Svenska språket – ett känsligt och exakt instrument

Per Erik Wahlund (1923–2009) berättade med samma språkliga mästerskap om såväl medeltida mathållning, guldhamstrar och finländsk konfekt som om konsten att plantera om enbuskar. För att nu nämna bara en bråkdel av denne lärde och underhållande skriftställares repertoar.

Ibland påstås det att svenskan är ett fattigt språk och att det därför är nödvändigt att skriva akademiska uppsatser eller hålla föreläsningar på engelska.

Visst, rent kvantitativt har ju engelskan säkert många fler ord. Men det är knappast avgörande för språkets funktion som kommunikationsmedel eller konstnärligt redskap.

Per Erik Wahlund var essäist, teaterkritiker i Svenska Dagbladet och en ytterst kvalificerad översättare, främst från engelska och tyska men även från flera andra språk. Trots sin närmast demonstrativt borgerliga livshållning översatte han exempelvis vänsterdramatikern Bertolt Brechts pjäser med stort engagemang.

Tack vare Wahlund finns också ett antal engelska klassiker suveränt överförda till svenska.

Det gäller särskilt den fullständiga – och allt annat än barnanpassade – versionen av Swifts Gullivers resor samt Pestens år av Daniel Defoe, annars mest känd som Robinsons Crusoes författare. Där görs 1600-talets London sällsamt levande mitt i skildringen av den fruktansvärda farsotens framfart.

Per Erik Wahlunds mästerliga svenska version av Daniel Defoes Pestens år gavs ut 1983.

Själv skrev Wahlund så här i essän Översättandets estetik:

”Vårt förkättrade modersmål är enligt min mening ett utomordentligt känsligt och exakt instrument. Under de cirka trettiofem år jag vid sidan av andra litterära aktiviteter ägnat mig åt översättningsarbete har det aldrig föresvävat mig att det språk jag översatt till vore ett torftigare, ovigare eller mindre elastiskt medium än de språk jag översatt från. I fråga om klarhet och pregnans, lätthet och behag, synonymrikedom och musikalitet, giftighet och förstucket diableri kan svenskan mäta sig med vilket världsspråk som helst och överträffar vida vad denna smågriniga och självstympade nation egentligen förtjänar.”

(Ur Förbindelser, utgiven av Bonniers 1984)

Man kan kanske tillägga att svenskan också har en högt utvecklad känsla för ordföljder och – inte minst – en formidabel förmåga att smidigt skapa nya sammansättningar på ett sätt som många andra språk inte är i närheten av.

Fast jag håller ju inte riktigt med om att nationen skulle vara fullt så grinig och självstympad som den gamle stilsäkre bitvargen hävdar; han kunde minsann vara nog så grinig själv. Något citatet ju också vittnar om...

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 6 augusti 2012

Per Erik Wahlund gav ut många böcker, bland annat den fina lilla skriften Översättarens fröjder och bekymmer – Reflexioner och memoarer (Sällskapet Bokvännerna, 1970)

Se även:
• Kalmarpresidentens 25 barn och 4.000 ordspråk

Miss Korts och världsrekord i ölhävning

Ann-Kristin Ramström från Kalmar iförd sin vinnande utstyrsel och bandet som visar att hon utsetts till Miss Korts 1971.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Våren 1971 utsågs 19-åriga Ann-Kristin Ramström från Kalmar till Miss Korts i en av alla dessa befängda utseendetävlingar som florerade i slutet av 60- och början av 70-talet. Den här gången handlade det om vem som bäst kunde bära upp de korta benkläder som då var högsta mode för unga damer. 

Tävlingen avgjordes på restaurangen Teaterkällaren i Kalmar och arrangerades av teknologerna vid Lunds universitet. Juryn bestod av såväl manliga som – faktiskt – kvinnliga teknologer och ”hade ett mycket svårt val och fick sammanträda fram till midnatt innan man kunde enas”, meddelade Östra Småland.

I november samma år rapporterade tidningen att Miss Korts varit hedersgäst när lundateknologerna på sin skånska hemmaplan arrangerade Europamästerskapet i ölhävning. Tävlingen övervakades av professor L Gunnar Lindh, författare till världens första ölhävningskompendium, och hans kollega Sven Gabriel Bergström. Ett 30-tal törstiga deltagare från elva nationer ställde upp.

Efter en uppvärmning med sex flaskor öl på vardera 45 centiliter satte Luc Parmentier från Belgien nytt världsrekord när han klämde i sig innehållet i en flaska på tiden 3,9 sekunder och utropades till Europamästare av Ann-Kristin Ramström, som skötte om segerceremonin.

© Klas Palmqvist
Texten var införd i Östra Småland den 3 januari 2018

Se även:

• Tio tjejer som ville bli Länets skolflicka

• Tjejerna som ville åka till London

• Floyd fick en puss i sporthallen och Ali somnade på Stadshotellet

Familjen Mann – en ypperlig såpopera

Tilmann Lahme:
Familjen Mann
Översättning: Linda Östergaard
(Albert Bonniers förlag, 2017)
Originaltitel: Die Manns (2015)

Ingen familj har varit lika kulturellt världsberömd som den tyska författarfamiljen Mann. Samtidigt var den så dysfunktionell att den kunde utgöra ett ypperligt underlag till en såpopera. Späckad med så mycket äregirighet, avundsjuka, förljugenhet, bitterhet, droger, sex och pengar, att det i princip räcker till hur många avsnitt som helst.

Thomas Mann (1875–1955) fick Nobelpriset i litteratur 1929. Då var han sedan länge en institution, ja, själva sinnebilden av den tyske författaren. Något som bara förstärktes under exilåren under nazitiden då han framstod som ”det andra Tyskland”.

Om honom och hans familj – hustrun Katja, som närmast kan betecknas som verkställande direktör i familjeföretaget Thomas Mann – och deras sex barn: Erika, Klaus, Golo, Monika, Elisabeth och Michael har Tilmann Lahme skrivit en bok som inte i första hand handlar om litteraturen eller Hitlermotståndet utan om familjemedlemmarnas relationer till varandra. Det är en familjekrönika som på mer än ett sätt anknyter till Thomas Manns genombrottsroman Buddenbrooks.

Erika kom så småningom att ärva moderns roll, men dessförinnan hade hon tillsammans med brodern Klaus gjort sitt bästa för att på alla upptänkliga sätt göra slut på pappas pengar. De båda blev superkändisar, mest för sin uppseendeväckande livsstil, men även för sina dramatiska och litterära ambitioner.

Golo var allvarligare, inbunden och kantigare och hade till en början svårt att acceptera sin egen homosexualitet, detta till skillnad från sina mer hämningslösa äldre syskon. Han blev en respekterad historiker och den klart mest sansade i familjen; hans kanske oväntat stora roll i boken förklaras nog delvis av att Tilmann Lahme tidigare skrivit en avhandling om honom.

Monika hade litterära ambitioner men betraktades som tröttsam och obegåvad och blev den övriga familjens hackkyckling – föräldrarna gjorde inte precis någon hemlighet av vilka av barnen som var deras favoriter. Man kallade sig själva för ”den fantastiska familjen” och i en sådan kan förstås bara finnas plats för extraordinär begåvning. 

Elisabeth kom efter en ytterst slirig levnadsbana att bli havsmiljöexpert medan yngste sonen Michael, efter att äntligen verkat få ordning på sin tillvaro, lyckades totalkvadda en hyfsad musikerkarriär.

Hitlers maktövertagande tvingade familjemedlemmarna i exil, i Thomas Manns fall till Kalifornien. Klaus och Erika försökte på olika sätt organisera det intellektuella motståndet mot nazismen och spred sina texter över världen. I Östra Småland publicerades till exempel strax före krigsutbrottet flera av Erika Manns texter, bland annat ett utdrag ur boken Tio miljoner barn om hur unga kvinnor hade det i Hitlers rike (Östra Småland den 28 maj 1939).

Klaus Mann konstaterade i sin dagbok redan 1936 att man i framtiden skulle komma att skriva böcker om hela denna egendomliga familj, inte bara dess enskilda medlemmar. Det är precis vad Tilmann Lahme gjort – men givetvis är det ändå Thomas Mann som står i centrum. 

En tragisk, spännande, rolig – jodå – och oemotståndlig krönika. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 3 januari 2018

Thomas Mann:
"Skillnaden mellan en skriftställare och en normal människa är att skriftställaren har svårare att uttrycka sig"

Se även:
• Ebba Witt-Brattström fyra gånger om
Där kan man under mellanrubriken "Witt-Brattström på mördande gott humör" läsa om en av Thomas Manns noveller, som bjuder på ett överraskande samband med Ebba Witt-Brattströms egen släkthistoria.

Vansinnesfärd i åtta år – Den svenska fotbollens 14 aristokrater

1981 års svenska cupmästare med Gustaf VI Adolfs pokal framför sig. Bakre raden från vänster: Tommy Fägerström (massör), Ulf Nordenhem, Thomas Ström, Jan-Åke Lundberg, Peter Rydasp, Thomas Sunesson och Mikael Marko. Mellersta raden från vänster: Kjell Nyberg (manager), Lars Hasselgren (fotbollssektionens ordförande), Alf Nilsson, Johny Erlandsson, Peter Danielsson I, Tony Persson, Benno Magnusson, Bo Falk (tränare) och Per Löwstedt (ordförande). Främre raden från vänster: Mikael Larsson, Nanne Bergstrand, Tommy Berggren, Leif Friberg, Hans Gustavsson, Peter Danielsson II, Mats Gunnarsson och Göran Persson.
Foto: Kalmar FF

Att följa Kalmar FF på 1980-talet var som att sitta i en skenande berg- och dalbanevagn. Utan säkerhetsbälte. Var det inte kval tre gånger om, så var det dubbla cuptitlar; var det inte allsvenska medaljer och europeiskt cupspel, så var det fritt fall genom seriesystemet. Det var sannerligen inte lätt att hänga med i svängarna i denna vansinnesfärd som höll på i åtta år och som det tog föreningen ännu längre tid att hämta sig efter.

1981 erövrade KFF sin första nationella titel någonsin genom att vinna Svenska cupen. Samma år lyckades man med knapp nöd hålla sig kvar i Allsvenskan efter en kvalrysare mot IFK Eskilstuna. Året därpå halkade man ur högsta serien på det oväntade bananskalet Gefle, som då inte synts till i högsta serien på nästan 50 år. Ytterligare ett år senare vann KFF Division II Södra – näst högsta serien – och lyckades kvala sig upp igen efter en i bara alltför bokstavlig bemärkelse våldsam kvaldramatik mot Djurgården.

Och plötsligt 1985 ståtade KFF så med två allsvenska skyttekungar på en gång – Peter Karlsson och Billy Lansdowne delade titeln med Örgrytes Sören Börjesson – och tog emot stora silvermedaljerna efter att ha blivit tvåa i serien, föreningens bästa slutplacering i det svenska seriesystemet dittills. 

Billy Lansdowne, till vänster, och Peter Karlsson gjorde tio mål vardera för Kalmar FF 1985. På den tiden omfattade seriespelet bara 22 matcher mot 30 i dag.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Direkt därpå följde degradering två år i rad, först ur Allsvenskan, sedan ur Söderettan, som näst högsta serien hunnit döpas om till. Fast samtidigt passade man på att vinna ännu en cupfinal… 

Bara lite drygt två och ett halvt år efter att ha erövrat stora silvret och mindre än ett år efter att ha vunnit cupen för andra gången, återfanns Kalmar FF i maj 1988 på sjunde plats nere på tredje serienivån, efter Ramlösa BoIS som dessutom hade en match tillgodo på KFF… Så illa till hade laget inte legat på 46 år, inte sedan säsongen 1941/42. Då slutade KFF sexa i dåvarande Division III Sydöstra norra. Före sig hade man gäng som Målilla GoIF och Hvetlanda GIF och på samma poäng återfanns Klavreströms IF.

Den hiskliga serietabellen efter fyra omgångar av Division II Södra (tredje serienivån) 1988.

Under tiden hade ekonomin naturligtvis totalhavererat, bankrutten hotade runt hörnet och på avlöningslistan stod två tränare som fått sparken. Nyförvärven som skulle ta upp laget till anständiga nivåer igen fungerade med något enda undantag – målvakten Kjell Johansson – inte alls. Ledarna hade tagit till flykten eller bytts ut. Ordförandeklubban påminde mest om en hal tvål; tre man hann inneha posten innan 1988 var slut. Kaoset var näst intill fullständigt.

KFF-kassören Bosse Långberg visar upp föreningens samlade tillgångar.
Foto: Åke Håkansson

Efter förlusten borta mot Värnamo i fjärde omgången tog gamle försvarskämpen Börje Axelsson över som tränare. Därmed garanterades stenhårt jobb och full satsning. Börje lyckades få styrsel på laget och inför sista omgången toppade KFF serien, en poäng före Lunds BK. Seger i bortamatchen mot Jönköpings Södra och avancemanget till näst högsta serien skulle vara klart.

Börje Axelsson har gjort många storartade insatser för Kalmar FF, såväl på som vid sidan av planen. 2014 sattes hans porträtt upp på KFF:s Wall of Fame på Guldfågeln Arena.
Bild: Pelle Friberg

Inför matchen pratade Östra Småland med J-Södras danske tränare Max Møller, med flerårigt förflutet som framstående målvakt i Nybro IF:

– Kalmar och fotboll kommer jag alltid att förknippa med Kalmar FF. Visserligen är Kalmar AIK ett bra gäng men det är ändå FF som har publiken och kulturen med sig. Vinner de, vilket jag tror att de gör, tar de ju steget upp i ettan och sedan kan de fortsätta upp i allsvenskan där jag tycker att Kalmar FF hör hemma.

Leif ”Peps” Persson lossade på KFF-knutarna när han efter en halvtimme nickade in matchens första mål på Stadsparksvallen.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Møller försäkrade förstås J-Södra inte skulle lägga sig, trots att de inte hade något att spela för. Det gjorde de inte heller, men KFF var helt enkelt för bra och vann, trots en till en början påfallande nervositet, tämligen enkelt med 0–5 och tog därmed de första stapplande stegen på vägen tillbaka till eliten.

Billy Lansdowne signalerar för ett av sina båda mål på Stadsparksvallen i sista omgången av Södertvåan 1988. KFF besegrade J-Södra med 5–0 och tog sig upp i Söderettan igen. Det här var Billys sista match för Kalmar FF. I bakgrunden klappar Dennis Nilsson om Leif ”Peps” Persson, även han tvåmålsskytt. Och till höger tar Johny Erlandsson några av sina sista löpsteg som KFF-spelare.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Fast det skulle alltså ändå dröja mer än tio år till – och ytterligare en sejour på tredje serienivån 1997 – innan KFF var tillbaka ”där man hörde hemma”. Efter serieseger utan en enda förlust 1997 vann KFF av bara farten Söderettan året därpå, då under nye tränaren Nanne Bergstrand. Tolv år efter det allsvenska uttåget 1986 hade Kalmar FF ännu en gång kvalificerat sig för allsvenskt spel. Något som många – däribland undertecknad – var fullkomligt övertygade om aldrig skulle vara möjligt igen. 

Sedan dess har KFF spelat 23 allsvenska säsonger, varav de 21 senaste i svit. KFF har under den tiden vunnit SM-guld och dessutom spelat tre cupfinaler (cupmästare 2007). Alldeles ofattbart bra. Särskilt för den som upplevde det kaos 80-talets alla katastrofer förde med sig och som satte sina spår i verksamheten i åratal framöver. 

Vändpunkten kom alltså på Stadsparksvallen i Jönköping en grå oktoberlördag 1988. Äntligen började berg- och dalbanefärden anta kontrollerade former, även om det skulle gå både upp och ner många gånger framöver också, inte minst åren runt millennieskiftet. Men sådant är nu en gång fotbollslivet för alla oss som håller på riktiga fotbollslag och inte på internationella storkoncerner.

© Klas Palmqvist

MATCHFAKTA
Stadsparksvallen lördagen den 15 oktober 1988
Division 2 Södra, omgång 26
Jönköpings Södra IF – Kalmar FF 0–5 (0–2)
0–1 Leif Persson (30)
0–2 Lars Pleijel (41)
0–3 Billy Lansdowne (54)
0–4 Billy Lansdowne (56)
0–5 Leif Persson (70)
Publik: 588 (varav åtminstone drygt 400 från Kalmar)
Domare: Roger Nolberg, Kode
KFF: Kjell Johansson (mv), Håkan Jägerbrink, Niklas Friman, Magnus Arvidsson, Dennis Nilsson, Johny Erlandsson, Per-Ola Johansson, Stefan Landberg, Leif Persson, Billy Lansdowne, Lars Pleijel – Torbjörn Arvidsson, Stefan Alexandersson Tränare: Börje Axelsson

En synnerligen nöjd Johny Erlandsson intervjuas i radio samtidigt som han njuter segerns frukter efter 5–0-segern mot J-Södra. KFF-legendaren satte härmed punkt för den fantastiska rödvita karriär han inlett 16 år tidigare, med en testmatch på Fredriksskans mot ett lag från Idrottsplutonen på I11 i Växjö. Sedan den 15 oktober 1988 har ingen annan KFF-spelare burit Johnys tröjnummer 15 och kommer heller aldrig att göra det.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Den svenska fotbollens 14 aristokrater

Sedan det nationella seriesystemets införande på 1920-talet är det bara 14 lag som aldrig spelat i någon distriktsserie utan alltid hållit sig på de tre översta serienivåerna.

Beryktad supporter – närmare bestämt undertecknads bror Hans – till ett av Sveriges 14 ständiga elitlag. Här fångad i en öm stund med Lennart Johanssons pokal.

Inom parentes placeringen i allsvenska maratontabellen efter 2024 års säsong): 

AIK (3)
Degerfors IF (17)
Djurgårdens IF (6)
IF Elfsborg (5)
Gais (12)
IFK Göteborg (2)
Halmstads BK (9)
Helsingborgs IF (7)
Kalmar FF (13)
Landskrona BoIS (15)
Malmö FF (1)
IFK Norrköping (4)
Örebro SK (11)
Örgryte IS (10)

Tre av de 14 lagen har aldrig vunnit SM-guld: Degerfors IF, Landskrona BoIS och Örebro SK.

I nästa års allsvenska serie – den 101:a sedan starten 1924/25 – medverkar sex lag som inte finns med bland de 14 ”ständiga” elitgängen: BK Häcken, Mjällby AIF, IK Sirius, IF Brommapojkarna, IFK Värnamo och Östers IF.

Av de 16 lag som ligger överst i maratontabellen är det bara två som förekommit i distriktsserier (fjärde serienivån och lägre): Hammarby IF (åtta i maratontabellen) och Östers IF (plats 14 i maratontabellen).

Samtliga lag som vunnit allsvenskan återfinns i maratontabellens topp-16, med två undantag: Åtvidabergs FF (plats 18) och IK Sleipner (plats 23). 

Maratontabellen till och med 2023 omfattar 67 lag.

© Klas Palmqvist

Maskerad på fritidsgården

Funkabo fritidsgård i Kalmar den 29 mars 1972. Som vanligt massor av barn och ungdomar på plats. Den här kvällen utklädda. Någon kanske känner igen sig ändå, så här mer än ett halvsekel senare.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När Funkabo fritidsgård öppnades i oktober 1971 fanns det de som var övertygade om att de bruna manchesterfåtöljerna i mysrummet snart skulle vara sönderskurna. Så blev det förstås inte alls.

Östra Smålands reporter Bonny Kilefors besökte gården en maskeradkväll i slutet av mars året därpå och konstaterade att möblerna var lika fina som vid invigningen.

– Detta trots att vi hade 21.000 besök i höstas och haft minst lika många hittills i vår, berättade Bengt ”Bobban” Nilsson som var fritidsgårdens föreståndare.

300 ungdomar fanns på plats när Funkabo fritidsgård invigdes hösten 1971. Originalbildtexten löd: ”Kommunalrådet Ingvar Gustafsson var som nybörjare lite undrande när han trådde invigningsshaken tillsammans med Ann-Helen Franzén, Kerstin Svensson och gårdens föreståndare Bengt Nilsson”. Ordet ”rekordkort” i rubriken syftade på att invigningstalen var över på tio minuter.
Klipp ur Östra Småland för den 20 oktober 1971

Sveriges första kommunala fritidsgård öppnade i Göteborg redan 1936. Fast då hette det ungdomsgård, liksom när Kalmar fick sin första på 1960-talet. Den var inrymd i Gasverksvillan på Södra vägen och kompletterades några år senare med Alabastern i Oxhagen, som låg i samma fastighet där Röda Korsets second hand-butik Kupan sedan hållit till i många år.

Alabasterns lokaler var trånga och bestod bara av två rum och när man 1971 satsade på att bygga en stor barack i anslutning till Funkaboskolan stängde man gården i Oxhagen.

I samma veva blev det ett riktigt arbete att vara fritidsledare. Tidigare hade det setts som en ideell syssla och ersättningen var därefter. Men sedan personalen gått med i facket såg Kommunal till att de anställda i alla fall fick något sånär anständigt betalt.

Funkabo fritidsgård blev en succé direkt och ungdomarna kom i mängder. Gården öppnade redan klockan tio på förmiddagen och på håltimmar och lunchraster sökte sig eleverna dit. Efter skolans slut kom de tillbaka och många var kvar tills man stängde vid tiotiden på kvällen. De yngre fick dock inte stanna längre än till åtta.

– Det finns 10.000 invånare i stadsdelarna häromkring. Cirka 1.000 av dem är ungdomar i ”gårdens ålder”, det vill säga mellan 10 och 17 år, upplyste ungdomskonsulent Allan Gunnarsson om.

Allan Gunnarsson, Kalmar kommuns ungdomskonsulent.
Foto: Östra Småland

De flesta gick dit för att träffa kompisar, spela flipper och pingis, köra racerbilssimulator, testa nymodigheten innebandy, spela sällskapsspel eller hobbypyssla och tillverka grejer i plast och mosaik till gårdens vårmarknad. Man kunde också låna gitarrer och gården fick snart flera egna ”husband”. Lokale gitarrhjälten Bosse Wilson var till exempel en flitigt förekommande gäst.

På fredagskvällarna var det Diskotek Asterix för de äldre, ibland med professionella discjockeys, och på lördagseftermiddagarna var det Diskotek Obelix för de mindre.

För flickorna fanns Evaklubben. Där hade man en nyinköpt symaskin. Men det var inte för att cementera könsrollerna som man ordnat en egen klubb åt tjejerna, tvärtom. Killarna tog plats och bredde ut sig men här fick tjejerna själva vara i centrum.

I mitten av 70-talet kom också en turnéversion av Stockholms Stadsteaters legendariska Jösses flickor till fritidsgården; Suzanne Ostens och Margareta Garpes musikal om kvinnorörelsens historia med klassiska sånger som Befrielsen är nära.

Kända artister dök upp lite då och då. Trubadurerna Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm kom till exempel på oannonserat besök en dag med påföljd att det blev tomt i lektionssalarna och lärarna fick gå och hämta sina elever på fritidsgården.

Ungdomskonsulent Gunnarsson var mycket nöjd:

– Problemen som fanns härute bland bostadsområdena har flyttats hit, neutraliserats och kanaliserats in på vägar som gynnar både äldre och yngre i längden.

För många ungdomar i Funkabo och Berga blev fritidsgården också en tillflykt undan jobbiga hemförhållanden. Personalen där var ofta de enda vuxna de vågade anförtro sig åt.

Några av maskeradgästerna på Funkabo Fritidsgård i mars 1972.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När detta skrevs 2014 hade Funkabo fortfarande en fritidsgård. Men inte i samma lokaler som på 1970-talet. En del av det platta taket på baracken höll en vinter inte för snömassorna utan rasade in. Av fritidsgården från 1971 finns inget kvar i dag.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 26 april 2014

Elva bra böcker jag läste i december 2024

Texterna under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok eller författare. OBS: ingen rangordning, böckerna räknas upp i den ordning jag råkat läsa dem.  

Italo Svevo, född 1861 i Trieste, död i Motta di Livenza 1928.

Italo Svevo:
Zenos bekännelser
Översättning: Åsa Styrman [Österman]
(Atlantis, 1994)
Originaltitel: La coszienza di Zeno (1923)
Ytterligare bekännelser
Översättning: Johan Bornebusch
(Atlantis, 1994)
Originaltitel: Continuazioni (1928)

Ilma Rakusa, född 1946 i Rimavská Sobota.
Foto: Kritzolina/Wikimedia Commons

Ilma Rakusa:
Vidare vatten – Minnespassager
Översättning: Birgitta W Augustsson
(Rámus, 2015)
Originaltitel: Mehr Meer – Erinnerungspassagen (2009)

James Joyce, född 1882 i Dublin, död i Zürich 1941.

Italo Svevo:
James Joyce
Översättning: Ingvar Björkeson
(Ellerströms, 1986)
Texten är ett föredrag som hölls i Milano 1927 och som publicerades första gången i tidskriften Il Convegno 1937

Anne Carson, född 1950 i Toronto.

Anne Carson:
Kort sagt
Översättning: Mara Lee
(Ellerströms, 2017)
Originaltitel: Short Talks (1992)

 

Hans-Uno Bengtsson, född 1953 i Lilla Tjärby, Laholms kommun, död i Lund 2007.

Hans-Uno Bengtsson:
E6:ans fysiologi och andra essäer
(Ellerströms, 2009)

Edward Lear, född 1812 i Holloway, Islington, London, död 1888 i San Remo.

Edward Lear:
Med skönhetens ärtgröna båt – Nonsensdikter
Urval: Jonas Ellerström
Översättning: Isabella Nilsson och Malte Persson
(Ellerströms, 2018)

Valeria Luiselli, född 1983 i Mexico City.

Valeria Luiselli:
Historien om mina tänder
Översättning: Annakarin Thorburn
(Rámus, 2018)
Originaltitel: La historia de mis dientes (2013)

Till höger Klas Gustafson, född 1950, här tillsammans med Gösta Ekman (1939–2017) som han förstås också skrivit en högst läsvärd bok om.
Foto: Eva Lindblad/Ejeby Förlag

Klas Gustafson:
Vad jag inte visste om att skriva biografi
(Ejeby Förlag, 2024)

Sarah Kirsch, född 1935 i Limlingerode, död 2013 i Heide.

Sarah Kirsch:
Glashussplitter
Urval och tolkning: Lasse Söderberg och Irmgard Pingel
(Ellerströms, 1989)

Kim Hyesoon, född 1955 i Uljin.
Foto: Nina Graafland/20tal Bok

Kim Hyesoon:
Autobiografi av död
(20tal Bok, 2022)
Tolkning av Jennifer Hayashida och Andjeas Ejiksson (jo, han skriver sitt namn så) som utgått från översättningen av Don Mee Choi till engelska från koreanska)
Originaltitel: 죽음의 자서전 (2016)

Georg Trakl, född 1887 i Salzburg, död i Krakow 1914.

Georg Trakl:
Bävande under höstliga stjärnor
Tolkning och urval: Camilla Hammarström
(Bokförlaget Lejd, 2022)