibliotekets munkar Jorge från Burgos, något som naturligtvis får läsaren att tänka på den argentinske novellisten Jorge Luis Borges. Båda är dessutom blinda och stora labyrintkännare. Och här finns Salvatore, en 1300-talsupplaga på två ben av språkkaoset i James Joyces Finnegans Wake etc.
Eco har själv sagt: ”det finns envist kvarlevande idéer, de är aldrig personliga, det är böcker som talar med böcker…” Denna sida av Ecos verksamhet kan man ta del av på svenska i Den frånvarande strukturen (Cavefors, 1971) och i essän Berättarstrukturen hos Ian Fleming i antologin Form och struktur (Pan/Norstedts, 1971). Men faktiskt även i Rosens namn! Boken är ett utmärkt exempel på det som William menar är så viktigt – att sprida kunskap. Till alt annat är Ecos roman alltså också en instruktion i det kunskapsteoretiska och filosofiska tänkande författaren företräder.
Att som Eco vara professor i just Bologna underlättar säkert umgänget med medeltida tänkare och idéer. Stadens universitet är det äldsta i världen, grundat redan år 1088. Det borgar för en kontinuitet i diskussionen och ett mer direkt resonemang med gångna tiders tänkare än vad vi kanske är vana vid.
Rosens namn rymmer alltså det mesta. Och även utan att kunna identifiera alla dolda citat och anspelningar, så blir boken en härlig läsupplevelse. Här finns spänning och intriger på alla nivåer, kyrklig och politisk historia och idéhistoria – ja, även stora doser humor och också kärlek.
I klostret har den unge Adso sitt livs enda fysiska kärleksupplevelse, med en en ung flicka. Det berättar han om i samma ordalag som de medeltida mystikerna brukar använda för att beskriva sin gudsupplevelse, sin unio mystica.
Rosens namn anspelar på titeln till medeltidens kanske största bestseller, Romanen om rosen – ett digert verk som väl egentligen behandlar allt utom kärlek. Och den flicka Adso möter står i personförteckningen upptagen som ”namnlös, kanske rosen”.
Eco har vid något tillfälle sagt ungefär: ”Bakom alla tecken och tolkningar finns det något som inte kan tolkas”.
Rosen kanske?
Fotnot: I slutet av boken finns översättningar av de många latinska avsnitten, samt en lista med ordförklaringar. Och det kunde förlaget gärna upplyst om någonstans i början.
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 7 oktober 1983
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar