Som en gul kremla i Karelens mossa

Jelena Guro spelade en viktig roll när den ryska futurismen tog form i början av 1910-talet. Men så glömdes hon bort och det var inte förrän på 80- och 90-talet som hennes verk utgavs på nytt i Ryssland, mycket tack vare svenska forskare. 

Den ryska poeten Jelena Guro hade en handfast metod för hur man skapar poesi: 
”Ta en handfull jord, rör ut den i vatten från regntunnan eller diket och av detta blir underbara dikter. Men framför allt, vill ni vara med om ett under så luta er ner och titta på själva den varma jorden och allt kommer att ordna sig underbart.” 

Receptet återges i en essä av Nils Åke Nilsson, som 1985 blev den förste i Västeuropa att introducera denna sedan länge då även i Ryssland nästan helt bortglömda författare och konstnär. Det skedde i en liten, tunn volym med prosapoem, betitlad Barfota, en bok av det där slaget som helst bör läsas i ett hus på landet på sommaren. 

Elena [eller Jelena] Guro: Barfota
Översättning: Anna Ljunggren och Nils Åke Nilsson
(Fripress Bokförlag 1985)

Då får det dessutom gärna vara gångavstånd till såväl en tallskog med blåbärs- och lingonris som till Östersjön. Jelena Guros landskap är nämligen inte det traditionellt ryska utan det nordiska, närmare bestämt Karelen. I byn Uusikirkko hyrde hon och hennes man Michail Matiusjin – violinist i Petersburgfilharmonin – varje år en sommarvilla. 

I den 2011 utkomna Himlens kamelföl, en utsökt slank volym i förlaget Ellerströms Lilla serie, beskriver översättaren Mikael Nydahl i sitt förord hur Guro älskade Karelska näsets skogar, sjöar och vikar ”med harrymartinsonsk uppmärksamhet” och besjöng dem med ”harrietlöwenhjelmsk lätthet”. 

Jelena Guro: Himlens kamelföl
Översättning: Mikael Nydahl
(Ellerströms Förlag 2011)

Jelena Guro Himlens kamelföl Översättning: Mikael Nydahl (Ellerströms Förlag 2011) Det är en välfunnen formulering. Men samtidigt är Jelena Guro en portalfigur till den ryska futurismen, en avantgarderörelse som sannerligen inte gjorde sig känd för dikter om hur det känns att gå barfota på en badbrygga, om möten med uppmärksamma blåklockor eller om en bris så varm att man vill fånga den i sin kupade hand. 

Jelena Guro och hennes man gav på det egna förlaget Tranan ut de futuristiska antologierna Domarsumpen (1911) och Domarsumpen II (1913). Guro är högst närvarande i dem, både med text och bild. Alla medverkande söker nya former för dikten och konsten, även om Guro väljer andra vägar än yngre vildhjärnor som Aleksej Krutjonych och Velimir Chlebnikov. 

 Karelen. Jelena Guros bild av sitt lyriska landskap. 

Avantgardisterna hade stor respekt för henne, konstaterar Nydahl, som med sin översättningsvolym vill ge prov på bredden i Guros diktning. Något han lyckas utmärkt väl med, trots att Himlens kamelföl till omfånget inte är så värst mycket större än Barfota; 48 sidor mot 38. 

Samtidigt som Jelena Guros dikter har ”mull på nosen” – den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius uttryck om sin egen poesi – ingår de också i en andlig verksamhet, med teosofiska och antroposofiska förtecken. Men framför allt skriver Guro om sitt karelska landskap med lekfullhet, klar blick och barnets självklara frihet. 

Jelena Guro var född 1877 och dog i maj 1913 i leukemi. Den som kan sina kvinnliga 1900-talspoeter i Karelen får förstås Edith Södergran i tankarna, även hon död i förtid. Men, som Nils Åke Nilsson påpekat, de storslagna orden om solar och vintergator som Södergran har gemensamt med den för Guro nattståndna ryska symbolismen; sådant förekommer inte i de här på en gång stränga, innerliga och ibland nästan jollrigt ömma dikterna. 

I stället för om nya stjärnsystem drömmer Jelena Guro om ”en gul och grann och färsk kremla där i mossan”. 

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 12 december 2011