Öländska Sophie – kvinna och konstpionjär

”Barnjungfru på Ottenby” av Sophie Adlersparre från 1820-talets andra hälft. Oljemålning på duk i förgylld originalram. Vilken ras den lurviga hunden tillhör undandrar sig redaktörens bedömande. Och man undrar ju förstås om Sophie också har målat de avbildade tavlorna som hänger på väggen. Tavlan finns sedan 2015 på Länsmuseet i Kalmar.
Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum 

En skeppsbruten dansk lärde henne måla. Kronprinsessan satt modell för henne i Stockholm och i Rom blev hon den första kvinnan som fick porträttera påven. Sophie Adlersparre bröt väg för kommande kvinnliga konstnärsgenerationer i Sverige. 

Självporträtt av Sophie Adlersparre (1808–1862), målat 1849.
Foto: Wikimedia Commons 

En dag 1825 gick ett fartyg på grund vid Ölands södra udde. Bland de skeppsbrutna befann sig Carl Ferdinand Pedersen (1803–1875), ung konstnär från Köpenhamn, utbildad på Kunstakademiet och som haft sin första utställning redan 1820. Pedersen togs om hand av familjen Adlersparre på Ottenby kungsgård. Vintervädret gjorde att han fick övervintra på Öland tills isen gick upp på våren. Under tiden lärde han dottern i huset, den 17-åriga Sophie att måla med oljefärg. 

Som alla högreståndsflickor på 1800-talet hade hon fått den vanliga skolningen i att lära sig rita och att måla akvareller. Det tyckte hon om, men annars var hon inte precis någon exemplarisk adelsfröken; hon trivdes bäst i stall och ladugård och med att rida och springa ikapp med storebror Georg och lillebror Axel. Förhållandet till modern Carolina Ottiliana, född von Arbin, var alltid spänt medan hennes far, som också hette Axel – han var åren 1819–1821 landshövding för Ölands län som existerade i bara sju år – kom bättre överens med sin envetna, konstnärligt begåvade, men socialt svårtyglade dotter. 

1830 flyttade familjen till Stockholm och Sophie erhöll privatundervisning av etablerade konstnärer, men Konstakademien var stängd för kvinnliga elever. Hon fick en god vän i den unga Mathilda Rotkirch (1813–1842), Finlands första kvinnliga konstnär, och de målade porträtt av varandra. 

Mathilda Rotkirch (1813–1842), porträtterad av Sophie Adlersparre 1834.
Bilden hämtad från sukututkijanloppuvuosi.blogspot.com

Några år senare blev fadern landshövding i Östersund, men Sophie återvände efter ett par år till Stockholm för att fortsätta sina konststudier. Där kom hon i förbindelse med kronprinsessan, sedermera drottningen, Josefina, gift med den blivande kung Oscar I och målade bådas porträtt. Josefina av Leuchtenberg var dotter till den franske generalen Eugène de Beauharnais – Napoleons adoptivson – och prinsessan Augusta av Bayern. Hon kom att hjälpa den öländska konstnärinnan på många sätt genom åren. Tack vare henne introducerades Sophie Adlersparre också i katolska kretsar. 

Kronprinsessan och blivande drottningen, Josefina Maximiliana Eugenia Napoleona (1807–1876) av Sverige och Norge. Målning av Sophie Adlersparre 1841.
Foto: Nationalmuseum 

Sophie kom till Paris 1839 och blev elev vid Léon Cogniets ”dam-ateljé”. I den franska konstmetropolen träffade hon andra svenska konstnärer, däribland historiemålaren och akademieleven Carl Wahlbom (1810–1858) från Kalmar. 

Léon Coignet (1794–1880), självporträtt från 1818.
Bild: Wikimedia Commons

Tillbaka i Stockholm startade hon en ritskola, öppen för kvinnliga elever. I början av 1840-talet befann sig Sophie Adlersparre i Kalmartrakten och målade flera porträtt på Värnanäs och Christinelund. 

Sophie Adlersparres målning från 1858 av sina små släktingar Axel Otto Fredrik och Henrietta Fredrika von Arbin köptes 2010 av Nationalmuseum på Bukowskis för 22.000 kronor.
Foto: Bukowskis 

1845 umgicks hon mycket med Fredrika Bremer (1801–1865), författare och den svenska kvinnorörelsens främsta pionjär, och de reste tillsammans till Öland. Fredrika Bremer skriver i ett brev: 

”Fröken Adlersparre talade så lockande om de vilda svanornas, om hafsfåglarnes sång på Ölands kuster i månklara nätter, om de fria fälten, om hafvet; hon bjöd mig att följa sig till sitt födelseland, och jag – som likt hvar Nordbo har något af Wikingen uti mig [...] drog ut på fredlig vikingafärd.” 

Fredrika Bremer (1801–1865), porträtterad av Johan Gustaf Sandberg 1843.
Foto: Nationalmuseum

Försedd med rekommendationsbrev från den internationellt välkända Bremer – som kom att hålla konstnärinnan för ”en vän som jag alltid skall tänka på med nöje” – for Sophie Adlersparre till Dresden. Där målade hon en kopia av Rafaels Sixtinska madonna som gjorde henne berömd som kopist; som porträttmålare var hon redan etablerad. Sedan blev det Paris igen och nya studier för Cogniet. Med sig hem till Sverige hade hon flera kopior av klassiska mästerverk. Josefina, som nu hunnit bli drottning, köpte en del av dem. 

1851 gav hon sig i väg igen. Med statligt understöd besöktes München, Bologna, Florens och Rom. I Rom blev hon kvar i flera år och fann sig väl till rätta i den lilla svenska konstnärskolonin. Ännu mer påverkades hon av den i Rom verksamma medeltidsvurmande tyska målargruppen nasarenerna. Under deras inflytande tog hon slutgiltigt steget över till katolicismen, som hon först mött genom Josefina i Stockholm. 

I Rom målade hon tidstypiska genrebilder med fattiga barn, tiggare, bondfolk och fåraherdar. Påven Pius IX beställde också sitt porträtt av henne och Sophie Adlersparre från Öland lär ha varit den första kvinnan någonsin som fick porträttera Kristi ställföreträdare på jorden. 

Hemkommen fortsatte hon att måla porträtt, bland annat av greveparet Posse på Björnö, strax norr om Kalmar. 

Grevinnan Sophia Wilhelmina Posse, född Berg von Linde, porträtterad av Sophie Adlersparre 1857.
Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum

Greve Carl Otto Posse, porträtterad av Sophie Adlersparre 1857. 
Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum

Sophie Adlersparre dog 1862 efter en tids plågsam sjukdom. Hon ligger begravd på Katolska kyrkogården i Stockholm. 

Två år senare inrättades den så kallade Fruntimmersavdelningen vid Kungliga Akademien för de fria konsterna. Bakom det initiativet stod en annan Sophie Adlersparre (1823–1895), född Leijonhufvud på Helgerums herrgård i Västervik och en av landets tidigaste feminister. 

Sophie Adlersparre, född Leijonhuvud (1823–1895), feministisk föregångskvinna, gift med konstnärinnans bror Axel.
Xylografi ur Idun nr 1/1892

Hon fick sitt andra efternamn när hon 1869 gifte sig med konstnärinnans yngre bror Axel (1812– 1879). Förutom att medverka till att kvinnor kunde få kvalificerad konstundervisning grundade hon Fredrika Bremer Förbundet, Röda Korset och Tidskrift för hemmet, Nordens första feministiska publikation. För att nu bara nämna något. 

I den första årskullen som togs in på ”Fruntimmersavdelningen” ingick för övrigt Christine Sundberg och Josephine Nisbeth, båda stammande från välkända Kalmarsläkter. 

Självporträtt av Christine Sundberg. Det fanns med på Kalmar Konstmuseums utställning ”Gilla – En porträttsalong” sommaren 2018. Hon kommer att dyka upp här på bloggen igen framöver.
Foto: Per Larsson/Kalmar Konstmuseum

TRYCKTA KÄLLOR:
Manne Hofrén: Sophie Adlersparre (i Barometern den 11 mars 1950) 
Gerd Reimers: Kvinna och konstnär – Tema med tjugoen variationer (1987)
Carin Österberg, Inga Lewenhaupt, Anna-Greta Wahlberg: Svenska kvinnor – föregångare, nyskapare (1990) 
Carina Burman: Bremer – en biografi (2001) 

INTERNET:
Maria Sjöberg: Sophie Adolphine Adlersparre (Svenskt kvinnobiografiskt lexikon) 
Anna Nordenstam: Carin Sophie Adlersparre (Svenskt kvinnobiografiskt lexikon) 
Gerda Boëthius: Sophie Adolphine Adlersparre (Svenskt Biografiskt Lexikon) 
Sigrid Leijonhufvud: K Sophie Adlersparre (Svenskt Biografiskt Lexikon) 

STORT TACK till Jan Rydström, som tipsade om Sophie Adlersparre, och till Sara Bourke på Bukowskis samt också till Eva-Lena Holmgren och Birgit Körge på Kalmar läns museum för generös hjälp med bilder och källmaterial. På Digitalt Museum finns tiotusentals bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 26 januari 2019