onsdag 6 november 2024

Göte höll i gång KFF-publiken i fyra decennier

Göte Petersson i högform 1988. Trots att KFF det året befann sig på tredje serienivån och publiken ofta var minimal fortsatte Göte att göra vad han kunde för att skapa god stämning på Fredriksskans.
 Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

I många, många år var kommunalarbetaren Göte Petersson på parkförvaltningen en av Kalmars mest välkända personer. Få har haft lika stor publik som han. Varje år framträdde han offentligt minst ett dussin gånger och fick tusentals människor att klappa i händerna och ropa så det dånade över stora delar av centrala Kalmar. 
Göte var under nästan 40 säsonger hejaklacksledare när Kalmar FF spelade på Fredriksskans.

Vid en hemmamatch alldeles i början av 70-talet, när Göte fortfarande jobbade på varvet, befann han sig på norra läktaren tillsammans med en kompis. Stämningen var obefintlig och kompisen tyckte att Göte borde gå ner på löparbanan och försöka sätta fart på publiken. Sagt och gjort. 

Kanske var han på sätt och vis en anakronism redan då. Samtidigt som Kalmar FF under tränaren ”Laban” Arnesson försökte spela modernare fotboll än något annat lag i landet, kom Göte som en uppenbarelse från 50-talet med sitt ”Heja Kalmars röda bröder, spela nu så kulan glöder!”.

I oktober 1975 startade Frimurarehotellet den första FF-puben. Hotel Witt drog i gång sin först ett halvår senare. Knästående Kenneth Johansson (till vänster) och Göte. Bakom dem står Åke Ekstam och Anders Lind.
Foto: Östra Småland

Det gick bättre och bättre för KFF, publiken strömmade till och Göte bytte vardagskavajen mot rödvit utstyrsel – inklusive de legendariska brallorna som hade ett vitt och ett rött ben med ”GÖTE” i stora bokstäver på ena låret och ”KFF” på det andra. Han utrustade sig med megafon och fick några kollegor, framför allt Kenneth Johansson, som representerade en yngre generation och var helt i takt med tiden, dessutom slängd i käften och försedd med ett smittande gott humör. 

Göte skymtar till vänster bakom målvakten Tony Ström i vimlet efter 2–1-segern i seriepremiären på Landskrona IP i den allsvenska comebacken 1976, KFF:s första vinst i högsta serien på mer än 20 år.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Kalmar FF gick upp i Allsvenskan, tog medaljer och skördade framgångar som aldrig förr. Men så småningom blev det fotbollsvardag igen, med spel på andra och till och med tredje serienivån. Göte var åter ensam på löparbanan. Nog fanns det något av trägen kommunalarbetare över honom även när han traskade sina rundor på Fredriksskans.

Allsvenskt kval hemma mot IFK Eskilstuna 1981 och Göte jobbar stenhårt för att få i gång publiken. Det gick bra även på planen, KFF vann med 2–0 och lyckades få 2–2 i returen på bortaplan. Det räckte för att hänga kvar.
Foto: Harry Jonsson/Östra Småland

Om inte förr så stod vidden av Götes kändisskap klar när han i juni 1988 såg sig nödgad att dementera ryktena om att han skulle ha hängt sig eller hoppat från Ölandsbron – ja, det lär faktiskt ha funnits folk som hävdade att han gjort bådadera, hur det nu skulle kunnat gå till.

Göte konstaterade att alltihop var precis lika dumt som det lät:
– Jag förstår inte hur sådana här rykten kan sätta fart. Inte har jag tagit livet av mig och inte tänker jag göra det heller, försäkrade han när han träffade Östra Smålands reporter Gunilla Håkansson.

Bakgrunden till pratet kunde möjligen vara att Göte förstås känt sig deppig sedan hans far gått bort, och inte synts till lika mycket ute bland folk som annars. Han hade också varit tvungen att låta avliva sin hund och de uteblivna rastningspromenaderna spädde tydligen på ryktesspridningen.

– Det är väldigt obehagligt att hela tiden möta människor som undrar om det verkligen är jag eller en vålnad, beklagade han sig.
– Men än lever gubben och tänker hjälpa till att heja fram Kalmar FF ett bra tag till!!

Och visst gjorde han det. 

Året är 1982 och Kalmar FF har just förlorat returmötet i kvalet mot Gefle och åkt ur Allsvenskan, trots att Göte Petersson gett allt i 90 minuter. Men säsongen därpå var han tillbaka med handklappningar, megafon och ”Heja Kalmars röda bröder”. En av KFF:s största profiler genom tiderna, trots att han hela tiden befann sig vid sidan av planen.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Fredriksskans gamla träläktare revs efterhand och ersattes av betongklossar. Kolstybben på löparbanorna byttes ut mot modernare underlag. Inte heller Göte var sig riktigt lik. Han gick strävsamt sina varv runt planen, med åren allt långsammare sedan han drabbats av sjukdom och blivit förtidspensionerad. Biverkningar av medicineringen gjorde talet sluddrigare och han hade svårt att stänga munnen. Folk trodde att han var berusad och det for han illa av.  

– En del tycker att jag skämmer ut mig, berättade Göte när Ronald Rosengren intervjuade honom i Östra Småland 2007.

Göte laddar i sin speciella FF-hörna hemma i lägenheten inför matchen i Halmstad 2008, som skulle avgöra om KFF för första gången skulle vinna SM-guld. Allt gick vägen och Göte fick en av sina finaste stunder i livet. Fast han höll nog ändå 6–0-segern på Fredriksskans 1979 mot ärkerivalerna Öster lika högt.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Men Göte vägrade skämmas för den han var. Fram emot millennieskiftet började det gå bättre för Kalmar FF igen. Åskådarna, som sju-åtta år tidigare ofta ofta inte uppgått till mer än några hundra personer, strömmade till på nytt. Publiksiffror runt 10.000 var inte ovanliga. 

Det fanns till och med bortafans som, precis som hemmasupportrarna, började betrakta Göte som ett visserligen smått osannolikt men ändå självklart och omistligt inventarium vid besök på Fredriksskans. 

Göte missade förstås många av Kalmar FF:s fullträffar eftersom han ofta stod med ryggen mot planen och ledde eldunderstödet från läktarna. Men i hemmamötet med Helsingborgs IF 2007 hade han full koll på hur César Santin efter tio minuter fick en djupledsboll av Lasse Johansson och enkelt sprang ifrån Helsingborgs Fredrik Björk, längst till vänster, för att sedan rulla in 1–0 bakom Daniel Andersson. I andra halvlek gjorde César även matchens andra mål och KFF vann med 2–0.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

Genom åren hade Göte annars fått ta emot både hån och hot från läktarna, men det hände aldrig att någon gav sig på honom handgripligen. Han var heller inte det minsta intresserad av att reta upp någon:

– Jag har aldrig under alla dessa år kritiserat domaren eller bortalaget.

Repertoaren inskränktes så småningom nästan helt till handklappningar.

– De får i gång publiken bättre.

Annars gillade Göte sång och musik. Han hade varit med i Domkyrkokören och lyssnade mycket på musik, Elvis Presley var förstås en av favoriterna. När Göte intervjuades 2007 sjöng han med klar och kraftig stämma Kalmar FF:s speciella segersång som skrevs på 40-talet till Lasse Dahlquists melodi Upp och pröva dina vingar och som spelarna sedan dess sjungit i omklädningsrummet efter varje segermatch. 

– Jag sjunger bättre än jag pratar, konstaterade han sedan han sjungit färdigt.

Filminspelning med gott humör på Strandgatan i Kalmar i december 2009. Göte gör tillsammans med KFF-basen Ronny Nilsson reklam för att locka så många som möjligt att vara med och ta första spadtaget på Guldfågeln Arena. Men Götes hemmaplan var ändå Fredriksskans, den nya arenan blev aldrig hans revir.
Foto: Dan Crona/Östra Småland

Sedan Kalmar FF 2011 flyttat till Guldfågeln Arena blev det varken sång eller några handklappningar i Götes regi. Så vitt jag vet såg han aldrig en match på den nya arenan. Han tyckte nog att han inte riktigt passade in där. Och några löparbanor att traska runt på för att då och då stanna till och elda på publiken finns där ju inte heller. 

Göte Petersson, som uthålligare än kanske någon annan i den svenska fotbollen, sett till att skapa stämning på matcherna, avled i september 2013, 70 år gammal.

Göte Petersson (1943–2013). Bevarad i minnet av alla som såg Kalmar FF spela på Fredriksskans från 70-talet och framåt.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 4 december 2020

tisdag 5 november 2024

KFF-texter på bloggen igen!

 

KFF ska upp i topp igen! Eller i alla fall ut på Torgetbloggen. Staffan Roth, till vänster, fotograferad med sin jättestora Kalmar FF-flagga på Fredriksskans 1994. Kjell Nyberg hjälper till att hålla upp det praktfulla tygstycket.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

De första två åren Torgetbloggen fanns på nätet innehöll den också många av de historiskt inriktade texter om Kalmar FF jag publicerade på avdelningen KFF-snack i Östra Småland fram till tidningens nedläggning i november 2019.

Av olika skäl hamnade texterna sedan i malpåse 2022, men – som en och annan redan lagt märke till – börjar de dyka upp här på bloggen igen. Och fler kommer att göra det, men det tar sin lilla tid. 

Enklaste sättet att hitta KFF-texterna är att klicka på etiketterna ”fotboll” eller ”Kalmar FF” i fältet nedanför texten. Då kommer även en del texter att dyka upp där betoningen ligger på annat än KFF och fotboll, men där företeelserna ändå finns nämnda. Det går förstås också bra att använda sökfältet uppe till vänster på bloggen. Eller manuellt kolla igenom menyn ”Bloggarkiv” till höger. De gamla texter jag lägger ut på nytt förses med sitt ursprungliga publiceringsdatum och är således insorterade under år 2020.

Ovanstående gäller om du sitter vid en dator. Läser du bloggen i mobilversion väljer du först ”Visa webbversion”. Den funktionen hittar du långt ner på bloggsidan, alldeles ovanför informationen om bloggredaktören själv. Då blir såväl etiketter som sökfält synliga. Liksom möjligheten att kommentera texterna.

Gör gärna det!

Klas

En liten bit av LIndölundsgatan

På den här bilden från 1964 syns till vänster Österbergska gårdens gavel mot Lindölundsgatan. Huset hade då hamnat vid den tio år tidigare anlagda Axel Weüdels gata, det är den som mynnar mellan husen på bilden. I det vita huset bodde skräddarmästare Torsten Silfver. Hans hus revs i början av 70-talet men päronträdet till vänster om huset fanns kvar långt in på 90-talet. Men 1992 hade ett stort hus byggts tvärs över Axel Weüdels gata och det lilla som fanns kvar av skräddarens gamla tomt gjorts om till parkeringsplats. Och eftersom päronen trillade ner på bilarna som stod närmast så sågades det förstås ner till slut...
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening

Det är inte mycket kvar av Lindölundsgatan numera. Förr i världen var den en bra bit längre. De flesta gamla husen vid den har rivits för länge sedan. Inte heller finns där någonting som i dag skvallrar om att det var vid denna oansenliga gata som en viktig del av arbetarrörelsen i Kalmar tog sin blygsamma början i början av 1890-talet.

Samma parti av Lindölundsgatan som på den svartvita bilden överst i blogginlägget. Alla de gamla byggnaderna är spårlöst försvunna, liksom en del av den redan dessförinnan synnerligen korta Axel Weüdels gata. Bilden är tagen 2017.
Foto: Klas Palmqvist

Kalmarhistorikern och metallarbetaren Robert Andersson (1887–1957) berättar i sin historik över Metalls avdelning 34 att det år 1890 fanns fyra fackföreningar i Kalmar. Kakelarbetarnas och skomakarnas var äldst, medan målarnas och tändsticksarbetarnas hade bildats samma vår. 

Kakelarbetarna föreslog att föreningarna skulle starta en samorganisation, både för att hjälpa varandra och för att få arbetare i andra branscher att också organisera sig. Redan vid första mötet bestämdes att bjuda in järnarbetarna till nästa sammankomst.

Denna ägde rum en söndagsförmiddag i privatläraren Axel Strömbergs skola i den så kallade Blockmakaregården på Västra Sjögatan på Kvarnholmen. Men när det var dags för nästa möte vågade den välvillige läraren inte längre upplåta sin skolsal. Genom att arrangera socialistmöten riskerade han att inte få behålla sina elever.

Korsningen Trädgårdsgatan–Lindölundsgatan 1955. Uppgifterna är aningen oklara, men antingen i ett rum i det lilla huset en bit in på Lindölundsgatan eller i det större Österbergska huset, vars gavel syns en bit längre bort, inrättades 1890 Kalmars första fackföreningslokal.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Mötena hos de enskilda fackföreningarna brukade hållas hos någon av medlemmarna. Men saken kom förstås i ett annat läge när det handlade om en samorganisation. Skomakarnas ordförande Josef Vahlén förbarmade sig till slut. Centralföreningen, som denna föregångare till Fackliga Centralorganisationen kallades, fick för sex kronor i månaden hyra ett möblerat rum – inklusive uppvärmning och städning – i hans lilla tvårumslägenhet på Lindölundsgatan 1. En taklampa inköptes också för att sprida ljus i denna första egentliga fackföreningslokal i Kalmar.

Kornsningen Trädgårdsgatan–Lindölundsgatan 2017. Förutom själva gatorna finns ingenting kvar av det som syns på bilden ovanför.
Foto: Klas Palmqvist

Men Vahlén var en bit upp i åren, fattig och sjuk. Han avled 1892. På grund av hans sjukdom och eftersom verksamheten växte hade fackföreningarna redan i oktober året dessförinnan flyttat till en ny adress, inte långt därifrån; Norrdal vid Norra vägen, ungefär mittemot Norrgård. Där inredde de fackliga pionjärerna ett höloft i en ladubyggnad till möteslokal. 

Norrdal, där Kalmars fackföreningspionjärer höll på att kvävas i tolv år.
Bild ur ”Träarbetarnas fackförening i Kalmar 1899-1949” av Robert Andersson

Problemet var bara att i rummet under lokalen låg en liten cikoriafabrik – cikoriarötter användes för att dryga ut det dyra kaffet – och när ”gubben Åberg” rostade cikorian trängde röken upp i fackets lokal och kvävde nästan mötesdeltagarna. ”Så hade man det i tolv år”, skriver Robert Andersson. ”Men trots den skröpliga boningen så upplevde vår förening just på Norrdal den kanske bästa och vackraste perioden i sin tillvaro”. 

Lindölundsgatan sträcker sig i dag från Trädgårdsgatan i söder, över Erik Dahlbergs väg, till Domaregatan i norr. Förr var det en trång och slingrande gata som fortsatte fram till den del av Galggatan som numera heter Lindövägen, varpå den övergick till att bli Tallhagsvägen, vars sträckning också var annorlunda på den tiden. Kartan är från 1964.


Österbergska gården fotograferad 1968, inte långt före rivningen. Huset köptes 1896 av åkaren Karl Österberg och byggdes ut i etapper. På vinden bildade 1903 några pojkar i nedre tonåren IF Glad Ungdom, Kalmar AIK:s ursprungsförening. Höghuset i bakgrunden uppfördes 1959–60.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening

Samma parti av Lindölundsgatan som på bilden ovanför. Bilden togs 2017.
Foto: Klas Palmqvist

Den förste studiecirkelledaren i Kalmar

Metallarbetaren Axel Weüdel var Kalmar Jern- och Metallarbetarefackförenings ombud i Centralföreningen som höll sina möten hemma hos skomakare Vahlén på Lindölundsgatan 1. 

Porträtt av en mycket ung Axel Weüdel. Han kom att reta upp Lenin och blev senare uppfinnare i USA.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Weüdel var född 1867 på Nybrogatan – nuvarande Malmbrogatan – och var den som i fackföreningens regi startade den allra första studiecirkeln i Kalmar. Den höll sina möten hemma hos Weüdels gästfria föräldrar på Nygatan 31 A (huset finns inte kvar). Han har fått en liten gata uppkallad efter sig, som fram till 1990-talets början anslöt till Lindölundsgatan. Det kan man se på kartan lite längre upp i blogginlägget.

Gatskylten som visar att man kommit till Axel Weüdels gata, en av de kortaste och mest obekanta gatstumparna i Kalmar. Hemvist för denna bloggs redaktör sedan slutet av 1980-talet.
Foto: Klas Palmqvist

Österbergska husets innergård som den såg ut 1964, Fyra år före rivningen.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening 

Innergården på samma plats som på bilden ovanför, ett drygt halvsekel senare.
Foto: Klas Palmqvist

LÄNKAR
Mycket mer om hela den gamla, betydligt längre Lindölundsgatan kan man hitta under rubriken Lindölundsgatan på fyra meter och 55 sekunder. Där finns även en länk till den fyra meter långa karta av gatan Ivar Olander (1908–1991) ritade 1981. En annan länk leder till en inspelning där man kan höra honom 
berätta på genuin Kalmardialekt om människorna som bodde där när han växte upp.

Om Axel Weüdels spännande och händelserika liv, som förde honom till Finland, Nya Zeeland, Australien och USA, kan man läsa under rubriken Axel Weüdel – agent och uppfinnare.

För många år sedan tog jag vara på det här reklamkortet som låg och skräpade i ett hörn på golvet i Östra Smålands arkiv. Det är tryckt på tidningens tryckeri men något årtal finns inte noterat. Typografin och sättet att uttrycka sig på gör att man kan förmoda att det är från 1930-talet.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 11 november 2017

lördag 2 november 2024

Färgstarkt gäng i svartvitt

Killar med kulör. Det som gör Herman Sandbergs bild på målarna på Kalmar Central så speciell är inte bara de rent fotografiska kvaliteterna, utan också att det ovanligt nog finns namn noterade på samtliga fotograferade. Annars är det mer regel än undantag att folk på gamla gruppbilder är anonyma. Här står från vänster: Rudolf Jonsson,  ”Skånske Lasse”, Rob. Petersson, Axel Karlsson (kallad ”Karlskrona-Kalle”), Sture Johansson, Ragnar Sundell, Gunnar Johansson och Josef Andersson.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

En dag år 1912 sedan tittade fotografen Herman Sandberg in på Centralstationen i Kalmar. Den stora tillbyggnaden började bli färdig och åtta av målarmästare Gustaf Karlzéns mannar jobbade för fullt i huset. 

Kalmar Central som stationen såg ut före den stora tillbyggnaden 1912.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

Gamla gruppbilder från arbetsplatser är inte alls ovanliga. Men Sandbergs bild på de åtta målarna på Centralen är speciell på flera sätt.

Vanligtvis såg folk till att vara finklädda när det var dags för fotografering. De ställdes gärna upp utomhus, där ljusförhållandena var hanterligare.

Men här ser det ut som om arbetsstyrkan bara gjort ett kort avbrott i jobbet med att sätta upp gamla tidningar som tapetunderlag. Ljuset strömmar in från fönstren och reflekteras av tidningarna på väggen.

Herman Sandberg var inte den som väntade på arbetstillfällen precis. Han gick gärna ut och raggade jobb. Enligt vittnesbörd från folk som var med på hans tid gick han ofta omkring på arbetsplatser och tog upp beställningar.

Annons i tidningen Kalmar den 28 augusti 1908.

Bilden på målarna ger intryck av att ha tillkommit på ett avsevärt spontanare sätt än de flesta gruppbilder som finns bevarade från det tidiga 1900-talet. 

Men det beror nog mest på Sandbergs yrkesskicklighet. Den utrustning han släpade omkring på var precis lika otymplig som alla andra fotografers vid den här tiden: en stor och tung kamera, ett stabilt trästativ som vägde sina modiga kilon och glasplåtar som han preparerat själv.

Att målarna ser så allvarliga ut och att ett par av dem lutar sig mot stegen och några andra håller i varandra har förstås att göra med de långa exponeringstiderna. Det gällde att bilden blev så skarp som möjligt och då måste man hålla sig så stilla man bara förmådde den stund exponeringen tog.

Självporträtt av Herman Sandberg från 1905.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

FAKTA / Herman Sandberg
• Född i Kalmar den 11 juli 1865. 
• Började efter konfirmationen som elev hos John Dryselius, stans förste fotograf.
• Flyttade till Göteborg ca 1884. Föreståndare för N G Hagmans fotoateljé och senare Dahllöf & Hedlund.
• Återkom till Kalmar 1892 och tog över en av Dryselius gamla ateljéer på Södra Långgatan 26 (huset är sedan länge rivet).
• Flyttade sedan till ett gårdshus på Strömgatan 3 (Dryselius gamla sommarställe!).
• Experimenterade redan i början av 1900-talet med färgfotografering av fåglar tillsammans med den beryktade författaren och forskaren Bengt Berg, mannen som bland annat planterade in kanadagåsen i Sverige.
• Slutade arbeta som fotograf 1923 eller 1924.
• Avled i Kalmar på nyårsafton 1933.

Fotoateljén i gårdshuset på Strömgatan. Herman Sandberg har tagit bilden vid grävningarna när gathuset började byggas 1902. Ateljébyggnaden revs i början av 2000-talet.
Bilden hämtad ur ”Kalmar län 1970–72 – Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård"

Strejk, lockout och en kassör som försvann

När målarna i Kalmar bildade sin fackförening den 1 maj 1890 var arbetstiden 12–14 timmar, sex dagar i veckan. Lönen var tolv kronor i veckan, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ca 650 kronor. Nu krävde man tio timmars arbetsdag och timpenning på 25 öre.

Det gick oväntat lätt att få igenom lönekraven. Allmänheten i stan var på målarnas sida och konflikten varade bara ”från morron till middag”, som veteranen J G Wickström uttryckte det i avdelningens 50-årsskrift 1940.

”Från en målarfest 1904”. Så lyder originalbildtexten i Målareförbundets avdelning 21:s jubileumsskrift från 1940.  Fanan hade invigts 1901. Förmodligen är bilden tagen i Folkets Park i Kalmar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv  

Det blev hårdare bud framöver. 1898 strejkade man för första gången och fick igenom en femöring högre timlön för jobb sommartid. Nya konflikter följde för att kulminera i den riksomfattande storstrejken 1909. Den blev ett stort bakslag för hela arbetarrörelsen. För Kalmarmålarnas vidkommande späddes dessutom olyckan på med att avdelningens kassör året därpå gav sig ”i väg från orten, medtagande de visserligen små men betydelsefulla kontanter som funnos i kassan”.

1911 tog arbetsgivarna till lockout och inte förrän efter två och en halv månad lyckades man komma överens. Men det var först sedan man ingripit från centralt håll och bitterheten mot den egna förbundsledningen var stor i Kalmar.

Åren 1912–13 blev en klart lugnare period, men så kom första världskriget med brist på arbete och enorma prisökningar på material. En liter linolja, som före kriget kostat 70 öre, gick plötsligt på uppåt 40 kronor. Omräknat till 2024 års penningvärde betydde det en prisökning från 40 kronor till närmare 1.400 kronor.

Men det är en annan historia.

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 9 juni 2012

Så här presenterades måleribranschens arbetsgivarsida i Kalmar 1921. Viktor Elmqvist, just under bokstaven ”M” hade varit mycket aktiv i facket på 1890-talet, men sedan startat en egen målerifirma. Även Rudolf Lönnegren – under penslarna – var en gammal fackföreningspionjär och medverkade med teckningar i Målareförbundets 50-årsjubileumsskrift.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

KÄLLOR
Kerstin Pettersson: Herman Sandberg, fotograf (ingår i Kalmar län 1970–72) 
Kerstin Pettersson: Om vi skulle ta hit en fotograf? (ingår i Kalmar län 1976) 
Svenska Målareförbundets Avdelning 21 – Minnesskrift 1890–1940 (Kalmar, 1940)

TACK
till Ingrid Bruun, Kalmar, och till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum

Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

torsdag 31 oktober 2024

Tolv bra böcker jag läste i oktober 2024 – och lite nytt

Texterna under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok eller författare. OBS: ingen rangordning, böckerna räknas upp helt enkelt som det faller sig. 

Stefan Themerson:
Läsebok
Urval, översättning och kommentarer: Magnus Hedlund
(Rönnells antikvariats förlag, 2018)

Uwe Wittstock:
Marseille 1940 – Den tyska litteraturens flykt
Översättning: Jens Christian Brandt
(Nirstedt litteratur, 2024)
Originaltitel: Marseille 1940 – Die grosse Flucht der Literatur (2024) 

Thomas Blubacher:
Weimar unter Palmen – Pacific Palisades
Die Erfindung Hollywoods und das Erbe des Exils
(Piper Verlag, 2022) 

Gershom Scholem:
Walter Benjamin – Historien om en vänskap
Översättning: Christian Nilsson
(Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2023)
Originaltitel: Walter Benjamin – die Geschichte einer Freundschaft (1975)

Oliver Sacks:
Det inre ögat 
Översättning: Ingemar Karlsson
(Brombergs bokförlag, 2011)
Originaltitel: The mind's eye (2010)

Anna Williams:
Resa ut och komma hem – Axel Johanssons Amerika i brev och dagböcker 1913–1920
(Förlaget LaGun, 2024)

Se även:
• Loppisfyndet blev litteraturhistoria

Magnus Hedlund:
Bakom ljuset och andra noveller
(Albert Bonniers förlag, 1984)

Magnus Hedlund:
Snittet
(Albert Bonniers förlag, 1999)

Johannes Bobrowski: Litauisk melodi
Översättning: Estrid Tenggren
(Förlaget Näktergalen, 1986 – första utgåva 1970)
Originaltitel: Litauische Claviere (1966)

Ulrika Revenäs Strollo:
Velocitas
(Rönnells antikvariats förlag, 2021)

Thomas Tidholm:
Friluftsliv i strandområden och andra prosadikter
(Wahlström & Widstrand, 1991)

Salomon Schulman:
Jiddisch för dårar
(Bokförlaget Kaunitz-Olsson, 2024)


Senaste nykomlingarna i bokhyllan

Den här litteraturen är införskaffad den senaste veckan. Ida Börjels Omsorgslabyrinten lånade jag först på biblioteket, men insåg att jag var tvungen att ha konstant tillgång till.








• Sju bra böcker jag läste i april 2025
• Tolv bra böcker jag läste i mars 2025
• Tio bra böcker jag läste i februari 2025

 
Klas Palmqvist

Baronen har ett flott förflutet

Massor av margarin! På den här bilden från början av 1940-talet arbetar man vid den så kallade multiplexvalsen. Före andra världskrigets utbrott tillverkades drygt 6.000 ton margarin årligen i Kalmarfabriken. I mitten av 1950-talet var man uppe i mer än 17.000 ton per år.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

Att köpcentret Baronen håller till i en av Kalmars gamla livsmedelsindustrier känner kanske inte alla till som går dit för att handla. Under nästan 60 år tillverkades här tusentals ton margarin varje år. Som mest arbetade ungefär 220 personer i fabriken som spred sitt omisskännliga os över stan.

Trots ett otal om- och tillbyggnader går det fortfarande att se att den gamla margarinfabriken Svea utgör stommen till dagens köpcenter. Bilden är från 1933.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

Cocos & Margarin AB Svea drog igång tillverkningen 1906. I huset fanns då sedan några år en havregrynskvarn, men den flyttades till ångkvarnskomplexet. Margarinfabriken var en del av familjen Jeanssons industriimperium i Kalmar. Initiativtagare var Ragnar L Jeansson (1873–1942), en hetlevrad herre som inte drog sig för tuffa metoder mot såväl konkurrenter som fackföreningar.

När Arbetsgivareföreningen 1926 lockoutade 130.000 metallarbetare utestängde Jeansson ett antal anställda vid margarinfabriken med motiveringen att de tidigare varit metallarbetare. Tilltaget väckte en storm av kritik runt om i landet, men lockouten blev kortvarig och det hela rann ut i sanden.

Margarinmärket Tre Ess lanserades i mitten av 1920-talet av Zenith i Malmö, men sedan fabrikerna börjat samarbeta om försäljningen fanns det även i Kalmar. ”Smakar Som Smör” stod de tre essen för, men det var en slogan som förbjöds på 1930-talet. Margarinreklam fick inte använda ordet ”smör” hur som helst. 1956 togs namnet upp på nytt till det första svenska bordsmargarin som såldes förpackat i aluminiumfolie.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

1926 var också året som gjorde slut på de ständiga priskrigen. Zenith i Malmö, Fenix i Helsingborg, Pellerin i Göteborg, Svea i Kalmar och flera andra hade i åratal bekämpat varann med alla medel. 1913 hade Svea rent av gått omkull, men återuppstått direkt som Nya Margarin AB Svea.

Reklamkrig modell 1923. Annons riktad mot en ny produkt från Zenith och Pellerin.

Första världskriget klarade Kalmarfabriken till en början ganska bra eftersom man till skillnad från konkurrenterna hade ett eget raffinaderi. Men råvarutillförseln ströps och de sista krigsåren försökte man göra smörersättning av potatis.

Margarinmärket Runa lanserades 1925 och blev en försäljningssuccé.
Bild ur "Kokbok och rådgivare – Nya Margarin AB Svea, Kalmar" (1926)

1920-talet fortsatte med nya priskrig men 1926 gick fabrikerna samman i ett gemensamt försäljningsbolag, med udden riktad mot den alltmer konkurrenskraftiga kooperationen. Året därpå köpte holländska Unie NV – sedermera Unilever – in sig i Svea. Oljefabriken – nuvarande Byteatern – som var nära knuten till margarinfabriken las ner 1932. 100 personer förlorade jobbet.

Svea matolja producerades i den egna oljefabriken.
Bild ur "Kokbok och rådgivare – Nya Margarin AB Svea, Kalmar" (1926)

Oljefabriken drogs igång igen under andra världskriget (den las slutligen ner 1957). 1947 ombildades Svea till AB Liva Fabriker och på 50-talet ökade margarinproduktionen stadigt.

I början av 60-talet bestämde sig Unilever för att bygga en ny fabrik på Lidingö. Fabriken i Kalmar stängdes 1964 och gjordes snabbt om till varuhuset Kalmar Stormarknad, som i sin tur blev köpcentret Baronen 1977.

Men det är en annan historia.

Köpcentret Baronen på en bild från 2013.
Foto: Klas Palmqvist

FAKTA / Margarin
I mitten av 1800-talet var efterfrågan på smör mycket större än tillgången och priset var högt. På 1860-talet utlyste den franske kejsaren Napoleon III en tävling för att få fram en billig smörersättning. Kemisten Hippolyte Mège-Mouriès presenterade 1869 en produkt han kallade för ”margarin” efter det grekiska ordet för pärla, ”margaron”. Under det fransk-tyska kriget och belägringen av Paris 1870–71 fick margarinet sitt genombrott. I början användes bara animaliskt fett, talg och ister, som kärnades med skummjölk. Först under 1900-talets första årtionde kunde man raffinera vegetabiliskt fett så att det gick att använda till storskalig margarintillverkning.

Några av de anställda vid fabriken som de presenterades i jubileumsskriften "Margarinaktiebolaget Svea 1905–1955":

John Ottosson, chaufför, anställd 1924. Fackföreningens ordförande. 

Aina Nilsson, anställd 1924.

Per Follin, mejerist, anställd 1912.

Annie Johansson, kassörska, anställd 1924.

Torsten Andersson, anställd 1923.

F d maskinmästare Johan Sundberg, anställd 1906.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 9 november 2013

KÄLLOR
Jeansson-sagan,
artikelserie av Rolf Ljung och Alf Olsson i Östra Småland den 13–18 november 1981
Kokbok och rådgivare, utgiven av Nya Margarin AB Svea Kalmar (Göteborg, 1926)
Margarinaktiebolaget Svea 1905–1955, jubileumsskrift under medverkan av Harald Lignell (Kalmar, 1955) 
Jeanssondynastin av Göran P D Adolfson (Kalmar, 1993) 

TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar Läns Museum.

Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

LÄNKAR till andra texter på bloggen:
• Gula Faran och vampyrernas kung
• Tippade nazisten i Stensökanalen
• När marzipanen kom från Kalmar

Pané var ytterligare ett av Sveas margarinmärken.