tisdag 5 november 2024

En liten bit av LIndölundsgatan

På den här bilden från 1964 syns till vänster Österbergska gårdens gavel mot Lindölundsgatan. Huset hade då hamnat vid den tio år tidigare anlagda Axel Weüdels gata, det är den som mynnar mellan husen på bilden. I det vita huset bodde skräddarmästare Torsten Silfver. Hans hus revs i början av 70-talet men päronträdet till vänster om huset fanns kvar långt in på 90-talet. Men 1992 hade ett stort hus byggts tvärs över Axel Weüdels gata och det lilla som fanns kvar av skräddarens gamla tomt gjorts om till parkeringsplats. Och eftersom päronen trillade ner på bilarna som stod närmast så sågades det förstås ner till slut...
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening

Det är inte mycket kvar av Lindölundsgatan numera. Förr i världen var den en bra bit längre. De flesta gamla husen vid den har rivits för länge sedan. Inte heller finns där någonting som i dag skvallrar om att det var vid denna oansenliga gata som en viktig del av arbetarrörelsen i Kalmar tog sin blygsamma början i början av 1890-talet.

Samma parti av Lindölundsgatan som på den svartvita bilden överst i blogginlägget. Alla de gamla byggnaderna är spårlöst försvunna, liksom en del av den redan dessförinnan synnerligen korta Axel Weüdels gata. Bilden är tagen 2017.
Foto: Klas Palmqvist

Kalmarhistorikern och metallarbetaren Robert Andersson (1887–1957) berättar i sin historik över Metalls avdelning 34 att det år 1890 fanns fyra fackföreningar i Kalmar. Kakelarbetarnas och skomakarnas var äldst, medan målarnas och tändsticksarbetarnas hade bildats samma vår. 

Kakelarbetarna föreslog att föreningarna skulle starta en samorganisation, både för att hjälpa varandra och för att få arbetare i andra branscher att också organisera sig. Redan vid första mötet bestämdes att bjuda in järnarbetarna till nästa sammankomst.

Denna ägde rum en söndagsförmiddag i privatläraren Axel Strömbergs skola i den så kallade Blockmakaregården på Västra Sjögatan på Kvarnholmen. Men när det var dags för nästa möte vågade den välvillige läraren inte längre upplåta sin skolsal. Genom att arrangera socialistmöten riskerade han att inte få behålla sina elever.

Korsningen Trädgårdsgatan–Lindölundsgatan 1955. Uppgifterna är aningen oklara, men antingen i ett rum i det lilla huset en bit in på Lindölundsgatan eller i det större Österbergska huset, vars gavel syns en bit längre bort, inrättades 1890 Kalmars första fackföreningslokal.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Mötena hos de enskilda fackföreningarna brukade hållas hos någon av medlemmarna. Men saken kom förstås i ett annat läge när det handlade om en samorganisation. Skomakarnas ordförande Josef Vahlén förbarmade sig till slut. Centralföreningen, som denna föregångare till Fackliga Centralorganisationen kallades, fick för sex kronor i månaden hyra ett möblerat rum – inklusive uppvärmning och städning – i hans lilla tvårumslägenhet på Lindölundsgatan 1. En taklampa inköptes också för att sprida ljus i denna första egentliga fackföreningslokal i Kalmar.

Kornsningen Trädgårdsgatan–Lindölundsgatan 2017. Förutom själva gatorna finns ingenting kvar av det som syns på bilden ovanför.
Foto: Klas Palmqvist

Men Vahlén var en bit upp i åren, fattig och sjuk. Han avled 1892. På grund av hans sjukdom och eftersom verksamheten växte hade fackföreningarna redan i oktober året dessförinnan flyttat till en ny adress, inte långt därifrån; Norrdal vid Norra vägen, ungefär mittemot Norrgård. Där inredde de fackliga pionjärerna ett höloft i en ladubyggnad till möteslokal. 

Norrdal, där Kalmars fackföreningspionjärer höll på att kvävas i tolv år.
Bild ur ”Träarbetarnas fackförening i Kalmar 1899-1949” av Robert Andersson

Problemet var bara att i rummet under lokalen låg en liten cikoriafabrik – cikoriarötter användes för att dryga ut det dyra kaffet – och när ”gubben Åberg” rostade cikorian trängde röken upp i fackets lokal och kvävde nästan mötesdeltagarna. ”Så hade man det i tolv år”, skriver Robert Andersson. ”Men trots den skröpliga boningen så upplevde vår förening just på Norrdal den kanske bästa och vackraste perioden i sin tillvaro”. 

Lindölundsgatan sträcker sig i dag från Trädgårdsgatan i söder, över Erik Dahlbergs väg, till Domaregatan i norr. Förr var det en trång och slingrande gata som fortsatte fram till den del av Galggatan som numera heter Lindövägen, varpå den övergick till att bli Tallhagsvägen, vars sträckning också var annorlunda på den tiden. Kartan är från 1964.


Österbergska gården fotograferad 1968, inte långt före rivningen. Huset köptes 1896 av åkaren Karl Österberg och byggdes ut i etapper. På vinden bildade 1903 några pojkar i nedre tonåren IF Glad Ungdom, Kalmar AIK:s ursprungsförening. Höghuset i bakgrunden uppfördes 1959–60.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening

Samma parti av Lindölundsgatan som på bilden ovanför. Bilden togs 2017.
Foto: Klas Palmqvist

Den förste studiecirkelledaren i Kalmar

Metallarbetaren Axel Weüdel var Kalmar Jern- och Metallarbetarefackförenings ombud i Centralföreningen som höll sina möten hemma hos skomakare Vahlén på Lindölundsgatan 1. 

Porträtt av en mycket ung Axel Weüdel. Han kom att reta upp Lenin och blev senare uppfinnare i USA.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Weüdel var född 1867 på Nybrogatan – nuvarande Malmbrogatan – och var den som i fackföreningens regi startade den allra första studiecirkeln i Kalmar. Den höll sina möten hemma hos Weüdels gästfria föräldrar på Nygatan 31 A (huset finns inte kvar). Han har fått en liten gata uppkallad efter sig, som fram till 1990-talets början anslöt till Lindölundsgatan. Det kan man se på kartan lite längre upp i blogginlägget.

Gatskylten som visar att man kommit till Axel Weüdels gata, en av de kortaste och mest obekanta gatstumparna i Kalmar. Hemvist för denna bloggs redaktör sedan slutet av 1980-talet.
Foto: Klas Palmqvist

Österbergska husets innergård som den såg ut 1964, Fyra år före rivningen.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening 

Innergården på samma plats som på bilden ovanför, ett drygt halvsekel senare.
Foto: Klas Palmqvist

LÄNKAR
Mycket mer om hela den gamla, betydligt längre Lindölundsgatan kan man hitta under rubriken Lindölundsgatan på fyra meter och 55 sekunder. Där finns även en länk till den fyra meter långa karta av gatan Ivar Olander (1908–1991) ritade 1981. En annan länk leder till en inspelning där man kan höra honom berätta på genuin Kalmardialekt om människorna som bodde där när han växte upp.

Om Axel Weüdels spännande och händelserika liv, som förde honom till Finland, Nya Zeeland, Australien och USA, kan man läsa under rubriken Axel Weüdel – agent och uppfinnare.

För många år sedan tog jag vara på det här reklamkortet som låg och skräpade i ett hörn på golvet i Östra Smålands arkiv. Det är tryckt på tidningens tryckeri men något årtal finns inte noterat. Typografin och sättet att uttrycka sig på gör att man kan förmoda att det är från 1930-talet.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 11 november 2017
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , ,

lördag 2 november 2024

Färgstarkt gäng i svartvitt

Killar med kulör. Det som gör Herman Sandbergs bild på målarna på Kalmar Central så speciell är inte bara de rent fotografiska kvaliteterna, utan också att det ovanligt nog finns namn noterade på samtliga fotograferade. Annars är det mer regel än undantag att folk på gamla gruppbilder är anonyma. Här står från vänster: Rudolf Jonsson,  ”Skånske Lasse”, Rob. Petersson, Axel Karlsson (kallad ”Karlskrona-Kalle”), Sture Johansson, Ragnar Sundell, Gunnar Johansson och Josef Andersson.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

En dag år 1912 sedan tittade fotografen Herman Sandberg in på Centralstationen i Kalmar. Den stora tillbyggnaden började bli färdig och åtta av målarmästare Gustaf Karlzéns mannar jobbade för fullt i huset. 

Kalmar Central som stationen såg ut före den stora tillbyggnaden 1912.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

Gamla gruppbilder från arbetsplatser är inte alls ovanliga. Men Sandbergs bild på de åtta målarna på Centralen är speciell på flera sätt.

Vanligtvis såg folk till att vara finklädda när det var dags för fotografering. De ställdes gärna upp utomhus, där ljusförhållandena var hanterligare.

Men här ser det ut som om arbetsstyrkan bara gjort ett kort avbrott i jobbet med att sätta upp gamla tidningar som tapetunderlag. Ljuset strömmar in från fönstren och reflekteras av tidningarna på väggen.

Herman Sandberg var inte den som väntade på arbetstillfällen precis. Han gick gärna ut och raggade jobb. Enligt vittnesbörd från folk som var med på hans tid gick han ofta omkring på arbetsplatser och tog upp beställningar.

Annons i tidningen Kalmar den 28 augusti 1908.

Bilden på målarna ger intryck av att ha tillkommit på ett avsevärt spontanare sätt än de flesta gruppbilder som finns bevarade från det tidiga 1900-talet. 

Men det beror nog mest på Sandbergs yrkesskicklighet. Den utrustning han släpade omkring på var precis lika otymplig som alla andra fotografers vid den här tiden: en stor och tung kamera, ett stabilt trästativ som vägde sina modiga kilon och glasplåtar som han preparerat själv.

Att målarna ser så allvarliga ut och att ett par av dem lutar sig mot stegen och några andra håller i varandra har förstås att göra med de långa exponeringstiderna. Det gällde att bilden blev så skarp som möjligt och då måste man hålla sig så stilla man bara förmådde den stund exponeringen tog.

Självporträtt av Herman Sandberg från 1905.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

FAKTA / Herman Sandberg
• Född i Kalmar den 11 juli 1865. 
• Började efter konfirmationen som elev hos John Dryselius, stans förste fotograf.
• Flyttade till Göteborg ca 1884. Föreståndare för N G Hagmans fotoateljé och senare Dahllöf & Hedlund.
• Återkom till Kalmar 1892 och tog över en av Dryselius gamla ateljéer på Södra Långgatan 26 (huset är sedan länge rivet).
• Flyttade sedan till ett gårdshus på Strömgatan 3 (Dryselius gamla sommarställe!).
• Experimenterade redan i början av 1900-talet med färgfotografering av fåglar tillsammans med den beryktade författaren och forskaren Bengt Berg, mannen som bland annat planterade in kanadagåsen i Sverige.
• Slutade arbeta som fotograf 1923 eller 1924.
• Avled i Kalmar på nyårsafton 1933.

Fotoateljén i gårdshuset på Strömgatan. Herman Sandberg har tagit bilden vid grävningarna när gathuset började byggas 1902. Ateljébyggnaden revs i början av 2000-talet.
Bilden hämtad ur ”Kalmar län 1970–72 – Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård"

Strejk, lockout och en kassör som försvann

När målarna i Kalmar bildade sin fackförening den 1 maj 1890 var arbetstiden 12–14 timmar, sex dagar i veckan. Lönen var tolv kronor i veckan, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ca 650 kronor. Nu krävde man tio timmars arbetsdag och timpenning på 25 öre.

Det gick oväntat lätt att få igenom lönekraven. Allmänheten i stan var på målarnas sida och konflikten varade bara ”från morron till middag”, som veteranen J G Wickström uttryckte det i avdelningens 50-årsskrift 1940.

”Från en målarfest 1904”. Så lyder originalbildtexten i Målareförbundets avdelning 21:s jubileumsskrift från 1940.  Fanan hade invigts 1901. Förmodligen är bilden tagen i Folkets Park i Kalmar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv  

Det blev hårdare bud framöver. 1898 strejkade man för första gången och fick igenom en femöring högre timlön för jobb sommartid. Nya konflikter följde för att kulminera i den riksomfattande storstrejken 1909. Den blev ett stort bakslag för hela arbetarrörelsen. För Kalmarmålarnas vidkommande späddes dessutom olyckan på med att avdelningens kassör året därpå gav sig ”i väg från orten, medtagande de visserligen små men betydelsefulla kontanter som funnos i kassan”.

1911 tog arbetsgivarna till lockout och inte förrän efter två och en halv månad lyckades man komma överens. Men det var först sedan man ingripit från centralt håll och bitterheten mot den egna förbundsledningen var stor i Kalmar.

Åren 1912–13 blev en klart lugnare period, men så kom första världskriget med brist på arbete och enorma prisökningar på material. En liter linolja, som före kriget kostat 70 öre, gick plötsligt på uppåt 40 kronor. Omräknat till 2024 års penningvärde betydde det en prisökning från 40 kronor till närmare 1.400 kronor.

Men det är en annan historia.

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 9 juni 2012

Så här presenterades måleribranschens arbetsgivarsida i Kalmar 1921. Viktor Elmqvist, just under bokstaven ”M” hade varit mycket aktiv i facket på 1890-talet, men sedan startat en egen målerifirma. Även Rudolf Lönnegren – under penslarna – var en gammal fackföreningspionjär och medverkade med teckningar i Målareförbundets 50-årsjubileumsskrift.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

KÄLLOR
Kerstin Pettersson: Herman Sandberg, fotograf (ingår i Kalmar län 1970–72) 
Kerstin Pettersson: Om vi skulle ta hit en fotograf? (ingår i Kalmar län 1976) 
Svenska Målareförbundets Avdelning 21 – Minnesskrift 1890–1940 (Kalmar, 1940)

TACK
till Ingrid Bruun, Kalmar, och till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Upplagd av kl. 1 kommentar:
Etiketter: , , ,

torsdag 31 oktober 2024

Tolv bra böcker jag läste i oktober 2024 – och lite nytt

Texterna under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok eller författare. OBS: ingen rangordning, böckerna räknas upp helt enkelt som det faller sig. 

Stefan Themerson:
Läsebok
Urval, översättning och kommentarer: Magnus Hedlund
(Rönnells antikvariats förlag, 2018)

Uwe Wittstock:
Marseille 1940 – Den tyska litteraturens flykt
Översättning: Jens Christian Brandt
(Nirstedt litteratur, 2024)
Originaltitel: Marseille 1940 – Die grosse Flucht der Literatur (2024) 

Thomas Blubacher:
Weimar unter Palmen – Pacific Palisades
Die Erfindung Hollywoods und das Erbe des Exils
(Piper Verlag, 2022) 

Gershom Scholem:
Walter Benjamin – Historien om en vänskap
Översättning: Christian Nilsson
(Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2023)
Originaltitel: Walter Benjamin – die Geschichte einer Freundschaft (1975)

Oliver Sacks:
Det inre ögat 
Översättning: Ingemar Karlsson
(Brombergs bokförlag, 2011)
Originaltitel: The mind's eye (2010)

Anna Williams:
Resa ut och komma hem – Axel Johanssons Amerika i brev och dagböcker 1913–1920
(Förlaget LaGun, 2024)
Se även:
• Loppisfyndet blev litteraturhistoria

Magnus Hedlund:
Bakom ljuset och andra noveller
(Albert Bonniers förlag, 1984)

Magnus Hedlund:
Snittet
(Albert Bonniers förlag, 1999)

Johannes Bobrowski: Litauisk melodi
Översättning: Estrid Tenggren
(Förlaget Näktergalen, 1986 – första utgåva 1970)
Originaltitel: Litauische Claviere (1966)

Ulrika Revenäs Strollo:
Velocitas
(Rönnells antikvariats förlag, 2021)

Thomas Tidholm:
Friluftsliv i strandområden och andra prosadikter
(Wahlström & Widstrand, 1991)

Salomon Schulman:
Jiddisch för dårar
(Bokförlaget Kaunitz-Olsson, 2024)


Senaste nykomlingarna i bokhyllan

Den här litteraturen är införskaffad den senaste veckan. Ida Börjels Omsorgslabyrinten lånade jag först på biblioteket, men insåg att jag var tvungen att ha konstant tillgång till.








• Sju bra böcker jag läste i april 2025
• Tolv bra böcker jag läste i mars 2025
• Tio bra böcker jag läste i februari 2025
 
Klas Palmqvist
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter:

Baronen har ett flott förflutet

Massor av margarin! På den här bilden från början av 1940-talet arbetar man vid den så kallade multiplexvalsen. Före andra världskrigets utbrott tillverkades drygt 6.000 ton margarin årligen i Kalmarfabriken. I mitten av 1950-talet var man uppe i mer än 17.000 ton per år.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

Att köpcentret Baronen håller till i en av Kalmars gamla livsmedelsindustrier känner kanske inte alla till som går dit för att handla. Under nästan 60 år tillverkades här tusentals ton margarin varje år. Som mest arbetade ungefär 220 personer i fabriken som spred sitt omisskännliga os över stan.

Trots ett otal om- och tillbyggnader går det fortfarande att se att den gamla margarinfabriken Svea utgör stommen till dagens köpcenter. Bilden är från 1933.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

Cocos & Margarin AB Svea drog igång tillverkningen 1906. I huset fanns då sedan några år en havregrynskvarn, men den flyttades till ångkvarnskomplexet. Margarinfabriken var en del av familjen Jeanssons industriimperium i Kalmar. Initiativtagare var Ragnar L Jeansson (1873–1942), en hetlevrad herre som inte drog sig för tuffa metoder mot såväl konkurrenter som fackföreningar.

När Arbetsgivareföreningen 1926 lockoutade 130.000 metallarbetare utestängde Jeansson ett antal anställda vid margarinfabriken med motiveringen att de tidigare varit metallarbetare. Tilltaget väckte en storm av kritik runt om i landet, men lockouten blev kortvarig och det hela rann ut i sanden.

Margarinmärket Tre Ess lanserades i mitten av 1920-talet av Zenith i Malmö, men sedan fabrikerna börjat samarbeta om försäljningen fanns det även i Kalmar. ”Smakar Som Smör” stod de tre essen för, men det var en slogan som förbjöds på 1930-talet. Margarinreklam fick inte använda ordet ”smör” hur som helst. 1956 togs namnet upp på nytt till det första svenska bordsmargarin som såldes förpackat i aluminiumfolie.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

1926 var också året som gjorde slut på de ständiga priskrigen. Zenith i Malmö, Fenix i Helsingborg, Pellerin i Göteborg, Svea i Kalmar och flera andra hade i åratal bekämpat varann med alla medel. 1913 hade Svea rent av gått omkull, men återuppstått direkt som Nya Margarin AB Svea.

Reklamkrig modell 1923. Annons riktad mot en ny produkt från Zenith och Pellerin.

Första världskriget klarade Kalmarfabriken till en början ganska bra eftersom man till skillnad från konkurrenterna hade ett eget raffinaderi. Men råvarutillförseln ströps och de sista krigsåren försökte man göra smörersättning av potatis.

Margarinmärket Runa lanserades 1925 och blev en försäljningssuccé.
Bild ur "Kokbok och rådgivare – Nya Margarin AB Svea, Kalmar" (1926)

1920-talet fortsatte med nya priskrig men 1926 gick fabrikerna samman i ett gemensamt försäljningsbolag, med udden riktad mot den alltmer konkurrenskraftiga kooperationen. Året därpå köpte holländska Unie NV – sedermera Unilever – in sig i Svea. Oljefabriken – nuvarande Byteatern – som var nära knuten till margarinfabriken las ner 1932. 100 personer förlorade jobbet.

Svea matolja producerades i den egna oljefabriken.
Bild ur "Kokbok och rådgivare – Nya Margarin AB Svea, Kalmar" (1926)

Oljefabriken drogs igång igen under andra världskriget (den las slutligen ner 1957). 1947 ombildades Svea till AB Liva Fabriker och på 50-talet ökade margarinproduktionen stadigt.

I början av 60-talet bestämde sig Unilever för att bygga en ny fabrik på Lidingö. Fabriken i Kalmar stängdes 1964 och gjordes snabbt om till varuhuset Kalmar Stormarknad, som i sin tur blev köpcentret Baronen 1977.

Men det är en annan historia.

Köpcentret Baronen på en bild från 2013.
Foto: Klas Palmqvist

FAKTA / Margarin
I mitten av 1800-talet var efterfrågan på smör mycket större än tillgången och priset var högt. På 1860-talet utlyste den franske kejsaren Napoleon III en tävling för att få fram en billig smörersättning. Kemisten Hippolyte Mège-Mouriès presenterade 1869 en produkt han kallade för ”margarin” efter det grekiska ordet för pärla, ”margaron”. Under det fransk-tyska kriget och belägringen av Paris 1870–71 fick margarinet sitt genombrott. I början användes bara animaliskt fett, talg och ister, som kärnades med skummjölk. Först under 1900-talets första årtionde kunde man raffinera vegetabiliskt fett så att det gick att använda till storskalig margarintillverkning.

Några av de anställda vid fabriken som de presenterades i jubileumsskriften "Margarinaktiebolaget Svea 1905–1955":

John Ottosson, chaufför, anställd 1924. Fackföreningens ordförande. 

Aina Nilsson, anställd 1924.

Per Follin, mejerist, anställd 1912.

Annie Johansson, kassörska, anställd 1924.

Torsten Andersson, anställd 1923.

F d maskinmästare Johan Sundberg, anställd 1906.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 9 november 2013

KÄLLOR
Jeansson-sagan, artikelserie av Rolf Ljung och Alf Olsson i Östra Småland den 13–18 november 1981
Kokbok och rådgivare, utgiven av Nya Margarin AB Svea Kalmar (Göteborg, 1926)
Margarinaktiebolaget Svea 1905–1955, jubileumsskrift under medverkan av Harald Lignell (Kalmar, 1955) 
Jeanssondynastin av Göran P D Adolfson (Kalmar, 1993) 

TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar Läns Museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

LÄNKAR till andra texter på bloggen:
• Gula Faran och vampyrernas kung
• Tippade nazisten i Stensökanalen
• När marzipanen kom från Kalmar

Pané var ytterligare ett av Sveas margarinmärken.
Upplagd av kl. 1 kommentar:
Etiketter: , , , , , ,

söndag 27 oktober 2024

Barnhuspojken som blev legendarisk redaktör på Östra Småland

Vilhelm Mauritz (1894–1966). Hatten med sitt ovanligt breda brätte var hans speciella signum ända från ungdomen.
Foto ur Klas Palmqvists samling

När Östra Småland började komma ut 1928 bestod redaktionen av chefredaktören Adolf Malmborg samt Vilhelm Mauritz. I sin bredbrättade hatt blev den sistnämnde snart blev en av Kalmars mest välkända profiler, inte minst uppskattad som kåsör under signaturen Akt Givarson. Som barn hade Vilhelm Mauritz avyttrats för en årlig ersättning av 60 kronor till ett par fattiga smålänningar som behövde pengarna till att betala skatten.

Den blivande författaren Vilhelm Moberg var redaktör i Alvesta för Nya Växjöbladet när han 1922 skickades till Emmaboda för att försöka förmå ortens företagare att annonsera i tidningen. Där råkade han stöta ihop Vilhelm Mauritz som då var anställd på ett kristallsliperi. Ett möte som slutade med att Mauritz blev tidningens korrespondent på orten, ända tills han 1928 sökte och fick arbete på den nystartade arbetartidningen Östra Småland i Kalmar.

Vilhelm Mauritz kom från Smedbäck i Nottebäck, nära Åseda i Kronobergs län. Men han var född 1894 i Jakobs församling i Stockholm av ”okända föräldrar”. Ett lätt ålderstiget torparpar hade införskaffat honom från Allmänna Barnhuset i huvudstaden – ett barnhem dit kvinnor i hopplösa omständigheter kunde lämna sina barn. Smålandstorparna behövde de 60 kronor man fick när man tog sig an ett fosterbarn för att ha råd att betala skatten.

Vilhelm Mauritz fotograferad på äldre dagar framför sitt barndomshem i Smedbäck utanför Åseda.
Foto ur Roland Classons samling

Den lille klene pojken, märkt av engelska sjukan, hade ändå hamnat i ett kärleksfullt hem, något han vittnar om i sin självbiografiska roman Föräldrar okända. Boken gavs ut 1962, året efter pensioneringen från Östra Småland, där han kommit att arbeta resten av sitt yrkesliv, de sista åren mest som kulturskribent och kåsör.

Demonstrationståg utanför Ljungbyholm den 8 september 1929. Mörekonflikten handlade om lantarbetarnas rätt att organisera sig fackligt och är en av de långvarigaste och bittraste arbetsmarknadsstriderna någonsin i Sverige. På stenmuren befinner sig Östra Smålands Vilhelm Mauritz, vars reportage från demonstrationen täckte flera sidor i tidningen.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Under uppväxten fick Vilhelm Mauritz av en tillfällighet kontakt med sin biologiske morbror, den norske skådespelaren Aksel Opsann. Han kunde berätta att Vilhelms mamma bott i Stockholm, men blivit sjuk och flyttat tillbaka till Oslo, där hon dött bara 28 år gammal. 

Vem som var hans far fick Vilhelm Mauritz aldrig veta.

Aksel Opsann (1872–1933), norsk skådespelare och morbror till Vilhelm Mauritz.
Foto: Oslo Museum (tack till Örjan Johansson)

Föräldrar okända blev en avsevärd framgång, fick fin kritik och gick som följetong i inte mindre än 15 tidningar. Bara honoraret från Vår kyrka var nästan lika stort som betalningen han fått från Diakonistyrelsens förlag för bokutgivningen.

Att Vilhelm Moberg var den stora förebilden för Vilhelm Mauritz är inte att ta miste på för den som läser hans romaner. Här handlar det om rejäl epik på småländsk dialekt.

Vilhelm Mauritz tre romaner, från vänster Föräldrar okända (1962), Brutna banor (1964) och Egna vägar (1966). Den sistnämnda är en på sitt sätt feministisk berättelse om en stark kvinna som tar sig fram ”i ständig opposition mot det vrånga i den fattiga omgivningen och mot mängden av manliga privilegier”, som det står i baksidestexten. Samtliga omslagsbilder är gjorda av Torsten Århult och böckerna utgivna av Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, föregångare till förlagen Verbum och Cordia.

Mauritz hade redan som ung skickat ett manus som byggde på hans egen uppväxt till ett bokförlag, men fått nobben med en uppmaning att försöka igen när han mognat mer. Ungefär 40 år senare var han definitivt mogen, men blev ändå refuserad två gånger till innan han fick napp hos Diakonistyrelsens bokförlag, som knappast gjort sig känt för experimentell eller modernistisk diktning.

– Tänk om jag debuterat tidigare. Då hade jag saknat den erfarenhet som jag nu har. Det skadar inte att ha en äldre människas perspektiv på tingen, förklarade han i en intervju i Barometern våren 1966.

Vilhelm Mauritz hade skaffat sig en gedigen bildning på egen hand, men även när han 1919 tillbringat ett år på Brunnsviks folkhögskola. I Kalmar var han i många år skolstyrelsens ordförande och kunde medverka till att ge nya generationer en mycket bättre skolgång än den han själv förunnats.

Vilhelm Mauritz avled den 4 augusti 1966, 71 år gammal.


Kuvertet med klipp om och bilder på Vilhelm Mauritz försvann för många år sedan ur Östra Smålands arkiv och lär nog aldrig återfinnas. Men i samband med redaktionens flytt från Amerikavägen i Kalmars norra förorter in till Kvarnholmen 2013, dök plötsligt den här teckningen upp. ”Akt Givarson”  står det – för så kallade sig Mauritz när han kåserade – ”sedd av Karl Roll -49”, en tecknare som åtminstone denna bloggs redaktör aldrig hört talas om. Den som vet mer om honom får gärna lämna en kommentar.
Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 15 november 2014

LÄNKAR:

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , ,

torsdag 24 oktober 2024

Den gamle husaren i Mönsterås

Exakt när och var bilden är tagen är svårt att säga. Men förmodligen i Kalmar och eftersom förre Östra Småland-medarbetaren Malle Karlsson, till höger, ser ut att ha varit sisådär tre år gammal bör den vara från ungefär 1956. Mannen han håller i handen, gamle husaren Axel Skog var född 1875 och alltså drygt 80 år när bilden togs. Visst är det en hisnande tanke att när husar Skog själv var i samma ålder som Malle på bilden, höll han kanske en människa som var född på 1700-talet i handen.
Stort tack till Malle Karlsson för bilden 

Axel Skog i Mönsterås kallades alltid för ”husar Skog”, trots att han bara varit husar några år runt sekelskiftet 1900 och ägnat sig åt mycket annat i livet – han var sjöman, lanthandlare, bonde, snickare och oöverträffad som flaggstångstillverkare. Men så fort han fick chansen drog han på sig sin gamla uniform.

Husar Skog hedrade alla evenemang av betydelse i Mönsterås-trakten med omnejd med sin närvaro. Särskilt den årliga hembygdsfesten i hemorten. Säker i sadeln, rak i ryggen och försedd med imponerande martialiska knävelborrar red han i 27 år i täten för festtåget genom köpingen. 

Det slutade han med 1958, fast inte för att han kände sig för gammal: 

– Men det finns ju inga hästar numera, konstaterade han i en intervju i Östra Småland i samband med sin 90-årsdag 1965.

– Om det fanns hästar, skulle Skog rida då?

– Javisst skulle jag det, fick reportern veta.

Axel Skog hade påbrå som hästkarl – hans morfar hade också tjänat som husar, fast på Karl XIV Johans tid. 

Skogs far var däremot smed och när sonen föddes 1875 verksam i Kvillemåla utanför Högsby. 

Innan pojken var året gammal flyttade familjen till Böle, nordväst om Rockneby. 

Redan när Axel var så liten att han måste stå på en pall för att nå upp till städet fick han hjälpa till i smedjan. Fadern arbetade emellanåt även med skogsarbete och som tio-åring gjorde Axel sina första dagsverken tillsammans med honom. 

Efter konfirmationen gick unge Smedberg – som han fortfarande hette i efternamn – till sjöss, men den 20 januari 1895 befann han sig för första gången på Smålands husarregementes övningsplats Ränneslätt utanför Eksjö. 

Det var nu han ändrade sitt efternamn till Skog. Varför kom han på äldre dagar inte ihåg, men han hade ju börjat tidigt med skogsarbete och senare i livet kom han att handla med skogsposter, virke och timmer.

Axel Skog trivdes i det militära. Han berättade gärna om hur man red till attack med dragna sablar vid övningarna på Ränneslätt. Men lönen var otillräcklig: 150 kronor om året motsvarar inte mer än drygt 10 000 kronor i dagens penningvärde. 25 dagar om året tillbringade han på Ränneslätt. Annars gjorde han skogsaffärer och arbetade som byggnadssnickare. 

1899 gifte han sig med Hilma Amanda Petersson och paret fick en dotter samma år. Men hustrun dog i samband med förlossningen och mindre än ett år senare var även den lilla flickan död.

Skog slutade som husar efter sju eller tio år – uppgifterna varierar. Men 1904 gifte han sig med Nanny Viktoria Sofia Svensson och köpte en skogsgård i Knivingaryd i Bäckebo socken. Gården arrenderades ut medan Skog i stället öppnade lanthandel i byn. 

I början av 1910-talet köpte han Kråkebäcks gård i Mönsterås och var lantbrukare tills han sålde gården 1927 och blev snickare i Mönsterås. Specialiteten var flaggstänger. I födelsedagsartikeln 1965 berättade han att minst 50 av alla flaggstänger som fanns i köpingen hade han tillverkat. Det var enkelt att känna igen dem:

– Alla som inte ser ut som en syl har jag gjort. Det finns knappt nån som kan göra en rejäl flaggstång numera. Det blir mest en syl rakt upp i vädret.

Efter 20 års barnlöst äktenskap blev Skog änkeman på nytt 1947. Efter ett par år gifte han om sig med Emy Johansson från Misterhult. Hon avled 1971 och Axel Skog blev änkeman för tredje gången.

Husar Skog till höger och kyrkoherde John-Erik Hellborg till vänster. Tyvärr finns inga uppgifter om när eller i vilket sammanhang bilden tagits. Kanske kan damen i mitten vara Skogs tredje hustru Emy (1891–1971).
Foto: Östra Småland

Makarna hade bott i Villa Karlsro vid Älgerumsvägen och Axel Skog bodde kvar där ytterligare ett par år. Hans hälsa var länge utmärkt och långt efter han passerat 90-årsstrecket kunde man se den gamle husaren ”praktiskt taget dagligen kuska omkring i köpingen på sin cykel, fullkomligt obesvärad av väder och vind”, som det stod i Östra Småland. Ofta gick färden till idrottsplatsen; Skog missade aldrig en hemmamatch för Mönsterås GIF, oavsett om det gällde fotboll eller bandy.

Jonny Nilsson i Mönsterås har forskat och skrivit om husar Skog – många uppgifter i den här texten är hämtade från honom – och han återger också vad Sven-Eric Nelsson berättat om hur Skog uppvaktades av musikkåren när han fyllde 90 år:

”På söndagsmorgonen den stora dagen samlades vi i hans trädgård och spelade några militärmarscher som hade varit hans musik. Vi blev senare inbjudna på kaffe med dopp och för den som så önskade, en konjak till kaffet. Gratulanterna strömmade till med prosten i spetsen för att hylla en av församlingens äldste. Det var dags för musikanterna att bryta upp och skaka hand med jubilaren, då han vände sig till en av kårens nykterister och sade:

– Ni skulle ju hatt en konjak te, du Pettsson, men prästen kom och förstörde alltihop!”.

När han fyllt 98 började Axel Skog känna sig lite skröplig och sålde huset och flyttade till äldreboendet Åshaga. Han avled i oktober 1973. 

Husar Skog ligger begravd på Mönsterås gamla kyrkogård.

Intervju med Axel Skog. Det saknas notering om vem det är som håller i mikrofonen. Kanske är det den legendariske radiomannen Bertil Perrolf  (1917–2004) som håller på att sända ”Skivor till kaffet” och låter den färgstarke Mönsteråsprofilen komma till tals.
Foto: Östra Småland

Smålands husarregemente

En husar är en lätt kavallerist, beväpnad med sabel, pistol och karbin, ibland med lätt lans.

Smålands Husarregemente K4 i Eksjö las ner 1927. Förbandet räknade sina anor ända tillbaka till 1543 och hette från 1634 Smålands och Ölands ryttare. I samband med indelningsverkets införande 1684 ändrades namnet till Smålands kavalleriregemente. 1686 började man öva på Ränneslätt, vilket man fortsatte med ända till nedläggningen 1927. Namnet på förbandet skiftade men 1822 fick det sin slutgiltiga benämning Smålands husarregemente. 

Dess siste chef var greve Gilbert Hamilton, mest känd för tobaksblandningen som bär hans namn. Redan året därpå var han med om att ta initiativet föreningen Smålands Husarer som fortfarande är verksam i högsta grad. Till exempel gav man 2014 ut en ny och utökad upplaga av den imponerande boken Kungl. Smålands Husarregementes historia.

Om tobaksgreven Gilbert Hamilton (1869–1947) och hans lika dumma som oemotståndliga memoarer – omdömet fällt av den legendariske DN-signaturen Jolo – kan man läsa lite mer i blogginlägget Greve Hamilton – helt rökt. 

Själva ordet husar är ungerskt. Troligen kommer det av húsz som betyder 20; så många hushåll utrustade en kavallerist. På ungerska heter det huszár, men eftersom bokstavskombinationen sz på detta språk uttalas som svenskans s (på ungerska ska bokstaven s däremot uttalas som vårt sje-ljud) är husar ett av mycket få ord som fungerar lika bra på svenska som ungerska. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 27 februari 2016

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland den 6 mars 1965 och den 11 oktober 1973
Jonny Nilsson: Husar Skog - en originell personlighet i Mönsterås på 1900-talet (2013)  
Föreningen Smålands Husarer

STORT TACK 
till Malle Karlsson och Conny Lindell

Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)