 |
| Falkenbergshemmet när det var nybyggt vid förra sekelskiftet. Personalen står uppställd på gården. Vykort ur Klas Palmqvists samling |
Gustaf Petersson var glad åt samhällsutvecklingen när Östra Småland intervjuade honom 1946:
– Hellre straffånge än fattighjon, det är det ingen som säger längre!
Men sådan hade inställningen varit förr i världen, kunde han berätta. Skeppshandlare Petersson var själv en av de främsta anledningarna till den förändrade attityden gentemot samhällets omsorger i Kalmar. Han var född 1873 och engagerade sig djupt i sociala frågor redan i unga år. Framför allt arbetade han för att samhället skulle ge människor trygghet på äldre dagar. I drygt 25 år satt han i fattigvårdsstyrelsen – den tidens socialnämnd – och i mer än 15 år var han sedan pensionsnämndens ordförande.
 |
| Skeppshandlare Gustaf Petersson (1873–1958) ville ha ett samhälle där människornas levnadsvillkor ständigt förbättrades: ”Huvudsaken är att det går framåt, allt stampande på samma fläck är förkastligt.” Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Det uppdraget lämnade han först i slutet av 1945, när han just fyllt 72 år. I Östra Småland förklarade han några veckor senare hur glad han var åt att ha fått uppleva ”den storartade utvecklingen”:
– Tiderna ändrar sig som väl är. Det är sannerligen ingen skam att bli fattig på ålderdomen och det finns väl nu heller inga som talar nedlåtande om understödstagare till fattigvården. Men att skräcken för att hamna på fattighuset länge levde kvar kunde han vittna om:
– Jag minns så väl en gumma – så säger man förstås inte i dag om 60-års damer men man åldrades tidigare förr – och den här kvinnan var i alla fall i just de åren och låg därhemma i sin säng, inpyrd av smuts, men ville inte på något vis till fattighuset. Inte för allt i världen.
 |
| En poliskonstapel patrullerar på Larmgatan. Bakom honom, vid korsningen med Södra Långgatan, ligger den gamla kasern där fattighuset var inrymt 1839–1898. Teckning av John Sjöstrand hämtad ur ”Det Kalmar som gått och går” (1948) |
Det här måste ha inträffat på 1890-talet och fattighuset var sedan 1839 beläget i det gamla ”Kommendanthuset”, en kasern i hörnet Larmgatan–Södra Långgatan. Till slut tog en förtvivlad anhörig kontakt med Gustaf Petersson och undrade om ”gumman kunde få komma dit omedelbart”. Det fick hon förstås, om det nu bara fanns något sätt att få henne till fattighuset. Hennes anhöriga tog till drastiska åtgärder:
– Man hade helt enkelt lyft den gamla ur hennes bädd – där man inom parentes sagt efteråt hittade mask och allt möjligt i de smutsiga sängkläderna – och burit ut henne till ett väntande hästlass. Och under ackompanjemang av gummans skärande skrik gick färden till fattighuset! Väl där vidtog sanering:
– Hon måste badas i två omgångar innan hon blev någorlunda rentvådd. Men faktum är att, när hon blivit van vid litet renligare förhållanden, då hade hon ingen längtan tillbaka till sin forna ruckliga bostad. Där var det nämligen uppriktigt sagt för ruskigt!
Det nya Falkenbergshemmet i vad som då var stans södra utkant stod klart 1898 och innebar ett stort framsteg för den dåtida omsorgen. Fattighuset på Kvarnholmen revs. På den tomten byggde – ironiskt nog – Riksbanken sitt stora hus.
 |
| Synnerligen stillsamt firande på Falkenbergshemmet julafton 1946. Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Men misären fanns förstås kvar ändå på många håll:
– Ja, nog har man sett en och annan förfärlig interiör i sina dar! Det räcker måhända om jag konstaterar att jag flera gånger kommit in i så kallade hem, där man inte drog sig för att använda den öppna spisen till helt annat ändamål än det avsedda, nämligen till klosett.
Gustaf Petersson satt också i stadsfullmäktige och hamnstyrelsen och i ledningen för Kalmar sjömanshus. Under de svåra åren under första världskriget var han ansvarig för det kommunala så kallade centralköket som ordnade utspisning åt ett tusental människor varje dag. Det var ofta svårt att skaffa potatis till köttsoppan och ”gummorna tilldelades knivar för att skära bort det ruttna från rovorna.”
 |
| Här i hörnet av Storgatan och Proviantgatan hade Gustaf Petersson sin skeppshandel när bilden togs 1910. Huset, som är byggt 1893, kom senare att hysa en Konsumbutik. Sedan länge är det bostäder i hela huset och entrén på hörnet har ersatts av ett fönster. Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Förutom all denna offentliga verksamhet var sexbarnspappan Gustaf Petersson också en driftig företagare. 1895 etablerade han sig som skeppsredare och skeppshandlare, affären kom han att driva i 30 år. 1908 startade han dykeribolaget Rex tillsammans med regementsläkaren Alfred Backman och hamnkaptenen Anders Parrow. Bland annat bärgades så mycket man kunde från det danska örlogsfartyget Enighed, som 1679 sjunkit på tolv meters djup, strax öster om Grimskär utanför hamnen i Kalmar. Sex av kanonerna som står på Kalmar slotts vallar togs upp då.
 |
| På det här fotografiet från 1909 är en av de tio kanoner som bärgades från det danska skeppet Enighed på väg ur djupet. Nere till vänster står dykaren Claes Andersson medan herrarna i de stiliga uniformerna är hamnkapten Parrow, Gustaf Peterssons kompanjon i dykerifirman Rex, och hamnmästare Smith. Bilden hämtad ur ”Tre vrak i Kalmarsund” (2008) av Lars Einarsson |
Dessutom köpte frimurarna i Örebro två av Enigheds kanoner för totalt 828 kronor och 50 öre kronor för att skänka dem till Örebro slott. Firman las ner under krigsåren men Gustaf Petersson fortsatte med dykeriverksamhet i egen regi ända fram till 1925.
Som han själv framhöll var det emellertid arbetet för en ökad välfärd och ett bättre samhälle för alla som var Gustaf Peterssons stora intresse i livet.
– Ja, det är många sociala förbättringar som gjorts under de sista 50 åren. Det är roligt att ha fått vara med om framåtskridandet. Jag är oändligt glad och tacksam för att det blivit mig beskärt att få tjäna dessa människor. Visst finns det alltjämt ett och annat som inte är som det borde vara, men huvudsaken är att det går framåt. Av det nya förslaget till folkpension har man rätt att vänta sig mycket.
1948 genomfördes den stora pensionsreformen han såg fram emot. Gustaf Petersson själv fick ytterligare tio år som folkpensionär. Han avled i Kalmar 1958, 84 år gammal.
 |
| Gamla och nya ledamöter av fattigvårdsstyrelsen i Kalmar på en bild från den 5 november 1949 när ett nyinrett dagrum och en ny matsal invigdes på Falkenbergshemmet. Från vänster bankdirektör Albert Lindeström, skeppshandlare Gustaf Petersson, sekreteraren Emil Wirell, godsägaren Gottfrid Johnsson och ordförande Hans Oscarsson. Väggmålningen med motiv från gamla Ölandshamnen (nuvarande gästhamnen) är utförd av dekorationsmålaren Erik Lönnegren, mer känd som ”Kirre Lönnis”. Målningen är bevarad, men döljs numera av en köksinteriör. Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
KALLE PLANT, GALNE ALBIN OCH ANDRA KALMARORIGINAL
Gustaf Petersson kunde berätta om många både färgstarka och tragiska människoöden i Kalmar.
– Alla original, som jag minns eller kommit i kontakt med under min långa tid i fattigvårdsstyrelsen skulle ta alldeles för lång tid att räkna upp. Men jag kan ju nämna ”Galne Albin”, som var sinnessjuk, och Pelle Westergren, som gick omkring och sålde visor. De där två gossarna råkade förresten i luven på varandra ibland och ”Galne Albin” blev hotad till livet inte så sällan.
”Anton i gröna gatan” och ”Fajje” var andra kända namn i denna kategori. Dit hörde också ”Kalle Plant”, en gammal arbetare som tillbringade en stor del av sin tid i den så kallade Röda stugan, en illa beryktad krog som låg alldeles utanför Jordbroporten, mittemot nuvarande köpcentret Baronen.
 |
| Röda stugan eller Jordbrokrogen på en bild tagen 1938, sedan den förvandlats till Nykterhetsvännernas läse- och värmestuga. Till vänster skymtar Jordbroporten. Huset flyttades sedan till Rinkabyholm och fungerar fortfarande som bostadshus vid norra delen av Rinkabyholmsvägen, även om det har byggts om en hel del. Foto: Valter Gudbrand/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
– Där samlade gubbarna ihop 24 öre för att av Kronlund, som stod för utskänkningen, inhandla 10 tum brännvin, vilket motsvarar den kvantitet som ryms i en ölflaska. Givetvis blev det ofta mer förtärt, allt under det att man mumsade på skorpor, vilka Kronlund bestod som tilltugg.
En annan figur med viss särprägel var ”Sme’n”, som framför allt gått till hävderna för att han uträttade vilket ärende som helst, var som helst och när som helst, bara han fick en sup. Axel Gron var beryktad för sin otroliga begivenhet på snus. Men Gustaf Petersson hade också frapperats av hans estetiska sinnelag.
– Han köpte tavlor, vrakade och valde och hade en god smak om jag får säga det själv.
Alla de nämnda var borta när Gustaf Petersson intervjuades i Östra Småland 1946, men den kanske mest legendariske av dem alla var högst levande, nämligen Kalle Lindahl, som bodde på Falkenbergshemmet. Med sin dragkärra levererade han han grönsaker från hemmets odlingar till försäljning på Stortorget. På återvägen hade han med sig mediciner från apoteket Lejonet, som då låg vid torget, och matvaror som han hämtade på slakteriet.
 |
| ”Kalle Lindahl, urkalmarit”. Så presenterade sig Kalle när han blev tilltalad. Hans egen öppningsreplik var annars alltid densamma: ”Hur mycket är klockan?”. I en tidningstävling blev han utsedd till ”Kalmars mest bemärkte man”. Kalle Lindahl avled 1960, 86 år gammal. Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Än i dag finns en hel del Kalmarbor som har egna minnen av Kalle. Det speciella med honom var att han kunde ge svar på tal. Den som försökte driva med honom riskerade att själv bli till åtlöje. Gustaf Petersson drog sig gärna till minnes ett sådant tillfälle:
– Det var en så kallad pamp av det lite viktiga slaget som frågade Kalle hur många idioter det fanns på Falkenberg.
– Kalle var inte sen att svara: ”När du kommer dit så blir vi tjugoen”.
 |
| Falkenbergshemmet på en bild från 2020. Numera är det studentbostäder i huset. Foto: Klas Palmqvist |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar