En gammal vedyxa fällde taximördaren

Mordet på taxichauffören Birger Waltenberg väckte förstås både vrede och förstämning i Kalmartrakten. Så här presenterades nyheten på Östra Smålands förstasida den 4 mars 1942.

Klockan är ungefär halv två på natten mellan den 2 och 3 mars 1942. Efter en kvällskörning är en timmerbil på hemväg mot Tvärskog, ett par mil sydväst om Kalmar. Det råder vinterväglag och halka så chauffören tar det försiktigt på vägen. I närheten av Fröstorp får han och hans medhjälpare i strålkastarskenet syn på en blodig kropp som ligger på rygg på vägen. 20 meter därifrån står en taxibil.

1921, drygt 20 år tidigare, hade en pojke kommit till världen i Nyköping, vi kan kalla honom Lennart Lindström. Han föddes ”utom äktenskapet” och hamnade som många sådana barn på den tiden i fosterhem. Det gick hyggligt i skolan, men när han var i tolvårsåldern började han stjäla från sina fosterföräldrar och skickades till skyddshemmet Norrgård i Kalmar. Ett skyddshem var en ”förbättringsanstalt” för ”vanartade och i sedligt avseende försummade barn”. Just under Lennart Lindströms tid avslöjades fruktansvärda förhållanden på Norrgård, där anställda misshandlade och förnedrade pojkarna (se blogginlägget ”Tillbaka till helvetet på Norrgård”). 

På Norrgård, där den blivande taximördaren tillbringade mer än fyra år på 1930-talet, placerades omhändertagna pojkar från 1875 ända fram till 1942. Verksamheten utmönstrades successivt efter den stora skandalen 1935, då det avslöjades att en del anställda misshandlat och förgått sig mot pojkarna. Bilden är tagen långt tidigare, förmodligen några år efter sekelskiftet 1900.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Lennart tycks dock ha klarat sig bra under tiden på Norrgård. Han visade inga tendenser alls att begå brott, utan beskrevs som en ”en glad, öppen och trevlig pojke”.

Hans biologiska mor hade under tiden gift sig och bedömdes 1937 ha ”ordnade hemförhållanden”. Hon ville ta hand om sin nu 16-årige son, som fick arbete på en handelsträdgård i Nyköping. 

Men där fick arbetskamraterna snart reda på Lennart Lindströms bakgrund på skyddshemmet i Kalmar och började kalla honom för ”tukthusfången”. Det stod han inte ut med. I stället följde en räcka tillfällighetsjobb: han var smörgåsnisse på restaurang, han gick till sjöss som matros och han fick tillfälliga påhugg som lantarbetare. I långa perioder var han arbetslös. Han tog in på hotell och smet från räkningen och ägnade sig åt andra småbedrägerier och mindre stölder. Följden blev ungdomsfängelse och när han frigavs därifrån gjorde han sig på nytt skyldig till bedrägerier, trots att han stod under övervakning.

I oktober 1941 får Lennart Lindström jobb som grovarbetare på glasbruket i Flerohopp. Och så träffar han en flicka. De förlovar sig på julafton 1941. 

Men lyckan tar snabbt slut. Lindström blir av med jobbet, har inga pengar och fästmön har fått kännedom om hans förflutna. Han noterar tre punkter i ett litet anteckningsblock:

1. Skaffa ett slagträ.
2. Utse ett offer.
3. Mörda offret.

Ett par dagar senare har flickan definitivt brutit förlovningen. Lennart Lindström är pank och desperat. Han beger sig till Kalmar och tar in på ett litet hotell. Han måste ha pengar och ser bara tre sätt att ordna den saken:

• Plundra en choklad- eller cigarettautomat.
• Leta rätt på någon som bor ensam i utkanten av stan och råna honom.
• Beställa en taxi, åka ut ur stan och råna chauffören.

Han förklarar senare varför han förkastat de båda första alternativen:

– Automaterna innehåller för lite pengar och det är inte säkert att den man väljer ut på en slump är stadd vid lönande kassa. En taxichaufför däremot har väl alltid mycket pengar.

Lennart Lindström kontaktar en gammal vän, som här får heta Rune, och som han lärt känna på Norrgård. Rune bor hemma hos sin mor på Norra vägen 18 (huset finns inte kvar längre men låg mittemot Danska Wienerbageriet). På vännens rum festar man om med flickor, öl och brännvin. 

Norra vägen fotograferad norrut vid korsningen med Esplanaden. Det stora huset till höger, ofta kallat Koljan efter namnet på kvarteret, finns fortfarande kvar. Alldeles bortom det skymtar ett lägre hus med gaveln mot gatan. Det är rivet sedan länge, men hade adressen Norra vägen 18. Det var här mördaren stal glasögonen han maskerade sig med och yxan han slog ihjäl Birger Waltenberg med. Bilden är odaterad, men tagen före 1931 eftersom Konsum ännu inte flyttat in i bottenvåningen på det stora hörnhuset.
Foto: Anna och Alma Winell/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Samtidigt växer hotellräkningen. Dessutom har Lennart skaffat en cykel som ska betalas av. Pengar måste bara fram. 

Han börjar med punkt 1 på sin lista, slagträt. I vedboden hemma hos Rune och hans mor har han sett en gammal yxa. Söndagen den 1 mars smyger han dit och gömmer sedan yxan på ett undanskymt ställe.

Han har inte dolt sitt nödläge för Rune utan pratat med honom om att försöka råna någon. Rune har inte tagit Lennarts prat på allvar och säger mest på skämt:

– Det gäller bara att vara maskerad. Man ska ha lösskägg, peruk, stora, tjocka glasögon och sånt där, så går det fint.

Lennart lyssnar och lägger sedan i ett obevakat ögonblick beslag på Runes mammas glasögon. De är visserligen inte särskilt stora och tjocka men får duga ändå.

Plötsligt säger han:

– Hör du Rune, du har väl inget lämpligt mordvapen?

Rune tar fortfarande inte Lennart på allvar och går ut i köket och hämtar en köttyxa – av trä – som Lennart väger i handen och sedan ger tillbaka till sin vän. Varpå han tackar för sig, lämnar bostaden och gömmer glasögonen på samma plats som den gamla vedyxan.

På måndagskvällen den 2 mars lämnar Lennart Lindström hotellet, hämtar yxan, som han gömmer under rocken, och tar på sig glasögonen. Sedan går han till taxistationen på Larmtorget, där bilarna står på rad framför teatern. Klockan närmar sig nio och det är bortåt tio grader kallt. Det är inte mycket folk ute och dåligt med körningar denna kväll. Därför sitter taxiförarna i sin lilla kur på Larmtorget och spelar kort. Birger Waltenberg säger till sina kollegor att han känner sig lite hängig och funderar på att åka hem och lägga sig.

Taxistationen i Kalmar fanns länge på Larmtorget. Redan när den här bilden togs 1938 var det tal om att den flytta den till Floras kulle, i omedelbar anslutning till Kalmar Central, men det kom att dröja ganska många år innan omlokaliseringen genomfördes.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Då gläntar en glasögonprydd ung man på dörren och säger ”Jag vill ha skjuts”. Taxiförarna tar körningarna efter en turordning de själva bestämt och det råkar vara Birger Waltenberg som står i tur.

Lennart Lindström tar plats i baksätet på Waltenbergs Dodge, som är försedd med registreringsnummer H1515 och har ett gengasaggregat på släp, vilket Waltenberg först måste ”fläkta upp” – i det från andra världskriget förskonade Sverige rådde ändå ransoneringar och bränslebrist. Lindström säger att han ska till Tvärskog. Waltenberg nämner att han under färden måste stanna till och fylla på gengasved, vilket Lindström inte har något att invända emot.

Färden går mot Tvärskog. Det blir inte mycket sagt mellan chaufför och passagerare. Väglaget är vanskligt och kräver Waltenbergs fulla koncentration. Samtidigt börjar Lennart Lindströms beslutsamhet vackla. Åtminstone är det vad han påstår efteråt. När det bara återstår ett par kilometer av färden, och bilen befinner sig i ett skogsområde utan några byggnader i närheten, ber han Waltenberg att stanna, under förevändning att han måste gå ut och lätta på trycket. Enligt egen utsago hade Lindström då bestämt sig för att smita ifrån alltihop. 

Vad som egentligen hände i vinternatten på den öde vägen blev aldrig hundraprocentigt klarlagt. Lindström påstod i rätten att Waltenberg också ska ha gått ur bilen och försökt stoppa honom och att han då tagit fram yxan och slagit till med dess ”bakdel” mot taxiförarens huvud för att komma loss. 

Varken häradsrätten eller Göta hovrätt, ditt målet överklagades, trodde på den versionen utan var övertygade om att Lindström bara fullföljde vad han planerat. I vilket fall som helst blir Waltenberg slagen halvt sanslös när yxan träffar hans huvud. Han reser sig men får ytterligare ett par slag i huvudet och blir liggande medvetslös och blodig på vägen.

Fotografi från mordplatsen. Bilden togs när polisen, under medverkan av gärningsmannen, rekonstruerade vad som hänt.
 Bilden hämtad ur ”Mord vid ratten” (1959)

Lindström muddrar taxiförarens uniformsfickor. Han hittar en portmonnä, ett cigarettetui, en anteckningsbok och ett par askar med tändstickor. Sedan springer han från platsen i riktning mot Tvärskog. Under språngmarschen plockar han ut pengarna ur börsen, som visar sig innehålla 30 kronor, motsvarande knappt 650 kronor i dagens penningvärde. Att Waltenberg i bakfickan hade en plånbok med flera hundra kronor upptäckte rånmördaren aldrig. 

Portmonnän kastar Lindström bort, yxan har han slängt ifrån sig i en snödriva och cigarettetuiet också, sedan han länsat det på dess magra innehåll. I Tvärskog stjäl han en cykel utanför affären och trampar i väg mot Kalmar. I Törneby – ungefär där E22 och riksväg 25 möts vid trafikplats Karlsro i dag – får han punktering på bakhjulet, slänger ifrån sig cykeln och fortsätter halvspringande in till stan. Vid midnatt är han tillbaka på hotellet, tvättar av sig lite blod på händerna och lägger att sig att sova.

Det var vid Fröstorp – markerat med siffran 1 nere till vänster på kartan – som mordet på taxichauffören Birger Waltenberg ägde rum.
Karta: Lantmäteriet/Optiway – Eniro

Trafiken är gles förbi Fröstorp i vinternatten. Waltenberg blir liggande i bortåt fyra timmar innan timmerbilen dyker upp. De båda i lastbilshytten är övertygade om att mannen de ser ligga på vägen är död. De lämnar inte lastbilen utan fortsätter så snabbt det bara går till Tvärskog och väcker fjärdingsman Hjalmar Andersson. Med taxi beger han sig till platsen, konstaterar att mannen på vägen visar livstecken trots att han uppenbarligen blivit utsatt för ytterst kraftigt våld mot huvudet. Andersson ser till att han transporteras i ilfart till lasarettet i Kalmar, där han opereras direkt. Men på tisdagseftermiddagen avlider Birger Waltenberg, utan att ha återfått medvetandet.

Landsfogde Erland Stenmark (1907–2002) var den som ledde polisens spaningar efter mordet. Han yrkade på livstidsstraff för gärningsmannen, vilket också utdömdes av såväl häradsrätten som hovrätten. Detta trots att Medicinalstyrelsens läkare menade att psykiatrisk vård vore en lämpligare påföljd.
Bilden hämtad ur ”Mord vid ratten” (1959)

Fjärdingsman Andersson har omgående kontaktat polisen i Kalmar och landsfogden Erland Strandmark (titeln innebar att han var länspolischef och statsåklagare). En patrull är snabbt på plats i Fröstorp och hittar den gamla handsmidda yxan, glasögonen och en högerhandske av skinn.

Fynden fotograferas och landsfogde Strandmark lämnar bilden på yxan till lokaltidningarna och ber om publicering. Någon läsare kanske känner igen redskapet och kan hjälpa polisen att få fatt på mördaren. 

Och det är precis vad som sker. 

Bilden på mordvapnet, publicerad i Östra Småland den 4 mars 1942. Snickaren Hjalmar Svensson kände igen sin gamla yxa när han såg den i tidningen och tog kontakt med polisen. Det blev avgörande för att mördaren skulle kunna gripas. 

Snickaren Hjalmar Svensson befinner sig på ålderdomshemmet Falkenberg. Han läser tidningen på morgonen och tycker att yxan ser ut precis som hans egen gamla yxa i vedboden hemma på Norra vägen 18, specialtillverkad av en bysmed mer än 50 år tidigare. Han beger sig dit och konstaterar att yxan är försvunnen. Samtidigt har Runes mor upptäckt att hennes glasögon är borta. De finns inte på bild i tidningen, men nämns i referaten. Och Rune själv har ju hört sin kamrat Lennart planera en rånkupp, även om Rune inte kunnat föreställa sig att det var på allvar.

Hjalmar Svensson går till polisstationen på Södra Långgatan, på rådhusgårdens baksida, beskriver sin yxa, får se den polisen hittat i snövallen och kan slå fast att den är hans. Och Runes mor konstaterar att glasögonen man hittat i Fröstorp är hennes.

Snickare Svensson, Rune och hans mamma är alla tre övertygade om att Lennart Lindström med största säkerhet är den eftersökte mördaren och berättar vilket hotell han bor på.

Vid elvatiden på förmiddagen den 4 mars – 37 timmar efter dådet på vägen i Fröstorp – knackar två kriminalpoliser på hos Lindström. Han får följa med till stationen för förhör men påstår till en början att han inte vet nånting om mordet. Men allt eftersom indicierna hopar sig inser han det lönlösa i att fortsätta neka. Det finns blodfläckar på hans kläder och han har i fickan en likadan vänsterhandske som den högerhandske som hittats på mordplatsen.

Lindström erkänner och bryter ut i hejdlös gråt och det tar lång tid innan förhöret kan fortsätta. Då påstår han att en man vid namn Gösta Nilsson, skulle tvingat honom att utföra rånet:

– Han hotade att anmäla mig för polisen för att jag inte skött avbetalningarna på min cykel!

Samme Gösta Nilsson skulle också varit den som utrustat honom med yxan och glasögonen.

När förhören senare fortsätter tar Lindström tillbaka påståendena om ”Gösta Nilsson” och ger i stället en tämligen korrekt bild av händelseförloppet. Av de 30 kronorna rånet gav har han kvar två. 20 har gått åt till att amortera på cykeln och resten till mat, cigaretter och två biobesök på tisdagskvällen. Hotellräkningen blev det inget över till.

En stor undersökning av Lennart Lindströms bakgrund och psykiska tillstånd genomförs. En läkare slår efter några månader fast Lindström när han begått brottet varit ”höggradigt psykiskt abnorm” och befunnit sig i ”ett sjukligt sinnestillstånd”. Något som inte skulle göra honom mottaglig för straff. I stället bör han få vård på mentalsjukhus. Uttalandet får extra tyngd eftersom det också är officiellt sanktionerat av Medicinalstyrelsen, den dåtida Socialstyrelsen. Landsfogden Strandmark kräver däremot att Lindström ska få lagens strängaste straff, livstids straffarbete. 

Häradsrätten i Södra Möre domsaga menar att den ”abnorma sinnesbeskaffenhet” Lindström visat prov på ändå inte har varit av den arten att han inte skulle kunna hållas ansvarig för sina gärningar. Dock bör straffet på grund av den psykiska störningen nedsättas något. 

Men så blir det ändå inte. Rätten går emot läkarens bedömning, vilket var ytterst ovanligt även vid den här tiden, och dömer Lennart Lindström till livstids straffarbete.

Domen överklagas till hovrätten, som emellertid slår fast häradsrättens dom.

I praktiken innebar domen vanligtvis en strafftid på mellan sju och 15 år. Lennart Lindström var just fyllda 21 år när han började avtjäna sitt straff. Jag har inte kunnat utröna när han frigavs.

Birger Waltenberg blev 39 år. Han var den sjätte taxiföraren som blev rånmördad i Sverige. Närmast sörjande var hans mor i Kalmar och en syster i Stockholm. Han gravsattes på Norra kyrkogården i Kalmar.

Minnesord över Birger Waltenberg i Östra Småland den 10 mars 1942.

Dödsstraffet brutaliserar samhället

Upprördheten över mordet på Birger Waltenberg var förstås kolossal i Kalmar. Stan var liten och en taxichaufför var ett välbekant ansikte för många. 

Else Kleen (1882–1968) var både kvalificerad modeskribent och engagerad samhällsdebattör. Det var hon som slog larm om missförhållandena på skyddshemmen. Värst av alla var Norrgård i Kalmar.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Redan i numret för onsdagen den 4 mars av tidningen med det då så otympliga namnet Kalmar–Kalmar Läns Tidning fanns en notis på ledarsidan om mordet i Fröstorp. Notisen innehöll samtidigt ett angrepp på den välkända och från borgerligt håll djupt avskydda journalisten Else Kleen, gift med den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller och den som avslöjat de brutala förhållandena på Norrgård; ”en statsrådinna som tagit sig före att i en bok förhärliga en dylik bilmördare”, stod det i tidningen. 

Chefredaktör Adolf Malmborg konstaterade i torsdagsutgåvan av Östra Småland att vad Kalmar–Kalmar Läns Tidnings skribent indirekt ville ha utsagt var att ”Individer sådana som den vilken begått den ruskiga gärningen i våra bygder försvaras av Else Kleen”. Malmborg menar att det är typiskt för Kalmar–Kalmar Läns Tidning ”att sällan eller aldrig kan tidningen göra sig till tolk för en uppfattning eller ett inlägg i någon aktuell fråga utan att detta skall vanställas av de mest försåtliga och otäcka hugg på personer, som äro dess ledarskribent misshagliga. Anknytningspunkter sökes i de mest omöjliga sammanhang.” 

Adolf Malmborg (1891–1953), Östra Smålands chefredaktör 1928–1949. Ingen som läste hans tidning behövde sväva i okunskap om vad nazisterna ägnade sig åt i Tyskland och vad Malmborg tyckte om deras förehavanden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det höjdes också röster för att dödsstraffet, som avskaffats 1921 och inte tillämpats sedan 1910, borde återinföras. Även detta kommenterades av Malmborg i Östra Småland:

”Vi ha också lagt märke till en outtröttlig upprepning av påståendet att det bara daltas med förbrytare här i landet. Man skönjer en verklig kolartro på att om bara liv låtes för liv så skulle brottsligheten avtaga. Dödsstraffet synes också vara önskemålet för tidningen [alltså Kalmar–Kalmar Läns Tidning, KP:s anm].

Också i det avseendet är vårt Sverige snart det enda land som inte återgått till denna barbariska bestraffningsmetod. Det var ju erfarenheten av att dödsstraffet inte avskräcker som gjorde att det avskaffades. Visst bli vi alla uppskakade när vi höra att ogärningar sådana som den nu timade och andra med den begåtts, och det kan dunkelt föresväva oss och i hastigt mod säga vi det också: det finns inte straff nog för sådana gärningar. Men ’öga för öga, tand för tand’ har aldrig löst brottets förfärande gåta. 

Vi ha fått tillräckligt av medeltid utan att ropa efter den.”

Avslutningen syftar förstås på den ohämmade brutalitet som Tysklands nazister och deras gelikar i andra länder vid den här tiden – året är som sagt 1942 och Nazityskland står på sin höjdpunkt – såg till att breda ut över större delen av den europeiska kontinenten. 

För att lugna stämningen och sansa debatten såg fångvårdsstyrelsens generaldirektör Hardy Göransson (1894–1969) sig manad att förklara varför den svenska staten – till skillnad från de flesta andra länder – avstod från dödsstraff och utrotning av ”onyttiga och ineffektiva” människor.
Bild från Hallenbergs Anor

Hur uppjagad stämningen var inte bara i Kalmar utan runt om i landet visas indirekt också av det uttalande fångvårdsstyrelsens överdirektör Hardy Göransson såg sig föranledd att göra med anledning av mordet på Waltenberg. Hans synpunkter refererades av TT och återgavs i Östra Småland den 7 mars. Liksom Malmborg har Göransson, som efter kriget blev riksdagsman för Folkpartiet, udden riktad mot Hitlerregimen och och dess eftersägare:

”Mord på chaufförer i tjänsteutövning höra till de lömskaste och otäckaste. En bilförare vet inte vem han fått i bilen, och därtill är han upptagen av sin egen uppgift. Reaktionen mot dem som förgripa sig på liv måste från samhällets sida bli svidande hård.

Det är en akt av självbevarelse och omtänksamhet, bland annat för att icke ge dem vapen i händerna som inför upprörande ogärningar peka på dödsstraffet som det verksammaste till bekämpande av den svåraste brottsligheten. Intet av vad man kan utläsa av rättsstatistiken ger stöd för ett sådant antagande. 

Vad man däremot vet är att förefintligheten av dödsstraff brutaliserar samhället, och så länge staten icke befinner sig i det yttersta nödläge är det vår plikt som människor att i denna upprörda tid värna om medborgarnas liv. Det har förekommit och förekommer kanske ännu spekulationer om samhällets befogenhet att i statsnyttans namn beröva onyttiga och ineffektiva människor livet. Att dessa tankegångar ibland kalla sig med humanitetens namn gör dem särskilt försåtliga och påkallar skärpt vaksamhet.”

© Klas Palmqvist

Texten publicerades första gången i nättidningen Hela Östra Småland den 26 mars 2021

KÄLLOR

Texter i Östra Småland 4–10 mars 1942

Lars-Erik Lindqvist: Mord vid ratten – Taximorden i Sverige (1959)

TACK

till Andreas Hallenberg, Jämjö, Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Jan Magnusson, Kalmar kommun.

LÄNKAR

• Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

• På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.