Ölstugan som blev scoutgård

En slaskig vinterdag i början av 1951 har ”DIngos hus” baxats ut på gatan för vidare befordran till Tallhagen. Lägg märke till busshållplatsskylten nedanför husets fönster längst ner till höger – det var allt ett tag sedan det gick bussar på Kattrumpan.
Foto: Walter Blomberg/Bild ur Kalmar Läns Museums arkiv

På Sjömansgatan i Kalmar, alldeles i kanten av Tallhagen, finns ett hus som ser ut som om det är på rymmen från Kvarnholmen. Just så ligger det faktiskt till. ”Dingos hus” befann sig i åtminstone ett par hundra år fast förankrat i hörnet av Storgatan och Proviantgatan, innan det i början av 1951 rullades i väg några kilometer norrut. Det blev en dryg och besvärlig resa...

Tallhagens Scoutkårs vackra hus försågs 1970 med en låg tillbyggnad. Kåren hette tidigare Kalmar Scoutkår men bytte namn då Falkens Scoutkår bildades i de södra stadsdelarna 1957.
Foto: Klas Palmqvist

Riktigt hur gammalt huset är vet man inte, men själva fastigheten omtalas redan i slutet av 1600-talet och ägdes då av rådmannen Olof Gertszon von Glaen. 1854 blev källarmästaren och grundaren av bryggeriet Nordstjernan Carl Fredrik Ehnbom ägare till huset. Redan tre år senare sålde han det vidare till läroverkets musiklärare, tillika domkyrkoorganisten Anders Johan Johansson.

När denne dog 1897 ärvdes huset av hans son och efterträdare i såväl gymnasiet som domkyrkan, Gustaf ”Dingo” Johansson. Trots att ”Dingo” redan före sekelskiftet överlät huset till Axel Andersson, bryggare även han och ägare till Nordstjernans stora konkurrent Kalmar Bryggeri, kom huset länge att kallas ”Dingos hus”. En ölstuga öppnades i husets nedervåning – eller ”Bierhalle”, som det stod på skylten – Axel Andersson hade inte för inte fått sin utbildning vid Weihenstephans urgamla bryggeri i Bayern, där ölbryggningen har anor ända sedan 700-talet, även om man inte fick officiell licens att framställa och sälja öl förrän år 1040.

När andra världskriget tog slut köpte det expanderande bryggeriet in granntomterna i kvarteret. Åtta byggnader skulle bort, men i stället för att riva ”Dingos hus” ville bryggeriet skänka det till Kalmar stad. Stadsfullmäktige bestämde 1946 att huset skulle flyttas till Krusenstiernska trädgården för att bli vaktmästarbostad. Året därpå ångrade man sig; det blev billigare att bygga nytt. 

Till slut fick scoutkåren huset. Kåren hade bildats redan 1911 men haft svårt att hitta en stadig adress. Nu fick man en tomt vid Sjömansgatan till skänks och bryggeriet stod för flyttkostnaden.
Experthjälp tillkallades i form av en Blekingefirma som lovade att transporten från Kvarnholmen till Tallhagen skulle klaras av på sex timmar. 

När ekipaget närmade sig Fredriksskansbron fick dock myndigheterna kalla fötter. Scoutkåren avkrävdes försäkring på 100.000 kronor för att få transportera huset över bron. Tvärstopp naturligtvis, och huset blev stående vid bron i en vecka. 

Då ingrep kommunens starke man, stadsfullmäktiges ordförande Gustav Johnsson (S), eller Gust. L. Johnsson som han alltid skrev sig: ”Kör över – om bron går sönder får stan betala”, kommenderade Johnsson. Bron höll. 

Gust. L. Johnsson tog ansvaret för att scoutgården till slut fick passera över Fredriksskansbron.
Foto: Östra Småland

Besvärligheterna var emellertid inte över med det. Ledningar måste klippas av för att huset skulle komma fram och på Norra vägen tvingades man såga rejält i ett antal träd.

Efter två veckor stod till slut huset på plats vid Sjömansgatan. Nio månader senare, den 28 oktober 1951, var scoutgården klar att invigas i närvaro av såväl Scoutförbundets generalsekreterare Lorentzson som biskop Malmström i Växjö.

• Flyttningen 1951 av huset från Kvarnholmen till Tallhagen finns dokumenterad i en film som scoutkåren har lagt ut på Youtube.

Den blivande scoutgården som ölstuga i hörnet Proviantgatan–Storgatan. Bilden är förmodligen tagen några år efter förra sekelskiftet. Det lilla huset närmast till vänster om ”Dingos hus” ska också ha flyttats i samband med bryggeriets expansion. Det lär ha hamnat på pensionatet i Vickleby på Öland, där det följaktligen fick den ståtliga benämningen ”Stadshuset”.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Så här såg gathörnet ut sedan bryggeriet byggt ut i början av 1950-talet. Redan på 1930-talet hade AB Stockholms Bryggerier köpt företaget och sedan man 1964 gått samman med landets andra bryggerijätte Pripp & Lyckholm las bryggerier runt om i landet ned i rask takt, i Kalmar 1971. En squashhall och en biljardsalong flyttade in, men större delen av lokalerna stod övergivna i många år. Bilden togs 1983.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

I mitten av 80-talet revs hela det gamla bryggerikomplexet som dominerat östra delen av kvarteret. Det ersattes av äldreboendet Bryggaren. Så här ser hörnet Proviantgatan–Storgatan ut i dag. Kalmar var utan bryggeri nästan 40 år, ända tills 2010 då Johan Håkansson drog igång sitt kvartersbryggeri i det före detta tunnbinderiet på Ängö för att några år senare flytta ut till glasindustrin Gemax gamla lokaler.
Foto: Klas Palmqvist

Smeknamnet en gåta

Musikdirektör Gustaf ”Dingo” Johansson.
Bild ur ”Storskolan i Kalmar”, första delen (1923)

Gustaf Johansson spelade en stor roll i Kalmars musikliv i slutet av 1800-talet. 

Han var född i Kalmar 1850, som son till domkyrkoorganisten Anders Johan Johansson, mamma hette Amalia Berg. 1857 flyttade familjen in i huset i hörnet av Proviantgatan och Storgatan. 

Gustaf läste först till präst i Uppsala, men ville hellre ägna sig åt musiken och studerade sedan vid konservatoriet i Stockholm. 1882 blev han musiklärare i sin hemstads läroverk. Fem år senare blev han det nybildade och än i dag verksamma Musiksällskapets förste dirigent.

1901 gifte sig Gustaf Johansson med den 30 år yngre Inez Berglund från skånska Tyringe. Då hade han sålt vad som mer än ett halvsekel senare fortfarande kallades för ”Dingos hus” till bryggeriet.

I minnestexter av hans samtida kallas Gustaf Johansson alltid för ”Dingo” och omnämns med påtaglig värme och uppskattning. Vad smeknamnet kom sig av tycks dock förlorat i historiens dunkel. 

Gustaf Johansson blev sjuk och från 1907 kunde han inte längre arbeta. När han avled 1913 var han bosatt på Bremerlyckan. Hustrun Inez levde till 1952. Några barn hade de inte. 

© Klas Palmqvist

Texterna var publicerade i Östra Småland den 21 november 2015

Se även:

• Kalmaröl är ingen avslagen historia

STORT TACK
till Anna Wolke, Tallhagens Scoutkår, som generöst ställt kårens klippsamling till förfogande, Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum, Hans Egeskog, Gunnar Magnusson och Sarmite Roske.

Mer än 100.000 av Kalmar läns museums historiska bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt Museum

KÄLLOR
Albin Roosval och Waldemar Swahn (red): Storskolan i Kalmar, del 1 och 2 (1923 och 1924)
Manne Borgewall: Från flydda tiders Kalmar (1944)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Christina Thunwall: Stadsbilden i Kalmar (1977)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Artiklar i Östra Småland, Barometern och Kalmar Läns Tidning

Kalmaröl är ingen avslagen historia

Har man inte bra vatten kan man inte göra gott öl, det är en lika gammal som obestridlig sanning. 

I många hundra år var det saltbemängda vattnet i de flesta av Kalmars brunnar ett dagligt bekymmer för stadens invånare. Och i brunnar där vattnet inte var salt så var det ändå av synnerligen tveksam kvalitet. Ja, det var faktiskt så illa att det usla Kalmarölet blev ett försvarspolitiskt problem på högsta riksnivå. 

En hel del av det öl som konsumeras i Kalmar nuförtiden har köpts in i nordtyska städer som Rostock och Puttgarden. På medeltiden var det likadant. Ölet importerades från Stralsund, Wismar, Lübeck och inte minst Rostock.  

Den lokala brygden bar den nedsättande benämningen”Kalmar Silke”. Riktigt vad ordet ”silke” stod för i sammanhanget vet man inte. Men i Stockholm fick en man vid namn Jost Basunare 1483 böta tolv mark ”för det han slagit Calmarna Silke”, som troligen var en ”kvinna, som likt Kalmarölet ej hade det bästa rykte”, skriver Kalmarhistorikern Manne Hofrén i sin lilla bok Bryggare och bryggerier i Kalmar från 1947. Han verkar bekymra sig mer om dryckens renommé än om den misshandlade damen. 

Kung Johan III var orolig för att soldaterna på slottet skulle bli illojala om de inte försågs med ordentligt öl. 1586 beordrade han därför att en ny fåra skulle grävas för Törnebybäcken, förmodligen från någonstans söder om Kläckeberga kyrka, så att vattnet kunde ledas in i slottets vallgrav. Simsalabim så skulle därmed stadens vatten- och ölbekymmer vara lösta. Detta jätteprojekt blev förstås aldrig genomfört och hur det alls skulle kunnat fungera i praktiken är svårt att föreställa sig.

Så Kalmarborna fick fortsätta dricka dåligt vatten och uselt öl i några hundra år till. Inte förrän i mitten av 1800-talet började två bryggerier av mer modernt snitt förse Kalmarborna med humledrycker: Johan Anderssons bryggeri  och Bryggeriet Nordstjernan. 

Båda fanns på Kvarnholmen, inte alls långt ifrån varandra – Nordstjernans byggnader på Östra Sjögatan mittemot Hotell Witt finns fortfarande kvar, men är sedan länge omvandlade till bostäder. 

Några av eleverna vid Weihenstephans bryggarhögskola i Bayern någon gång kring 1875. Tredje man från vänster är Axel Andersson från Kalmar. 
Beskuren bild ur ”Bryggare och bryggerier i Kalmar” av Manne Hofrén (1947).

Det anderssonska bryggeriet var det största i stan. Sonen Axel skickades att utbilda sig på Weihenstephans urgamla bryggeri i Friesing utanför München, där man bryggt öl sedan år 1040. När Axel återvänt hem blev han chef för verksamheten och införde nya metoder och öltyper.

Nordstjernan togs över av Axel Åhman. Trots konkurrensen blev han och namnen Andersson mycket goda vänner. Efter den långa arbetsdagens slut tog de båda kollegorna sig gärna ett glas tillsammans på något av stadens näringsställen. Då lär de dock inte ha druckit öl – kanske för husfridens skull – utan i stället gärna en toddy eller lite punsch. 

”Ekipage med öltunna”. Så står det på baksidan av det här fotografiet i Östra Smålands arkiv. Man får också reda på att såväl folk som fä arbetar för Axel Anderssons bryggeri på Kvarnholmen. Bilden är tagen vid tiden kring förra sekelskiftet. Men förmodligen är det inte öl utan vatten i tunnan, som är en så kallad liggare. Hela dagarna gick vattentransporterna i skytteltrafik till bryggeriet. Våtvaran i Kvarnholmens brunnar dög inte att göra öl av, utan man fick bege sig en bra bit ut från centrum för att hitta brukbart sötvatten.

Vattenfrågan var ett problem som bara blev större ju längre tiden gick. Vid sekelskiftet 1900 byggdes vattentornet och Kalmar började äntligen förses med vatten av acceptabel kvalitet, även om det tog mycket lång tid att hitta och ansluta vattentäkter med tillräcklig kapacitet.

Axel Andersson har berättat att man dessförinnan för det mesta hämtade vatten i en brunn på Norrdal, mittemot Norrgård på Norra vägen. Vattnet i Kvarnholmens brunnar dög knappt ens till matlagning:

– När vi skulle koka ärter hemma fick jungfrurna gå och hämta vattnet ända från brunnen vid Skvallertorget, kom Axel Andersson ihåg.

Axel Andersson (1854–1947) drev i många år det största bryggeriet i Kalmar. 
Bild ur ”Bryggare och bryggerier i Kalmar” (1947)

Kornet köptes alltid från Öland och humlen från Bayern. Is behövdes också för kylning vid öltillverkningen. 

– Isen tog vi bland annat i Lilldammen i Gamla stan, i ett kärr ute i Tallhagen och i Ängökärret, mindes Axel Andersson.

Milda vintrar kunde läget bli så kritiskt att man tvingades importera is ända från Norge. I april 1882 anlände sålunda barken Speranza med en islast från sydnorska Kragerø till bryggerierna i Kalmar.
När ölet var klart lagrades det i Västerport och i slottets källare.

I början av 1930-talet övertogs de båda Kalmarbryggerierna av AB Stockholms Bryggerier. Nordstjernan las ner och Axel Anderssons Bryggeri ändrade namn till Kalmar Bryggeri AB. 

I slutet av 40-talet byggde man nytt och modernt men efter mindre än 25 år i de nya lokalerna, las tillverkningen ner 1971. Då blev det squash- respektive biljardhall i olika delar av det i övrigt i stort sett tomma bryggerikomplexet. Så småningom revs alltihop och ersattes av äldreboendet Bryggaren.

Sedan var Kalmar alldeles utan bryggeri i nästan 40 år. Men 2010 drog Johan Håkansson i gång kvartersbryggeriet på Ängö. Kvaliteten på produkterna därifrån är sådan att gångna tiders Kalmarbor inte ens skulle vågat drömma om något liknande.

Johan Håkansson med ett lass Ängöl utanför det gamla tunnbinderiet på Ängö, där han 2010 började föra Kalmars bryggartraditioner vidare. Det har gått så bra att bryggeriet vuxit ur lokalerna och nu håller till på industriområdet, i Gemax’ gamla lokaler. 
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 4 augusti 2012

Se även:

• Ölstugan som blev scoutgård