Gorillajägaren som firade midsommar i Kalmar

”My first gorilla”, lyder texten till den här bilden i en av Paul Belloni Du Chaillus böcker om sina afrikanska bravader. 

Den franskamerikanske upptäcktsresanden Paul Belloni Du Chaillu ägnade många år åt att utforska västra Centralafrika. Han var den förste som bekräftade för den västerländska vetenskapen att såväl gorillor som pygméfolk verkligen existerade. Du Chaillu hade sett mer av världen än de flesta. Men Kalmarbornas vildsinta midsommarfirande fick honom att häpna. 

Att Paul Belloni Du Chaillu avled 1903 efter att ha drabbats av stroke när han befann sig i S:t Petersburg är ett fastslaget faktum. Var och när han var född är däremot betydligt osäkrare.

Buden är många om när och var Du Chaillu föddes. Som födelseår anges såväl 1831, 1835 som 1839. Även födelseorten är allt annat än glasklar: Paris, New Orleans, New York eller – troligast – ön Réunion i Indiska oceanen. Du Chaillu har förmodligen själv medvetet bidragit till förvirringen. Hans gode vän, den engelske bankiren och antropologen Edward Clodd (1840–1930), hävdade efter Du Chaillus död att modern varit av blandat afrikanskt och europeiskt ursprung. 

Historikern Henry H Bucher Jr ger stöd åt den uppfattningen i Canonization by repetition: Paul du Chaillu in historiography, publicerad i La Revue Française d’Histoire d’Outre-Mer 1979. Enligt Bucher berodde det på den ”vetenskapliga” rasism som var gängse i det europeiska forskarsamfundet på 1800-talet. Svarta afrikaner ansågs ha mindre kranier och därför begränsad hjärnkapacitet och därmed vara oförmögna att bli ”civiliserade”. Om det kommit fram att Du Chaillu själv hade afrikanskt påbrå, skulle det ha varit förödande för hans prestige i vetenskapliga kretsar. 

Hur som helst tillbringade Du Chaillu en del av sin ungdom i Gabon, där hans far arbetade med köpenskap åt en Parisfirma. Sonen kom att intressera sig för människorna där, deras kultur och språk och för områdets natur. 

1852 emigrerade Du Chaillu till USA. Tre år senare skickade Academy of Natural Sciences i Philadelphia i väg honom att utforska det inre av Gabon, något han höll på med till 1859. Det var under den tiden han kom i kontakt med gorillor. Den stora apan var då bara känd i Europa genom en mer än 2.000 år gammal reseberättelse av Hanno Sjöfararen från Kartago. Efter en ny expedition 1863–1865 kunde Du Chaillu också bekräfta antika uppgifter om pygméfolk i Afrikas skogar. 

Efter några år i Amerika kom Du Chaillu att ägna sig åt Skandinavien. Han började med att besöka Nordnorge 1871, varpå följde flera resor i Sverige, Norge och Finland och studier av de isländska sagorna. Han intresserade sig för det då obekanta nordiska kulturinflytandet på de brittiska öarna under tidig medeltid, fram till 1000-talet, något som väckte hån och löje. Han redogjorde för sina rön i The Land of the Midnight Sun (1881–83, översatt till svenska och franska) och The Viking Age (1889–93). 

”The Land of the Midnight Sun” från 1881 kom ut i svensk översättning redan samma år. 

I Sancte Christophers Gilles Chroenica 1995 uppmärksammade Bengt Bengtsson en notis i Barometern den 26 juni 1872 att ”den ryktbare gorillajägaren Mr Du Chaillu [...] besökte vår stad förliden måndag”. 

Bengtsson återger också vad Du Chaillu skrev om besöket i Kalmar i Midnattssolens land: 

En midsommardag befann jag mig i Kalmar [...] Staden hade ett festligt utseende. Folket var klädt i sina högtidsdrägter och for i stora massor med ångbåtar till Öland för att tillbringa dagen därstädes. Flickor med hyggligt utseende togo flitigt passagerare ombord i sina båtar och rodde dem från en plats till en annan, hvar-igenom de inhöstade en god skörd af penningar. 
Ofta störes på denna del af kusten midsommardansen genom fylleriuppträden och slutar med allmänt slagsmåI. Jag var närvarande vid en tillställning med dans kring majstången och häpnade öfver den oregerlighet, som lades i dagen, och öfver att se knifvar i farten. 
Invånarne i Kalmartrakten äro till karaktären en af de sämsta befolkningar, jag lärde känna i Skandinavien, och tillika med Blekingeborna bekanta för sina vilda lynnen. 

Varvsslätten på Ängö, mellan Sparregatan och sjöbodarna, var länge centrum för midsommarfirandet i Kalmar, även om något sådant inte pågår på den här bilden från förra sekelskiftet. I slutet av 1800-talet, sedan Ängö fått broförbindelse med Kvarnholmen, försetts med riktiga gator och mer välbärgade människor än den fattiga urbefolkningen börjat bebo ön, flyttades det stökiga firandet till Kullö.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

I Kalmar firades på 1800-talet midsommar framför allt på Ängö, men även på Stensö. När Lunds universitets folkminnesarkiv i början av 1940-talet intervjuade äldre Kalmarbor, var de ense om att firandet på Ängö var det som drog mest folk. Bengtsson är övertygad om att Du Chaillus skildring härrör från Ängö, eftersom han i samma tidning hittat följande: 

På Engö war, som wanligt, en präktig majstång upprest [...]. Omkring 1.000 personer woro der församlade och ett werkligt folklif rådde [...]. Kak-och bierförsäljare gjorde lysande affärer. Några synnerliga oordningar förspordes icke, ehuru åtskilliga minderåriga personer tillhörande Engöbefolkningen, woro till ytterlighet berusade och med grofwa skällsord och en och annan örfil trakterade de ynglingar från staden, som råkade komma i deras väg.

Uppenbarligen tyckte reportern att stökigheterna inte var särskilt mycket att hetsa upp sig för. Även de Kalmarbor som intervjuades på 1940-talet var överens om att just på midsommar gick det ovanligt fredligt till mellan Ängöbor och ”Kalmarbor”, det vill säga folk från Kvarnholmen. 

Teckning av hur majstången på Ängö såg ut på 1860-talet, gjord av folklivsforskaren Walter Welin efter Sofia Reimerts anvisningar: ”Majstången hade tre rår, virade med lingonris. Och så hängde det fullt med blåklintskransar, och på var nopp hängde pioner och kulörta band. Banden fick vi av bokbindarna. Äggskalen bands i knippor och de skramlade liksom bleckstyckena. De hängde knippvis på rårna. Tunnbanden kläddes med papper och så var där svajband, som fladdrade för vinden”. 

Men det gällde bara midsommardagen. Änkefru Sofia Reimert (1850–1941) berättar: 

Jag minns mycket väl att det kunde hända att några Kalmarbor kom ut till Ängö redan midsommarafton, men då blev de utkörda. De gav sig i regel frivilligt i väg, ty de ville sällan slåss med Ängöpojkarna, som voro mycket fruktade. Vi här ute på Ängö kallade Kalmarborna för ’stadsrokar’. Inte heller var det värt att en flicka på Ängö tog en pojke från Kalmar.

Sofia Reimert (1850–1941) bodde hela sitt liv på Ängö och hade ungdomens midsomrar i ljust minne.
Bilden hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson

Sofia Reimert upplyste också om att Ängöborna varje år gjorde stora förberedelser för midsommarfirandet: 

Vi hade till exempel samlat äggskal hela året, som vi nu färgade, och så hade vi gått till bleckslagarna och tiggt bleckstycken [= tunn plåt], som vi skulle ha som prydnader i stången. Slutligen var vi i skogen och plockade lingonris”

Den här majstången fotograferades på Stensö midsommaren 1927 av metallarbetaren och Kalmarhistorikern Robert Andersson. Den påminner en hel del om teckningen av majstången på Ängö på 1860-talet. På 1800-talet var det bara på Stensö och Ängö majstänger var resta. De var mycket höga, den på Ängö var enligt svarvare Jonsson – intervjuad av Folkminnesarkivet – 30 alnar, det vill säga närmare 18 meter. På Stensö spelades både fiol och dragspel till dansen, medan det på Ängö bara var dragspel som gällde.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv – Kalmar stads hembygdsförening

Och även om den härdade gorillajägaren Paul Belloni Du Chaillu blev förskräckt kanske ändå midsommarfirandet bidrog till normaliserandet av förbindelserna mellan Ängöbor och ”Kalmarbor”. Det var i alla fall Sofia Reimert övertygad om: 

Majstången stod borta på slätten, och det var just dessa majstänger som blev en förmedlingslänk mellan Kalmar stad och det lilla idylliska Ängö, det vill jag gärna ha sagt. Midsommar på Ängö var nämligen något alldeles särskilt. Det var en händelse som Kalmarborna uppskattade livligt. De längtade hit ut, därför att de trivdes här.

Vid midsommar brukade affärsinnehavarna placera två små björkar på ömse sidor om ingången. Men redan när Robert Andersson 1930 fotograferade den här fröhandeln i Sahlstenska huset på Kaggensgatan var traditionen på utdöende.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv – Kalmar stads hembygdsförening

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 16 juni 2018

Se även:

• Fru Reimert och kakkärringarna

STORT TACK till Jan Magnusson, Kalmar kommun, Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening 

Titta in på Kalmar läns museums bildarkiv och på Kalmar kommuns bildarkiv. Där finns tusentals bilder från förr. 

Fru Reimert och kakkärringarna

Sofia Reimert (1850–1941) omgiven av gladiolus, dahlior och andra blommor. Bilden togs på hennes 80-årsdag den 16 augusti 1930, hemma i trädgården på Sparregatan 14. På andra sidan gatan skymtar det stora hus som fortfarande kallas Blåkulla ibland, trots att det var längesedan det var blått.
Bilden är hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson

Häromdagen tog vi en tur längs Sparregatan på Ängö. I dag hälsar vi på hos änkefru Sofia Reimert på Sparregatan 14 – eller rättare sagt; vi slår följe med Walter Welin från Lunds Universitets Folkminnesarkiv när han en dag 1941 knackar på hos den mer än 90-åriga damen i hennes lilla stuga i korsningen med Hammarskjöldsgatan, för att intervjua henne om hur det var förr. 

Sofia Reimert bodde hela sitt långa liv på Ängö. Hennes mor hette Johanna Nilsdotter och kom från Mönsterås. Fadern Olaus Andersson var från Ryssby och arbetade som timmerman på varvet. Paret hade flyttat till Ängö 1849 och ska då ha bott på Gripgatan. Året efter föddes Sofia. Hon hade en äldre bror, som dog som barn, och fem yngre syskon. 

Det var bara fattigt folk som bodde i Ängös små stugor när Sofia växte upp. Deras viktigaste tillgångar var roddbåtar och flundregarn. Och det var ofta kvinnorna som gav sig ut och fiskade flundror, särskilt om deras män var sjömän eller upptagna med arbete på varvet. 

Roddbåt var också färdmedlet när Ängöborna skulle ta sig till Kvarnholmen – eller ”Kalmar”, som man sa på Ängö. 

– Vi hade ingen brygga mellan Kalmar och Ängö när jag var flicka. Vi fick ro över med egna båtar, och de som inte hade egna båtar fraktades över för några ören, kom fru Reimert ihåg. 

Roddarpojkarna – och de minst lika ofta förekommande roddarflickorna – blev utan passagerare mellan Ängö och Kvarnholmen när träbron i bakgrunden byggdes 1878. Den ersattes av en ny bro 1913, vilken i sin tur fick ge plats åt den nuvarande Ängöbron 1972.
Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937)

Inte förrän 1878 fick Ängö sin första broförbindelse med Kvarnholmen... ja, förlåt: ”Kalmar” ska det ju heta. Och dit begav sig Ängöborna gärna när det var marknad. 

– Marknaderna i Kalmar förr i tiden var något helt annat än i vår usla tid. Då var det liv och rörelse på ett helt annat sätt, berättade Sofia Reimert för Walter Welin. 

– De bönder, som inte satte in sina hästar hos Hasselquist, Kallenberg eller hos någon annan av stadens köpmän, placerade dem på Storgatan. 

Några trottoarer var gatorna inte försedda med på den tiden. 

– Det enda ställe i stan där antydan till trottoar fanns var gatan utanför Olsbonska huset. 

Olsbonska huset var beläget i hörnet Storgatan–Kaggensgatan, där Handelsbankens stora palats nu har legat sedan mer än ett århundrade. 

Vykort från 1904. Till vänster Bröderna Berggrens hus som revs på 1960-talet, då Domus byggdes. Till höger Olsbonska huset, där det byggdes bankpalats 1913.
Vykort ur OlleVallerheds samling

– I stället för trottoarer fanns utanför köpmanshusen stolpar, antingen av trä eller sten, mellan vilka järnkedjor var sträckta. Ibland hade man i stället för kedjor järn- eller trästänger. 

– Jag minns dem så väl från tiden när jag var liten flicka, ty vi brukade alltid när vi kom till stan klättra upp på dem eller sätta oss och gunga i dem. Men de var egentligen inte gjorda som leksaker åt oss barn, utan de var avsedda för de bönder som kom till stan speciellt vid marknaderna. De band sina hästar där. 

Men Sofia Reimert kunde också berätta att kedjorna kom väl till pass också på annat sätt än för bönderna att tjudra sin hästar vid: 

– Här och där hade också en ”kakkäring” slagit sig ned med sin korg eller sitt lilla salubord bakom dessa kedjor för att få sitta i lugn och ro. Innanför Olsbonska kättingen brukade inte mindre tre stycken sådana där gummor sitta. Jag tycker att det var egendomligt, att de inte konkurrerade ihjäl varandra. 

– Dylika gatumånglerskor brukade också sitta vid gathörnen. På så sätt hade de ju utsikt över två gator och kunde ropa an eventuella kunder. Jag minns till exempel gamla ”Knäck-Katarina” vid apotekshörnet. Vid Uddenbergs hörn satt ”gamla Margareta”, och vid Lovénska hörnet snett emot tronade Elin. 

– Hur Storgatan såg ut efter en marknad vill jag knappt tala om. Där låg stora kålblad, där låg gamla säckar, där låg massor med hästgödsel och mycket annan bråte. 

– Därtill kom en annan sak, som nu är förbjuden. Alla slags husdjur tilläts gå omkring fritt i trafiken. Den nye stadsfiskalen Kindbom hotade visserligen med böter, men det hjälpte inte. Getter och får fick fritt springa omkring, och det hände ibland att getterna plundrade korgarna för kakgummorna. 

En minnesbild som i sin påtaglighet visar hur tillvaron i Kalmar på 1800-talet i viss mån nog var sig lik ända från medeltiden. Detaljer i vardagen som vi inte skulle veta så mycket om, utan Sofia Reimert och Walter Welin. 

Några fotografier på torghandeln i Kalmar när Sofia Reimert växte upp på 1850- och 60-talet är förstås omöjliga att uppbringa. Den här bilden är tagen 1904 och även om det inte går att upptäcka några fritt strövande får eller getter finns det i alla fall en hund som går lös.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 14 april 2018 

Se även 
• På trä, granit och betong till Ängö
• Amiraler och annat löst folk på Sparregatan
• Stor strid om liten stuga – och om ett grönt hus
• Gorillajägaren som firade midsommar i Kalmar

KÄLLOR
Walter Welins intervju med Sofia Reimert i Folklivsarkivet i Lund (1941) 
Göran P D Adolfson: Öar kring fästningsstaden (Kalmar, 1998) 

STORT TACK TILL 
Hans Egeskog som rett ut Sofia Reimerts familjeförhållanden, samt till Jan Magnusson, Kalmar kommun, Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening, och Olof Vallerhed, Färjestaden.

Fotograferna Emil och Walter Blombergs bilder finns att se i Kalmar kommuns bildarkiv

Kvinnofängelse, bank och telegrafstation

Nils Bremers gård är ett av inte mindre än åtta hus på Södra Långgatan som är förklarat som byggnadsminne.
Foto: Kalmar stads hembygdsförening

Nils Bremer var handelsman i Kalmar på stormaktstiden och hade av namnet att döma tyskt ursprung. 1668 skänkte han 3000 tegelstenar till bygget av domkyrkan. Själv bodde han i hörnet Kaggensgatan–Södra Långgatan i vad som fortfarande ibland kallas för Nils Bremers gård.

Fasaden har sett ut som i dag sedan andra halvan av 1800-talet, men stommen i huset är alltså från 1600-talet. Sitt nuvarande utseende fick det när Kalmar Enskilda Bank flyttade in här 1879 och byggde om och till rejält.

Redan i 1679 års stora stadsbrand hade huset skadats svårt och inte förrän en bit in på 1700-talet togs det i bruk igen. 1744–1784 fanns här stadens spinnhus, det vill säga kvinnofängelset.

Frimurarna köpte huset 1857 och lät den blivande kung Oskar II inviga lokalerna året därpå. När de flyttat därifrån till sitt nya hus vid Larmtorget tog banken över och var kvar till 1908. På 1890-talet fanns också telegrafstationen här.

På 1900-talet ägdes huset under en period av Konsumentföreningen, fram till 1964 då Domusvaruhuset ett kvarter norrut stod klart. Sedan dess har det mest sålts kläder i bottenvåningen. Så var det i början av 1970-talet när den här bilden togs och så är det fortfarande även om Dressmann är på väg att flytta härifrån när detta skrivs.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av text i Östra Smålands pappersupplaga den 5 januari 2019