Gunnar Svensson, lagkapten

Med blommor i famnen bärs Gunnar Svensson av planen av en lycksalig hemmapublik sedan det allsvenska avancemanget säkrats hemma mot Halmstad den 26 maj 1949.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Gunnar Svensson var Kalmar FF:s försvarsklippa och lagkapten från slutet av 30-talet till några år in på 50-talet. Han var den förste som på allvar kom att identifieras med Kalmar FF och bidrog själv i högsta grad till att ge laget en identitet.

Gunnars födelseort var Fliseryd, men han var bara några månader gammal när familjen flyttade till Kalmar. Hans far arbetade som lastbilschaufför åt Kalmar Ångkvarn och hans mor, som själv kom från Kalmar, jobbade på ”Spetan”, det vill säga tändsticksfabriken.

Men Gunnar växte inte upp i de klassiska KFF-kvarteren på Sandås söder om järnvägen, utan på Hantverkaregatan som avgränsar den avsevärt nordligare belägna stadsdelen Getingen åt söder. Detta var på den tiden egentligen att beteckna som Kalmar AIK-territorium, men Gunnars morbror Gösta Holm var målvakt i KFF och en av anledningarna till att Gunnar blev rödvit i stället för blå. Hans mormor bodde i den så kallade Långkatekesen, belägen där Södercentrum finns i dag, mitt i Kalmar FF:s dåvarande hjärtland.

I mitten av 30-talet hamnade Gunnar till slut i södra ändan av stan när familjen Svensson med egna krafter byggde det vackra hus på Ålgatan på Stensö där Gunnar kom att bo till sin död. Det är numera tyvärr rivet.

Fotbollskarriären inleddes med spel i sedan länge försvunna kvartersklubbar som Malmens BK och Heijockskamraterna. Gunnar lär också ha förekommit som målvakt i IFK Berga varifrån jämngamle kompisen – och blivande lagkamraten i KFF:s A-lag –Artur Petersson redan 1932 ska ha lockat honom att börja spela i Kalmar FF:s juniorlag. Några pojklag i dagens mening fanns inte på den här tiden.

1937 var det dags för A-lagsdebut. Gunnar spelade först högerback och bakom sig i målet hade han sex år äldre morbror Gösta. Ganska snart blev Gunnar centerhalv – i dag skulle man säga mittback – utsågs till lagkapten och utvecklades snabbt till Kalmar FF:s obestridlige centralgestalt.

Det äldsta matchprogram jag sett där Gunnar Svensson finns med trycktes på Appeltoffts Tryckeri – där Gunnar arbetade – till hemmamatchen mot Växjö BK i Division III Sydöstra den 26 september 1937. Gunnar står uppsatt som högerback. KFF vann matchen med 1–0: högeryttern Olle Andréen gjorde målet fyra minuter före slutsignalen. Programmet kommer ur Gunnar Svenssons egen samling

Gunnar hade alltså gedigen arbetarklassbakgrund precis som i stort sett alla sina lagkamrater. Kalmar FF:s föregångare IFK Kalmar, Göta, Gothia, och Kalmar IS hade mest engagerat läroverksynglingar och kontorister men på 30-talet var det nästan uteslutande unga män ur arbetarklassen som spelade i alla svenska fotbollslag, oavsett vilken social bas klubbarna ursprungligen hade haft.

Veteranerna från läroverksklubbarnas tidigaste år hade lämnat fotbollsplanerna och flyttat in i styrelserna i stället. En del av dem var företagare och kunde ge de nya spelarna arbete.

Gunnar Svensson är ett tydligt exempel: han fick arbete som typograf på Appeltoffts Accidenstryckeri. Det ägdes av Adolf Angner, yngre bror till två av IF Göta/Gothias pionjärer, Frithiof och Eugen (den senare innehavare av Lundgrens Järnhandel och mångårig ordförande i Köpmannaföreningen). Adolf Angner var själv storspelare på 20-talet, först i Kalmar IS och från sommaren 1927 i Kalmar FF.

Gunnar kom att arbeta i Angners tryckeri hela sitt yrkesliv, ända in på 1980-talet. Chefen hade förstås stor förståelse för de extra ledigheter som kunde behövas för träning och resor i samband med fotbollen.

– Angner och jag blev bara osams en enda gång under alla de år jag jobbade på Appeltoffts, berättade Gunnar för mig ett par år före sin död.

– Och dagen efter kom han och bad mig om ursäkt för att han hade varit så dum…

Gunnar Svensson fotograferad på jobbet 1981.

Kalmar FF befann sig annars i sin mest glanslösa period någonsin i slutet av 30-talet. Laget förde en obemärkt tillvaro i division III där man tampades med storheter som Lessebo, Kallinge och Hovmantorp. Men runt Gunnar och vänsterhalven Artur Petersson byggde tränaren och lagledaren Gösta Carlsson upp ett försvarsstarkt lag som blev allt besvärligare att besegra. Gösta, som arbetade som cykelreparatör på Sandås, hade haft hand om Gunnar och Artur redan i juniorlaget.

Själv hade Gösta egentligen aldrig spelat fotboll, däremot varit en duktig mellanviktsbrottare med böjelse för offensiva chansningar. Hans fotbollslag hade dock svårare att få till det offensivt och det hände ganska ofta i början av 40-talet att Gunnar flyttades upp som center för att ge anfallet tyngd. Han var urstark, svår att få stopp på, duktig på skallen och kunde skjuta bra. Även frisparkar sköt han gärna, kanske mer på kraft än med precision.

Laget blev allt starkare. Säsongen 1942/43 vann man serien och efter dramatiskt kvalspel mot Högadal – vinst i den avgörande omspelsmatchen på neutral plan i Växjö med 1–0 – var Kalmar FF efter åtta års frånvaro äntligen tillbaka i näst högsta serien.

Gunnar flyttades ner i försvaret igen och etablerade sig snabbt som division II:s bäste ”centerdödare”, som tidens term lydde. När KFF i en sommarmatch mötte mästarlaget IFK Norrköping ställdes han för första gången mot landslagscentern Gunnar Nordahl och plockade ner honom fullständigt. Nordahl fick stor respekt för Gunnar Svensson och nämnde honom ofta när det blev tal om försvarare som det var extra svårt att passera.

På Kristi himmelsfärdsdag 1949 besegrades Halmstads BK med 1–0 hemma på Fredriksskans. Det betydde att Kalmar FF för första gången kvalificerat sig för spel i allsvenskan. Gunnar Svensson, Lennart Johansson (som senare bytte namn till Engström), Artur Petersson, Bertil ”Jeppe” Olsson, Stig ”Litzen” Lundström och tränaren Gösta Carlsson hade varit med på hela resan från division III till högsta serien.

I allsvenskan gjorde man en sensationellt stark höst (man spelade höst/vår) och sedan AIK besegrats på Råsunda med 3–2 började det på allvar talas om landslaget för några av KFF-spelarna.

– AIK-matchen är den roligaste jag någonsin spelat, svarade Gunnar när jag frågade honom vilket som var hans allra bästa fotbollsminne (mer om den matchen här: AIK – Kalmar FF den 21 augusti 1949).

Bengt Kjell, centern Georg ”Girre” Ericsson och högerbacken Lennart Johansson fick alla spela i B-landslaget. Men lagkapten Svensson blev aldrig blågul. Han var 30 år gammal när han gjorde allsvensk debut och ansågs väl helt enkelt för gammal; man kommer osökt att tänka Patrik ”Bagarn” Rosengren, ett sentida parallellfall.

Det bedrevs faktiskt en presskampanj för att Gunnar åtminstone skulle få göra en B-landskamp och det hade han gärna velat själv också. Han berättade för mig att han en gång fick höra att han blivit uttagen i B-landslaget. Men så kom nya besked och då fanns han inte med i truppen. Man märkte hur besvikelsen fortfarande fanns kvar, mer än 50 år senare. Förmodligen var Gunnar Svensson en av de bästa svenska fotbollsspelarna som aldrig fick chansen i ett landslag.

Gunnar Svensson, till vänster, i samtal med en mer sentida KFF-legendar, 70-talsstjärnan Jan-Åke Lundberg. Herrarna träffades på den stora utställning om Gunnar Nordahl som visades i Östra Smålands hus på Amerikavägen 1996.

I Kalmar FF fortsatte han dock att dominera ytterligare ett par år. Men efter att ha drabbats av en del skador slutade han spela våren 1952. Ett par år senare kom han tillbaka som lagledare och på 60-talet var han verksam som B-lags- och ungdomstränare.

Så länge han orkade fanns Gunnar alltid på läktaren när Kalmar FF spelade på Fredriksskans. Sedan han drabbats av sjukdom och benen inte ville bära honom längre följde han laget från TV-fåtöljen, glad och imponerad av de stora framgångarna på senare år.

Gunnar Svensson avled i september 2007, en vecka efter sin 89-årsdag. Att KFF-ledningen inte lät laget spela med sorgband för att hedra hans minne i antingen cupfinalen mot Göteborg eller i den nästkommande allsvenska matchen mot Malmö FF, tycker jag fortfarande var beklämmande. Den motivering som framfördes till mig från föreningsledningen var att det i så fall skulle riskera att gå inflation i den sortens hyllningar.

Jag trodde faktiskt inte mina öron. Om så bara en enda av alla de hundratals spelare som förekommit i Kalmar FF genom tiderna skulle hedras med att laget spelade med sorgband efter hans bortgång så var det givetvis just Gunnar Svensson. Att så inte skedde säger betydligt mer om den dåtida ledningens brist på insikt i sin egen förenings förflutna än om fotbollsspelaren, människan och KFF:aren Gunnar Svensson. Känner mig fortfarande besviken och förbannad när jag tänker på det. Men däremot inte ett dugg förvånad.

Sedan jag försett föreningen med bilder ur både Gunnars och min egen samling hyllades i alla fall hans minne med ett bildspel på storbildsskärmen i MFF-matchens paus.

När Gunnar 1948 fyllde 30 år hade den dåvarande ledningen fullt klart för sig vilken betydelse han hade för sin förening och skickade honom bland annat den här hälsningen:

Som tack för uppvaktningen anförde KFF-kaptenen dagen efter sitt lag till en säker 2–0-seger hemma mot Karlstad. Ett viktigt steg på vägen mot den allsvenska debut han och föreningen fick göra året därpå.

Men det är en annan historia.

Här nedanför finns ytterligare några bilder ur Gunnar Svenssons egen samling, som han för 15 år sedan generöst ställde till mitt förfogande. Liksom på några av fotografierna här ovanför är kvaliteten inte så bra som den borde vara.Hoppas att jag kommer ihåg att snygga till dem så småningom. 

/Klas

Kalmar FF av årsmodell 1940. Gunnar knästående längst till vänster, bredvid målvakten Torild Jonsson som i sin tur har Bengt Torbrink intill sig. Övre raden från vänster: Gösta Carlsson, Ingemar Wärnsund, Göte Kolberg, Jarl Wickström, Hans Gustafsson, Evald Nilsson, Bertil ”Jeppe” Olsson, Artur Petersson och Rolf Köhl. Bengt Torbrink var son till Kalmars första riksdagskvinna Tekla Torbrink (s), och påstods vara så självmålsbenägen att en lagkamrat bevakade honom lite extra när motståndarna fick hörna. Han blev senare journalist på Göteborgs-Posten och föreslog halvt på allvar att man borde resa en staty över Gunnar på Fredriksskans.

Gunnar festar på läsk i omklädningsrummet tillsammans med lagkamraterna efter att ha vunnit hemma över Billingsfors IK med 3–1 den 28 september 1947. Från vänster: tränaren Gösta Carlsson (med glasögon), Artur Petersson, Lennart Johansson [Engström], Georg ”Girre” Ericsson, Gunnar själv, Börje Togner, Yngve Swalling, Bertil ”Jeppe” Olsson, Rune Johansson, Rolf Holmström, Bengt ”Spjället” Kjell (stående) och Stig ”Litzen” Lundström.

Gunnar fotograferad vid en sammankomst på Teaterkällaren den 14 juni 1949, där de nyblivna allsvenska spelarna hedrades av veteranerna med var sin silverbägare. På kavajslaget skymtar två märken. Det som delvis döljs av bägaren är ett KFF-märke, det andra är Viktoria Zizkovs emblem. Det märket hade Kalmars förste fotbollsstjärna Hjalmar Sivgård vårdat som en klenod sedan han fått det efter att ha gjort två mål när det tjeckiska proffslaget besegrade KFF med 7–4 i en match på Fredriksskans den 20 juni 1928. Sivgård hade imponerat så stort på Praglaget att han fick märket som ett slags hedersbevis. Vid sammankomsten på Teaterkällaren lossade Sivgård märket från sitt kavajslag och fäste det vid Gunnars, som ett tecken på att han definitivt hade axlat den forne fotbollskungens mantel. Den gamle kungen krönte den nye, så att säga.

Gunnar Svenssons första allsvenska slantsingling ägde rum på Stora Valla i Degerfors den 31 juli 1949. Norrköpingsdomaren Erik Fast har kastat myntet och Gunnar (till höger), för dagen iförd gul reservtröja, följer liksom hemmalagets Henry Nilsson spänt slantens luftfärd. Gunnar hade aldrig sett någon allsvensk match förrän han själv fick chansen att spela i högsta serien.

Målvakten Bengt Kjell tar hand om bollen under överinseende av Gunnar och ”Litzen” Lundström i matchen mot MFF den 4 september 1949 inför alla tiders rekordpublik på Fredriksskans, 15243 personer. MFF:aren längst till vänster är Calle Palmér och hans lagkamrat längst till är Börje Tapper.

Gunnar Svensson och hans lagkaptenskollega Julian Vaquero i Real Valladolid utbyter presenter på den spanska klubbens gamla arena ”Viejo José Zorilla” den 8 januari 1950. Den något töntiga tallriken med Kalmar slott på var i åratal KFF:s stående hedersgåva. Diverse fotbollspotentater och ”experter” krävde att Fotbollförbundet skulle stoppa KFF:s turné till Spanien för att laget inte skulle skämma ut den svenska fotbollen, men smålänningarna gjorde sensation besegrade den spanska ligatrean med 2–0. 

Gunnar fotograferad i Belgrad i början av september 1950. KFF gjorde en snabbvisit där medan allsvenskan gjorde uppehåll för en landskamp mot Jugoslavien. Sverige förlorade matchen på Råsunda med 1–2 och om KFF:s Jugoslavienresa berättas under rubriken KFF levde lyxliv i fattigt Belgrad.

Ännu en bild från Jugoslavienbesöket. Här har Gunnar fått famnen full med blommor efter att ha lämnat över den redan omtalade tallriken inför matchen mot Nasa Krila. KFF spelade två matcher: först förlorade man 6–1 mot Beogradski SK (senare känt som OFK Beograd) varpå man i andra matchen slog Nasa Krila, som låg sjua i ligan, med 2–1. Båda KFF-målen i segermatchen gjordes av ”Girre” Ericsson. Det ska ha varit första gången någonsin ett svenskt lag vann en match i Jugoslavien. Namnet på hemmalagets kapten har jag ingen uppgift om, men domaren lär ha hetat Stanisovic.

Gunnar Svensson tacklar Elfsborgs Rune Rosén (tror jag i alla fall att det är) i bortamatchen på Ryavallen den 8 oktober 1950. I bakgrunden avvaktar Evert Ericsson. Straff? Nej, domaren Gösta Ackeborn från Göteborg blåste inte.

Gunnar Svensson var en uppskattad glädjespridare och nöjespappa. Han arrangerade flera av klubbens fester, ibland ganska storslagna arrangemang med inhyrda artister, och som flyhänt tecknare stod han ofta för dekorationerna. Den här bilden är tagen vid en anspråkslösare tillställning på nyårsafton 1952 när KFF befann sig på turné i Västtyskland (en resa som också ska ägnas ett blogginlägg framöver). Det är Gunnar som håller igång med dragspelet längst till höger.

© Klas Palmqvist
Bearbetad och utvidgad version av en text som ursprungligen publicerades på bloggen KFF-snack och i Östra Småland den 24 september 2007, i samband med Gunnar Svenssons bortgång

Degerfors IF – Kalmar FF den 31 juli 1949

Den första allsvenska slantsinglingen för Kalmar FF ägde rum den 31 juli 1949 på Stora Valla i Degerfors. Norrköpingsdomaren Erik Fast har kastat upp myntet vars luftfärd spänt följs av hemmalagets Henry Nilsson, till vänster, och KFF-kaptenen Gunnar Svensson, för dagen iförd gul reservtröja.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Den 31 juli är en mycket speciell dag i Kalmar FF:s historia. År 1927 det nybildade laget spelade sin första match någonsin just på detta datum och sensationellt slog Malmö FF hemma med 6–0. Dessutom debuterade Kalmar FF i allsvenskan den 31 juli 1949. 

Inför seriepremiären lät förbundspampen Pelle Hånell lät häva ur sig en oöverträffat brutal avsågning av nykomlingarna i Jönköpings-Posten:

– Det kommer att slås svenskt rekord i den här allsvenskan. Kalmar FF kommer inte att ta en enda poäng i årets serie. Jag har sett dem spela ett flertal gånger och sett de flesta svenska lag i aktion, men inget har så lite att göra i allsvenskt sammanhang. Det är ofattbart att detta lag kunnat komma så långt!

Hånell var inte ensam om att döma ut nykomlingarna. I en annan tidning kunde man läsa att ”Kalmar FF är med största sannolikhet det sämsta lag som figurerat i allsvenskan”. Och Expressen spekulerade i om KFF kunde slå rekordet i antal insläppta mål i en enda match.

Det skulle snart bli andra tongångar…

Visserligen förlorade KFF både premiären i Degerfors med 2–0, efter ett par riktigt snöpliga baklängesmål, och hemmapremiären mot Jönköpings Södra med 1–0, enda målet kom med bara 15 sekunder kvar av matchen. Men man fick beröm från alla håll för sitt fina spel. Till exempel av Milans center Gunnar Nordahl, som tillbringade en semesterdag 1949 med att se sitt gamla lag Degerfors mot de allsvenska debutanterna:

– Betydligt sämre nykomlingar har jag sannerligen sett. Kalmar FF:s försvar är av bästa allsvenska klass.

Gunnar Nordahl hade stor respekt för Gunnar Svensson, Kalmar FF:s centerhalv – i dag skulle vi sagt mittback – sedan han blivit totalt nedplockad av KFF-kaptenen i en match med IFK Norrköping på Fredriksskans i juni 1945 (för övrigt den första matchen någonsin i Kalmar där båda lagen uppträdde med nummer på tröjorna). Norrköping vann med 2–0, men skyttekungen Nordahl var inte ens nära att bidra i målprotokollet. Därefter försummade sällan Nordahl att nämna Gunnar Svensson när det blev tal om de allra besvärligaste försvarare han haft att tampas med i sin karriär.

Gunnar Svensson själv sa så här om matchen:

– Förargliga mål dom fick, men vi samlar rutin match för match.

Gunnar Svensson hälsas välkommen till allsvenskan av Degerforsledaren Paul Sarwe, Rysslandsfödd missionärsson och en av männen som gjorde Degerfors IF till en maktfaktor i svensk fotboll.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Och snart släppte all respekt. KFF slog först Halmia, skrällvann sedan mot AIK borta, fick oavgjort mot IFK Göteborg och var en hårsmån från att ställa till sensation mot de oslagbara serieledarna Malmö FF.

Kalmar FF visade sig i själva verket vara den starkaste allsvenska debutanten sedan 1937 och hamnade till slut på nionde plats.

Pelle Hånell då? Jo, han trädde fram redan efter sex omgångar och hävdade att han blivit felciterad i Jönköpings-Posten…

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av text som var publicerad  i Östra Småland den 30 juli 2005

MATCHFAKTA
Stora Valla, söndagen den 31 juli 1949
Allsvenskan, omgång 1
Degerfors IF – Kalmar FF 2–0 (1–0)
1–0 Bengt Skålberg (40)
2–0 Henry Nilsson (47)
Domare: Erik Fast, Norrköping
Publik: 3 859
Degerfors IF: Bertil Tinglöf (mv), Arne Hagman, Tore Karlsson, Olle Åhlund, Gösta Lundin, Sven Bergsten, Gösta Falkmar, Henry Nilsson, Lennart Lindskog, Vincent Persson, Bengt Skålberg Tränare: Karl-Erik Jakobsson och Gunnar Andersson
Kalmar FF: Bengt Kjell (mv), Lennart Johansson [Engström], Stig Lundström, Bertil Olsson, Gunnar Svensson, Artu Petersson, Rolf Holmström, Gunnar Södergren, Gerog Ericsson, Rune Johansson, Fred Gustafsson Tränare: Olle Eriksson

Mycket mer om Gunnar Svensson finns att läsa här:
• Gunnar Svensson, lagkapten
Se även:
• Strejkhot, maktkamp och intriger på krogen – så gick det till när Kalmar FF blev ett elitlag
• Grundades Kalmar FF 1927, 1910, 1904 eller rent av 1895?

Kaffetillsatsen fick Kalmar att blomma

Den vackert blå cikorian – Cichorium intybus på latin – är ingen ovanlig växt vid vägkanten eller på en torr äng.
Foto: Alvesgaspar/Wikimedia Commons

En ansenlig del av vad som i dag är centrala Kalmar var på 1870-talet en jättestor cikoriaplantage. Det blommade blått från Smålandsgatan nästan ända bort till Postterminalen vid Lorensbergsleden. 

Det går inte att få en helt exakt uppfattning om arealen, men området som markerats med grönt visar nog ganska bra hur cikoriaodlingen i Kalmar bredde ut sig på 1870- och 1880-talet. Firma Hennig & Papenhagen arrenderade marken av kommunen. Siffran 1 markerar läget för den sorteringslada som finns med på John Sjöstrands teckning under rubriken ”Barnens godis bekostade gubbarnas brännvin” längre ner i det här blogginlägget. Siffran 2 visar läget för själva fabriken.  
Stort tack till Oddbjörn Andersson för kartan

Varje höst skickades barn och kvinnor ut att skörda rötterna på fälten. Ett tungt och besvärligt arbete, som inte blev lättare i regnväder. Men det blev förstås billigare för arbetsgivaren än om vuxna män skulle göra jobbet. 

Företaget i fråga hette Hennig & Papenhagen. Man annonserade i lokalpressen redan på 1860-talet, men först med järnvägens ankomst till Kalmar 1874 blev det ordentlig fart på Cikoriefabriken Victoria, som inrättningen kom att heta. 

Annons ur tidningen Kalmar

Där rostades och maldes cikoriarötterna till pulver som användes som tillsats i kaffet för att dryga ut de dyra bönorna. Folk vande sig vid cikorian och uppskattade den: det hette att cikorian gjorde kaffet ”blankt” och gav det ”smak”. 

Så här såg den före detta cikoriefabriken på Smålandsgatan ut några år innan den revs. Det stora huset längst till höger ligger kvar i hörnet mot Unionsgatan.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Mellan 10 och 15 personer var anställda i fabriken som låg på Framsta, vid vad som i dag är Smålandsgatan. Själva fabriksbyggnaden revs 1934, men huset där herrarna Hennig och Papenhagen hade sina bostäder och sitt kontor finns kvar: den stora villan vid Södra vägen 12 där biografen Saga ligger. 

Där Sagabiografen ligger huserade herrarna Hennig och Papenhagen på 1870- och 1880-talet.
Foto: Klas Palmqvist

Fabrikens produkter slogs in i färgglatt omslagspapper: blått, gult, rött och brunt och skickades med järnväg och båt över stora delar av landet. Verksamheten blev dock inte så långvarig, kanske beroende på att folk började dricka sitt kaffe utan tillsatser. 

I slutet av 1880-talet var det hela över och en liten bleckslageriverkstad flyttade in i den gamla fabriken. Man lär bland annat ha tillverkat plåtleksaker. Näste innehavare konstruerade acetylengasverk, innan lokalerna gjordes om till biograf (mer att läsa om det finns under rubriken Saga – äldsta biografen i Sverige). 

Rivningen i full gång. Året är 1934 och pojkarna på Smålandsgatan står och tittar på när den gamla cikoriefabriken plockas ner, mer eller mindre för hand verkar det som. De sista åren hade Filadelfia hållit till i huset och ett par år senare stod församlingens nya stora hus färdigt på samma plats.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När de sista filmrutorna flimrat förbi flyttade pingstvännerna in och de blev kvar på samma adress även sedan huset rivits. I mitten av 30-talet byggdes det nya Filadelfiahuset, som 2012 ändrade skepnad, eftersom Pingstkyrkan efter många års väntan då äntligen fick bygga nya lokaler. Den nya kyrkan vid Lorensbergsleden ligger för övrigt just vid utkanten av vad som en gång var den gamla cikoriaplantagen. 

Pingstförsamlingens hus på Smålandsgatan höll på att byggas om hösten 2012 när den här bilden togs. Församlingen lånade Frälsningarméns lokaler på Fabriksgatan i väntan på att den nya Lorensbergskyrkan skulle bli färdig.
Foto: Klas Palmqvist

Lorensbergskyrkan på en bild från januari 2013.
Foto: Klas Palmqvist

Barnens godis bekostade gubbarnas brännvin 

Den här ladan låg vid den sedan länge försvunna Lilla Kyrkogårdsgatan. Hade ladan funnits kvar i dag hade den stått mitt i Esplanaden med dörren på bredsidan vänd åt öster. Det var här skolpojkarna köpte cikoriarötter som godis av gubbarna som sorterade dem innan de gick vidare till Hennig & Papenhagens fabrik.
Teckning av John Sjöstrand

Cikoriarötter var på 1880-talet ett omtyckt godis för skolbarnen i Kalmar. 

På plantageområdet fanns flera lador. Här sorterades rötterna i olika kvaliteter innan de kom till fabriken. En av dessa lador låg mitt på Esplanaden, ungefär mitt emellan korsningarna med Norra vägen och Smålandsgatan. Det vill säga, varken Esplanaden eller Smålandsgatan existerade förstås på den här tiden. 

Kalmarskildraren Manne Borgwall skriver i sin bok Kalmar i minnets skimmer (1954) om hur konstnären John Sjöstrand berättat att han och hans skolkamrater på Tullskolan (sedermera omdöpt till Tullbroskolan) på 1880-talet brukade gå och handla cikoriarötter av de gubbar som jobbade i ladan. 

För två öre fick man en näve rötter av den sämsta kvaliteten, för en femöring fick man lika många fast bättre rötter, och la man upp en tioöring (drygt en femma i 2012 års penningvärde) fick man plocka själv av de allra bästa. 

När gubbarna fått ihop 33 öre gav sig en av dem genast i väg att handla brännvin inne på Kvarnholmen. Det gällde att hitta två likasinnade som fått ihop samma belopp. Då kunde man nämligen köpa en liter – den minsta kvantitet som salubjöds – vilken rättvist delades upp i medhavda buteljer i närmaste portgång. 

Sedan skyndade cikoriagubben tillbaka till sina kamrater, som hoppades att något skulle finnas kvar åt dem när han återvände. Ibland köpte han med sig en korvbit som tilltugg och då blev det fest i ladan. Det lär det ha varit ganska ofta framåt eftermiddagarna... 

Papenhagens trådrullar blev början till Kalmartrissan 

 Wilhelm Heinrich Papenhagen med tidstypiskt kindskägg.
Bild ur ”Kalmars gatunamn” (2007) av Per Jarlbo.

Wilhelm Heinrich Papenhagen var en driftig 1800-talsentreprenör. Förutom cikoriefabriken på Framsta startade han och hans kompanjon A C Hennig även Kalmar Bobbin i Trekanten 1874, samma år som järnvägen till Emmaboda stod färdig. 

Man svarvade trådrullar åt den ständigt växande engelska textilindustrin, men senare även åt sytrådstillverkare i Tyskland, Belgien, Frankrike och Italien. 

Papenhagen kom själv från Tyskland och sägs ha lärt känna Hennig i Malmö. Enligt Kalmarskildraren Manne Borgwall ska Papenhagen i många år ha arbetat med tillverkning av kemiska artiklar i sitt hemland. 

På 1880-talet såldes bobinfabriken och på 90-talet kom den i släkten Elfversons ägo. Sortimentet utökades 1913 med trähattar till spritbuteljer. En mindre fabrik i Påryd inköptes 1915. Efter konkurs och brand i Påryd 1921 byggdes verksamheten upp på nytt. 

Fabriken i Trekanten övergick i annan ägo och brann i sin tur 1923. Den återuppfördes inte, däremot startades ett nytt företag, Trekantens Nya Bobinfabrik. 

Elfversons i Påryd tillverkar fortfarande trähattar – wood tops – till flera välkända whiskymärken. Sedan 1932 gör man den berömda jojon Kalmartrissan, vars popularitet bokstavligen gått upp och ner genom åren. Även Moraknivarnas träskaft görs i Påryd. 

Från 1993 har Papenhagens minne hedrats med en väg i Trekanten. Av någon anledning har man dock stavat namnet ”Pappenhagen”. 

Kalmartrissan, en svensk klassiker sedan 1932.
Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum

Cikorians återkomst 

När kaffet ransonerades under första världskriget gjorde cikorian comeback på kafferepen. 

Cikorian var förmodligen ett av de bästa kaffesurrogaten. Mindre nogräknade företagare blandade ihop nästan vad som helst och sålde som kaffeersättning. I Kalmar blev en fru Pettersson 1918 svårt sjuk efter att ha inmundigat ”kaffe” som vid närmare undersökning bestod av ärtskal och havreagnar. 

En annan person fick uppsöka läkare efter att ha druckit en kaffeersättning som, enligt texten på påsen, ägde ”det äkta kaffets stimulerande egenskaper”. I själva verket bestod det av avfall från potatismjölsfabrikation. Även ekollon, rostade potatisskal och sockerbetor kom till användning. 

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 15 september 2012

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum för generös hjälp med bilder och källmaterial. 

På Digitalt Museum mer än 100.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar. 

Saga – äldsta biografen i Sverige

”Välkommen till min biograf!” Carl Albien bjuder in till Saga på Södra vägen 12 i Kalmar, där det nu visats film i låmngt mer än hundra år. Bild från 1970-talet.
Foto och montage: Joy Lindstrand/Östra Småland

På Saga i Kalmar har det visats film ända sedan 1906 – längre än på någon annan bio i Sverige – och Carl Albien var med nästan från början. Han bodde livet ut kvar i våningen ovanför biografen.

Men även om biografteatern Göta, som Saga hette vid premiären, var den första fasta bion i Kalmar så hade det visats film i stan flera år tidigare.

Annons i tidningen Kalmar den 21 maj 1898 för den allra första filmförevisningen i stan.

Första gången Kalmarborna fick se ”lefvande bilder” var den 21 maj 1898, då den ryska cirkusvarietén Kalinikoff visade ”Edisons uppfinning” mellan sina ryttar- och clownnummer ”å utfyllningsplanen”, även känd som Gamla idrottsplatsen. Där finns numera den stora bilparkeringen mellan Södra Kanalgatan och Fiskaregatan.

Samma år ska oskarshamnaren C J Andersson ha visat film i det 2015 rivna IOGT-huset på Strömgatan, som fram till 1947 också tjänade som biograf under olika namn: Kalmarbiografen, Rex och Röda Kvarn.

Att det dröjde några år in på 1900-talet innan fasta biografer etablerades berodde på att den som ville visa film dessförinnan var tvungen att köpa filmerna direkt från utländska producenter. Det var dyrt och man hade bara råd med ett fåtal filmer. För att hitta ny publik tvingades kinematografinnehavarna till en ambulerande tillvaro. Omkring 1904 blev det i stället möjligt att hyra filmer, något som satte fart på etablerandet av biografer runt om i landet.

Fast det fanns förstås andra problem. Göta i Kalmar skulle öppnat redan i september 1905, men premiären fick skjutas upp eftersom det inte fanns elektricitet i Kalmar. 

Gasverk fanns däremot i stan ända sedan 1862 och lösningen fick bli en gasdriven motor, som alstrade den ström som behövdes.  På premiärkvällen den 12 februari 1906 hackade maskineriet betänkligt. Men sedan man väl fått ordning på apparaturen fungerade den så bra att man fortsatte att använda egen elektricitet, även sedan stadens elverk vid Trädgårdsgatan tagits i bruk 1908.

Annons i tidningen Kalmar för premiärprogrammet på biografen Göta – numera Saga – i februari 1906. På den här tiden visades bara kortfilmer, helt enkelt för att det ännu inte fanns några längre spelfilmer.

Ett annat bekymmer utgjordes av stadsfiskalen, polischefen, som agerade lokal filmcensor och bestämde vad om fick visas. I Kalmar totalförbjöds Den vita slavflickan, som däremot gick bra att visa i Karlskrona. I Kalmar var det dessutom inte tillåtet att visa porslinskrossning – rena katastrofen med tanke på hur tidens filmfarser såg ut. Motiveringen var att ”i den saken var pigorna hemma ändå”. 1911 infördes statlig filmcensur i stället för lokalt godtycke.

Göta drevs av Kristianstads Biografteater som öppnade biografer runt om i Sverige och blev början till SF, Svensk Filmindustri. Men bara en dryg månad efter Götas invigning startade källarmästare Thomas Hansen Teaterbiografen, som mycket riktigt var inrymd i teatern vid Larmtorget. Redan året därpå flyttade den till IOGT-lokalen på Strömgatan och bytte namn till Kalmarbiografen.

Hansen ägde Turisthotellet, som låg i hörnet Larmgatan–Ölandsgatan (rivet på 30-talet). Han gifte sig med Emelie Nilsson, som sedan 1893 drev stadsparksrestaurangen Byttan.

Samma år som Thomas Hansen blev biografägare anlände hans 13-årige brorson Carl Albien, född i Näshult i Jönköpings län, till Kalmar. Han skolades in i verksamheten på ”Turisten” och Byttan och givetvis även på biografen. 1911 övertog Hansen Göta, som döptes om till Biorama, och ägde därmed båda stans biosalonger.

Tioårsjubileum 1916 för Biorama – nuvarande Saga. Sittande längst till höger källarmästare Thomas Hansen – Carl Albiens farbror – och till vänster om honom hans hustru Emelie.
Foto ur Carl Albiens bildsamling i ”Kalmar län 1980”

Efter ett kort gästspel på bioföretaget i Kristianstad återvände Carl Albien 1913 till Kalmar. 1924 tog han över Biorama och snart nog var han även krögarfar på Byttan. 1930 startade han Centrum på Larmgatan, den första biografen i stan som var byggd för ljudfilm redan från början. Albien blev en av stadens stora profiler och var dessutom engagerad i Visans vänner, Barnens dagföreningen och barnkoloniföreningen Kalmar Sommarstuga som skulle ge ”ett par veckors friluftsvistelse åt undernärda och fattiga småttingar i vår stad”.

Nedanför filmduken satt musikerna, oftast en ensam pianist, men ibland en ensemble. Här är den första biograforkestern i Kalmar. Från vänster Hjalmar Arvidsson, Edvin Eriksson, Sissan Rydell, Franz Schmützer och Anton Granath.
Foto ur Carl Albiens bildsamling i ”Kalmar län 1980”

Bion vid Södra vägen moderniserades flera gånger på 30-talet. Vicke Lindstrand utförde väggmålningar – En kavalkad runt klotet genom sekler kallade han dem – och Edward Hald komponerade den anslående armaturen Vintergatan. Båda konstnärernas verk restaurerades med gott resultat i slutet av 90-talet.

Bioramas salong som den såg ut 1933. Från början hade salongen 90 platser, som 1912 utökades  till 360. 1939 sattes nya fåtöljer in, och antalet platser minskade till 320. De fåtöljerna fanns kvar till 1983 då platserna minskades till 200 för att 1998 bli 173.
Foto ur Carl Albiens bildsamling i ”Kalmar län 1980”

Men inte bara salongen genomgick förändringar. När man skulle pryda biografen med neonskylt 1939 var det dags att byta namn igen. Om namnet Biorama hade behållits skulle skylten stuckit ut för långt över trottoaren. Därför valdes det kortare Saga. Det är i alla fall den officiella versionen. Man kan väl också förmoda att det blev billigare med fyra bokstäver i neon i stället för sju...

På 70-talet sålde Carl Albien sina biografer. Men han bodde kvar i huset på Södra vägen 12. När han fick besök av Östra Smålands reportageteam sommaren 1980 var han fortfarande indignerad över sammanslagningen 1917 av AB Svenska Biografteatern – före detta Kristianstads Biografteater – och Filmindustri AB Skandia:
– De bytte namn till Svensk Filmindustri. ”Industri” – varför det? Ett namn jag aldrig tyckt om. Film är ju konst!

Carl Albien avled i januari 1981, 87 år gammal. Men Saga lever fortfarande.

Trots sin trinda lekamen var Carl Albien en entusiastisk cyklist. Här har han fotograferats på Bremergatan, hans vanliga stråk mellan de båda viktigaste punkterna i hans tillvaro: restaurangen Byttan i Stadsparken och biografen Saga och hemmet på Södra vägen 12.
Foto: Östra Småland

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 10 december 2016

Se även:
• Sista rullen på Palladium
• Centrum för film i Kalmar i 68 år

KÄLLOR
”När filmen kom till Kalmar” av Ann-Charlotte Ohlén i Kalmar län 1980 – Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård
Artiklar i Östra Småland av Josef Ohlsson den 1 mars 1943 och Vilhelm Mauritz den 1 mars 1953 samt reportage av Annie Björck (text) och Örjan Kristensson (foto) den 26 juli 1980
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014) 
Stefan Blomstrand: Stefans Biosidor, som tyvärr inte tycks finnas kvar på nätet

STORT TACK till Hans Egeskog

En rödvit göteborgare

Teckningar och text av Thord Lindblom i Rekord-Magasinet nummer 37/1954

Bertil Rylander hade spelat några allsvenska matcher för IFK Göteborg när han började praktisera på fanérfabriken i Blomstermåla 1952. 

Kalmar FF:s tränare István Wampetits såg honom spela för Blomstermåla IK i en match mot Kalmar AIK och insåg att Bertil skulle vara perfekt som spjutspets tillsammans med Olle Lind i det Kalmar FF han just höll på att bygga om efter ungersk spelmodell i näst högsta serien. Fyra man i anfallet och med Georg ”Girre” Ericsson som ”tillbakadragen inner”, det vill säga playmaker på mittfältet.

Bertil Rylander, längst till höger, lyfter bollen över IFK Eskilstunas målvakt Bernt Engblom och gör 2–0 i en cupmatch på Fredriksskans sommaren 1953. I A-laget gjorde Bertil totalt 69 mål på 111 matcher. Hans allsvenska facit blev imponerande 24 mål på 37 matcher för KFF. Till det kan läggas ett mål på de fyra allsvenska matcher han spelade för IFK Göteborg säsongerna 1948/49 respektive 1949/50.
Foto ur Ingemar ”Pinnen” Högbergs samling

Redan första året blev Bertil bäste målskytt med elva mål och KFF gick upp i Allsvenskan igen. Säsongen därpå kom han tvåa i skytteligan med 18 mål, en notering som inte överträffades av någon KFF-spelare i högsta serien förrän 2008. Då gjorde Patrik Ingelsten 19 mål, men han behövde 29 matcher på sig mot Bertils 22.

1955 sändes Bertil av sin arbetsgivare till London, där han tränade med Charlton. KFF:s läge i allsvenskan var på våren så desperat att man bekostade hans flygresa till bortamatchen mot Norrköping, men det blev ändå förlust med 1–3 och nedflyttning. 

Bertil Rylander krutar på i hemmamatchen mot Sleipner i näst högsta serien 1955. I den här matchen blev det inget mål för göteborgaren, men han bidrog i högsta grad till att anfallskollegan Olle Lind med ett hattrick kunde ge KFF segern med 3–2. Matchen spelades för övrigt den 11 september 1955; samma dag föddes KFF-legendaren Johny Erlandsson som med sina 61 mål är ohotad i toppen av Kalmar FF:s allsvenska skytteliga.
Foto ur Åke ”Mapsen” Olsons samling

Bertil fortsatte spela för KFF 1955/56 men sedan förde arbetet honom till Säffle där han kom att spela i många år för SK Sifhälla. Han stannade kvar i Säffle och avled 2014, 84 år gammal.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 16 april 2016

MATCHFAKTA
Fredriksskans, söndagen den 11 september 1955
Division II Östra Götaland
Kalmar FF – IK Sleipner 3–2 (2–0)
1–0 Olle Lind (25)
2–0 Olle Lind (33)
2–1 Kalle Eriksson (70)
3–1 Olle Lind (71)
3–2 Ture Lundin (78)
Domare: Sven Johansson, Gullberna
Publik: 3 137
Kalmar FF: Jan-Eric Hellström (mv), Åke ”Mapsen” Olson, Mats Johansson, Evert Ericsson, Rolf Jonsson, Bertil Wennerström, Per Settergren, Bertil Rylander, Olle Lind, Stig ”Fnutten” Nilsson, Allan Ingvar Gustafsson (som egentligen bara kallades Ingvar, men fått lägga till Allan för att skiljas från en annan Ingvar Gustafsson i KFF) Tränare: Bert Turner
IK Sleipner: Lennart Enzell (mv), Ivar Svensson, Stig Karlsson, Göran ”Gökas” Linder, Sigge Ericsson, Tore Johansson, Kalle Eriksson, Lennart Jonsson, Karl Axel Johansson, Ture Lundin, Rune Sandberg

Se även:
• Magasinet som slog alla rekord
• István Wampetits – tränaren som förde Kalmar FF till toppen
• En brinnande KFF-supporter