torsdag 4 juni 2020

Lagbilden #3 – Kalmar FF 1940

Kalmar FF, årsmodell 1940. Stående från vänster: Gösta Carlsson (tränare och lagledare), Ingemar  Wärnsund, Göte Kolberg, Jarl Wickström, Hans Gustafsson, Evald Nilsson, Bertil Olsson, Artur Petersson och Rolf Köhl.Knästående: Gunnar Svensson, Torild Jonsson och Bengt Carlsson (som senare ändrade efternamnet till Torbrink). Bilden är tagen just efter att KFF slagit svenskt rekord med en storseger mot Alstermo.
Foto: Valter Gudbrand/Kalmar FF

Den 22 september 1940 tog Kalmar FF emot Alstermo IF för seriematch i Division III Sydöstra norra. Det blev en rekordmatch i flera avseenden

 Högerinnern Göte Kolberg, till vardags typograf på Östra Småland, inledde målskyttet redan i första minuten. Innan matchen var slut hade han gjort ytterligare sju mål. 

 Redan efter tio minuter stod det 3–0 till KFF och ”Kolet” kunde notera ett hattrick. Hans första för dagen. Sedan fick han sällskap i målprotokollet av flera lagkamrater, men strax före paus slog han till med hattrick på nytt: 7–0 kom i 39:e minuten, 8–0 i den 42:a och 9–0 i halvlekens sista minut.

 I andra halvlek tog Göte det lite lugnare, men gjorde ändå 14–0 och 15–0 på två röda minuter.

 KFF-segern skrevs till slut till 17–0. Siffrorna innebar svenskt rekord för seriefotboll, åtminstone i de nationella serierna, dvs de tre översta nivåerna. 

 Segern är fortfarande den största Kalmar FF någonsin mäktat med. Ingen har heller kunnat upprepa Göte Kolbergs bedrift att göra åtta mål i en och samma match. Två hattrick på 45 minuter är han förstås också ensam om att ha åstadkommit.

 En vecka senare möttes lagen på nytt, nu på Alstermos trånga och svårbemästrade sandplan. Hemmalaget tog ledningen efter 20 minuter, men centern Hans Gustafsson – som märkligt nog gått mållös från mötet på Fredriksskans, även om han spelat fram till de flesta av de 17 fullträffarna – kvitterade i samma minut (han arbetade också i många år på Östra Småland). Högerhalven Jarl Wickström kunde sedan sätta segermålet efter en hörna före paus. KFF fick nöja sig med en 2–1-vinst och Göte Kolberg blev mållös denna gång.
Göte Kolberg var född 1917 och arbetade på Östra Småland hela sitt yrkesliv. Han började som 14-årig springpojke 1932 men blev snart typograf. Här står han och bryter om en sida i sätteriet 1978. Jag minns honom som vänlig och klurig och som en mycket skicklig yrkesman. Göte Kolberg avled 2007, ett par veckor innan han skulle fyllt 90 år.
Foto: Östra Småland
MATCHFAKTA
Fredriksskans, söndagen den 22 september 1940
Division III Sydöstra norra, omgång 7
Kalmar FF – Alstermo IF 17–0 (9–0)
1–0 Göte Kolberg (1)
2–0 Göte Kolberg (5)
3–0 Göte Kolberg (10)
4–0 Artur Petersson (23)
5–0 Ingemar Wärnsund (34)
6–0 Rolf Köhl (37)
7–0 Göte Kolberg (39)
8–0 Göte Kolberg (42)
9–0 Göte Kolberg (45)
10–0 Ingemar Wärnsund (tidsuppgift saknas)
11–0 Jarl Wickström (60)
12–0 Rolf Köhl (67)
13–0 Rolf Köhl (77)
14–0 Göte Kolberg (79)
15–0 Göte Kolberg (80)
16–0 Rolf Köhl (82)
17–0 Rolf Köhl (85)
Domare: Ivan Stenecker, Jönköping
Publik: 330
Kalmar FF: Torild Jonsson (mv), Gunnar Svensson, Bengt Carlsson [Torbrink], Jarl Wickström, Evald Nilsson, Bertil Olsson, Ingemar Wärnsund, Göte Kolberg, Hans Gustafsson, Artur Petersson, Rolf Köhl
Alstermo IF: Harry Petersson (mv), Östen Tover, Hugo Petersson, Olle Påhlman, Gösta Andersson, Ivar Carlsson, I Andersson, W Andersson, Rune Tover, E Jonsson, B Andersson

 KFF kom trots storsegern till slut bara tvåa i tabellen och missade chansen att få kvala upp till division II. Att serien bara omfattade åtta lag var förstås en anpassning till krigstiderna. Många låg inkallade och hade svårt att få permission för att spela fotboll. Det var också nödvändigt att inskränka resandet så mycket som möjligt av bränsleskäl. Bensinen var hårt ransonerad och den i hög grad ännu ångdrivna tågtrafiken fick spara på kolet.

Göte Kolberg gjorde ”bara” fyra mål på sina övriga seriematcher säsongen 1940/41, men urladdningen mot Alstermo innebar ändå att han kom att toppa den interna skytteligan när serien var slutspelad:
Göte Kolberg 12 mål
Hans Gustafsson 8
Rolf Köhl 8
Gunnar Svensson 6
Ingemar Wärnsund 5
Jarl Wickström 4
Allan Nilsson 4
Nils Rosengren 4
Bertil Olsson 1
Evald Nilsson 1
Artur Petersson 1
Arvid Thaung 1

© Klas Palmqvist 
Se även:
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter:

onsdag 3 juni 2020

Bilinspektören som ville byta spår

Ingenjör Folke B Sundberg var lidelsefullt intresserad av allt vad teknik och motorer hette. Men även om motorcyklar och bilar kom att uppta mycket av hans tid var det ingen tvekan om att det var i järnvägsmiljö han trivdes allra bäst. Han var SJ:s ende private reservlokförare med rätt att framföra ånglok.
Foto: Åke Håkansson

 Folke B Sundberg var en fruktad makthavare i Kalmar i fyra årtionden. Som automobilbesiktningsman var det han som bestämde vem som skulle få körkort. Enklast var det för lokförare, Sundbergs eget drömyrke. En dröm han till slut lyckades förverkliga.

 Folke Bernhard Sundberg föddes 1892 i Hagby ett par mil söder om Kalmar och ville redan som liten helst av allt köra tåg. Han kom till Kalmar 1908 och fick som 17-åring arbete som bromsare på Kalmar–Berga Järnväg. Där var han i två år innan han 1912 tog körkort vid Motortekniska Ingenjörsbyråns verkstads- och körskola i Stockholm och blev en av Kalmars allra första yrkeschaufförer.

På fritiden tävlade Sundberg framgångsrikt på motorcykel och tjänstgjorde på somrarna i slutet av 1910-talet som kung Gustav V:s och drottning Victorias mc-burne postkurir när kungaparet vistades på Solliden. 
En ny Volvo, redo att ge sig ut i en biltävling med start på Esplanaden, någon gång runt 1930. Folke B Sundberg var under en period ordförande i Kalmar Motorklubb och här står han till höger och håller koll på klockan.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

 1921 utsågs Folke Sundberg till automobilbesiktningsman för motorfordon i Kalmar län. Sedermera ändrades titeln till bilinspektör. I arbetsuppgifterna ingick att utfärda körkort, totalt lär det ha blivit ungefär 80.000 sådana innan han gick i pension 1959. 
När Sundberg fotograferades vid sin egen Volvo Amazon – med nästan kungligt lågt registreringsnummer –  såg han naturligtvis till att ha på sig en mössa med.Kungliga Automobilklubbens emblem.
Foto: Åke Håkansson

 Ett av dem erhöll Åke Håkansson i mars 1951. Fast han just fyllt 18 år var Åke redan en försigkommen bilförare och efter en enda körlektion, plus några teoritimmar, tyckte bilskollärare Gustafsson – Gustafssons Trafikskola är fortfarande verksam i Kalmar – att det var dags för uppkörning. I passagerarsätet tog bilinspektör Sundberg plats.

 – Jag tror att Gustafsson sa nånting till Sundberg om att ”det här blir inga bekymmer”, minns Åke i dag.

 Uppkörningen blev också lika enkel som om Åke skulle varit en av Sundbergs omhuldade lokförare. 
– Han tog fram en pärm med papper och sa bara: ”Kör till Stortorget”. 
Sedan satt Sundberg och bläddrade i pärmen utan att ens titta upp.

 – När vi kom fram skulle han in på apoteket och sa åt mig att parkera mitt på torget. ”Men det får man väl inte”, sa jag. 
”Jodå, om Sundberg är med så får man det”, svarade han.

 Sundberg uträttade sitt ärende på apoteket Lejonet – som då låg i samma hörna där Conditori König finns i dag, även om huset var ett annat på den tiden – och satte sig på nytt i bilen. Därpå beordrades hemkörning till bilinspektörens villa på Rådmansgatan. Det gick problemfritt det också och därmed var uppkörningen avklarad.
Folke B Sundberg – givetvis försedd med lokförarmössa – visar upp en del av sin stora modelljärnvägsanläggning i källaren hemma på Rådmansgatan. Totalt bestod den av många hundra meter räls.
Foto: Åke Håkansson

 I källaren på Villa Furubo, som bilinspektören döpt sin bostad till, hade Sundberg byggt upp en stor modelljärnväg med hus, landskap och stationer. För även om han tyckte det var roligt med motorcyklar och bilar så var det tåg – och framför allt ånglok – som var hans verkligt stora passion. 
Det går inte att ta miste på att ånglok låg Folke Sundberg varmare om hjärtat än något annat. Även om det bara rörde sig om modelltåg i skala H0. 
Foto: Åke Håkansson

 Parallellt med arbetet som bilinspektör hade Sundberg passat på att studera till ingenjör. På fritiden extraknäckte han gärna som lokförare. Ända tills järnvägen las ner på Öland 1961, körde Sundberg på höstarna bettåg som gick i skytteltrafik till sockerbruket i Mörbylånga. 
Öländska järnvägsveteraner fotograferade i samband med att SJ tog över Ölands Järnvägar 1947. Folke B Sundberg står som tredje man från höger.
Bild ur boken ”Ölands Järnvägar” (1987)

 När Ölands Järnvägar övertogs av SJ fick bilinspektören själv ”köra upp”. Någon månad före sin 60-årsdag 1952 fick han intyg på att han med bästa vitsord klarat provtjänstgöringen som bestod i att ”med ånglok framföra godståg 6272 å sträckan Kalmar C–Emmaboda” samt ”godståg 6273 å sträckan Emmaboda–Kalmar”. 

 Därmed blev Sundberg Statens Järnvägars ende private reservlokförare med befogenhet att framföra ånglok på såväl smalspår som normalspår.
Intyget som visade att ingenjör Sundberg med glans klarat provtjänstgöringen som lokförare åt SJ hängde förstås på hedersplats hemma i Villa Furubo.
Foto: Åke Håkansson

 I början av 1962 gjorde hans forne körkortsaspirant Åke Håkansson – som under tiden etablerat sig som pressfotograf av högsta klass – ett bildreportage om den färgstarke automobilbesiktningsmannen och lokföraren. De flesta av bilderna i det här blogginlägget togs då.
I lokförarhytten uppfyllde Folke B Sundberg även efter pensioneringen pojkdrömmen att själv få köra tåg.
Foto: Åke Håkansson

 Bilinspektör Folke B Sundberg avled den 2 september 1967, dagen före högertrafikomläggningen.
Folke B Sundberg på sin rätta plats i tillvaron – lokförarhytten.
Foto: Åke Håkansson

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 16 december 2017

KÄLLOR
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014) 
Texter i Östra Småland och Barometern 1962 och 1967

STORT TACK 
till Åke Håkansson och Hans Egeskog samt till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Mer än 100.000 av museets bilder från hela länet finns att se på Digitalt Museum
Folke B Sundberg (1892–1967)
Foto: Åke Håkansson
Upplagd av kl. 2 kommentarer:
Etiketter: , , , , ,

Lagbilden #2 – Kalmar FF 1994

Kalmar FF, årsmodell 1994. Bakre raden från vänster: Thomas Hansson (lagledare A), Johan Cedergren, Niklas Friman, Rickard Rosén, Tobias Carlsson, Johan Jaensson, Joakim Jansson, Niklas Ergon, Johan Paulsson, Jens Nilsson och Hans Åden (sjukgymnast). Mittenraden frän vänster: Patrik Walker (chefstränare), Ola Ragnarsson (biträdande tränare), Thomas Johansson, Roger Carlsson, Henrik Rydström, Kjell Carlsson, Håkan Lindqvist, Krister Andersson, Fahti Kurtulus, Lars Jonasson (lagledare B) och Håkan Lidheim (målvaktstränare). Främre raden från vänster: Mårten Thornberg, Martin Holmberg, Peter Karlsson, Anders Karlsson, Daniel Andersson, Niklas Kaldner, Rickard Magnusson och Peter Andersson.

 Så här presenterades spelartruppen inför säsongen i Elitfotbollen 1994:

Kalmar FF slutade 1994 på andra plats i Division 1 Södra, en poäng efter Örgryte.

 Slutplaceringen innebar kvalspel till högsta serien mot allsvenska Hammarby, vilket slutade med förlust hemma, 1–4, och kryss borta 2–2.

SPELARFACIT (seriematcher)
 Namn – födelsedatum – antal matcher – antal mål
Anders Karlsson (mv) (700831) 26-0
Peter Karlsson (610804) 26-10
Johan Jaensson (700120) 25-0
Johan Paulsson (701228) 25-3
Håkan Lindqvist (681206) 25-6
Tobias Carlsson (750225) 24-2
Niklas Friman (660507) 24-0
Joakim Jansson (710702) 23-6
Martin Holmberg (630420) 22-0
Jonathan Narbett (681121) 20-3
Jens Nilsson (720730)18-10
Kjell Carlsson (690603) 16-0
Thomas Johansson (670113) 15-5
Krister Andersson (680714) 12-1
Niklas Kaldner (730829) 8-0
Peter Andersson (750211) 6-0
Niklas Ergon (680509) 5-0
Fatih Kurtulus (760306) 2-0
Roger Carlsson (700603) 2-0
Mårten Thornberg (760515) 1-0

 Ett självmål tillgodo (Lunds BK)

Se även:
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter:

tisdag 2 juni 2020

Lagbilden #1 – Kalmar FF 1975

Kalmar FF, årsmodell 1975. Bakre raden från vänster: Börje Axelsson, Lars Swalling, Anders Antoni, Jan-Åke Lundberg, Bo Nilmert, Mats Olander, Ulf Wennerström, Kjell Nyberg, Johny Erlandsson, Tommy Fägerström (massör) och Kay Wiestål (tränare). Främre raden från vänster: Lars Nihlstedt, Lanouar Chelly, Jan Carlsson, Håkan Lidheim, Tony Ström, Ronny Sörman, Kenneth Bojstedt, Stig Andreasson och Roy Andersson.

 Mest varje dag en tid framöver har jag tänkt lägga ut en Kalmar FF-relaterad lagbild.

 Här kommer den första, publicerad i Aftonbladet inför den oförglömliga säsongen 1975, när KFF efter en stenhård duell med IFK Göteborg tog hem seriesegern och gjorde comeback i Allsvenskan efter 20 års frånvaro. 

 Bilden är tagen av den utomordentlige Kalmarfotografen Åke Håkansson, som i många år var knuten till Aftonbladet. 

 Sluttabell och resultat i sista omgången, som avgjordes den 19 oktober 1975:

Bakre raden från vänster: Kurt Carlén (fotbollsbas), Mats Örn, Bo Nilmert, Ronny Sörman, Stig Andreasson, Kenneth Bojstedt, Kjell Nyberg, Jan-Åke Lundberg, Håkan Lidheim och Kay Wiestål. Främre raden från vänster: Börje Axelsson, mascot, Jan Carlsson, Lars Nihlstedt, Tony Ström, Ulf Wennerström, Roy Andersson och Torsten Björklund (speaker mm).
Bilden hämtad ur Årets Fotboll 1976, men eftersom jag inte har boken tillgänglig där jag befinner mig kan jag inte kolla upp mascotens namn, men jag har för mig att han hette Carlén i efternamn han också.
SPELARFACIT (seriematcher)
Namn – antal matcher – antal mål
Stig Andreasson 26-2
Kenneth Bojstedt 26-7
Bo Nilmert 26-3
Tony Ström (mv) 26-0
Ronny Sörman 26-0
Ulf Wennerström 26-7
Mats Örn 26-1
Håkan Lidheim 25-4
Jan-Åke Lundberg 25-15
Roy Andersson 22-1
Börje Axelsson 22-0
Johny Erlandsson 18-2
Kjell Nyberg 17-5
Jan Carlsson 11-0
Lars Nihlstedt 6-0
Lennart Johansson 2-0
Ola Ragnarsson 1-0
Anders Wallin 1-0

Se även:

 

Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter:

måndag 1 juni 2020

Fakiren som blev finkultur

Ali Ben Hassan stack sina nålar kors och tvärs genom kinder och armar, men bara två gånger hade han varit tvungen att uppsöka läkare på grund av infektioner efter sticken. När han uppträdde i tv och på skolor använde han trubbiga nålar, då blev det inte särskilt blodigt. ”Men på till exempel Kiviks marknad har man brukat kräva blod”, berättade Ali och då använde han spetsiga nålar. ”I Kivik har jag nog brukat bli av med en liter blod vid varje besök”, konstaterade han. Bilden är tagen uppe på nya vattentornet i Kalmar.
Foto: Östra Småland

Han stack nålar genom kroppen, han slukade eld, han blev korsfäst, han lät folk skjuta pilar på honom med luftgevär, han vred axlarna ur led och folk satt och stod på honom när han låg på sin spikmatta eller på en bädd av krossat glas. Men han var också engagerad i Hyresgästföreningen och hedrades med Kalmar kommuns kulturpris.

 Georg Albertsson stod det på dörren hemma på Två Systrars väg 6C i Kalmar. Men det stod Ali Ben Hassan också. För det var under det namnet han gjort sig känd och så småningom djupt respekterad för sitt säregna artisteri även långt utanför de traditionella varietéscenerna. 

Ali Ben Hassan med sin spikmatta på Två Systrars väg i Kalmar. Han var aktiv i hyresgästernas kontaktkommitté ”Myran” och satt även i Hyresgästföreningens avdelningsfullmäktige. Fast då utan spikmatta.
Foto: Östra Småland

 Georg var född 1928 och växte upp i Hasslösa i Västergötland. I mitten av 30-talet var åttaårige Georg på hembygdsfest i Vinninga utanför Lidköping.

 – Där såg jag en kille som stack nålar i sig. Det såg bra ut, tyckte jag, berättade han för reportern Rune Johansson 1984.
Georg började träna hemma i smyg med säkerhetsnålar.
– Då jag var 14 år såg jag för första gången en fakir i aktion på ett tivoli och då blev jag ännu mer tänd.

 Kanske var det den beryktade Abd-Ur-Rama, alias Alfons Svensson (1907–1960) från Sölvesborg, som unge Albertsson såg på tivolit. Han ska småningom ha blivit Ali Ben Hassans läromästare och även ha gett honom artistnamnet. 

 Men till skillnad från den labile blekingen, som ofta uppträdde berusad och till och med kunde gå till attack mot publiken med svärd som han egentligen skulle sluka, höll Ali Ben Hassan alltid en saklig och belevad stil, kryddad med torr humor.

 När Georg Albertsson gjorde lumpen på Skaraborgs flygflottilj i Såtenäs hade han fakiruppvisningar på luckan:
– Jag tog 25 öre i inträde. Det kunde bli sju, åtta kronor på en kväll. Det var mycket pengar på den tiden när vi bara hade en och femtio om dan.

 1952 började Ali Ben Hassan uppträda på tivolin och marknader. Men bara på helgerna. I veckorna arbetade han som sotare i Töreboda.
– Men det blev för jobbigt och då slutade jag med sotningen.

 Från början av 60-talet var Ali Ben Hassan fakir på heltid. Han uppträdde på marknader och med tältvarietéer runt om i hela Sverige och turnerade även i Norge, Danmark, Finland och Västtyskland.
Affisch från 1980-talet.

 På fårmarknaden i norska Åndalsnes mötte han Kari som blev hans hustru. Tillsammans fick de barnen Gill och Bill. Karis föräldrar var inte roade av att dottern blev tivoliturnerande fakirfru, men äktenskapet höll. Dottern Gill arbetade för övrigt som Alis assistent en tid. 

 Numret var i stort sett detsamma hela tiden:
– Jag har brukat inleda med nålarna. Sen har jag låtit folk skjuta på mig med luftgevärspilar. Jag här därefter övergått till att vrida axeln ur led, ligga på glas eller på spikmatta. Ibland har jag också jobbat med eld.

Att bli skjuten i bröstet med luftgevärspilar var en av Ali Ben Hassans specialiteter. Först gällde det att provskjuta mot en bräda så att Ali kunde se om skytten var nykter nog att sikta rätt.
Foto: Östra Småland

 Smärtan klarade han av med ren viljestyrka – han bestämde sig för att det inte gjorde ont och kopplade på så sätt bort smärtan:
– Jag menar att det går att övervinna smärta genom vilja. En sorts självsuggestion. Kroppen lär också kunna producera ämnen som är smärtstillande.
Ali Ben Hassan anlitades vid sjuksköterskeutbildningen i Kalmar där han visade sina konster och talade om smärta. Han var också med i medicinska program i tv.
Underhållaren Bosse Parnevik provsitter på fakiren som synbarligen har det trevligt på sin spikmatta.
Foto ur Östra Smålands arkiv

 Annars började han på 70-talet arbeta som lejon- och tigerskötare på Ölands Djurpark, som drevs av gamle varietékungen Boris Bravin. Vid  det laget hade hårdporren tagit död på den klassiska svenska marknadsvarietén. Ali var en få artister som ändå kunde fortsätta och han lyckades gradvis erövra en ny publik och nya scener i den svenska underhållningsvärlden.
Ali Ben Hassan på jobbet på Ölands Djurpark.
Foto: Östra Småland

 Det började 1982 med att han turnerade med legendariska Kalmarbandet Ragnarök på i stort sett alla rockklubbar som fanns i Sverige. Ali engagerades också som gycklare vid olika evenemang, särskilt på Kalmar slott. 1989 fick han kommunens kulturpris, ett erkännande som kom att betyda mycket, både för Ali själv och för hela den folkliga artisttradition han företrädde.

 – Priset har faktiskt förändrat tillvaron för mig. Det känns att jag, och fakirkonsten, är respekterad, konstaterade han i en intervju 1990. 

 Då hade Ali engagerats av Orionteatern i Stockholm. I en mycket uppmärksammad uppsättning av August Strindbergs Ett drömspel fanns Ali på scenen under i stort sett hela den tre timmar långa föreställningen. Han gjorde rollen som Glasmästaren, agerade som fakir och blev även korsfäst som Jesus.
– Det är ju en fantastisk upplevelse för en gammal marknadsgycklare att stå på en riktig teaterscen. Jag har visserligen stått på varietéscener i 42 år men det här är en annan sak. I varietén spelar man med publiken på ett annat sätt. På teatern spelar man mer för publiken.

 Ali Ben Hassan var glad över att hans konst äntligen accepterats i alla kretsar. Han fick till och med representera Sverige på en internationell teaterfestival i Lissabon.

 Det slutgiltiga kvittot på hur fakirens status förändrats kom 1992 när skattemyndigheterna gav honom klartecken att göra avdrag i självdeklarationen för nålar, scenkläder och den dyra medicinska bensin han använde i sina eldnummer. Ett tydligare erkännande kan knappast en svensk artist få.

 Georg Albertsson – Ali Ben Hassan – avled 1996, 68 år gammal.

 FAKTA/Kalmar kommuns kulturpris 1989
Så här löd motiveringen när Ali Ben Hassan fick kommunens kulturpris 1989: ”Ali Ben Hassan företräder en kulturform som har bred folklig förankring och en lång historisk tradition. Ali har bevarat kärnan i gycklartraditionen och vidareutvecklat den på sitt personliga sätt”.
Tre av kulturnämndens ledamöter reserverade sig mot beslutet att ge priset till fakiren.

Ali Ben Hassan lägger den snälla boaormen Pettersson tillrätta runt en av gästerna vid julbordet på Kalmar slott i december 1988. Flickan till höger gillar verkligen inte vad hon ser.
 Foto: PeO Larsson/Östra Småland

KÄLLOR
Intervjuer med Ali Ben Hassan i Östra Småland av Lars Jutefors den 3 november 1978, Rune Johansson den 13 november 1984 och Rolf Ljung den 24 december 1990 
Bo Sjökvist: Bland strippor och fakirer – Den svenska marknadsvarietén (Vertigo förlag 2006)
Stort tack till Thomas Wiegert i Ragnarök som berättat om sina minnen av Ali Ben Hassan för bloggredaktören
Ali Ben Hassan hade två boaormar. Pettersson var som sagt snäll och beskedlig men den som hette Sträng var desto lömskare.

© Klas Palmqvist
 Texten var publicerad i Östra Småland den 9 januari 2016
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , , ,

FA-cuphjälten i KFF:s reservlag

Everald La Ronde gör sitt första träningspass med Kalmar FF på Fredriksskans B-plan.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

En av de största cupskrällarna i den engelska fotbollens historia inträffade den 7 januari 1984 när Bournemouth besegrade Manchester United. Och bäst på plan var en 19-årig högerback som två år senare skulle återfinnas i Kalmar FF:s reservlag för att sedan göra succé i Nybro.

Manchester United låg tvåa i ligan och hade bara förlorat en enda bortamatch på hela säsongen, när man infann sig på Dean Court, hemmaplan för badorten Bournemouths då tämligen knackiga fotbollslag. Hemmalaget låg för tillfället parkerat på fjärde plats från slutet i tredjedivisionen. 

United hade spelare på planen som Bryan Robson (totalt 90 landskamper), Ray Wilkins (84 landskamper), Frank Stapleton (71 landskamper), Norman Whiteside (38 landskamper) och Arnold Mühren (23 landskamper), för att bara nämna några. 

Hemmalaget gick ut fullkomligt respektlöst, påeldade av sin färske manager, den ännu okände Harry Redknapp, och United kom aldrig igång. 

– Managern Ron Atkinson skällde ut mig och Bryan Robson i halvtid och kallade oss primadonnor, berättade Ray Wilkins senare för Daily Mail. 

– Vi hade tagit hem cupen året innan och det är klart att vi borde vunnit den här matchen. Att vi inte gjorde det var rena chocken. Men Bournemouth pressade oss hårt och gjorde det väldigt svårt för oss att få igång något spel. 

United hade nästan inte en enda målchans. Efter en timmes spel vräkte Milton Graham in 1–0 till Bournemouth på en saxspark efter hörna. Bara ett par minuter senare fick hemmalaget frispark. Den las mot bortre stolpen där Bryan Robson inte fick undan bollen utan Ian Thompson, en före detta matematiklärare som gjorde sin första proffssäsong, kunde göra 2–0. 

Milton Graham gör 1–0 för Bournemouth mot Manchester United i FA-cupen 1984. 

Sensationen var ett faktum och matchen brukar finnas med på alla listor där de tio största engelska cupknallarna genom tiderna räknas upp. Att det var lilla AFC Bournemouths största stund i fotbollshistorien står utom allt tvivel. 

Frisparken som ledde till andra målet las av försvarsklippan Everald La Ronde. Drygt 20 år senare berättade han om den för tidningen Daily Echo i Bournemouth: 

– Inför matchen hade vi övat in en variant där Thompson skulle ställa sig vid den främre stolpen men i sista ögonblicket sno runt mot den bortre. Vi fick den inte att funka riktigt som det var tänkt men tillräckligt bra för att det skulle bli mål. 

– Efteråt fanns det inte en nattklubb i hela Bournemouth där det var mer ös än i vårt omklädningsrum. Champagnen flödade, vi skrek och sjöng och badade tillsammans och Harry Redknapp åkte i vattnet med kläderna på. 

En sponsor bjöd på en Spanienresa som tack för insatsen och en pizzeria i stan lovade att målvakten Ian Leigh skulle få käka gratis pizza livet ut. Han uppskattade belöningen och begagnade sig flitigt av förmånen ända tills managern Harry Redknapp tyckte att Leigh började bli lite väl rund om magen. 

Då köpte Redknapp själv näringsstället: 

– Sorry, Ian. Under den nya regimen gäller inte den gamla överenskommelsen… 

Bournemouths cupäventyr tog slut redan i omgången därpå mot Middlesbrough men för Redknapp innebar triumfen avstampet för en lysande karriär som bland mycket annat innebar FA-cupvinst med Portsmouth 2008 och en framgångsrik sejour i Tottenham 

För Everald La Ronde, den unge högerbacken som utsågs till Man of the Match, tog fotbollslivet en helt annan väg. Han hade kommit till Bournemouth från West Ham där han varit kapten när Londonklubben vann FA-cupen för ungdomslag 1981. Men det blev inte mer än sju A-lagsmatcher för den kraftfulle försvarsspelaren som i stället hamnade på Englands sydkust. Efter cuptriumfen drabbades han av den ena skadan efter den andra. Problem med en magmuskel följdes av ljumskbråck och dåliga knän. 

Han lånades ut till Peterborough men skadeeländet fortsatte och 1985 stack han till Förenade Arabemiraten som ungdomscoach tillsammans med bland andra gamle Chelseastjärnan Peter Osgood och Liverpools Emlyn Hughes. 

Tillbaka i England blev det korta sejourer i Exeter och Wolverhampton men till slut bestämde Everald sig för att flytta tillbaka till London och hålla igång med den lilla halvprofessionella klubben Woodford i väntan på att något bättre skulle dyka upp. 

På en Woodfordmatch fanns en gammal kompis från West Ham i publiken. Liksom Everald hade han haft svårt att etablera sig i West Hams A-lag och i stället tagit chansen när han fått ett erbjudande från Sverige. Där hade det gått bra för honom och han hade blivit allsvensk skyttekung. Kompisen hette Billy Lansdowne. Han hade inte särskilt svårt att övertala Everald att följa med till Kalmar. 
Gamla polarna från West Ham, Everald La Ronde, till vänster, och Billy Lansdowne i Kalmar FF:s omklädningsrum i april 1986.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Så kom det sig att Everald La Ronde en dag i april 1986 dök upp på Fredriksskans B-plan, iförd Kalmar FF:s träningskläder. Efter någon månad hade han fått upp flåset så pass att han kunde börja spela med reservlaget. Men längre än så kom han aldrig i Kalmar FF. Något kontrakt fick han inte och turistvisumet gick ut. 

Gamle Kalmar FF-spelaren och sedermera lagledaren Ola Ragnarsson hade dock lagt honom på minnet. När Ola året därpå blev tränare i dåvarande division III-laget Nybro IF lyckades han få Everald att förstärka laget. 

– Han var en bitig och riktigt bra fotbollsspelare. Och en jättebra kille utanför planen också. Han satt inte på krogen som en del andra, minns Ola. 

I Nybro blev det 14 seriematcher och ett mål för den forne FA-cuphjälten. Sedan satte knäna definitivt stopp för hans fotbollskarriär. Bara 24 år gammal tvingades han lägga av. 

Everald LaRonde fick snöra av sig skorna alldeles för tidigt.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Han har senare arbetat i många år med säkerhetsfrågor vid det stora bostads- och affärskomplexet Canary Wharf i London. Han har inte Unitedmatchen inspelad: 

– Men det är alltid lika roligt att se bilder från den när man pratar på tv om de största skrällarna i FA-cupens historia. 

 © Klas Palmqvist
 Texten var publicerad i Östra Småland den 30 maj 2009


Efter en evighetslång inledning kommer cirka 2:45 in i det här filmklippet ett eftersnack med Harry Redknapp och därpå några korta matchbilder med bland annat Everald La Rondes frispark som ledde till andra målet.
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , , , ,

De fyra bästa böckerna jag läste i maj 2020

Texterna under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok eller författare. OBS: ingen rangordning, böckerna räknas upp som det faller sig.

Tomas Ljung:
Sarmatiska havet – Spår och spådomar
(Ellerströms, 2020)
Se även:
• Sarmatiska havet får bokbordet att svämma över

Simon Schama:
Skog – Landskap och minne, en civilisationshistoria
Översättning: Gunilla Lundborg
(Gedins, 1998)
Originaltitel: Landscape and Memory (1995)
Originalutgåvan består av tre avdelningar: Wood, Water och Rock. Översättningen omfattar enbart den första avdelningen, Wood.

Bruce Chatwin:
I Patagonien
Översättning: Sven Christer Swahn
(Brombergs 1993, första svenska utgåva 1981)
Originaltitel: In Patagonia (1977)

Elias Canetti:
Party under blitzen
Översättning: Per Holmer
(Forum, 2005)
Postuma originalutgåvans titel: Party im Blitz – Die englischen Jahre (2003)
Se även:
• Jag och Elias Canetti i Östra Småland 1982–2014



• Sju bra böcker jag läste i april 2025
• Tolv bra böcker jag läste i mars 2025
• Tio bra böcker jag läste i februari 2025
 
Klas Palmqvist
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter:
Prenumerera på: Inlägg (Atom)