Tippade nazisten i Stensökanalen

Ture Gerdes (1907–2002), här på äldre dagar, blev hela livet upprörd över orättvisor och tvekade inte att gripa in för att hjälpa andra. Just så som andra hade hjälpt honom när han som ung trakasserades av Kalmars myndigheter och inte ens skulle få skaffa mat till sin familj.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Applåderna från de 2.000 personer som samlats på Sveaplan i Kalmar dånade mot talaren, Östra Smålands chefredaktör Adolf Malmborg: 
– Man gör inte som arbetslöshets- och hjälpkommittén i Kalmar, utsätter en arbetslös för svältdöden!
I folkmassan fanns den unge arbetslöse man som Malmborg syftade på. Han hette Ture Gerdes. De makthavande i Kalmar hade bestämt sig för att göra hans liv till ett helvete.

Demonstrationståget avgick från Gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen och hade Sveaplan på Malmen som slutstation.
Annons i Östra Småland den 7 oktober 1933

Den 26-årige arbetslöse tvåbarnspappan Ture Gerdes hade gjort sig känd som radikal och stridbar redan när han jobbade på den Jeanssonägda oljefabriken i stan. Holländska multijätten Unilever hade kommit in i som delägare redan på 20-talet och 1932 stängdes plötsligt fabriken.

Arbetslösheten var redan hög i Kalmar och beredskapen och viljan från myndigheternas sida att ordna nödhjälpsarbeten och ekonomiskt stöd var milt sagt svag. Sådant måste mer eller mindre tvingas fram genom aktioner av de nödställda själva. 

Till exempel då 700 arbetslösa, trots en hotande konfrontation med polisen, lyckades överlista ordningsmakten och få in en delegation med Gerdes i spetsen, som kunde tala för deras sak på ett fullmäktigemöte.

De så kallade AK-jobben (AK = Arbetskommissionen) kom dock i gång efter hand. Ture Gerdes konstaterar i sin bok Det blågula repet från 1976 att det oftast rörde sig om rent kommunala arbeten som utfördes till mycket låg ersättning. 

Gerdes var bland annat med när Slottsfjärden tömdes på vatten. Massor av historiska föremål kom i dagen medan muddermassorna användes till utfyllnad.

Många arbetslösa Kalmarbor var sysselsatta vid torrläggningen av Slottsfjärden 1932–34.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

En ung arbetsledare dök upp en dag – en av stans mest ökända nazister, prålande med sitt hakkorsmärke – och beordrade Gerdes att följa med honom. De gjorde halt vid ett stort avröjt fält i stans södra delar:

– Här ska ni schakta ner ett uttag i marken, tre meter i fyrkant och två meter djupt – till att börja med...

– Kanske en massgrav, undrade Gerdes oskyldigt.

– Kalla det vad fan ni vill! Bara se till att det blir gjort!

Här skulle länssjukhuset byggas. Gerdes sattes att hugga i alldeles på egen hand. Idrottsman som han var tog han det som träning. 

Sedan Östra Småland publicerat en insändare, skriven av en för Gerdes okänd antinazist, slapp han dock det ensamma straffarbetet. 

I stället fick han och ett 30-tal andra arbetslösa i uppgift att gräva Stensökanalen, för att småbåtsägarna skulle slippa omvägen runt udden när de tog sig mellan Västra sjön och Stensö fiskeläge.

Arbetet i full gång med att ordna vattenleden mellan Västra sjön och Stensö fiskeläge.  Det var här ”AK-führern” stod på öronen i leran.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

”AK-führern” från lasarettsgroparna var den som hade hand om de magra löneutbetalningarna varje fredag. En sådan dag rågades måttet när han gick in i arbetsboden, vräkte sig i en stol, slängde upp sina bestövlade fötter på bordsskivan bland jobbarnas matboxar och la armarna i kors över bröstet. 

När arbetarna kom in i boden för att kvittera ut sina slantar höjde han handen och röt:

– Stopp! Ni lämnar genast boden och återvänder till era arbeten! Sen kommer ni hit en och en i den ordning jag ropar upp er!

Först blev det alldeles tyst. Sedan brakade det löst. Arbetarna stormade fram till bordet, slet upp honom och bar i väg honom till en tom tippvagn som stod på ett flyttbart spår som ledde ner till schaktstället.

Översittaren slängdes ner i vagnen, bromsarna lossades och den skramlade nedför slänten tills det blev tvärstopp mot ett bromsblock nere i kanalen. Den förskrämde passageraren flög i en elegant båge innan han under allmänt jubel landade mjukt i en gyttjepöl. 

Han kravlade sig upp ur leran, skakade vanmäktigt knytnävarna åt de rått skrattande jobbarna och sprang till sin cykel. Däcken var tomma. Han fortsatte till fots in mot stan.

Gerdes berättar att man snart kom till besinning. Här gällde det att handla snabbt. 

Tippvagnen drogs upp och spåret flyttades bort från kanalen. Cykeldäcken pumpades och portföljen med pengarna och avlöningslistan, som den avskydde ”AK-führern” haft med sig, togs om hand. Varje man fick kvittera ut sitt lönekuvert, varpå den fulltecknade listan las i portföljen som klämdes fast på cykelns pakethållare.

När den något uppsnyggade arbetsledaren återkom i sällskap med polisen konstaterade den medföljande  kriminalaren bistert att det inte fanns någonting alls som kunde styrka anklagelserna mot arbetarna. 

Sedan tilltog förstås trakasserierna mot Gerdes. Efter att ha arbetat med att baxa minnesstenen över Gustav Vasa på plats på Stensö udde, protesterade han mot att efter ”AK-führerns” uträkning bara ha fått 13,50 kronor i veckolön (drygt 400 kronor i dagens penningvärde) – han var berättigad till minst 20 kronor till. 

Vasakumlet på Stensö, fotografgerat 1933. Det mödosamma arbetet med att forsla det 25 ton tunga stenblocket från dess ursprungliga läge flera hundra meter bort och sedan lyfta det på plats utfördes som underbetalt så kallat "reservarbete". Och ingen var mer underbetald än Ture Gerdes.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Gerdes avstängdes då ”för all framtid” från AK-arbetsplatserna. Han stod under ständig polisbevakning. Han fick inget kontantunderstöd,  varken på AK-byrån eller fattigvården. 

Inte ens på soppköket för arbetslösa som inrättats på Tullskolan fick han ärtsoppa till sin familj. När Gerdes ombads uppge sitt namn blev svaret:

– Jaså, jaha. Jag är lessen, men ni får ingenting här, det är tillsagt...

Genom att göra det omöjligt för honom att försörja sin familj skulle myndigheterna kunna internera honom på ”arbetshemmet” Ödevata utanför Emmaboda, dit ”försumliga” familjefäder skickades.

Upprördheten blev stor när detta blev känt i stan. En morgon stod en korg med ett tjog ägg från den socialdemokratiska ungdomsklubben utanför dörren, trots att Gerdes gällde för att vara kommunist. Av lantarbetarfacket fick familjen en välfylld portmonnä och ett kuvert med insamlingslistor där lantarbetarna skrivit sina namn. Beloppen var små, 50 öre, men för lantarbetarna innebar det en timlön.

– Ni här i stan hjälpte oss i Mörekonflikten, sa mannen som överlämnade börsen när Gerdes tackade för hjälpen.

Fallet Gerdes hade på allvar börjat väcka uppmärksamhet även på riksplanet. Gerdes cyklade till Stockholm och lyckades träffa samtliga partiledare. 

Följden av mötet på Sveaplan blev att han så småningom  åter tilläts arbeta i AK:s regi.

Slottsfjärden fylldes med vatten igen, turisterna kunde beundra minnesstenen över Gustav Vasa på Stensö och småbåtarna skvalpade fram i kanalen. 

Lyfte 56 000 kilo varje dag på jobbet

Större delen av sitt långa liv kom Ture Gerdes att arbeta som journalist.

Han var född 1907 och började som 13-årig volontär på Kalmar Läns Tidning. Men när han efter fem år fortfarande bara tjänade 25 kronor i veckan började han 1926 i stället jobba på oljefabriken (där Byteatern håller till i dag). Stans slitsammaste arbetsplats, men lönen var i alla fall en 50-lapp. 

Sedan fettet, som användes till margarintillverkning, pressats ur soja, kokos och jordnötter, återstod ett mjöl som såldes som kraftfoder. Det förpackades på 70-kilossäckar. Gerdes uppgift var att springa ett tiotal meter med varje säck på nacken och slänga ifrån sig den så precist att en stabil ”stuv” byggdes upp. 

Hundra säckar i timmen, åttahundra – eller 56 000 kg – på varje skift; man arbetade treskift som täckte hela dygnet.

Det var sådana här säckar Ture Gerdes hanterade på jobbet varje dag. Bilden är tagen på oljefabriken i februari 1931.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar Läns Museums arkiv

Efter tiden som arbetslös och AK-arbetare började Gerdes arbeta på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag 1936. Snart fick han nog av utrensningarna på redaktionen, protesterade och blev utesluten ur partiet. 

I stället hamnade han i den socialdemokratiska pressen. Som reporter på Aftontidningen (AT) och senare Aftonbladet ägnade han sig åt undersökande journalistik långt innan det kallades så. Han tog jobb i industrin, skogen och vården för att kunna berätta om hur det egentligen stod till i Sverige. 

Men han hade breda kunskaper och kunde också skriva om såväl rymdfärder som kärnkraft och användes även som krigsreporter. I början av 60-talet var han i Kongo där svenska FN-trupper sattes in i striderna.

Allra mest uppskattad blev han kanske ändå som kåsören Tidlund, som i 30 år medverkade i Metallarbetaren. Tidningen kom ut en gång i veckan och nådde en miljon läsare.

Efter pensioneringen började Ture Gerdes skriva böcker. Han gav ut ett urval av sina kåserier, berättade om sina undersökande reportage och skrev satiriska berättelser, där makthavare och storfinans fick vad de förtjänade.

Ture Gerdes:
Det blågula repet
(Bokförlaget Korpen, 1976)

Och så gav han ut två små böcker om sitt liv i Kalmar. I Det blågula repet (1976) berättar han om sin uppväxt och sina tidigaste erfarenheter av arbets- och arbetslöshetslivet. Händelserna är autentiska liksom många av namnen. 

Ture Gerdes:
Jag minns en dag
(Bokförlaget Korpen, 1978)

En del av uppväxtminnena återkommer i barn- och ungdomsboken Jag minns en dag som gavs ut 1978. Den utspelar sig under en händelserik lördag i Kalmar 1919, när den tolvårige huvudpersonen fått ledigt från skolan för att hans snälle magister ska gifta sig.

Satte klubbrekord i mellanhopp

”Elitgymnast, friidrottare, fotbollsdåre och boxningsfantast”.  Så beskriver Ture Gerdes sig själv i den självbiografiska boken Det blågula repet.

Gerdes var djupt engagerad i idrotten. Det märks inte minst om man bläddrar  i Ängö Idrottsförenings 20-årsjubileumsskrift, som är en ovanligt underhållande publikation i sitt slag.

Den gavs ut 1931. Då hette föreningens vice ordförande – ja, just det: Ture Gerdes.

Kalmar SK:s styrelse 1931. Bakre raden från vänster: Oskar Dahlgren, Ragnar Jonsson, Rudolf Carlander, Ture Gerdes och Sten Berg. Främre raden från vänster: Arvid Johansson, Oskar Johansson och Gustav Lönner.
Foto: Walter Olson

Tittar man närmare efter ser man att det också är han som skrivit de flesta texterna. De är signerade ”T. G.”, ”T–e”, ”G–s” och ”Tyko”. ”Tyko” kallade han sig också när han några år senare skrev i Ny Dag.

Ängö IF hade redan 1929 bytt namn till Kalmar SK när jubileumsskriften kom ut. Så heter klubben än i dag. Samtidigt ändrades den svarta klubbdräktens färg till ”den något gladare gröna” som även den består.

Det var fotbollen som stod i centrum för Ängö IF under föreningens första tio år. Men man lyckades aldrig riktigt konkurrera med de bästa lagen i stan. 

Så småningom vann friidrotten insteg och fotbollen mer eller mindre självdog, vilket är närmast unikt bland svenska idrottsföreningar. Motsatsen är desto vanligare – en allmän idrottsklubb som specialiserar sig på fotboll; Kalmar FF är ett typiskt exempel, man har tidigare haft bland annat bandy, friidrott, handboll – även för damer – och bridge på programmet.

Hur framstående Gerdes egentligen var som idrottsman framgår inte av jubileumsskriften. Men han innehade i alla fall klubbrekordet i den något kuriösa grenen mellanhopp, ”en krävande idrottsgren som fordrar stor snabbhet, smidighet, spänst och djärvhet”, som det står i Nordisk Familjeboks Sportlexikon. 

Gerdes rekord löd på 3,82 meter och var satt 1930. Det svenska rekordet innehades då av E Svensson, Vikingen, på 4,59 meter, en notering som W Sjöström, IFK Östersund, 1931 förbättrade med tre centimeter.

Så här beskrivs mellanhopp i Nordisk Familjeboks Sportlexikon, del 5, från 1943:

Efter upphoppet i mellanhopp sättas händerna med kraft på hästen i dels påskjutande, dels balanserande syfte. 

Händerna ha släppt hästen, i nästa moment kastas benen fram till marktagning.

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 19 maj 2012

Stort tack till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. På Digitalt museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

Folkhemmet byggdes av masonit

Fullt med fotbollsspelare i stugan! En Kalmar FF-elva från lagets första allsvenska år 1949 har klämt in sig i vänsterhalven Artur Peterssons grönmålade masonitstuga på Stensö. Nästan alla i laget hade sådana här stugor, även tränaren Gösta Carlsson som står utanför dörren. Längst ner ligger målvakten Bengt Kjell och närmast ovanför honom backparet Lennart Johansson (Engström) och Stig ”Litzen” Lundström. Artur Petersson är den blonde killen med en lock hängande framför ena ögat, ovanför ”Litzen”.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Det svenska folkhemmet byggdes till stor del av masonit. Materialet slog igenom på Stockholmsutställningen 1930 och användes till allt möjligt när Sverige byggde sig ur den ekonomiska krisen och arbetslösheten. Till väggar och tak, till betonggjutning, till möbler – och till enkla små stugor, som Lennart Engströms på Stensö. 

Lennart Engström fotograferad 1970 på platsen där han haft sin stuga i över 20 år.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den 1 maj varje år monterades mängder av masonitstugor upp runt om i Kalmar; på Stensö, Jutnabben och i Tallhagen. På hösten togs de ner igen, utom på Svinö där de fick stå kvar året runt. Det rörde sig om synnerligen enkla konstruktioner på 2x3 meter. 

Typisk kalmaritisk masonitstuga på sex kvadratmeter.
Bilden hämtad ur ”Kalmar Lexikon” (2014)

Men våren 1970 förbjöds 14 stuginnehavare att sätta upp sina stugor. De var inte tillåtna längre, enligt strandskyddslagen. Länsstyrelsen hade bestämt att alla stugor successivt skulle avvecklas under fem år. Lennart Engström var besviken: 

– Eftersom jag är bagare slutar jag arbetet senast klockan tolv på dagen. Det har varit naturligt för mig att åka ut till stugan med barnen så snart jag slutat jobbet, berättade han för Östra Smålands reporter Stig Törnwall på försommaren 1970. 

I stugan hade Lennart också förvarat sin krocketutrustning. Han ingick i gänget som spelade den speciella kalmaritiska formen av fältkrocket på Stensö, en sport som sannerligen vore värd en egen utredning. Men det får anstå till en annan gång.

Mer om Lennart Engström [Johansson] som fotbollsspelare finns att läsa under rubriken Kalmars bagare höll ordning på Halmstads konditor.

Masonitepoken är över i Sverige

Som mest fanns det 19 svenska tillverkare av masonit, eller board som det egentligen heter. I dag är samtliga fabriker nedlagda. 

Äkta masonit från Masonite AB i Ångermanland.
Bilden hämtad ur Jonas Fröbergs ”Masonit – De oanade möjligheternas material”.

I maj 2013 kom beskedet att Karlits fabriksområde i Karlholmsbruk i norra Uppland sålts för ynka 275.000 kronor för att användas som lager av ett logistikföretag. Därmed var hoppet definitivt ute för den sista boardtillverkaren i Sverige efter konkursen i augusti året dessförinnan. Då arbetade 130 personer där. 

Med hjälp av en masonitlåda konverterades sparkstöttingen till en barnvagn på medar. Maine Pettersson och Dagny Meijer på vintertur med sina barn 1950.
Bilden hämtad ur Nisse Larssons ”Känsla för masonit”

Redan 2011 gick Masonite AB i Rundvik i Ångermanland omkull. Företaget hade då 90 anställda. Det var där den svenska tillverkningen inleddes 1929, på licens från USA. 

Överskåp med utåtlutande skjutluckor av masonit. Bilden togs 1948. Under skåpen finns det praktiska Redasystemet monterat, glaslådor för torrvaror.
Bilden hämtad ur Nisse Larssons ”Känsla för masonit”

William Horatio Mason var chefsingenjör hos uppfinnargeniet Thomas Alva Edison. 1924 sprängde han spillvirke med ångkanon för att se om det gick att göra papper av det. Det gjorde det inte, men sedan ett misslyckat träfiberark glömts kvar i en press där en ångventil gått sönder och hettat upp arket blev resultatet en hård träfiberskiva. 

1934 kostade den här sportstugan 325 kronor. I dagens penningvärde motsvarar det cirka 10.000 kronor. Enligt reklamen kunde två personer få upp den på sju timmar.
Bilden hämtad ur Nisse Larssons ”Känsla för masonit”

Masoniten var född och de första skivorna utanför USA tillverkades i Rundvik av Nordmalings Ångsågs AB, som sedermera blev Masonite AB. Andra tillverkare tog efter och även deras board kom i folkmun att kallas masonit. Varumärket blev synonymt med produkten som sådan. 

Det enda skönlitterära verk i världslitteraturen där masoniten står i centrum är Nisse Larssons och tecknaren Ulf Lundkvists underbara lilla berättelse ”Bertil Masonit” från 1990. Bertil mister sin identitet, men bygger en ny med utgångspunkt från en annons om en masonitkanadensare som han hittar i en gammal Hobbexkatalog.

KÄLLOR
Jonas Fröberg: Masonit – De oanade möjligheternas material (2004)
Nisse Larsson: Känsla för masonit av (2005)
Intervju med Lennart Engström av Stig Törnwall i Östra Småland den 4 juni 1970 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar lexikon (2014)

Den här cykelbilen av masonit hade förmodligen lanserats under ett annat namn i dag.
Annonsen hämtad ur Nisse Larssons ”Känsla för masonit”.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 1 juni 2013 

Nisse Larsson skriver fint om den här bilden i sin bok ”Känsla för masonit”: ”Masonitgubben är mer än ett varumärke. Han är framåtskridandets goda ande med huvudet uppe bland molnen men med sin masonitskiva stadigt förankrad på jorden.
Ur en reklambroschyr från 1955, produverad av Gumaelius annionsbyrå

Till och med grisarna gillar masonit. Bilden, som är hämtad ur ”Känsla för masonit”, kommer från samma reklambroschyr som bilden närmast ovanför.

Nästan lika många krogar som stugor på Stensö

I början av 1930-talet kom Östra Småland bara ut fyra dagar i veckan. Men en av dagarna var söndagen och då satsade man gärna på lite extra helgläsning, som till exempel intervjun med fiskaren Johan Jacobsson. Texten tog den 15 maj 1932 upp en stor del av förstasidan – som var dubbelt så stor som de flesta tidningssidor är i dag – och ännu mer av sista sidan. 

Den gamle fiskaren Johan Jacobsson på Stensö var född dagen före julafton 1845 och alltså 86 år gammal när Östra Småland publicerade en intervju med honom i maj 1932. Här följer valda delar av Jacobssons berättelse om brännvin, en urgammal lärarinna, mobbning och fiskeäventyr.

Ur Östra Småland den 15 maj 1932.

Vi gjorde häromdagen en liten visit ute hos den gamle fiskaren får att få en liten pratstund om flydda tider. Och Johan Jacobsson har åtskilligt att berätta. 

– Hur såg det egentligen ut här ute på Stensö för så där en 70–80 år se’n, undra vi. 

– Jojo, det har nog förändrats en del, menar Jacobsson. Ett dussin stugor fanns här allt redan då, men några vägar det fanns då rakt inte. Värst var det på vintrarna. Blev det fråga om en begraving eller nå’t så’nt fick man ge sig ut och skotta sig fram, och det kunde hända man fick hålla på ett par dar för att gräva sig fram bara till Johannelund. 

Stensötorpet var ett av många torp runt om i Kalmar som lydde under Kungsgården i Skälby. Står man framför huset där serveringen finns i dag ligger Johan Jacobssons gamla hus alldeles till vänster. I dag finns det bara en enda krog på Stensö. Annat var det på 1800-talet.
Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

I övrigt fick man ta sig fram bäst man kunde. På sommaren gick det väl an, då hade man sjövägen att tillgå; värre var det på vintern, ty allt skulle ju hämtas från staden. Ute på Stensö fanns ingen handelsbod, men i stället inte mindre än fyra krogar, eller i varje fall fyra ställen – vad man nu vill kalla dem – där det fanns tillgång till brännvin i obegränsade kvantiteter. Det fanns, som han säger Jacobsson, ”nästan lika många krogar som stugor”. 

Och eftersom vi nu äro inne på kapitlet brännvin, som man oundvikligen tycks glida in på när man talar om gamla tider, så kan man ju i förbigående nämna att brännvinet för så där en 60–70 år se’n kostade 50 öre halvstopet. 

[Ett halvstop är ungefär 0,65 liter och 50 öre år 1873 motsvarar i 2020 års penningvärde drygt 25 kronor] 

Det fanns också en massa smygkrogar, där brännvin tillhandahölls för ännu billigare priser. På den tiden sprang man emellertid mera sällan och fjantade med så’na mått som litrar och halvlitrar, nej, då köpte man brännvin i ankare, som bars hem i en säck på ryggen. 

[Ankare är ett gammalt rymdmått som motsvarar 39,26 liter]

Det var inte mycket bevänt med skolgången i Jacobssons barndom. Det var en gammal gumma – fru Olsson – på cirka 90 vårar som skötte om undervisningen. Lärarinnan var också ”jordemoder” [barnmorska] och i denna sin egenskap med då Jacobsson kom till världen, och inom parentes kan för resten nämnas att Jacobsson också var med och bar gamla fru Olsson till graven; hon dog vid 102 års ålder. Gumman var född någon gång under den tid Adolf Fredrik var kung i Sverige, och det är rätt märkeligt att tänka sig att det ännu lever folk som gått i skola hos en lärarinna född på 1760-talet! 

[Adolf Fredrik var kung 1751–1771]

Emellertid, hos denna gumma sattes unge Johan i ”skola” före fyllda fem år. Lärarinnan satt inte själv inne med så värst tyngande kunskaper, hon kunde inte ens skriva, och den huvudsakliga läroboken var katekesen. Den fick man dock lära sig så mycket grundligare, och snart nog förklarade gumman att Johan inte hade mer att lära sig – i vart fall inte av henne. 

Han måtte emellertid har varit en vetgirig ung man, ty sedan skolgången hos madam Olsson avslutats fortsatte han sina studier i en söndagsskola, som var belägen någonstans intill teatern vid Larmtorget, och i den skolan blev han bland annat invigd i skrivkonstens mysterium. 

[Teatern var inte byggd då, den invigdes den 4 januari 1863] 

Johan hade fått en ny mössa av far sin, en stor, fin mössa av skinn med knappar och grannlåter. När Johan kom till söndagsskolan med den mössan väckte han ett visst uppseende bland de andra barnen, om av avundsjuka eller vad det nu kunde bero på, låta vi vara osagt. Hur som helst så kunde man inte låta Johan vara i fred med sin mössa; en hel del av ungarna skockade sig kring honom och drämde i tur och ordning nävarna i skallen på honom så mössan åkte ner över öronen. När det hållit på en stund blev Johan fly förbaskad och satte iväg hemåt. Därmed var det slut med studierna och gossen stod färdig att börja livet på fullt allvar. 

– Hur gammal var farbror då? 
– Då var jag sju och ett halvt år...! 

Från den dagen var det Johan som fick följa med far sin ut på dennes fiskefärder.

Motorbåtar och så’na där nymodigheter voro ju förr i världen okända begrepp. Man fick hålla sig till segel och så de gamla hederliga roddbåtarna förstås. Men fisk, det fanns det på den tiden, var lugn för det! Man behövde ofta inte fara längre än ut till ”fyren” – Grimskär vill säja – för att håva in den ena båtlasten efter den andra. 

Men det var då som nu: fick man ibland på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden ingen sill, så var det ju bedrövligt, och fick man för mycket så var det mest lika illa, för då fick man ju slumpa bort fångsten för rakt ingenting. Särskilt erinrar han sig en gång då ”sjön” befann sig på sitt som allra onådigaste humör. Men Jacobsson skulle ut – det hade han nu gett sig så många som som både hoppar å far på! 

– Jag hade inget vidare till båt då, berättar han, men vi gick ut i alla fall jag och Ellen, äldsta ”dotern”. 

[Agnes Gabriella Elisabet, född 1874]

– Två gånger fick vi gå i land igen och reparera segel och spant, som ”rök” så snart vi kom ut en bit, men tredje gången kom vi iväg. Utkomna mötte vi Johan Gustafsson och Anton Söderman, som ”gick” hemåt och hade bra mycket större båt än jag och ändå fullt schå å klara sej.  

– ”Bju’ inte te, Johan”, sa Söderman, ”det lönar sej inte, så bju’ inte te bara”, tyckte han. Men vi gav oss i alla fall iväg, och den gången fick vi en rejäl dagspenning. Det var just inte mer än vi som fått nå’t – jag sålde för sexti’ riksdaler sill, och det var pengar på den tiden. 

[Beloppet motsvarar i dagens penningvärde runt 4.000 kronor] 

Inne i Kalmar stad såg det också helt annorlunda ut i gångna tider. Det gamla Thernströmska huset hade ingång endast från staden. Den andra sidan, åt kostallarna till, tog vattnet vid, och gick en bit under själva huset, och där, berättar Jacobsson, kunde man ta ål ”tjocka som armen”! 

Thernströmska husets baksida. Det var här Johan Jacobsson fångade armstjocka ålar. Fast då måste vattnet ha gått ännu närmare huset än på den här bilden som visar hur det såg ut i början av 1880-talet.
Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder 2” (1928)
Se även Blockmakarens hus låg i vägen för framtiden och Loppisfynd för alla väder

Före järnvägens tillkomst sam fisken också omkring på självaste centralstationen! Det fanns ju ingen järnvägsstation då men däremot var platsen ett omtyckt tillhåll för ”ort”, som lär vara en ganska välsmakande fisk. 

[Ort är den sydsvenska benämningen för id, som förekommer i sött och bräckt vatten och som ska vara en viktig matfisk i Ryssland]

Naturligtvis erinrar sig Jacobsson också det stora missväxtåret 1868. Det var rent jämmerligt det året, inte en droppe regn på hela sommaren. Jacobsson kan inte precis erinra sig att man just här i sta’n behövde äta barkbröd, men mångenstädes gjorde man det nog. 

Brödet man köpte var förstås både litet och dyrt, men gamle bagar Areskog gjorde nog för sin del ingen förlust på nödåret, tvärtom. ”Finge vi ett så’nt år till”, lär han då ha sagt, ”så skulle ja’ lägga silvertak på stugan”! 

– Jag glömmer aldrig, säger Jacobsson, på ett ställe jag var, en kväll kom in en gammal gubbe, väl lika gammal som jag är nu, men mager och tunn så han knappt hängde ihop, stackarn. 

– Det stod tre stora fat söt gröt i spiseln och gubben bad så vackert att han skulle få en bit mat. Jo då, det kunde väl gå för sig, mente moran på stället – det var välbärgat folk – och så räckte hon honom en brödkant som var minst fjorton dar gammal, och ett rött sillhuvud. 

– Jaa, sa gubben, men om jag kunde få ett ske’bla’ av de’ där som står i spise’n i stället – si ja’ har inte en endaste tann i munnen. Men då blev moran arg: ”Tror han ’en koker tocket te tiggare!”, fräste hon. 

Jacobsson tar igen sig ett tag och så fortsätter han: 

– Jaja, han blev inte utan mat den gången, förstås. Jag tog honom med hem till mor och han fick både fisk och gröt. 
– När jag bjöd honom så sa han: ”Då ä’ ni väl fattiga då?”. Jaa, sa jag, det är väl inte utan. ”Å dom som bor där inne, di ä’ väl rika?”, mente han. Jo, de’ stämmer nog, sa jag. 
– Ja, gubben, han åt sig ordentligt mätt och så sa han när han gick: ”Gu’ välsigne er, å måtte mat aldri’ tryta i ert hus!”. 
– Å då grät vi, både mor å ja’... 

Ja, maten har kanske inte precis ”trytet” i det Jacobssonska huset, även om det inte alltid varit så fett. Men, säjer han, ”ska du skriva nå’t om det här kan du gärna smita in i tidningen att det är för lite med tolv kronor i månaden i pension!”. Och det lovade jag till den verkan det hava kan. 

[Tolv kronor 1932 motsvaras i dag av cirka 470 kronor] 

Ur Östra Småland den 15 maj 1932.

Annars är han i stort sett nöjd med livet. Och är det något han särskilt önskar så skulle det vara att han här, i denna gamla stuga, som med åren blivit honom så kär, också skulle få sluta sina dagar. Och han tror inte han blir så ”gammal”. 

– Jag blir så trötter i benen... Jag känner det börjar ta av... 

”SYNPUNKTEN” 

”Synpunkten” var en många signaturer Vilhelm Mauritz (1894–1966) begagnade. På den här teckningen finns en annan angiven, ”Akt Givarsson”, som han använde när han skrev kåserier. Vilhelm Mauritz var Östra Smålands allra förste reporter, anställdes när tidningen startades 1928 och blev kvar till sin pensionering 1963. Mer om honom kan man ta del av under rubriken Barnhuspojken som blev legendarisk redaktör på Östra Småland.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 14 december 2013 

Var brinner det i natt?

Vinjett: Pelle Friberg

En dag stod han bara där. På cykelbanan vid Norra vägen, där den korsas av Ölandsleden. En liten vitskäggig farbror med grova kängor, stor rock och keps. Det måste ha varit under något av 1970-talets sista år. Efter några dagar visste nästan alla vem han var: Pyromanen. Som 15-åring hade han under några sommarveckor 1937 anlagt mer än 40 bränder. 

Den heta sommaren 1937 skrämdes Kalmarborna upp av över 40 anlagda bränder på bara några veckor. Mer än 300 personer hördes av polisen innan pyromanen kunde fångas in. Den skyldige fanns närmare polishögkvarteret än någon anade…
Teckning: Pelle Friberg

Juli 1937 är en het och torr månad. Tisdagskvällen den 13 juli går larmet att en stor lada på Falkenbergsvägen brinner. Två brandmän skadas vid släckningsarbetet.

Senare samma kväll brinner en uthuslänga vid Hökaboet mellan Stora och Lilla Dammgatan i Gamla stan. Klockan halv ett tänds en hög bråte på vid gamla gasverket vid Jordbroporten, mittemot vad som i dag är Baronen. 

Stämningen i stan blir uppjagad. Folk går brandvakt och tipsar polisen om människor de tycker beter sig underligt.

Bara några dagar senare, på fredagskvällen, brinner det i gyttret av träkåkar i hörnet av Fiskaregatan och Västra Sjögatan. Brandkåren, som består av 15 man och fyra bilar, förstärks med en bil och personal från Karlskrona. 

Belöning på 500 kronor – i dagens penningvärde bortåt 15.000 kronor – till den som kan ge upplysningar så att pyromanen avslöjas, utfärdas av både länsstyrelsen och av stadens egna myndigheter.

Det var inte så många som hade telefon 1937. Men det fanns mer än 50 brandskåp runt om i stan man kunde slå larm ifrån. 
Ur 1937 års rikstelefonkatalog 3:1, Jönköping–Karlskronadelen

Kvällen därpå, den 17 juli, är det dags igen. I hörnet Norra vägen/Fabriksgatan brinner en lumpaffär, ett möbelmagasin och ett papperslager. Redan innan branden är släckt grips en frisör på Esplanaden. Med bryska metoder och hot får landsfogden Erik Sjöholm den lätt avsigkomne frisören att erkänna.

Försvarsadvokaten ifrågasätter förhörsmetoderna och får rättegången uppskjuten. Samtidigt har en lada brunnit på Stensö. Total kalabalik uppstår på den smala träbron när det sprids rykten om att lasarettet brinner. Folk är på väg åt båda hållen samtidigt och brandbilarna kan knappt ta sig fram. Som tur är visar sig larmet från sjukhuset vara falskt.

Den här texten lästes upp i radio gång på gång med några timmars mellanrum när uppståndelsen var som störst. Allmänheten manades att inte vara i vägen för brandkåren och ungdomar skulle hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott.

I mitten av augusti brinner det på nytt runt om i Kalmar. Samma dag som frisören frikänns grips en 15-åring på Strömgatan. Polismännen känner igen honom – han har levererat kaffekorgar från Oscar Ohlssons konditori till utredarna i polishuset. I fickan har han en lapp där det står ”Pyromanen nr 1 är oskyldig”, som han tänkt sätta upp någonstans.

Under det intensiva utredningsarbetet beställdes från polishuset på Södra Långgatan, på rådhusets baksida, åtskilliga kaffekorgar från det närbelägna Oscar Ohlssons Konditori på Stortorget. De levererades prompt av den 15-årige springpojke som till slut visade sig vara den jagade pyromanen.
Teckning: Pelle Friberg

15-åringen berättar att han plötsligt fått lust att anlägga eld och se brandbilarna dyka upp. Varför vet han inte. Men blotta åsynen av fallfärdiga hus och ruckel har fått honom att sätta eld: ”De måste bort. Vartenda ett”.

Folksamling i samband med en av rannsakningarna som hölls i fängelset i Kalmar.
Bild ur Sixten Ahrenbergs och Carl-Olof Bernhardssons ”Polisen lägger pussel” (1951) 

Mordbrandssommaren var över. 300 personer hade hörts av polisen. Skador hade vållats för vad som i dag skulle vara mångmiljonbelopp. Pojken skickades till mentalsjukhus.

Han syntes inte till förrän bortåt 40 år senare. Sedan stod han stillsamt och beskedligt, dag efter dag, år efter år, vid Norra vägen och såg trafiken brusa förbi. 

Och så en dag var han borta för gott.

FAKTA/Mordbränderna i Kalmar sommaren 1937

41 anlagda bränder hann pyromanen med på några sommarveckor 1937. Många blev bara tillbud. På kartan har de märkts ut som vållade de största pådragen.
Karta: Oddbjörn Andersson/Östra Småland

TISDAGEN DEN 13 JULI
1. Falkenbergsladan nära Folkets Park.
2. Uthuslänga vid ”Hökaboet” i Gamla stan (huset ska ha byggts av en man som hette Hök, det revs på 50-talet).
3. Gamla gasverket vid Jordbroporten.
4. Tidningsvagn i valvet i Västerport.

FREDAGEN DEN 16 JULI
5. Hörnet Fiskaregatan/Västra Sjögatan. Hallbecks & Nyqvists tapetserarverkstad liksom K A Sahlbergs korgvaru- och slöjdaffär eldhärjas. 

LÖRDAGEN DEN 17 JULI
6. Hörnet Norra vägen/Fabriksgatan. Hugo Petterssons skrot- och lumpaffär, Fridströms möbelmagasin och Litografens papperslager förstörs. Den oskyldige frisören grips medan branden pågår.

Nummer 6 på kartan. Det var efter den här branden som den oskyldige frisören blev anhållen.
Bild ur Sixten Ahrenbergs och Carl-Olof Bernhardssons ”Polisen lägger pussel” (1951)

SÖNDAGEN DEN 18 JULI
7. Lada vid Stensötorpet. För denna brand dömdes en målare som sade sig ha inspirerats av de andra anlagda bränderna. Han fick två års fängelse.

TISDAGEN DEN 17 AUGUSTI
8. Södra Långgatan 28. Systrarna Johanssons manufaktur- och modeaffär. 

Nummer 8 på kartan. Huset höll på att moderniseras. Verktyg, redskap och material belamrade portgång och trappor. En kvinna tvingades krypa över taket till grannhuset varifrån hon kunde räddas med stegbil.
Bild ur Sixten Ahrenbergs och Carl-Olof Bernhardssons ”Polisen lägger pussel” (1951)

ONSDAGEN DEN 18 AUGUSTI
9. Skyttegatan 3. Åkare F O Franséns uthuslänga med garage, vedbod och stall brinner.
10.  Tullskolans slöjdhus. Pyromanen nära att bli gripen men flyr på cykel.
11.  Norra Malmgatan 5. Ett fönster står öppet. Pyromanen tänder eld på en gardin. 

FREDAGEN DEN 20 AUGUSTI
Frisören frikänns och släpps. 
Den 15-årige pyromanen grips på Strömgatan.

Birger berättade om bränderna

Birger Andersson fotograferad 1993 utanför brandstationen vid Södra Kanalgatan.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Författaren och urkalmariten Birger Andersson upplevde den mardrömslika sommaren 1937 som 13-åring.

Sommaren 1993 gick hans berättelse Var brinner det i natt? om pyromandåden som följetong i Östra Småland. Där fångas den närmast panikartade rädsla som rådde i stan. Samtidigt gestaltas den skräckblandade fascination som fick folk att samlas i hundratal runt brandstationen i väntan på nästa utryckning. En del tog med sig egna stolar att sitta på.

Också landsfogdens metoder med fabricerad bevisning och framtvingad bekännelse av den oskyldige frisören får en genomgripande belysning. När frisören friades applåderade åskådarna i rättssalen. Själv rörde han inte en min och bevärdigade inte landsfogden med en blick. 

FAKTA/Birger Andersson
Birger Andersson var född den 9 oktober 1923 i Kalmar och började arbeta direkt efter folkskolan. Han tog sedan realexamen när han var 20 år och var länge kalkylchef på BPA i Kalmar. På 1970-talet etablerade Birger sig som skribent. Han gav ut flera böcker och skrev i många år om bland annat litteratur och natur i Östra Småland. Han medverkade även i radio och TV.
Birger Andersson avled 2004.

STORT TACK TILL
Pelle Friberg och Hans Egeskog

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Tre katastrofer på Kvarnholmen
• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]

• 111 års kamp mot den röde hanen

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 15 juni 2013

Gorillajägaren som firade midsommar i Kalmar

”My first gorilla”, lyder texten till den här bilden i en av Paul Belloni Du Chaillus böcker om sina afrikanska bravader. 

Den franskamerikanske upptäcktsresanden Paul Belloni Du Chaillu ägnade många år åt att utforska västra Centralafrika. Han var den förste som bekräftade för den västerländska vetenskapen att såväl gorillor som pygméfolk verkligen existerade. Du Chaillu hade sett mer av världen än de flesta. Men Kalmarbornas vildsinta midsommarfirande fick honom att häpna. 

Att Paul Belloni Du Chaillu avled 1903 efter att ha drabbats av stroke när han befann sig i S:t Petersburg är ett fastslaget faktum. Var och när han var född är däremot betydligt osäkrare.

Buden är många om när och var Du Chaillu föddes. Som födelseår anges såväl 1831, 1835 som 1839. Även födelseorten är allt annat än glasklar: Paris, New Orleans, New York eller – troligast – ön Réunion i Indiska oceanen. Du Chaillu har förmodligen själv medvetet bidragit till förvirringen. Hans gode vän, den engelske bankiren och antropologen Edward Clodd (1840–1930), hävdade efter Du Chaillus död att modern varit av blandat afrikanskt och europeiskt ursprung. 

Historikern Henry H Bucher Jr ger stöd åt den uppfattningen i Canonization by repetition: Paul du Chaillu in historiography, publicerad i La Revue Française d’Histoire d’Outre-Mer 1979. Enligt Bucher berodde det på den ”vetenskapliga” rasism som var gängse i det europeiska forskarsamfundet på 1800-talet. Svarta afrikaner ansågs ha mindre kranier och därför begränsad hjärnkapacitet och därmed vara oförmögna att bli ”civiliserade”. Om det kommit fram att Du Chaillu själv hade afrikanskt påbrå, skulle det ha varit förödande för hans prestige i vetenskapliga kretsar. 

Hur som helst tillbringade Du Chaillu en del av sin ungdom i Gabon, där hans far arbetade med köpenskap åt en Parisfirma. Sonen kom att intressera sig för människorna där, deras kultur och språk och för områdets natur. 

1852 emigrerade Du Chaillu till USA. Tre år senare skickade Academy of Natural Sciences i Philadelphia i väg honom att utforska det inre av Gabon, något han höll på med till 1859. Det var under den tiden han kom i kontakt med gorillor. Den stora apan var då bara känd i Europa genom en mer än 2.000 år gammal reseberättelse av Hanno Sjöfararen från Kartago. Efter en ny expedition 1863–1865 kunde Du Chaillu också bekräfta antika uppgifter om pygméfolk i Afrikas skogar. 

Efter några år i Amerika kom Du Chaillu att ägna sig åt Skandinavien. Han började med att besöka Nordnorge 1871, varpå följde flera resor i Sverige, Norge och Finland och studier av de isländska sagorna. Han intresserade sig för det då obekanta nordiska kulturinflytandet på de brittiska öarna under tidig medeltid, fram till 1000-talet, något som väckte hån och löje. Han redogjorde för sina rön i The Land of the Midnight Sun (1881–83, översatt till svenska och franska) och The Viking Age (1889–93). 

”The Land of the Midnight Sun” från 1881 kom ut i svensk översättning redan samma år. 

I Sancte Christophers Gilles Chroenica 1995 uppmärksammade Bengt Bengtsson en notis i Barometern den 26 juni 1872 att ”den ryktbare gorillajägaren Mr Du Chaillu [...] besökte vår stad förliden måndag”. 

Bengtsson återger också vad Du Chaillu skrev om besöket i Kalmar i Midnattssolens land: 

En midsommardag befann jag mig i Kalmar [...] Staden hade ett festligt utseende. Folket var klädt i sina högtidsdrägter och for i stora massor med ångbåtar till Öland för att tillbringa dagen därstädes. Flickor med hyggligt utseende togo flitigt passagerare ombord i sina båtar och rodde dem från en plats till en annan, hvar-igenom de inhöstade en god skörd af penningar. 
Ofta störes på denna del af kusten midsommardansen genom fylleriuppträden och slutar med allmänt slagsmåI. Jag var närvarande vid en tillställning med dans kring majstången och häpnade öfver den oregerlighet, som lades i dagen, och öfver att se knifvar i farten. 
Invånarne i Kalmartrakten äro till karaktären en af de sämsta befolkningar, jag lärde känna i Skandinavien, och tillika med Blekingeborna bekanta för sina vilda lynnen. 

Varvsslätten på Ängö, mellan Sparregatan och sjöbodarna, var länge centrum för midsommarfirandet i Kalmar, även om något sådant inte pågår på den här bilden från förra sekelskiftet. I slutet av 1800-talet, sedan Ängö fått broförbindelse med Kvarnholmen, försetts med riktiga gator och mer välbärgade människor än den fattiga urbefolkningen börjat bebo ön, flyttades det stökiga firandet till Kullö.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

I Kalmar firades på 1800-talet midsommar framför allt på Ängö, men även på Stensö. När Lunds universitets folkminnesarkiv i början av 1940-talet intervjuade äldre Kalmarbor, var de ense om att firandet på Ängö var det som drog mest folk. Bengtsson är övertygad om att Du Chaillus skildring härrör från Ängö, eftersom han i samma tidning hittat följande: 

På Engö war, som wanligt, en präktig majstång upprest [...]. Omkring 1.000 personer woro der församlade och ett werkligt folklif rådde [...]. Kak-och bierförsäljare gjorde lysande affärer. Några synnerliga oordningar förspordes icke, ehuru åtskilliga minderåriga personer tillhörande Engöbefolkningen, woro till ytterlighet berusade och med grofwa skällsord och en och annan örfil trakterade de ynglingar från staden, som råkade komma i deras väg.

Uppenbarligen tyckte reportern att stökigheterna inte var särskilt mycket att hetsa upp sig för. Även de Kalmarbor som intervjuades på 1940-talet var överens om att just på midsommar gick det ovanligt fredligt till mellan Ängöbor och ”Kalmarbor”, det vill säga folk från Kvarnholmen. 

Teckning av hur majstången på Ängö såg ut på 1860-talet, gjord av folklivsforskaren Walter Welin efter Sofia Reimerts anvisningar: ”Majstången hade tre rår, virade med lingonris. Och så hängde det fullt med blåklintskransar, och på var nopp hängde pioner och kulörta band. Banden fick vi av bokbindarna. Äggskalen bands i knippor och de skramlade liksom bleckstyckena. De hängde knippvis på rårna. Tunnbanden kläddes med papper och så var där svajband, som fladdrade för vinden”. 

Men det gällde bara midsommardagen. Änkefru Sofia Reimert (1850–1941) berättar: 

Jag minns mycket väl att det kunde hända att några Kalmarbor kom ut till Ängö redan midsommarafton, men då blev de utkörda. De gav sig i regel frivilligt i väg, ty de ville sällan slåss med Ängöpojkarna, som voro mycket fruktade. Vi här ute på Ängö kallade Kalmarborna för ’stadsrokar’. Inte heller var det värt att en flicka på Ängö tog en pojke från Kalmar.

Sofia Reimert (1850–1941) bodde hela sitt liv på Ängö och hade ungdomens midsomrar i ljust minne.
Bilden hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson

Sofia Reimert upplyste också om att Ängöborna varje år gjorde stora förberedelser för midsommarfirandet: 

Vi hade till exempel samlat äggskal hela året, som vi nu färgade, och så hade vi gått till bleckslagarna och tiggt bleckstycken [= tunn plåt], som vi skulle ha som prydnader i stången. Slutligen var vi i skogen och plockade lingonris”

Den här majstången fotograferades på Stensö midsommaren 1927 av metallarbetaren och Kalmarhistorikern Robert Andersson. Den påminner en hel del om teckningen av majstången på Ängö på 1860-talet. På 1800-talet var det bara på Stensö och Ängö majstänger var resta. De var mycket höga, den på Ängö var enligt svarvare Jonsson – intervjuad av Folkminnesarkivet – 30 alnar, det vill säga närmare 18 meter. På Stensö spelades både fiol och dragspel till dansen, medan det på Ängö bara var dragspel som gällde.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv – Kalmar stads hembygdsförening

Och även om den härdade gorillajägaren Paul Belloni Du Chaillu blev förskräckt kanske ändå midsommarfirandet bidrog till normaliserandet av förbindelserna mellan Ängöbor och ”Kalmarbor”. Det var i alla fall Sofia Reimert övertygad om: 

Majstången stod borta på slätten, och det var just dessa majstänger som blev en förmedlingslänk mellan Kalmar stad och det lilla idylliska Ängö, det vill jag gärna ha sagt. Midsommar på Ängö var nämligen något alldeles särskilt. Det var en händelse som Kalmarborna uppskattade livligt. De längtade hit ut, därför att de trivdes här.

Vid midsommar brukade affärsinnehavarna placera två små björkar på ömse sidor om ingången. Men redan när Robert Andersson 1930 fotograferade den här fröhandeln i Sahlstenska huset på Kaggensgatan var traditionen på utdöende.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv – Kalmar stads hembygdsförening

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 16 juni 2018

Se även:

• Fru Reimert och kakkärringarna

STORT TACK till Jan Magnusson, Kalmar kommun, Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening 

Titta in på Kalmar läns museums bildarkiv och på Kalmar kommuns bildarkiv. Där finns tusentals bilder från förr.