De nio bästa böckerna jag läste i juni 2020

Texterna under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok eller författare. OBS: ingen rangordning, böckerna räknas upp som det faller sig.

Jan Stenmark: 
Kärlekens ÅÄÖ 
(Kaunitz-Olsson, 2020)

Peter Törnqvist: 
Flygbyken – och 83 andra lämningar 
(Norstedts, 2019)

Tim Jürgens & Philipp Köster (red): 
Das grosse 11Freunde Buch – Eine wilde Fahrt durch zwanzig Jahre Fußballkultur
(Heyne Hardcore, 2020)

Xavier de Maistre:
Resa i mitt rum
(Sällskapet Bokvännerna, 1957)
Översättning: Vivian Lind
Originaltitel: Voyage autour de ma chambre (1794)

Bodil Malmsten: 
Mitt första liv – Den gudarna älskar dör inte 
(Modernista, 2016 – originalutgåva 2004)

Harry Martinson:
Kap farväl! 
(Bonniers Folkbibliotek, 1947 – originalutgåva 1933)

Per Nguyen-Johansson: 
Banbrytarna – 1920-talets idrottsrevolution 
(Vintergård Förlag, 2020)

Patrik Svensson: 
Ålevangeliet – Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk 
(Albert Bonniers Förlag, 2020 – originalutgåva 2019)

Åke Stolt: 
Blomstermålaren … och andra berömda män som varit i Åtvidaberg 
(Arx Förlag, 2020)

• Tolv bra böcker jag läste i mars 2025
• Tio bra böcker jag läste i februari 2025

• Elva bra böcker jag läste i januari 2025

• Elva bra böcker jag läste i december 2024
• Elva bra böcker jag läste i november 2024
• Tolv bra böcker jag läste i oktober 2024 – och lite nytt
• Tio bra böcker jag läste i september 2024
• Fem bra böcker jag läste i augusti 2024
• Fyra bra böcker jag läste i juli 2024
• De tio bästa böckerna jag läste första halvåret 2024
• De fyra bästa böckerna jag läste i augusti 2020
• De sex bästa böckerna jag läste i juli 2020 – och ett besök på ett livsfarligt antikvariat i Göteborg
• De nio bästa böckerna jag läste i juni 2020
• De fyra bästa böckerna jag läste i maj 2020
• De fyra bästa böckerna jag läste i april 2020
• De tre bästa böckerna jag läste i mars 2020 – och lite till

 

Klas Palmqvist

Nästan alla barnen i Solgårdshuset

Barnen från Solgårdshuset står uppställda för fotografen. Året är förmodligen 1938. Bilden tillhör Birgit Olsson, som på den här tiden hette Svensson i efternamn. Hon är inte lätt att urskilja, men ennes ansikte skymtar alldeles intill knät på mannen i mitten, i höjd med sockeln på HSB-standaret han håller i.
Stort tack för bilden till Birgit Olsson!

Birgit. 

Mer än hundra barn är med på bilden här ovanför. Allihop bodde de i Solgårdar, huslängan som syns bakom dem och som sträckte sig ett helt kvarter längs Drottning Margaretas väg i Kalmar.


Birgit Olsson minns själv inte fotograferingen:
– Jag var ju bara tre eller fyra år när bilden togs.

Hon kommer däremot mycket väl ihåg de tre vuxna personerna på bilden.
– Han i mitten hette Magnusson och var den man betalade hyran till. Det är hans fru som står längst upp till vänster med blombuketten. Han med plommonstop som står längst bak är vaktmästaren Oskarsson. 

Antagligen är bilden tagen tidigt på våren 1938. Då hade det gått 20 år sedan huset byggdes och jubileet kan säkert ha varit skälet till fotograferingen.

Men det är långtifrån alla Solgårdars barn som är med på bilden.
– Nej, till exempel saknas tre av mina syskon, säger Birgit, som själv var yngst av sex barn.

– Vi bodde åtta stycken i en tvårummare. Pappa var hamnarbetare medan mamma var hemma och tog hand om oss. När vi blev stora nog att arbeta själva fick vi allihop jobb på ”Spetan”, tändsticksfabriken som låg på andra sidan järnvägen. 

– I lägenheten fanns en pytteliten toalett, som det förstås blev köbildning till ibland. Badrummen låg i källaren. Dit fick man nyckeln var fjortonde dag. Annars fick man gå till varmbadhuset på Kattrumpan.

Solgårdar, som huset egentligen hette – men det kallades oftast för Solgården av dem som bodde där – byggdes av Kalmar Bostadsaktiebolag, bildat 1917 just för att uppföra den här hyreslängan. Bostadsbristen var svår och kommunerna kunde få statliga bidrag för att bygga hyreshus.

HSB kom in i bilden först 1936. Föregående år hade riksdagen beslutat att ge fördelaktiga lån till den som byggde hus åt ”mindre bemedlade” familjer som bodde dåligt och hade minst tre barn. I ”barnrikehusen”, som de kallades, fick man 30 procents avdrag på hyran om man hade tre barn, 40 procent om man hade fyra och 50 procent om man hade fem eller fler. 

I många svenska städer kom kooperativa HSB att bygga sådana här hus från mitten av 30-talet och något tiotal år framåt. Ofta kallades de Solgårdar och ägdes av en stiftelse med samma namn. 

I Kalmar blev det lite annorlunda i och med att det redan befintliga hyreshuset i kvarteret Tulpanen gjordes om till ett Solgårdshus. HSB moderniserade de totalt 46 tvårums- och trerumslägenheterna. 

– Jag hade en underbar uppväxt och bodde kvar i huset ända tills jag gifte mig. Då var jag 25 år, säger Birgit.

De tuffa grabbarna i hyreslängan var fruktade av pojkarna från andra bostadsområden och stadsdelar. De aktade sig noga för att passera längan på Drottning Margaretas väg. Risken att åka på stryk sågs som högst påtaglig. 

– Fast vi bodde i den lugnare änden av huset, den som låg närmast Bragegatan. I andra änden var det nog lite mer bråk. 

Från början hade huset ingen centralvärme utan i stället fanns kakelugnar i varje lägenhet. Först senare, förmodligen när HSB tog över, installerades ett ordentligt värmesystem. 

Med tiden blev Solgårdshuset svårt nedslitet och ett bekymmer för HSB. För att modernisera huset och ge bostäderna en acceptabel standard hade det krävts så kostsamma investeringar att lägenheterna skulle blivit orimligt dyra att bo i, menade man.

Solgårdar på en bild från 1975, strax före rivningen.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

I mitten av 70-talet revs alltihop. 1979 byggde HSB i stället bostadsrättsföreningen Tulpanen på tomten. Den rymmer 28 lägenheter. När någon av dem bjuds ut till försäljning handlar det om priser som människorna i Solgårdslängan aldrig skulle varit i närheten av att kunna betala. 

Bostadsrättsföreningen Tulpanen fotograferad 2011.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 28 november 2011

Spetjäntan som slet ont åt Kreuger

Pensionerade tändsticksarbetaren Karin Andersson fotograferad vid pianot hemma på Banérgatan inför 80-årsdagen 1971. Evert Taubes visor står framme på notstället. Hon var också mycket intresserad av konst och litteratur.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Finansmannen Ivar Kreuger från Kalmar gjorde sig under mellankrigstiden känd som tändstickskung över hela världen. Karin Andersson var en av de tusentals människor på vars arbetskraft han byggde sitt tändsticksimperium.

Ivar Kreuger (1880–1932) började med Kalmar Tändsticksfabrik när han byggde upp sitt finansimperium.  

Karin Andersson föddes på Kvarnholmen i Kalmar 1891. Hon gick några år på Tullskolan, sedan det var dags att ge sig ut i arbetslivet. 

– Det var inga ljusa tider vi arbetarbarn gick till mötes efter avslutad skolgång, berättade hon för Östra Smålands Tage Apell några dagar före sin 80-årsdag i november 1971.

– För min del fick jag börja i en mjölkaffär mot den furstliga lönen av tolv kronor i månaden. I den affären stannade jag i tre år, innan jag i ett år gästspelade i en speceriaffär. 

De tolv kronorna bör i dagens penningvärde ha motsvarat en månadslön på cirka 700 kronor.

– Därefter blev det tändsticksfabriken till 1953, så jag har sannerligen inte varit någon hoppjerka.

Det har funnits åtta tändsticksfabriker i nuvarande Kalmar kommun: två i Vassmolösa, en vardera i Loverslund och Rockneby samt fyra inne i själva Kalmar. Tre av Kalmarfabrikerna – Fredriksdahl, Lindahls och Gustafsberg – startades redan på 1850-talet och hörde till de allra första industrierna i stan. Många barn och kvinnor fick anställning där. 

Ett 60-tal av arbetarna vid ”Spetan” – Kalmar Tändsticksfabrik – fotograferade någon gång på 1920-talet. 1920 arbetade 374 personer där. Som mest hade fabriken 600 anställda. När den las ner 1967 var antalet nere på cirka 100.
Bild ur Kalmar Folkrörelsearkivs samlingar

Barnarbetet fasades ut med tiden, men tändsticksfabrikerna fortsatte att i stor utsträckning vara kvinnodominerade arbetsplatser. ”Spetjäntorna”, som flickorna kallades, fick lägre lön än männen. De var i sin tur sämre betalda än de flesta andra manliga industriarbetare.

Men tändsticksarbetarna i Kalmar blev 1890 de första i landet i sin bransch som bildade fackförening. Den anslöts till Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet. Medan till exempel chefen för tändsticksfabriken i Växjö vägrade anställa organiserade arbetare, insåg man i Kalmar att fackföreningen bidrog till ordning och nykterhet bland arbetarna. I Den svenska tändsticksindustriens historia av Gunnar Cederschiöld och Einar von Feilitzen (utgiven 1945) konstateras att ”bland annat försvann tack vare fackföreningsledarnas inflytande de brännvinslitrar, som arbetarna förut ofta haft stående bredvid maskinerna”.  

Flygblad från 1920-talet som gör reklam för LO-ombudsmannen Per Bergmans sex föreläsningar på två dagar i Folkets Hus i Kalmar om fackföreningsrörelsen. Tändsticksarbetarfacket och ABF stod för arrangemanget.
Ur Kalmar Folkrörelsearkivs samlingar

Fabriken Karin Andersson började arbeta på var nystartade Kalmar Tändsticksfabrik. Den byggdes upp av Ivar Kreugers bror Torsten för fadern Ernst och farbrodern Fredrik Kreugers firma 1906, togs i drift 1907 och ansågs då vara världens modernaste tändsticksfabrik, inte bara beträffande maskinparken, utan också när det gällde planlösning, ljus och ventilation. 

Men arbetsförhållandena var ändå minst sagt riskabla.

– På ”Spetan” arbetade vi från halv sju på morgonen till klockan fem och det var ett farligt och besvärligt arbete, berättade Karin Andersson för Tage Apell.

I tändsticksfabrikerna fanns stora kar utplacerade med grönsåpa, som ansågs ge den snabbaste lindringen mot brännskador.

– Maskinerna tog eld ideligen, så att man brände sig, ofta svårt. Det var nog det som gjorde att jag började intressera mig för fackligt arbete och kom med i skyddskommittén, där jag gjorde vad jag kunde för att förbättra förhållandena på arbetsplatsen. I tolv år höll jag på med det arbetet. Jag blev invald i avdelningsstyrelsen, och om jag inte minns fel satt jag i den i fyra år.

Så här såg det ut där tändstickorna producerades. Kanske finns det grönsåpa i något av karen eller tunnorna. Maskinerna började ofta brinna och arbetarna fick ofta brännskador. Grönsåpan skulle ge snabb lindring.
Foto: Emil Blomberg/Bild ur Kalmar Folkrörelsearkivs samlingar

När hon stått vid sin maskin i 30 år fick Karin Andersson medalj av företaget.

– Och en fin middag förstås. Sedan var det slut på det roliga.

Hon blev sjuk och måste sluta på fabriken 1953. 

– När jag slutade blev jag hedersmedlem i Fabriksarbetareförbundet, och det tyckte jag var väldigt roligt, för jag hade lärt mig att uppskatta det fackliga arbetet och begrep att det var nödvändigt om arbetarna skulle kunna tilltvinga sig bättre förhållanden.

Men även arbetarrörelsens övriga grenar satte Karin Andersson stort värde på. Hon gick med i den socialdemokratiska kvinnoklubben 1939:

– Jag har inte haft några uppdrag i klubben, men jag har alltid tyckt att det varit roligt att gå på mötena, så dom har jag inte gärna missat.

Hon var också ansluten till Broderskapsrörelsen, som numera heter Socialdemokrater för tro och solidaritet.

– Den är ju både socialdemokratisk och kristen och det passar mig alldeles utmärkt. Men någon särskild kyrka tillhör jag inte. Jag går i alla kyrkorna, även om det oftast blir Missionskyrkan, där jag har en dotter som är medlem.

Karin Andersson var också engagerad i den ekumeniska kvinno- och nykterhetsorganisationen Vita Bandet samt i Kooperativa Kvinnogillet.

– Kooperationen är en sund rörelse, fastslog hon kort och gott.

Inför 80-årsdagen konstaterade Karin Andersson att samhället förändrats totalt under den tid hon kunde överblicka.

– Den förfärliga fattigdomen i min barndom finns inte längre, och det är socialdemokratins förtjänst. Nu har vi det rent otroligt bra. Jag är nöjd med min lott och tycker det är roligt att följa med som händer och sker.

Kalmar Tändsticksfabrik las ner 1967. Karin Andersson avled i Kalmar 1982, 90 år gammal. Ivar Kreuger hade skjutit sig i Paris ett halvt sekel tidigare, sedan hans globala finansmanipulationer till slut blivit ohållbara. Han blev 52 år.

Se även:
• En bransch som gått upp i rök
• Barnarbete, förgiftning och självmord – och dans på lördagarna

STORT TACK
till Robert Reimby på Kalmar Folkrörelsearkiv

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 9 december 2017

Vi går en sväng på Norra Långgatan

Norra Långgatan fotograferad österut från Teatervallen en sen och varm sommareftermiddag 1897. Många fönster står öppna och i hörnet vid Larmgatan har de tre damerna Hilda Blomberg – fotografens hustru – Adla Olsson och Anna Nordensson, försedd med parasoll, försiktigtvis placerat sig i skuggan. På motsatta sidans trottoar går oförskräckt en mörkklädd herre i solskenet. Kanske är han på väg till Fagergrens bokbinderi, vars ljusa skylt syns bara en liten bit ner på gatan. Eller ska han möjligen besöka målaren Holmstén, som håller till vid nästa skylt? Långt bort i bilden, mitt i korsningen med Östra Sjögatan, skymtar en av Kvarnholmens alla brunnar med tämligen odrickbart bräckt vatten.
Foto: Emil Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

I ett par hundra år, sedan staden flyttats från slottets närhet i mitten av 1600-talet, kunde Norra Långgatan betecknas som Kalmars huvudgata. Den började direkt innanför Västerport, som var stans ojämförligt viktigaste länk mot landsidan, precis som Kavaljeren var det mot sjön. 

Enligt Kalmarkännaren Manne Borgwall var Norra Långgatan 4, med sin utåtbuktande fasad, skröpligt redan vid sekelskiftet 1900 när den jovialiske gamle skräddarmästaren Strandberg höll pantbank här. Men huset står kvar fortfarande, kanske i bättre skick än någonsin. Bilden togs 1965.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Det förde förstås med sig folkliv och kommers, men det var inte vid Norra Långgatan de rikaste och förnämsta Kalmarborna bodde. Nej, det fanns betydligt fler stora stenhus på Södra Långgatan än i de enklare kvarter som omgav dess norra motsvarighet. 

År 1854 stod Tullbron färdig. Den gamla befästningsvallen hade genombrutits och nu gick trafiken in till stan över Larmtorget. Storgatan förlängdes bort till Tullslätten (sedan 1988 Olof Palmes gata – släkten Palme har stark anknytning till Kalmar; se Här finns både Olof Palmes och Ivar Kreugers rötter). 

I dag ligger Åhléns varuhus där den här lilla flickan och hennes pappa blev fotograferade någon gång i början av förra seklet.
Foto: Emil Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Den gamla Ravelinsbron förlorade fullkomligt sin betydelse, förföll och revs 1870. När järnvägen kom till Kalmar fyra år senare blev det förstås en injektion för Södra Långgatan medan den Norra försjönk ännu mer i obetydlighet. 

Norra Långgatan 23 på 1950-talet. Då låg Glas & Kristall-lagret här. Numera är det Systembolaget som återfinns på adressen. Glas som glas... Huset revs på 1960-talet.
Foto ur ”Butiker i Kalmar på 1950-talet”/Kalmar stads hembygdsförening

Efter andra världskriget såg byggherrarna i Kalmar möjligheter att låta stans kommersiella expansion ske just i kvarteren längs den del av Norra Långgatan som sträcker sig från Larmgatan till Västra Sjögatan. Här fanns många mindre och enklare hus, som sopades undan för att ge plats åt större byggnader, anpassade till den moderna affärsmässigheten. 

Folk väntar på att komma in i Fisk- & Vilthallen någon gång i början av 1940-talet. Under krigsåren rådde ransonering och livsmedelstillgången kunde ofta vara rejält begränsad. Fisk- & Vilthallen låg i kvarteret Kopparslagaren mot Norra Lång-gatan, på ungefär samma plats där restaurangen Harrys finns i dag.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Syskonen Kullzéns istadiga vägran att sälja sin gård i hörnet vid Kaggensgatan gjorde att Domushuset från 1964 inte alls blev lika förödande dominant i Norra Långgatans gatubild som det var tänkt. 

Så här såg det ut 1965 i hörnet Norra Långgatan–Västra Sjögatan, diagonalt mot domkyrkan. Två år senare byggde Epa sitt nya varuhus här. Så småningom bytte det namn till Tempo och nu heter det sedan länge Åhléns.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Epa byggde nuvarande Åhlénshuset 1967. Sparbanken byggde nytt rakt genom kvarteret Åldermannen 1970 och kvarteret Kopparslagaren stod fullkomligt omdanat i mitten av 1970-talet. 

Parkeringsplats i kvarteret Guldsmeden i bortåt 15 år, ända sedan huset där Wilmas Konditori legat på Storgatan efter en lång strid rivits i slutet av 1970-talet. Tomten stod sedan tom ända tills Gallerian byggdes. Tvisten ledde till att byggnadslagen försågs med tillägget Lex Wilma, som under vissa förutsättningar gjorde det möjligt att neka rivningslov. Något som långtifrån satt stopp för fortsatta rivningar. Bilden togs i april 1980.
Foto: Östra Småland

Först i början av 1990-talet täppte Gallerian till hålet mellan Norra Långgatan och Storgatan som gått tvärs igenom kvarteret Guldsmeden ända sedan 1978. Men det dröjde in på 2010-talet innan Länsförsäkringars vidlyftiga nybygge tätade igen en likadan lucka i kvarteret Mästaren. Och sedan 1997 går det åter att ta sig genom Västerport via den nya Ravelinsbron. 

Den här kåken, intill Åhlénshuset, höll ut länge. Den var minst lika antik som prylarna som såldes i butiken den inrymde. I dag ligger Länsförsäkringars monumentala hus här. Foto från 1974.
Foto: Kalmar kommun/Kalmar stads hembygdsförening

Öster om Västra Sjögatan har grävskopor och byggkranar inte farit fullt så vildsint fram, även om många av de gamla små husen såg fallfärdiga ut långt in på 1970-talet.

Hemvärnsövning utanför Norra Långgatan 59 i maj krigsåret 1944. Med varierande metoder – åtminstone i något fall tycks det handla om den beprövade militära fortkomsttekniken ålning medelst slingring – är styrkan på väg mot det närbelägna hörnet mot Proviantgatan. I gavelfönstret en trappa upp pågår högst civil fönsterputsning.
Foto: Walter Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

En och annan äldre byggnad har visserligen försvunnit, men undan för undan har många hus känsligt rustats upp och kommit att bli prydnader för stan, i stället för att ses som förslummade, omoderna skamfläckar som bara utgör hinder för ”utvecklingen”. 

En cyklande amatörmålare på Kattrumpan i full färd med att fånga ett parti av Norra Långgatan 1950. Huset till vänster är nummer 78 och det till höger, som bara hälften syns av, står i hörnet mot Landshövdingegatan. Båda finns kvar än i dag.
Foto: Walter Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Se även:
• Ett gammalt gathörn
• Här finns både Olof Palmes och Ivar Kreugers rötter
• Inte lätt att hitta rätt – Stig Westerlund och husen som försvann, del 2

1997 blev Norra Långgatan gågata mellan Larmgatan och Västra Sjögatan. Innan dess kunde det se ut så här då fotgängare, bilar, bussar och varutransporter fick trängas lite hur som helst med varandra.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

STORT TACK TILL
Jan Magnusson, Kalmar kommun
Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening
Se fler gamla fotografier ur Kalmar kommuns bildarkiv


@ Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 19 januari 2019

Sommarens vackraste dag – cupfinalen på Råsunda 1987

Programmet till 1987 års cupfinal. Uppe till höger den anskrämliga och smått morbida trätrofé som under några år fick ersätta Gustaf VI Adolfs pokal.

Den 28 juni 1987 var det dags för Kalmar FF att spela cupfinal på Råsunda. Precis som 1981, när KFF besegrade Elfsborg med 4–0 i finalen, var tränaren Bosse Falk och Tony Persson med, men nu återfanns de hos motståndarna Gais.

Matchen hade förlagts till sista helgen i juni. På lördagen var det tävlingar i Kungsträdgården mellan lagen i ädla idrottsgrenar som apelsinskalning och äggkastning. Spektaklet fortsatte med sambaorkester och lättklädda dansöser på Råsunda dagen efter. Publiksiffran var lite bättre den här gången: 8.740 personer jämfört med 2.245 åskådare 1981. Publiken bestod till stor del av ungdomar så släppts in gratis.

Fjorton dagar tidigare hade KFF förlorat hemma i ösregn mot Gais med 3–1 i Söderettan – båda cupfinalisterna befann sig denna säsong i näst högsta serien. Och en vecka före finalen hade KFF slagits ut ur nästa års cup (!) av Högaborgs BK… 

Regnigt, ruskigt och underläge 0–3 hemma mot Gais, mycket värre kan nog fotbollstillvaron inte bli. Den här frisparken blev det i alla fall inte mål på.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Men nu var det denna annars kalla och blöta sommars vackraste dag och solen sken över Råsunda. Efter bara tre minuter skickade Janne Jansson i väg ett perfekt inlägg från vänsterkanten. Framför målet mötte Billy Lansdowne och fick på en magnifik nick som Sören Järelöv i Gaismålet inte hade minsta chans i världen att klara.

Billy Lansdowne går till väders och får härlig träff efter tre minuter av 1987 års final.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Gaismålvakten Sören Järelöv har ingen möjlighet att stoppa Billys nick.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Billy firar sitt mål och Martin Holmberg försöker hinna i fatt för att gratulera.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Därmed hade KFF fått matchen dit man ville. I stället för att som vanligt knyta åt, stänga till och satsa på kontringar var gaisarna tvungna att öppna sig. Det gav KFF precis de ytor på mittfältet man behövde. Björn Wigstedt och Peter Nilsson briljerade och allra bäst på plan var Martin Holmberg som de grönsvarta aldrig ens var nära att få grepp om.

Björn Wigstedt jublar efter ha smällt in sitt 2–0-mål efter fem minuter av andra halvlek. Redan här kändes Gais som ett slaget lag.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Wigstedt dundrade in 2–0 i början av andra halvlek och KFF-segern var aldrig i minsta fara. Tvärtom borde den ha blivit minst ett par mål större.

– Har aldrig nånsin tidigare, varken i Blåvitt eller FF, varit med om en sådan tändning innan en fotbollsmatch – det här skulle vi bara vinna, konstaterade Martin Holmberg efteråt.

1987 års cupmästare på Råsunda: Övre raden från vänster: Billy Lansdowne, Håkan Jägerbrink, Mikael Marko, Magnus Arvidsson, Janne Jansson, Björn Wigstedt, Martin Holmberg och Torbjörn Arvidsson. Främre raden från vänster: Dennis Nilsson, Peter Nilsson, Leif Friberg, Johny Erlandsson och Håkan Arvidsson.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

MATCHFAKTA
Råsunda, söndagen den 28 juni 1987
Svenska cupen, final
Gais – Kalmar FF 0–2 (0–1)
0–1 Billy Lansdowne (3)
0–2 Björn Wigstedt (50)
Utvisning: Jan Jansson, KFF (86)
Domare: Rolf Ericsson, Stockholm
Publik: 8 740
Gais: Sören Järelöv (mv), Mikael Johansson, Alan Dodd, Mikael Blomqvist, Lallo Fernandez, Tony Persson, Lenna Kreivi , Magnus Gustafsson, Jan Lundqvist (Torbjörn Bergström 57), Steve Gardner, Ulf Johansson Tränare: Bo Falk 
KFF: Leif Friberg (mv), Torbjörn Arvidsson, Håkan Arvidsson, Mikael Marko, Magnus Arvidsson, Martin Holmberg, Björn Wigstedt, Peter Nilsson, Jan Jansson, Johny Erlandsson (Dennis Nilsson 88), Billy Lansdowne (Håkan Jägerbrink 84)  Tränare: Göran Andersson

Kalmar FF vann cupen 1987, men Gais vann till slut serien och gick upp i Allsvenskan, medan KFF åkte ur Söderettan och hamnade på tredje serienivån för första gången sedan 1943.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland och på bloggen KFF-snack den 26 september 2007

En bransch som gått upp i rök

Kalmar Tändsticksfabrik 1908. Fabriken var nybyggd och ansågs vara den modernaste i världen. Som bilden visar arbetade många barn där. De var flinka med fingrarna när det gällde att lägga i stickor och sätta ihop askarna. Många kvinnor arbetade också i tändsticksindustrin. Men vuxna karlar som kunde stå med armarna i kors och vara arbetsledare hade förstås mycket bättre betalt än kvinnor och barn.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det har funnits 150 tändsticksfabriker i Sverige. 42 av dem låg i Småland, därav 33 i Kalmar län. I nuvarande Kalmar kommun har det funnits åtta fabriker, varav fyra inne i stan medan Vassmolösa haft två och Loverslund och Rockneby var sin.

Historiskt sett är Kalmar alltså ett av landets allra mest tändsticksfabrikstäta områden. Tändsticksindustrin är i högsta grad en märkesbransch för Sverige som industrination och i än högre grad för Kalmartrakten. Att tändstickskungen Ivar Kreuger kom från Kalmar är allt annat än en tillfällighet.

Men i dag märks det inte mycket av det förflutna. Nästan alla tändsticksmiljöer är helt försvunna och de få som återstår är kraftigt förändrade. 

Alldeles intill idrottshallen Spelefanten ligger den här gula byggnaden från 1906. Det är Kalmar Tändsticksfabriks gamla lådfabrik. Några yngre byggnader som hörde till tändsticksfabriken finns också bevarade.
Foto: Klas Palmqvist

Den moderna industrialiseringen gjorde sitt intåg i Sverige i mitten av 1800-talet. I Kalmar kom tändsticksindustrin att dominera i slutet av 1800-talet. Första halvan av 1900-talet var tändstickstillverkningen fortfarande betydelsefull, men det var livsmedelsindustrin som satte sin prägel på stan. Därefter kom verkstadsindustrin, som det i dag inte heller återstår mycket av.

Några prov på tillverkningen vid Kalmar Tändsticksfabrik från 1967, samma år som fabriken las ner. Här finns tändstickor för Peru, Singapore och Holland samt reklamstickor för bland annat Kalmarfirmorna Lundgrens Järn och Närstads.
Foto: Klas Palmqvist/Tack till Oddbjörn Andersson

I Lunds universitets folkminnesarkiv finns en intervju från 1941 med ”fru Johansson” som var född på Ängö 1855 och redan sommaren 1863, som åttaåring, arbetade på Lindahls tändsticksfabrik på Bremerlyckan. Hon berättade så här för folklivsforskaren Walter Welin:

– Som ung flicka fick jag börja på Lindahls tändsticksfabrik. Vi skulle vara på arbetsplatsen redan klockan sex på morgonen och så fick vi stå där och arbeta ända till åtta. Jag hade 17 öre om dagen då. Då fick man sannerligen göra skäl för pengarna. [17 öre motsvarar drygt tio kronor i dagens penningvärde].

– Sedan steg avlöningen och jag fick 20 respektive 25 öre. På Lindahls fabrik var jag i två år. Vi var en hundra stycken på fabriken, pojkar och flickor om varandra. Vi fick börja redan vid 8-10 års ålder. Det var inte så noga med skolgången.

– Så slog min far ihjäl sig 1865. Jag fick komma i en arbetsskola och lära mig sticka strumpor och spinna. År 1867 kom jag till Fredriksdahl, och där var jag tills jag fyllde 15 år.

Sedan arbetade hon som tjänstekvinna tills hon gifte sig vid 32 års ålder. Men det är en annan historia.

Kalmar Tändsticksfabrik hette i folkmun ”Spetan” och följaktligen kallades de unga kvinnor som arbetade där för ”spetjäntor”. Förmodligen är det just på Kalmar Tändsticksfabrik den här bilden är tagen 1919.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

FAKTA/Kalmars fyra tändsticksfabriker

Poststämpeln visar att det här vykortet är tryckt senast 1905. Fredriksdahls Tändsticksfabrik är den långsträckta byggnaden bakom träden i mitten av bilden. Till vänster Siefvert & Fornanders verkstad, senare Arenco, världsledande tillverkare av tändsticksmaskiner.
Vykort ur Rolf Bergskans samling

• Fredriksdahls Tändsticksfabrik (1855–1924) 
Låg där postterminalen finns i dag. Hade sitt ursprung i en fabrik som startats av Frans Otto Åberg i Vassmolösa 1847. 
I slutet av 1860-talet kom familjen Kreuger in i firman, vilket så småningom kom att få stor betydelse för tändsticksindustrin i hela världen. Finansmagnaten Ivar Kreugers verksamhet ändade med självmord i Paris 1932.

Det här vykortet är några år yngre än det närmast ovanför och visar Bragegatan, där bron över järnvägen reser sig i dag. Huset till vänster, med E Ahlins Mjölk-Magasin på hörnet, byggdes cirka 1908–1910. Tändsticksfabriken syns längst bort i bilden.
Vykort ur Rolf Bergskans samling

• J F Lindahls Tändsticksfabrik (1858–1893) Låg vid korsningen Järnvägsgatan–Odengatan på Bremerlyckan. Brann delvis 1860 och helt 1862 men återuppbyggdes två år senare. Produktionen flyttades till Gustafsbergs fabrik efter ännu en brand 1893.

• Gustafsberg Tändsticksfabrik (1858–1914) 
Låg vid Norra vägen där före detta chokladfabriken finns i dag. Namnet syftar på en lantgård som tidigare låg här. Fabriken las ner 1889 men sedan Lindahls fabrik på Bremerlyckan brunnit återupptogs produktionen. 1897 brann Gustafsbergsfabriken men byggdes upp på nytt året därpå. 1914 las den ner för gott och Kalmar Konfekt- och Karamellfabrik tog över fastigheten, samma företag som skulle bli känt som bland annat Kalmar Chokladfabrik och Nordchoklad.

• Kalmar Tändsticksfabrik (1907–1967) 
Byggdes upp av Ivar Kreugers bror Torsten för fadern Ernst och farbrodern Fredrik Kreugers firma 1906 och togs i drift påföljande år. Var då världens modernaste tändsticksfabrik, inte bara maskinellt, utan också när det gällde planlösning, ljus och ventilation. Efter nedläggningen 1967 togs lokalerna över av Kalmar Verkstads AB för det misslyckade bilprojektet Tjorven.

Se även:
• Spetjäntan som slet ont åt Kreuger
• Barnarbete, förgiftning och självmord – och dans på lördagarna

TACK TILL
Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. Tiotusentals historiska bilder och föremål ur länsmuseets samlingar finns att se på Digitalt Museum.  

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 9 september 2017