För Åke Svärd började livet på allvar när han 37 år gammal togs in på långvårdskliniken i Kalmar 1967. Där fick han lära sig tala och läsa och spela musik. Några år senare var han känd som glädjespridare över hela landet.
Åke Svärd föddes 1930 med CP, cerebral pares, som var så svårartad att han i stort sett var totalförlamad. Vid den här tiden kunde föräldrar till handikappade barn inte räkna med något nämnvärt stöd från samhället. Skolgång var inte att tänka på. Åkes mor och far tog hand om honom så gott det gick och distriktssköterskan i Mönsterås, där familjen bodde, kom och tittade till honom. Så fortsatte det år efter år, ända till 1967.
– Min talförmåga var nästan obefintlig, berättade Åke senare.
– Jag fick vård, men min tillvaro var inte meningsfull.
Det skulle komma att ändra sig. Med besked. Genom distriktssköterskan fick överläkare Lars Wernersson vid långvårdskliniken i Kalmar kännedom om Åkes situation. Wernersson hade börjat lansera ett nytänkande som visade sig vara oerhört stimulerande för såväl patienter som personal. Teser som ”akutvård är sjukvård hos de friskaste, långvård är friskvård hos de sjukaste” och ”lär dig se den långvarigt sjuke från den friska sidan” gjorde att man sökte sig fram längs nya vägar och hittade på okonventionella lösningar.
Kalmarläkaren Lars Wernersson (1928–1997), vars idéer om att ta vara på det friska hos den som är sjuk eller handikappad, revolutionerade synsättet på långvården i hela landet. Foto: Östra Småland |
Åke Svärd kom till långvården i Kalmar den 14 februari 1967. Det blev inledningen till en helt ny tillvaro för honom. En talpedagog lärde honom att tala. Han fick lära sig läsa – och skriva. Tandtekniker konstruerade hjälpmedel som Åke styrde med munnen och på så vis kunde han skriva maskin och bläddra i böcker och tidningar. Sin permobil styrde han med ett blåsmunstycke.
Nya hjälpmedel utvecklades hela tiden. När Åke var 65 år kunde han tack vare en sinnrik anordning för första gången äta själv utan hjälp.
En av Lars Wernerssons många okonventionella idéer var att integrera konst och vård. Konst var både en del av behandlingen och en del av arbetsmiljön. Patienterna målade tavlor som visades på utställningar. Åke hade förstås penseln i munnen.
Med nyfikenheten och livsaptiten väckt lyckades Åke exceptionellt snabbt att fungera i det sociala liv som han tidigare varit helt utestängd från. Han ville absolut inte att någon skulle tycka synd om honom utan såg det som livets mening att själv glädja andra.
Åke fick stor uppmärksamhet i såväl tidningar som radio och TV, något som bara tilltog med åren.
– Jag blir gladare ju äldre jag blir, menade han.
– Min hemlighet är att jag gråter en halvtimme varje natt. När jag vaknar är all ångest borta och jag känner mig pigg och glad.
Åke Svärd avled 1999.
KÄLLOR: Intervjuer med och artiklar om Åke Svärd i Östra Småland och Barometern 1970–1996
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 29 augusti 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar