Tio bra böcker jag läste i februari 2025

Den fetstilta texten under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok eller författare. OBS: ingen rangordning, böckerna räknas upp som det faller sig. 

Violette Leduc, född 1907 i Arras, död i Faucon 1972.

Violette Leduc:
Thérèse och Isabelle
Översättning: Sara Gordan
(Lind & Co, 2024)
Originaltitel: Thérèse et Isabelle (2000)
Thérèse et Isabelle skrevs 1954, ursprungligen som de första kapitlen i romanen Ravages (utgiven i Frankrike 1955, finns inte översatt till svenska), men de censurerades och ströks av förlaget. En förkortad version gavs ut 1966 som en egen berättelse, men inte förrän 2000 kom Leducs text ut i helt ocensurerat skick.

Doireann Ní Ghríofa, född 1981 i Galway.
Foto: Brid O’Donovan

Doireann Ní Ghríofa:
Ett spöke i strupen
Översättning: Erik Andersson (engelska) och Alan Crozier (iriska)
(Rámus, 2023)
Originaltitel: A Ghost in the Throat (2020)

Mary MacLane, född 1881 i Winnipeg, död i Chicago 1929.
Foto: Bain News Service/Library of Congress 
Stillbild ur den sedan länge förlorade stumfilmen Men who have made love to me från 1918, där Mary MacLane stod för både manus och regi samtidigt som hon spelade huvudrollen.

Mary MacLane:
Jag väntar på Djävulens ankomst
Översättning: Helena Fagertun
(Ellerströms, 2021)
Originaltitel: The Story of Mary MacLane (1902)
Mary MacLane skrev boken 1901 och kallade den själv I Await the Devil’s Coming, en titel som var för djärv för förlaget. Senare engelskspråkiga upplagor har dock kommit ut under den titel MacLane själv ville ge sin bok.

Aase Berg, född 1967 i Stockholm.
Foto: Sara Mac Key

Aase Berg:
Aases död
(Albert Bonniers förlag, 2023)

Espen Haavardsholm, född 1945 i Oslo.
Foto: Finn Ståle Felberg

Espen Haavardsholm:
Mannen från Jante – Ett porträtt av Aksel Sandemose
Översättning: Cilla Johnson
(Forum, 1990)
Originaltitel: Mannen fra Jante – Ett portrett av Aksel Sandemose (1988)

Julia Ravanis, född 1993 i Höganäs.
Foto: Viktor Gårdsäter

Julia Ravanis:
Emmys teorem
(Natur och Kultur, 2024)

Tone Hødnebø, född 1962 i Oslo.

Tone Hødnebø:
Larm
Översättning: Kristoffer Appelvik Lax
(Ellerströms, 2023)
Originaltitel: Larm – dikt (1989)

Anna Margolin [Rosa Lebensboym], född 1887 i Brest-Litovsk, död i New York 1952.

Anna Margolin:
Detta är natten
Översättning: Beila Engelhardt Titelman, reviderad i samarbete med Jonas Ellerström
(Ellerströms, 2023)
Originaltitel: Lider (1929)

Felicitas Hoppe, född 1960 i Hameln.
Foto: Harald Krichel/Wikimedia Commons

Felicitas Hoppe:
Förbrytare och förlorare – fem porträtt
Översättning: Sara Eriksson
(Rámus, 2011)
Originaltitel: Verbrecher und Versager (2004)

Helena Lie, född 1975 i Malmö.

Helena Lie:
Genealogi – År: 2020
(Pequod Press, 2021)

• Tolv bra böcker jag läste i mars 2025
• Tio bra böcker jag läste i februari 2025

• Elva bra böcker jag läste i januari 2025

• Elva bra böcker jag läste i december 2024
• Elva bra böcker jag läste i november 2024
• Tolv bra böcker jag läste i oktober 2024 – och lite nytt
• Tio bra böcker jag läste i september 2024
• Fem bra böcker jag läste i augusti 2024
• Fyra bra böcker jag läste i juli 2024
• De tio bästa böckerna jag läste första halvåret 2024
• De fyra bästa böckerna jag läste i augusti 2020
• De sex bästa böckerna jag läste i juli 2020 – och ett besök på ett livsfarligt antikvariat i Göteborg
• De nio bästa böckerna jag läste i juni 2020
• De fyra bästa böckerna jag läste i maj 2020
• De fyra bästa böckerna jag läste i april 2020
• De tre bästa böckerna jag läste i mars 2020 – och lite till

 

Klas Palmqvist

Parkeringshissen blev aldrig något lyft

Fem förhoppningsfulla män framför femton luftigt parkerade bilar. Så här såg det ut när parkeringshissen presenterades på Oskarshamns varv den 19 november 1968. Från vänster Hans Hägg, civilingenjör och försäljningschef, KVAB:s Karl-Erik Karlsson, överingenjör och produktionschef, konstruktören Lennart Strandberg, KVAB:s vd Erik Hammerlund och Oskarshamns kommunalråd Nils Falk (S).
Foto: Åke Håkansson

I årtionden har bilarna brett ut sig och lagt beslag på en allt större del av stadsrummet. Det är ju inte bara gator och vägar som tas i anspråk, enorma arealer går åt till parkeringsplatser. Redan 1968 presenterades en elegant lösning på problemet när Kalmar Verkstads AB – KVAB – visade upp det nya dotterföretaget AB Autolifts produktion på varvsområdet i Oskarshamn. 

Varvskrisen hade börjat ta fart och för varvet i Oskarshamn kom den att innebära att konkurser och rekonstruktioner följde på varandra i många år framöver. 

Hösten 1968 var läget sådant att varvet nedlagt, för gott eller temporärt kunde ingen vara säker på. 

Tågtillverkaren KVAB i Kalmar hade också problem. 1960-talet var ett katastrofalt årtionde för järnvägen i Sverige med massor av nedläggningar. 

Framtiden fanns uppenbarligen någon annanstans: på gator och vägar. Att både Oskarshamnsvarvet och KVAB kom att intressera sig för den expanderande bilismen var helt naturligt.

Parkeringshissen hade konstruerats av ingenjör Lennart Strandberg i Örnsköldsvik och presenterades för den församlade länspressen som något alldeles nytt.

Signaturen Barret – alias Bertil Johansson – beskrev funktionen i Oskarshamns-Nyheterna:

”Innan kommunalrådet Nils Falk tryckte på startknappen väntade 15 bilar i en rad på parkering. Herr Falk tryckte på knappen och bilarna körde en och en in i hissen och gick, elegant, till väders. Det tog bara några få minuter att parkera de 15 bilarna och lika snabbt att köra dem ut ur parkeringen.

Parkeringshissen, som drivs med två kraftiga länkkedjor, utformade med en länk mellan varje hisskorg, arbetar som en elevatorhiss eller ett ’pariserhjul’ med två vertikala rader hisskorgar”.

Förutom att den sparade plats hade parkeringshissen andra fördelar: ”en bil som befinner sig i en hisskorg uppe i luften är omöjlig att stjäla eller göra åverkan på”. Hissen sas också vara tämligen enkel att montera ner och flytta och därför lämplig i samband mässor och utställningar där det behövdes tillfälliga parkeringsplatser. Den kunde kläs med olika fasadmaterial, men ”hissen är i sig själv dekorativ och kan i många fall inpassas i miljön utan fasadbeklädnad”. 

Sedan bilen körts in i hissen gick föraren fram till apparaten till höger på bilden och vred om en nyckel med samma nummer som hisskorgen. Då hissades bilen upp och nästa tomma hisskorg kom ner i inkörningsläge. Först därefter gick det att dra ut nyckeln och ta den med sig.
Foto: Åke Håkansson

Det var ingen ände på visionerna. Bilen kunde parkeras utanför lägenheten, oavsett våning. ”Man skulle kunna ha sin parkeringsplats på till exempel nionde våningen och gå direkt från lägenhet till bil utan omvägen via byggnadens hiss eller trappor samt vägen från entré till parkering. Säkert en fördel många skulle uppskatta”, menade en tidning.

Hissen skulle gå att få i olika storlekar, den minsta med nio platser, den största med 35. Den som förevisades i Oskarshamn med 15 platser kostade cirka 180.000 kronor – drygt 1,5 miljoner i 2016 års penningvärde. 

I november 1968 var 20 man sysselsatta med att tillverka de fem första hissarna, men efterfrågan skulle alldeles säkert öka dramatiskt, främst från Stockholm men också från utlandet. 1970 räknade AB Autolift med att ett par hundra personer skulle arbeta i företaget.

Så blev det nu aldrig. Hur många parkeringshissar som färdigställdes och hur länge produktionen pågick har jag inte lyckats utröna.

Riktigt så revolutionerande som tillverkarna ville ha det till var parkeringshissen inte. Olika system för att minimera den yta som går åt för parkering har funnits länge. 

Så tidigt som 1905 togs en bilhiss i bruk i ett parkeringshus i Paris och redan på 1920-talet var konstruktioner snarlika den i Oskarshamn i bruk i bilismens hemland USA.

I dag är olika sorters hissar i samband med parkering inte alls ovanliga, varken i Sverige eller på andra håll i världen. Men i 1960-talets Sverige var parkeringshissen något nytt. Förmodligen alltför nytt.

Varvet i Oskarshamn återgick till en skakig tillvaro som fartygsbyggare. 

KVAB gav sig däremot ännu längre in i bilbranschen och började tillverka den synnerligen originella brevbärarbilen Tjorven, en satsning som höll på att bli slutet för företaget. Även det projektet var på sitt sätt före sin tid.

Men det är en annan historia.

”Som ett hopklämt pariserhjul” beskrevs parkeringshissen i tidningarna. Konstruktören Lennart Strandberg från Örnsköldsvik hade arbetat med hissen i fem år innan den blev verklighet. Här poserar han framför sitt verk. 
Foto: Åke Håkansson

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 22 oktober 2016

STORT TACK
till Åke Håkansson som generöst ställt sina bilder till förfogande.

KÄLLOR:
Artiklar i lokalpressen, främst en text av Bertil Johansson, signaturen Barret, som var införd i Oskarshamns-Nyheterna den 20 november 1968.

Barnarbete, förgiftning och självmord – och dans på lördagarna

Loverslund någon gång kring år 1900. Idyllen tycks fullständig. Barnen sitter stilla i gräset, vattnet ligger spegelblankt och lockar till roddtur bland näckrosorna. Men skenet bedrar...
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fotografiet här ovanför är taget vid Hagbyån i Loverslund, drygt två mil söder om Kalmar. Kameran ljuger inte brukar man säga. Men hela sanningen berättar den inte nödvändigtvis heller. Det första man kommer att tänka på när man ser bilden är knappast barnarbete, usla löner och fosforförgiftning.

Den stora byggnaden på andra sidan vattenspegeln är Lovers Tändsticksfabrik, grundad redan i början av 1870-talet. Där kunde sjuåringar få arbete. 

Hjalmar Johansson, född 1898, var dock några år äldre när han började arbeta i fabriken, men han gick fortfarande i skolan. Vissa dagar satt han i skolbänken, de andra var han i fabriken. 

92-årige före detta barnarbetaren Hjalmar Johansson, fotograferad 1990. Hans pappa var på sjön och redan som skolpojke var Hjalmar tvungen att bidra till familjens försörjning genom att arbeta på tändsticksfabriken.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

– Jag arbetade bland annat med att lägga tändstickorna i askar, berättade han för Östra Smålands Rune Johansson 1990.

– Minns att jag hade fyra öre för 100 askar. Eller om det var sju öre?

Från början tillverkade man oerhört eldfängda och giftiga fosfortändstickor som tände mot vad som helst. Men fosforn var också farlig på ett lömskare och oerhört smärtsamt vis. August Johansson var född 1865 och började arbeta på Loversfabriken när han konfirmerats vid 13 års ålder. I samband med 75-årsdagen 1940 blev han intervjuad i Östra Småland: 

– Arbetets faror brukar man numera ofta höra talas om, men för oss var detta en skrämmande realitet. Det fanns tändstickor som satsades med fosfor och magenta och detta förstörde tänderna på dem, som under längre tid måste vara i närheten. Det fanns många ungdomar som såg ut som gamla gubbar i munnen. Kemikalierna orsakade nämligen tandröta.

Har herr Johansson också varit utsatt för den åkomman? 

– Nej, när det blev frågan om jag skulle avlösa en, som angripits av sjukdomen, sade jag nej. Jag gav mig in till Kalmar och fick arbete på Lindahls Tändsticksfabrik.

Den här notisen var införd i tidningen Kalmar fredagen den 15 januari 1892. Med moderniserad stavning lyder den:
”Självmord. I tisdags afton berövade sig verkmästaren vid Lindahls tändsticksfabrik C E Åkerlind livet genom hängning. En skrivelse som påträffades i en av hans fickor, angav såsom orsak till den förtvivlade handlingen fruktan för förnyad operation mot fosforförgiftning. Åkerlind efterlämnade änka och fyra barn i goda omständigheter. Han var vid sin död 55 år gammal.”

Förutom att fosforn var oerhört lättantändlig var gaserna från den giftiga att andas in. Den som hade dåliga tänder – och det var det många som hade – löpte stor risk att råka ut för fosfornekros som kom tänderna att lossna och käkbenet att frätas bort. Innan han kom till Lindahls fabrik i Kalmar hade Åkerlind arbetat länge vid Loversfabriken.

Carl Erik Åkerlinds dödsannons.

I Lovers övergick man så småningom till fosforfria säkerhetständstickor. Men eldfaran var alltid stor. Fabriken brann ner på 1880-talet, men byggdes upp igen. 

Driften las sedan ner till 1897, då man installerade en ångmaskin i stället för det stora vattenhjul som tidigare drivit maskinerna. Arbetsstyrkan tycks för det mesta ha rört sig om 50–70 personer. Fabriken kom att ingå i tändstickskungen Ivar Kreugers imperium. 

Två hästar och 43 personer på plats framför Lovers Tändsticksfabrik. Och någon som skymtar uppe i fönstergluggen till höger. Hon kanske inte ville vara med på bilden, men kom med ändå. Många kvinnor var anställda och längst fram sitter sex pojkar. Hjalmar Johansson, som börjat jobba redan som skolpojke och som flyttade till Kalmar när han inte ville arbeta i fosforångorna, står som fjärde man från höger i översta raden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1916 las Lovers tändsticksfabrik ner för gott. Men på 1920-talet blev plötsligt den gamla industrilokalen centrum för bygdens nöjesliv när svenskamerikanen Hjalmar Raymond (1888–1976) återvände till sina forna hemtrakter och köpte den nedlagda fabriken 1924.

Hjalmar Raymond framför tändsticksfabrikens disponentbostad där han flyttade in den 9 oktober 1924.
Bild ur ”Hagbyån–Yukonfloden och åter” (1977)

Han började genast inrätta en kvarn där. Och på övervåningen startade han en biograf med det originella namnet Urskogen. En gammal taffel anskaffades också. Den spelade Anna-Lisa Sjögren från Bottorp musik till stumfilmerna på.

Raymond berättar i sina postumt utgivna memoarer, Hagbyån–Yukonfloden och åter, om hur han utvidgade bioverksamheten även till Ljungbyholm, Läckeby och Påryd:

När jag gav föreställningar på den senare platsen ordnades extratåg på Kalmar–Karlslunda järnväg. Vid några tillfällen fick min bror Kalle låna apparaturen för att köra i Gullabo, men det fick han snart sluta med beroende på att besökarna där var så bråkiga.

På lördagskvällarna ordnades dans i de gamla fabrikslokalerna. 

Men 1930 var det slut med nöjeslivet. Raymond hyrde ut fabriken till en konservindustri. Han satsade själv pengar i fabriken, men kom i konflikt med bolagsledningen, som flyttade verksamheten till Kalmar. Kort därefter brann hela anläggningen ner för gott. 

Raymond satsade i stället på pälsdjursuppfödning, något även hans efterkommande fortsatte med.

En del av de bastanta tegelväggarna var allt som återstod av den gamla fabriken när den här bilden togs 2012.
Foto: Klas Palmqvist

Se även:
• En bransch som gått upp i rök
• Spetjäntan som slet ont åt Kreuger

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. 

Titta in på Digitalt Museum, där finns mer än 100.000 föremål och bilder ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist
Utökad version av en text som var införd i Östra Småland den 31 mars 2012

Stor konst i liten skrift

Bengt Ågren (1936–2016) var en av de mest kända och populära Kalmarkonstnärerna, även om han råkade vara född i Karlskrona; till Kalmar kom han redan som liten pojke. Han delade generöst med sig av sina kunskaper och ledde i många år kurser för människor som själva ville lära sig måla. Bilden är från 1983.
Foto: Östra Småland

När Stadsbiblioteket i Kalmar låg vid Tullslätten besökte jag gärna den förträffliga, lite avskilda avdelning som kallades Kalmar länsrummet. Ett stort rum fullt med litteratur om allt möjligt – och snudd på omöjligt – som på något vis berörde länet. Där fanns också skåp med blandade småskrifter, där de mest oväntade fynd kunde göras. Vem hade till exempel kunnat ana att ett litet programhäfte för en kirurgkongress 1966 skulle innehålla en samling Kalmar- och Ölandsbilder av högsta klass?

Stadsbibliotekets exemplar av programmet för kirurgkongressen i Kalmar 1966 har på omslaget en vinjettbild med Tullhamnen sedd från sjösidan, signerad Bengt Ågren. Mellan upplysningarna om de olika föredragen och evenemangen finns ett dussintal bilder med motiv från Kalmar och Öland som visar vilken fin tecknare och grafiker konstnären var.  

Svensk Kirurgisk Förening höll möte i Kalmar den 9–11 september 1966. 150 läkare var samlade på Kalmar Teater för att lyssna på anföranden  om ”Operativ behandling av käkledsluxation”, ”Röntgenundersökning av sondläget vid fraktionerad magsaftsundersökning” samt ”Helikoptern i sjukvårdens tjänst”, för att nu bara nämna något.

”Kråkslott på Malmen, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964.

Med en i dag förbluffande självklarhet förutsattes att alla deltagarna var män, vilket de förmodligen också var. Värdarna, överläkare  Erik Millbourn och medicine doktorn Carl-Anker Edwall, skriver i sin välkomsthälsning att ”flitigt föredragslyssnande kirurger har sällan tillfälle att se den stad eller trakt de besöker utan får som regel nöja sig med det fruarna berättar”.

”Vindsinteriör från Tapetserargården, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964. Alltså samma adress som bilden närmast ovanför. 

Den här gången hade man koncentrerat den medicinska delen av kongressen till första dagen. Damerna fick då chansen att besöka Hemslöjden och åka med rundtursbåten Kalmarflundran, varpå följde ”lunch tillsammans med herrarna å Teaterkällaren”. 

Eftermiddagen fick damerna ägna åt sightseeing med buss, innan det blev gemensam middag klockan 19.

”Seglarbesök i sundet”, 1965.

På lördagen kunde damerna och herrarna tillsammans välja om de ville spela golf på Värsnäs eller åka på en kombinerad glasbruks- och träslöjdsresa innan det blev supé med dans i Hantverksföreningens hus. Och på söndagen var det Öland som gällde.

Helt uppenbart ett Ölandsmotiv, även om platsen inte anges.

Så här på många decenniers avstånd är det förstås ändå Bengt Ågrens bilder som utgör kirurgkongressens bestående behållning. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 29 mars 2014

”En gård på Kvarnholmen i Kalmar”, 1964. I dag finns inte mycket kvar av den här sortens gårdsinteriörer.

Förtöjda båtar, 1966

Gamla Kungsgatan i Gamla stan är sig dock tämligen lik genom århundradena.

”Kåkar på Fiskaregatan, Kalmar”, 1964.

”Krusenstiernska gården”, 1966.

”Interiör från slaktare Lindhs gård, Norra vägen, Kalmar”. Den så kallade Skåningagården låg på nummer 40, nära Skvallertorget, snett emot Norrgård. Den hade byggts av skåningen Sven Blomkvist på 1840-talet. Slaktarmästare J A Lindh höll till här på 1920-talet. Han flyttade senare sin verksamhet till Fiskaregatan 28. Skåningagården är riven sedan länge.

Ytterligare en bild ur kirurgkongressens programhäfte.

Bengt Ågren vid sin relief av Kalmar Ångkvarns gamla lastbil, som var en del av den utsmyckning han utförde i entrén till de kontor som inrättades när ångkvarnens gamla fastighet byggts om 1987. Tyvärr lär inte lastbilen finnas kvar längre. I gengäld är det inte svårt att hitta verk av Bengt Ågren utbjudna på nätet till överkomliga priser.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Se även:
• Tufft att växa upp på Laboratorieholmen (med karta av Bengt Ågren om hur holmen skulle kunna göras tillgängligare)
• 1600-talsgatan som försvann i betongen (om Nybrogatan/Malmbrogatan)
• Så var det jul igen – för längesen (bland annat om Krusenstiernska gården)
• En tidsresa på Norra vägen
• Ångkvarnen brinner!
• ”Bengt var en mycket generös person” Minnesartikel i Östra Småland den 4 januari 2017 (även om den numera hamnat på en annan tidnings webbplats)

En konstbok som är på riktigt

Torsten Billman – Bildmakaren
Dan Lennervald (red)
(ABF Norra Halland, Hallands konstmuseum, 2010)

Någon sällsynt gång ges det ut böcker som man bara häpnar över. Torsten Billman – Bildmakaren är en sådan. 464 generösa sidor med och om konst som skildrar arbete, som är på allvar, som har djup, som är politisk och mänsklig. Alltsammans vackert formgivet och tryckt på papper av bästa kvalitet.

Torsten Billman fotograferad vid Slussen i Stockholm på 1940-talet. Han besökte ibland huvudstaden för att visa sina illustrationer för bokförlagen.

Torsten Billman kom från Kullavik, strax söder om Göteborg. Han gick till sjöss 1926, som 17-åring. Resorna i Medelhavet och till fjärran hamnar som Shanghai, Yokohama och Vladivostok satte förstås outplånliga spår. Samtidigt blev han övertygad om att han skulle bli konstnär.

Brott och straff. Raskolnikov dräper Lisaveta. Bokillustration omkring 1945. Grisailleträsnitt.

Billman blev elev på Valands konstskola i Göteborg 1933. Han kom att utveckla en alldeles egen träsnittsteknik och i början av 40-talet blev han alltmer uppmärksammad. Diktaren Gunnar Ekelöf fick se illustrationer Billman gjort till Harry Martinsons Nomad och skrev en artikel om bilderna. Det blev inledningen till en lång rad litterära illustrationer: Dostojevskijs Brott och straff, Balzacs Kusin Pons och inte minst Georg Büchners drama Woyzeck, för att nämna något.

Nazismen attackerar. Del av Till sjöfolket - Havets arbetare, al frescomålning i Sjömanshemmet i Göteborg 1944.

Också i det riktigt stora formatet slog Billman igenom på 40-talet. Hans fresk Till sjöfolket – Havets arbetare i Sjömanshemmet vid Masthuggstorget var klar 1944 men väckte politiska betänksamheter. Billman hade bland annat skildrat nazisternas propgandaminister Goebbels i färd med att aptera en mina och hakkorsförsedda flygplan som attackerar värnlösa sjömän. Freskens invigning blev uppskjuten med ett år, tills de politiska konjunkturerna var otvetydigt gynnsammare...

Spansk hamnkrog, tempera 1969. Målningen hamnade på omslaget till Sjömannen nr 12/1969.

Billman gjorde flera fresker runt om i Sverige, bland annat Samhällsutvecklingen i Folkets hus i Gävle och framför allt Kring Smålands Taberg i Norrahammars Folkets hus. Den visar arbetet i bygdens industrier på en nästan 14 meter lång vägg (fresken finns med som ett ca 85 cm långt utviksblad i boken).

Eldarskans, akvarellerat grisailleträsnitt omkring 1942.

Billman fortsatte väcka uppmärksamhet med politiska träsnitt på 60-talet som Mordet på Oswald och Warrenkommissionen, båda med anknytning till mordet på president Kennedy. 

På 70-talet blev han lärare på sin gamla skola Valand. Det var eleverna själva som tog initiativet; Billmans arbetarbakgrund och långvariga politiska engagemang var sådant som intresserade den tidens konstnärsgeneration. Problem med synen tvingade honom dock att sluta efter bara något år.

Mozarts begravning, grisailleträsnitt 1965.

Billman fortsatte under 80-talet att teckna i Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter och givetvis i Sjöfolksförbundets tidning Sjömannen. Ännu fler av hans illustrationer till litterära verk publicerades, bland annat Strindbergs Sagor. Något år efter Billmans död 1989 gavs också hans tuschteckningar till Franz Kafkas Slottet ut.

Kollämpare. Del av Till sjöfolket - Havets arbetare, Sjömanshemmet i Göteborg 1944.

Men ingenting som tidigare publicerats i bokform av Torsten Billman kan mäta sig med detta storverk, redigerat av Dan Lennervald. Ett 20-tal olika skribenter har bidragit med texter. Bildmakaren gavs ut 2010, men boken kommer att leva och äga giltighet lång tid framöver. Ett standardverk och ett storverk.

Omslagsbild till Sjömannen nr 12/1988.

1965 erhöll Torsten Billman statens konstnärsbelöning, dvs en inkomstgaranti. Något sådant skulle han garanterat aldrig ha fått av dagens regering. 

Det är en kvalitetsstämpel i sig. För det här är en otidsenlig bok om otidsenlig konst; den är nämligen på riktigt, till skillnad från så mycket annat i vår samtid.

Den här bilden av Billman fick inte plats i tidningen när texten publicerades och jag har tyvärr tappat bort informationen om den, men den får vara med ändå.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 27 december 2011