Från fattighuset till Falkenbergshemmet

Falkenbergshemmet när det var nybyggt vid förra sekelskiftet. Personalen står uppställd på gården.
Vykort ur Klas Palmqvists samling

Gustaf Petersson var glad åt samhällsutvecklingen när Östra Småland intervjuade honom 1946:

– Hellre straffånge än fattighjon, det är det ingen som säger längre!

Men sådan hade inställningen varit förr i världen, kunde han berätta. Skeppshandlare Petersson var själv en av de främsta anledningarna till den förändrade attityden gentemot samhällets omsorger i Kalmar. Han var född 1873 och engagerade sig djupt i sociala frågor redan i unga år. Framför allt arbetade han för att samhället skulle ge människor trygghet på äldre dagar. I drygt 25 år satt han i fattigvårdsstyrelsen – den tidens socialnämnd – och i mer än 15 år var han sedan pensionsnämndens ordförande.

Skeppshandlare Gustaf Petersson (1873–1958) ville ha ett samhälle där människornas levnadsvillkor ständigt förbättrades: ”Huvudsaken är att det går framåt, allt stampande på samma fläck är förkastligt.”
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det uppdraget lämnade han först i slutet av 1945, när han just fyllt 72 år. I Östra Småland förklarade han några veckor senare hur glad han var åt att ha fått uppleva ”den storartade utvecklingen”:

– Tiderna ändrar sig som väl är. Det är sannerligen ingen skam att bli fattig på ålderdomen och det finns väl nu heller inga som talar nedlåtande om understödstagare till fattigvården. 

Men att skräcken för att hamna på fattighuset länge levde kvar kunde han vittna om:

– Jag minns så väl en gumma – så säger man förstås inte i dag om 60-års damer men man åldrades tidigare förr – och den här kvinnan var i alla fall i just de åren och låg därhemma i sin säng, inpyrd av smuts, men ville inte på något vis till fattighuset. Inte för allt i världen.

En poliskonstapel patrullerar på Larmgatan. Bakom honom, vid korsningen med Södra Långgatan, ligger den gamla kasern där fattighuset var inrymt 1839–1898.
Teckning av John Sjöstrand hämtad ur ”Det Kalmar som gått och går” (1948)

Det här måste ha inträffat på 1890-talet och fattighuset var sedan 1839 beläget i det gamla ”Kommendanthuset”, en kasern i hörnet Larmgatan–Södra Långgatan. Till slut tog en förtvivlad anhörig kontakt med Gustaf Petersson och undrade om ”gumman kunde få komma dit omedelbart”. Det fick hon förstås, om det nu bara fanns något sätt att få henne till fattighuset. Hennes anhöriga tog till drastiska åtgärder:

– Man hade helt enkelt lyft den gamla ur hennes bädd – där man inom parentes sagt efteråt hittade mask och allt möjligt i de smutsiga sängkläderna – och burit ut henne till ett väntande hästlass. Och under ackompanjemang av gummans skärande skrik gick färden till fattighuset! 

Väl där vidtog sanering:

– Hon måste badas i två omgångar innan hon blev någorlunda rentvådd. Men faktum är att, när hon blivit van vid litet renligare förhållanden, då hade hon ingen längtan tillbaka till sin forna ruckliga bostad. Där var det nämligen uppriktigt sagt för ruskigt!

Det nya Falkenbergshemmet i vad som då var stans södra utkant stod klart 1898 och innebar ett stort framsteg för den dåtida omsorgen. Fattighuset på Kvarnholmen revs. På den tomten byggde – ironiskt nog – Riksbanken sitt stora hus.

Synnerligen stillsamt firande på Falkenbergshemmet julafton 1946.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Men misären fanns förstås kvar ändå på många håll:

– Ja, nog har man sett en och annan förfärlig interiör i sina dar! Det räcker måhända om jag konstaterar att jag flera gånger kommit in i så kallade hem, där man inte drog sig för att använda den öppna spisen till helt annat ändamål än det avsedda, nämligen till klosett.

Gustaf Petersson satt också i stadsfullmäktige och hamnstyrelsen och i ledningen för Kalmar sjömanshus. Under de svåra åren under första världskriget var han ansvarig för det kommunala så kallade centralköket som ordnade utspisning åt ett tusental människor varje dag. Det var ofta svårt att skaffa potatis till köttsoppan och ”gummorna tilldelades knivar för att skära bort det ruttna från rovorna.”

Här i hörnet av Storgatan och Proviantgatan hade Gustaf Petersson sin skeppshandel när bilden togs 1910. Huset, som är byggt 1893, kom senare att hysa en Konsumbutik. Sedan länge är det bostäder i hela huset och entrén på hörnet har ersatts av ett fönster.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Förutom all denna offentliga verksamhet var sexbarnspappan Gustaf Petersson också en driftig företagare. 1895 etablerade han sig som skeppsredare och skeppshandlare, affären kom han att driva i 30 år. 1908 startade han dykeribolaget Rex tillsammans med regementsläkaren Alfred Backman och hamnkaptenen Anders Parrow. Bland annat bärgades så mycket man kunde från det danska örlogsfartyget Enighed, som 1679 sjunkit på tolv meters djup, strax öster om Grimskär utanför hamnen i Kalmar. Sex av kanonerna som står på Kalmar slotts vallar togs upp då.

På det här fotografiet från 1909 är en av de tio kanoner som bärgades från det danska skeppet Enighed på väg ur djupet. Nere till vänster står dykaren Claes Andersson medan herrarna i de stiliga uniformerna är hamnkapten Parrow, Gustaf Peterssons kompanjon i dykerifirman Rex, och hamnmästare Smith.
Bilden hämtad ur ”Tre vrak i Kalmarsund” (2008) av Lars Einarsson

Dessutom köpte frimurarna i Örebro två av Enigheds kanoner för totalt 828 kronor och 50 öre kronor för att skänka dem till Örebro slott. Firman las ner under krigsåren men Gustaf Petersson fortsatte med dykeriverksamhet i egen regi ända fram till 1925.

Som han själv framhöll var det emellertid arbetet för en ökad välfärd och ett bättre samhälle för alla som var Gustaf Peterssons stora intresse i livet.

– Ja, det är många sociala förbättringar som gjorts under de sista 50 åren. Det är roligt att ha fått vara med om framåtskridandet. Jag är oändligt glad och tacksam för att det blivit mig beskärt att få tjäna dessa människor. Visst finns det alltjämt ett och annat som inte är som det borde vara, men huvudsaken är att det går framåt. Av det nya förslaget till folkpension har man rätt att vänta sig mycket.

1948 genomfördes den stora pensionsreformen han såg fram emot. Gustaf Petersson själv fick ytterligare tio år som folkpensionär. Han avled i Kalmar 1958, 84 år gammal.

Gamla och nya ledamöter av fattigvårdsstyrelsen i Kalmar på en bild från den 5 november 1949 när ett nyinrett dagrum och en ny matsal invigdes på Falkenbergshemmet. Från vänster bankdirektör Albert Lindeström, skeppshandlare Gustaf Petersson, sekreteraren Emil Wirell, godsägaren Gottfrid Johnsson och ordförande Hans Oscarsson. Väggmålningen med motiv från gamla Ölandshamnen (nuvarande gästhamnen) är utförd av dekorationsmålaren Erik Lönnegren, mer känd som ”Kirre Lönnis”. Målningen är bevarad, men döljs numera av en köksinteriör.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Kalle Plant, Galne Albin och andra Kalmaroriginal

Gustaf Petersson kunde berätta om många både färgstarka och tragiska människoöden i Kalmar.

– Alla original, som jag minns eller kommit i kontakt med under min långa tid i fattigvårdsstyrelsen skulle ta alldeles för lång tid att räkna upp. Men jag kan ju nämna ”Galne Albin”, som var sinnessjuk, och Pelle Westergren, som gick omkring och sålde visor. De där två gossarna råkade förresten i luven på varandra ibland och ”Galne Albin” blev hotad till livet inte så sällan.

”Anton i gröna gatan” och ”Fajje” var andra kända namn i denna kategori. Dit hörde också ”Kalle Plant”, en gammal arbetare som tillbringade en stor del av sin tid i den så kallade Röda stugan, en illa beryktad krog som låg alldeles utanför Jordbroporten, mittemot nuvarande köpcentret Baronen.

Röda stugan eller Jordbrokrogen på en bild tagen 1938, sedan den förvandlats till Nykterhetsvännernas läse- och värmestuga. Till vänster skymtar Jordbroporten. Huset flyttades sedan till Rinkabyholm och fungerar fortfarande som bostadshus vid norra delen av Rinkabyholmsvägen, även om det har byggts om en hel del.
Foto: Valter Gudbrand/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Där samlade gubbarna ihop 24 öre för att av Kronlund, som stod för utskänkningen, inhandla 10 tum brännvin, vilket motsvarar den kvantitet som ryms i en ölflaska. Givetvis blev det ofta mer förtärt, allt under det att man mumsade på skorpor, vilka Kronlund bestod som tilltugg.

En annan figur med viss särprägel var ”Sme’n”, som framför allt gått till hävderna för att han uträttade vilket ärende som helst, var som helst och när som helst, bara han fick en sup. Axel Gron var beryktad för sin otroliga begivenhet på snus. Men Gustaf Petersson hade också frapperats av hans estetiska sinnelag.

– Han köpte tavlor, vrakade och valde och hade en god smak om jag får säga det själv.

Alla de nämnda var borta när Gustaf Petersson intervjuades i Östra Småland 1946, men den kanske mest legendariske av dem alla var högst levande, nämligen Kalle Lindahl, som bodde på Falkenbergshemmet. Med sin dragkärra levererade han han grönsaker från hemmets odlingar till försäljning på Stortorget. På återvägen hade han med sig mediciner från apoteket Lejonet, som då låg vid torget, och matvaror som han hämtade på slakteriet.

”Kalle Lindahl, urkalmarit”. Så presenterade sig Kalle när han blev tilltalad. Hans egen öppningsreplik var annars alltid densamma: ”Hur mycket är klockan?”. I en tidningstävling blev han utsedd till ”Kalmars mest bemärkte man”. Kalle Lindahl avled 1960, 86 år gammal.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Än i dag finns en hel del Kalmarbor som har egna minnen av Kalle. Det speciella med honom var att han kunde ge svar på tal. Den som försökte driva med honom riskerade att själv bli till åtlöje. Gustaf Petersson drog sig gärna till minnes ett sådant tillfälle:

– Det var en så kallad pamp av det lite viktiga slaget som frågade Kalle hur många idioter det fanns på Falkenberg.

– Kalle var inte sen att svara: ”När du kommer dit så blir vi tjugoen”.

Falkenbergshemmet på en bild från 2020. Numera är det studentbostäder i huset.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 13 november 2020

KÄLLOR

Osignerad intervju med Gustaf Petersson i Östra Småland den 19 januari 1946. Skribenten är med största säkerhet Vilhelm Mauritz, som arbetade på tidningen från starten 1928 fram till sin pensionering på 1960-talet.

Minnesord i Östra Småland den 1 augusti 1958. Även denna text är osignerad men förmodligen också den skriven av Vilhelm Mauritz.

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

TACK

till Gunnar Magnusson och Lennart Holm. Stort tack även till Hans Egeskog, Kalmar, för hjälp med Gustaf Peterssons levnadsdata, och till Eva-Lena Holmgren för bilder från Kalmar läns museum. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar. 

LÄNKAR

Mer om Kalle Lindahl finns under rubriken ”Bara Kalle Lindahl hade körkort för dragkärra”.

Den som vill få veta lite mer om bland annat Jordbrokrogen och dess närmaste omgivningar kan ta del av ”Gröna stugan, Röda stugan och Hotell Räcke”. 

En gammal vedyxa fällde taximördaren

Mordet på taxichauffören Birger Waltenberg väckte förstås både vrede och förstämning i Kalmartrakten. Så här presenterades nyheten på Östra Smålands förstasida den 4 mars 1942.

Klockan är ungefär halv två på natten mellan den 2 och 3 mars 1942. Efter en kvällskörning är en timmerbil på hemväg mot Tvärskog, ett par mil sydväst om Kalmar. Det råder vinterväglag och halka så chauffören tar det försiktigt på vägen. I närheten av Fröstorp får han och hans medhjälpare i strålkastarskenet syn på en blodig kropp som ligger på rygg på vägen. 20 meter därifrån står en taxibil.

1921, drygt 20 år tidigare, hade en pojke kommit till världen i Nyköping, vi kan kalla honom Lennart Lindström. Han föddes ”utom äktenskapet” och hamnade som många sådana barn på den tiden i fosterhem. Det gick hyggligt i skolan, men när han var i tolvårsåldern började han stjäla från sina fosterföräldrar och skickades till skyddshemmet Norrgård i Kalmar. Ett skyddshem var en ”förbättringsanstalt” för ”vanartade och i sedligt avseende försummade barn”. Just under Lennart Lindströms tid avslöjades fruktansvärda förhållanden på Norrgård, där anställda misshandlade och förnedrade pojkarna (se blogginlägget ”Tillbaka till helvetet på Norrgård”). 

På Norrgård, där den blivande taximördaren tillbringade mer än fyra år på 1930-talet, placerades omhändertagna pojkar från 1875 ända fram till 1942. Verksamheten utmönstrades successivt efter den stora skandalen 1935, då det avslöjades att en del anställda misshandlat och förgått sig mot pojkarna. Bilden är tagen långt tidigare, förmodligen några år efter sekelskiftet 1900.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Lennart tycks dock ha klarat sig bra under tiden på Norrgård. Han visade inga tendenser alls att begå brott, utan beskrevs som en ”en glad, öppen och trevlig pojke”.

Hans biologiska mor hade under tiden gift sig och bedömdes 1937 ha ”ordnade hemförhållanden”. Hon ville ta hand om sin nu 16-årige son, som fick arbete på en handelsträdgård i Nyköping. 

Men där fick arbetskamraterna snart reda på Lennart Lindströms bakgrund på skyddshemmet i Kalmar och började kalla honom för ”tukthusfången”. Det stod han inte ut med. I stället följde en räcka tillfällighetsjobb: han var smörgåsnisse på restaurang, han gick till sjöss som matros och han fick tillfälliga påhugg som lantarbetare. I långa perioder var han arbetslös. Han tog in på hotell och smet från räkningen och ägnade sig åt andra småbedrägerier och mindre stölder. Följden blev ungdomsfängelse och när han frigavs därifrån gjorde han sig på nytt skyldig till bedrägerier, trots att han stod under övervakning.

I oktober 1941 får Lennart Lindström jobb som grovarbetare på glasbruket i Flerohopp. Och så träffar han en flicka. De förlovar sig på julafton 1941. 

Men lyckan tar snabbt slut. Lindström blir av med jobbet, har inga pengar och fästmön har fått kännedom om hans förflutna. Han noterar tre punkter i ett litet anteckningsblock:

1. Skaffa ett slagträ
2. Utse ett offer
3. Mörda offret

Ett par dagar senare har flickan definitivt brutit förlovningen. Lennart Lindström är pank och desperat. Han beger sig till Kalmar och tar in på ett litet hotell. Han måste ha pengar och ser bara tre sätt att ordna den saken:

• Plundra en choklad- eller cigarettautomat
• Leta rätt på någon som bor ensam i utkanten av stan och råna honom
• Beställa en taxi, åka ut ur stan och råna chauffören

Han förklarar senare varför han förkastat de båda första alternativen:

– Automaterna innehåller för lite pengar och det är inte säkert att den man väljer ut på en slump är stadd vid lönande kassa. En taxichaufför däremot har väl alltid mycket pengar.

Lennart Lindström kontaktar en gammal vän, som här får heta Rune, och som han lärt känna på Norrgård. Rune bor hemma hos sin mor på Norra vägen 18 (huset finns inte kvar längre men låg mittemot Danska Wienerbageriet). På vännens rum festar man om med flickor, öl och brännvin. 

Norra vägen fotograferad norrut vid korsningen med Esplanaden. Det stora huset till höger, ofta kallat Koljan efter namnet på kvarteret, finns fortfarande kvar. Alldeles bortom det skymtar ett lägre hus med gaveln mot gatan. Det är rivet sedan länge, men hade adressen Norra vägen 18. Det var här mördaren stal glasögonen han maskerade sig med och yxan han slog ihjäl Birger Waltenberg med. Bilden är odaterad, men tagen före 1931 eftersom Konsum ännu inte flyttat in i bottenvåningen på det stora hörnhuset.
Foto: Anna och Alma Winell/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Samtidigt växer hotellräkningen. Dessutom har Lennart skaffat en cykel som ska betalas av. Pengar måste bara fram. 

Han börjar med punkt 1 på sin lista, slagträt. I vedboden hemma hos Rune och hans mor har han sett en gammal yxa. Söndagen den 1 mars smyger han dit och gömmer sedan yxan på ett undanskymt ställe.

Han har inte dolt sitt nödläge för Rune utan pratat med honom om att försöka råna någon. Rune har inte tagit Lennarts prat på allvar och säger mest på skämt:

– Det gäller bara att vara maskerad. Man ska ha lösskägg, peruk, stora, tjocka glasögon och sånt där, så går det fint.

Lennart lyssnar och lägger sedan i ett obevakat ögonblick beslag på Runes mammas glasögon. De är visserligen inte särskilt stora och tjocka men får duga ändå.

Plötsligt säger han:

– Hör du Rune, du har väl inget lämpligt mordvapen?

Rune tar fortfarande inte Lennart på allvar och går ut i köket och hämtar en köttyxa – av trä – som Lennart väger i handen och sedan ger tillbaka till sin vän. Varpå han tackar för sig, lämnar bostaden och gömmer glasögonen på samma plats som den gamla vedyxan.

På måndagskvällen den 2 mars lämnar Lennart Lindström hotellet, hämtar yxan, som han gömmer under rocken, och tar på sig glasögonen. Sedan går han till taxistationen på Larmtorget, där bilarna står på rad framför teatern. Klockan närmar sig nio och det är bortåt tio grader kallt. Det är inte mycket folk ute och dåligt med körningar denna kväll. Därför sitter taxiförarna i sin lilla kur på Larmtorget och spelar kort. Birger Waltenberg säger till sina kollegor att han känner sig lite hängig och funderar på att åka hem och lägga sig.

Taxistationen i Kalmar fanns länge på Larmtorget. Redan när den här bilden togs 1938 var det tal om att den flytta den till Floras kulle, i omedelbar anslutning till Kalmar Central, men det kom att dröja ganska många år innan omlokaliseringen genomfördes.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Då gläntar en glasögonprydd ung man på dörren och säger ”Jag vill ha skjuts”. Taxiförarna tar körningarna efter en turordning de själva bestämt och det råkar vara Birger Waltenberg som står i tur.

Lennart Lindström tar plats i baksätet på Waltenbergs Dodge, som är försedd med registreringsnummer H1515 och har ett gengasaggregat på släp, vilket Waltenberg först måste ”fläkta upp” – i det från andra världskriget förskonade Sverige rådde ändå ransoneringar och bränslebrist. Lindström säger att han ska till Tvärskog. Waltenberg nämner att han under färden måste stanna till och fylla på gengasved, vilket Lindström inte har något att invända emot.

Färden går mot Tvärskog. Det blir inte mycket sagt mellan chaufför och passagerare. Väglaget är vanskligt och kräver Waltenbergs fulla koncentration. Samtidigt börjar Lennart Lindströms beslutsamhet vackla. Åtminstone är det vad han påstår efteråt. När det bara återstår ett par kilometer av färden, och bilen befinner sig i ett skogsområde utan några byggnader i närheten, ber han Waltenberg att stanna, under förevändning att han måste gå ut och lätta på trycket. Enligt egen utsago hade Lindström då bestämt sig för att smita ifrån alltihop. 

Vad som egentligen hände i vinternatten på den öde vägen blev aldrig hundraprocentigt klarlagt. Lindström påstod i rätten att Waltenberg också ska ha gått ur bilen och försökt stoppa honom och att han då tagit fram yxan och slagit till med dess ”bakdel” mot taxiförarens huvud för att komma loss. 

Varken häradsrätten eller Göta hovrätt, ditt målet överklagades, trodde på den versionen utan var övertygade om att Lindström bara fullföljde vad han planerat. I vilket fall som helst blir Waltenberg slagen halvt sanslös när yxan träffar hans huvud. Han reser sig men får ytterligare ett par slag i huvudet och blir liggande medvetslös och blodig på vägen.

Fotografi från mordplatsen. Bilden togs när polisen, under medverkan av gärningsmannen, rekonstruerade vad som hänt.
 Bilden hämtad ur ”Mord vid ratten” (1959)

Lindström muddrar taxiförarens uniformsfickor. Han hittar en portmonnä, ett cigarettetui, en anteckningsbok och ett par askar med tändstickor. Sedan springer han från platsen i riktning mot Tvärskog. Under språngmarschen plockar han ut pengarna ur börsen, som visar sig innehålla 30 kronor, motsvarande knappt 650 kronor i 2021 års penningvärde. Att Waltenberg i bakfickan hade en plånbok med flera hundra kronor upptäckte rånmördaren aldrig. 

Portmonnän kastar Lindström bort, yxan har han slängt ifrån sig i en snödriva och cigarettetuiet också, sedan han länsat det på dess magra innehåll. I Tvärskog stjäl han en cykel utanför affären och trampar i väg mot Kalmar. I Törneby – ungefär där E22 och riksväg 25 möts vid trafikplats Karlsro i dag – får han punktering på bakhjulet, slänger ifrån sig cykeln och fortsätter halvspringande in till stan. Vid midnatt är han tillbaka på hotellet, tvättar av sig lite blod på händerna och lägger att sig att sova.

Det var vid Fröstorp – markerat med siffran 1 nere till vänster på kartan – som mordet på taxichauffören Birger Waltenberg ägde rum.
Karta: Lantmäteriet/Optiway – Eniro

Trafiken är gles förbi Fröstorp i vinternatten. Waltenberg blir liggande i bortåt fyra timmar innan timmerbilen dyker upp. De båda i lastbilshytten är övertygade om att mannen de ser ligga på vägen är död. De lämnar inte lastbilen utan fortsätter så snabbt det bara går till Tvärskog och väcker fjärdingsman Hjalmar Andersson. Med taxi beger han sig till platsen, konstaterar att mannen på vägen visar livstecken trots att han uppenbarligen blivit utsatt för ytterst kraftigt våld mot huvudet. Andersson ser till att han transporteras i ilfart till lasarettet i Kalmar, där han opereras direkt. Men på tisdagseftermiddagen avlider Birger Waltenberg, utan att ha återfått medvetandet.

Landsfogde Erland Stenmark (1907–2002) var den som ledde polisens spaningar efter mordet. Han yrkade på livstidsstraff för gärningsmannen, vilket också utdömdes av såväl häradsrätten som hovrätten. Detta trots att Medicinalstyrelsens läkare menade att psykiatrisk vård vore en lämpligare påföljd.
Bilden hämtad ur ”Mord vid ratten” (1959)

Fjärdingsman Andersson har omgående kontaktat polisen i Kalmar och landsfogden Erland Strandmark (titeln innebar att han var länspolischef och statsåklagare). En patrull är snabbt på plats i Fröstorp och hittar den gamla handsmidda yxan, glasögonen och en högerhandske av skinn.

Fynden fotograferas och landsfogde Strandmark lämnar bilden på yxan till lokaltidningarna och ber om publicering. Någon läsare kanske känner igen redskapet och kan hjälpa polisen att få fatt på mördaren. 

Och det är precis vad som sker. 

Bilden på mordvapnet, publicerad i Östra Småland den 4 mars 1942. Snickaren Hjalmar Svensson kände igen sin gamla yxa när han såg den i tidningen och tog kontakt med polisen. Det blev avgörande för att mördaren skulle kunna gripas. 

Snickaren Hjalmar Svensson befinner sig på ålderdomshemmet Falkenberg. Han läser tidningen på morgonen och tycker att yxan ser ut precis som hans egen gamla yxa i vedboden hemma på Norra vägen 18, specialtillverkad av en bysmed mer än 50 år tidigare. Han beger sig dit och konstaterar att yxan är försvunnen. Samtidigt har Runes mor upptäckt att hennes glasögon är borta. De finns inte på bild i tidningen, men nämns i referaten. Och Rune själv har ju hört sin kamrat Lennart planera en rånkupp, även om Rune inte kunnat föreställa sig att det var på allvar.

Hjalmar Svensson går till polisstationen på Södra Långgatan, på rådhusgårdens baksida, och beskriver sin yxa, får se den polisen hittat i snövallen och kan slå fast att den är hans. Och Runes mor konstaterar att glasögonen man hittat i Fröstorp är hennes.

Snickare Svensson, Rune och hans mamma är alla tre övertygade om att Lennart Lindström med största säkerhet är den eftersökte mördaren och berättar vilket hotell han bor på.

Vid elvatiden på förmiddagen den 4 mars – 37 timmar efter dådet på vägen i Fröstorp – knackar två kriminalpoliser på hos Lindström. Han får följa med till stationen för förhör men påstår till en början att han inte vet nånting om mordet. Men allt eftersom indicierna hopar sig inser han det lönlösa i att fortsätta neka. Det finns blodfläckar på hans kläder och han har i fickan en likadan vänsterhandske som den högerhandske som hittats på mordplatsen.

Lindström erkänner och bryter ut i hejdlös gråt och det tar lång tid innan förhöret kan fortsätta. Då påstår han att en man vid namn Gösta Nilsson, skulle tvingat honom att utföra rånet:

– Han hotade att anmäla mig för polisen för att jag inte skött avbetalningarna på min cykel!

Samme Gösta Nilsson skulle också varit den som utrustat honom med yxan och glasögonen.

När förhören senare fortsätter tar Lindström tillbaka påståendena om ”Gösta Nilsson” och ger i stället en tämligen korrekt bild av händelseförloppet. Av de 30 kronorna rånet gav har han kvar två. 20 har gått åt till att amortera på cykeln och resten till mat, cigaretter och två biobesök på tisdagskvällen. Hotellräkningen blev det inget över till.

En stor undersökning av Lennart Lindströms bakgrund och psykiska tillstånd genomförs. En läkare slår efter några månader fast Lindström när han begått brottet varit ”höggradigt psykiskt abnorm” och befunnit sig i ”ett sjukligt sinnestillstånd”. Något som inte skulle göra honom mottaglig för straff. I stället bör han få vård på mentalsjukhus. Uttalandet får extra tyngd eftersom det också är officiellt sanktionerat av Medicinalstyrelsen, den dåtida Socialstyrelsen. Landsfogden Strandmark kräver däremot att Lindström ska få lagens strängaste straff, livstids straffarbete. 

Häradsrätten i Södra Möre domsaga menar att den ”abnorma sinnesbeskaffenhet” Lindström visat prov på ändå inte har varit av den arten att han inte skulle kunna hållas ansvarig för sina gärningar. Dock bör straffet på grund av den psykiska störningen nedsättas något. 

Men så blir det ändå inte. Rätten går emot läkarens bedömning, vilket var ytterst ovanligt även vid den här tiden, och dömer Lennart Lindström till livstids straffarbete.

Domen överklagas till hovrätten, som emellertid slår fast häradsrättens dom.

I praktiken innebar domen vanligtvis en strafftid på mellan sju och 15 år. Lennart Lindström var just fyllda 21 år när han började avtjäna sitt straff. Jag har inte kunnat utröna när han frigavs.

Birger Waltenberg blev 39 år. Han var den sjätte taxiföraren som blev rånmördad i Sverige. Närmast sörjande var hans mor i Kalmar och en syster i Stockholm. Han gravsattes på Norra kyrkogården i Kalmar.

Minnesord över Birger Waltenberg i Östra Småland den 10 mars 1942.

Dödsstraffet brutaliserar samhället

Upprördheten över mordet på Birger Waltenberg var förstås kolossal i Kalmar. Stan var liten och en taxichaufför var ett välbekant ansikte för många. 

Else Kleen (1882–1968) var både kvalificerad modeskribent och engagerad samhällsdebattör. Det var hon som slog larm om missförhållandena på skyddshemmen. Värst av alla var Norrgård i Kalmar.

Redan i numret för onsdagen den 4 mars av tidningen med det då så otympliga namnet Kalmar–Kalmar Läns Tidning fanns en notis på ledarsidan om mordet i Fröstorp. Notisen innehöll samtidigt ett angrepp på den välkända och från borgerligt håll djupt avskydda journalisten Else Kleen, gift med den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller och den som avslöjat de brutala förhållandena på Norrgård; ”en statsrådinna som tagit sig före att i en bok förhärliga en dylik bilmördare”, stod det i tidningen. 

Chefredaktör Adolf Malmborg konstaterade i torsdagsutgåvan av Östra Småland att vad Kalmar–Kalmar Läns Tidnings skribent indirekt ville ha utsagt var att ”Individer sådana som den vilken begått den ruskiga gärningen i våra bygder försvaras av Else Kleen”. Malmborg menar att det är typiskt för Kalmar–Kalmar Läns Tidning ”att sällan eller aldrig kan tidningen göra sig till tolk för en uppfattning eller ett inlägg i någon aktuell fråga utan att detta skall vanställas av de mest försåtliga och otäcka hugg på personer, som äro dess ledarskribent misshagliga. Anknytningspunkter sökes i de mest omöjliga sammanhang.” 

Adolf Malmborg (1891–1953), Östra Smålands chefredaktör 1928–1949. Ingen som läste hans tidning behövde sväva i okunskap om vad nazisterna ägnade sig åt i Tyskland och vad Malmborg tyckte om deras förehavanden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det höjdes också röster för att dödsstraffet, som avskaffats 1921 och inte tillämpats sedan 1910, borde återinföras. Även detta kommenterades av Malmborg i Östra Småland:

”Vi ha också lagt märke till en outtröttlig upprepning av påståendet att det bara daltas med förbrytare här i landet. Man skönjer en verklig kolartro på att om bara liv låtes för liv så skulle brottsligheten avtaga. Dödsstraffet synes också vara önskemålet för tidningen [alltså Kalmar–Kalmar Läns Tidning, KP:s anm].

Också i det avseendet är vårt Sverige snart det enda land som inte återgått till denna barbariska bestraffningsmetod. Det var ju erfarenheten av att dödsstraffet inte avskräcker som gjorde att det avskaffades. Visst bli vi alla uppskakade när vi höra att ogärningar sådana som den nu timade och andra med den begåtts, och det kan dunkelt föresväva oss och i hastigt mod säga vi det också: det finns inte straff nog för sådana gärningar. Men ’öga för öga, tand för tand’ har aldrig löst brottets förfärande gåta. 

Vi ha fått tillräckligt av medeltid utan att ropa efter den.”

Avslutningen syftar förstås på den ohämmade brutalitet som Tysklands nazister och deras gelikar i andra länder vid den här tiden – året är som sagt 1942 och Nazityskland står på sin höjdpunkt – såg till att breda ut över större delen av den europeiska kontinenten. 

För att lugna stämningen och sansa debatten såg fångvårdsstyrelsens generaldirektör Hardy Göransson (1894–1969) sig manad att förklara varför den svenska staten – till skillnad från de flesta andra länder – avstod från dödsstraff och utrotning av ”onyttiga och ineffektiva” människor.
Bild från Hallenbergs Anor

Hur uppjagad stämningen var inte bara i Kalmar utan runt om i landet visas indirekt också av det uttalande fångvårdsstyrelsens överdirektör Hardy Göransson såg sig föranledd att göra med anledning av mordet på Waltenberg. Hans synpunkter refererades av TT och återgavs i Östra Småland den 7 mars. Liksom Malmborg har Göransson, som efter kriget blev riksdagsman för Folkpartiet, udden riktad mot Hitlerregimen och och dess eftersägare:

”Mord på chaufförer i tjänsteutövning höra till de lömskaste och otäckaste. En bilförare vet inte vem han fått i bilen, och därtill är han upptagen av sin egen uppgift. Reaktionen mot dem som förgripa sig på liv måste från samhällets sida bli svidande hård.

Det är en akt av självbevarelse och omtänksamhet, bland annat för att icke ge dem vapen i händerna som inför upprörande ogärningar peka på dödsstraffet som det verksammaste till bekämpande av den svåraste brottsligheten. Intet av vad man kan utläsa av rättsstatistiken ger stöd för ett sådant antagande. 

Vad man däremot vet är att förefintligheten av dödsstraff brutaliserar samhället, och så länge staten icke befinner sig i det yttersta nödläge är det vår plikt som människor att i denna upprörda tid värna om medborgarnas liv. Det har förekommit och förekommer kanske ännu spekulationer om samhällets befogenhet att i statsnyttans namn beröva onyttiga och ineffektiva människor livet. Att dessa tankegångar ibland kalla sig med humanitetens namn gör dem särskilt försåtliga och påkallar skärpt vaksamhet.”

© Klas Palmqvist
Texten publicerades första gången i nättidningen Hela Östra Småland den 26 mars 2021

KÄLLOR

Texter i Östra Småland 4–10 mars 1942
Lars-Erik Lindqvist: Mord vid ratten – Taximorden i Sverige (1959)

TACK

till Andreas Hallenberg, Jämjö, Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Jan Magnusson, Kalmar kommun.

LÄNKAR

• Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

• På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.