Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning

William Björneman ler saligt när han hyllas av publiken i Antwerpen efter att ha vunnit OS-guld i längdhopp den 18 augusti 1920. Därmed räddade han åtminstone något av den svenska äran, eftersom han tog det enda svenska friidrottsguldet. Trots tre silver och tio brons ansågs nämligen den svenska friidrottsinsatsen inte alls ha varit bra, man hade väntat sig mycket bättre utdelning än så.
Bild: Stockholmskällan/Stockholms stadsarkiv

Den enda olympiska guldmedalj som erövrats av en idrottare från Kalmar ligger inlåst i ett bankfack. Men spikskorna William Björneman använde när han blev olympisk mästare i längdhopp för mer än 100 år sedan finns hemma hos sonen Lars i Hölminge, utanför Ljungby.

Även om Lars aldrig själv är den som först för sin fars OS-guld i Antwerpen 1920 på tal, berättar han gärna om sin pappa och hans framgångar som idrottsman i fall någon vill veta mer:

– Visst är det roligt att prata om det, speciellt som jag ibland får veta nya saker som jag inte kände till.

Sonen Lars Björneman visar upp spikskorna pappa William använde när han tog sitt OS-guld i Antwerpen.
Foto: Joakim Carlsson

När William kom till världen den 6 oktober 1895 bodde hans föräldrar Julia och Per Petersson i Skarpa Alby på Öland. Och den lilla byn på öns östra sida fortsatte att vara något alldeles speciellt för William:

– På senare år köpte han tomt därute vid Norra Möckleby. Han lät riva ett ruckel som stod där och byggde två fritidshus i stället.

I Kalmar hade Williams pappa fått arbete som vaktmästare på Navigationsskolan, föregångaren till Sjöfartshögskolan. Den låg fram till 1914 på Södra Långgatan 73 på östra delen av Kvarnholmen. 

Navigationsskolan där William Björnemans pappa var vaktmästare låg 1870–1914 på Södra Långgatan 73, huset längst till vänster på bilden. Sjöfartsutbildningen i Kalmar hade startat redan 1842, då i huset intill på nummer 75, och är fortfarande i full verksamhet i stan, nu vid Sjöfartshögskolan som är en del av Linnéuniversitetet.
Vykort ur Ingrid och Lars Bruuns samling

– Pappa fick gå på läroverket i Kalmar mot att hans mor städade där, berättade Lars när han han sommaren 2020 blev intervjuad av Joakim Carlsson – mångårig medarbetare i Östra Småland – för tidningen Smålänningens räkning.

– Men han misskötte studierna så mycket att han fick gå om ett år och det blev ju ett år till för henne att städa. Jag önskade att jag kunnat använda det när han klagade på mina betyg…

Läroverket vid Stortorget där William Björnemans mamma Julia städade för att sonen skulle få utbildning. Sedan Stagneliusskolan invigts 1933 gjordes den gamla ”Storskolan”, som den gärna kallades, om till Kalmars stadshus.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Gymnasiet i Kalmar fanns då vid Stortorget, i nuvarande Stadshuset. Därifrån var det bara något kvarter till stans idrottsplats, belägen på vad som i dag är den stora parkeringsplatsen mellan Södra Kanalgatan och Fiskaregatan. Där visade sig William – eller Ville som kamraterna alltid kallade honom –  vara en friidrottstalang av ovanliga mått. Han var oerhört snabb på korta distanser och ännu bättre på att hoppa längd. 

Även om betygen ibland kunde vara skrala för William Björneman när han gick på läroverket i Kalmar så var hans idrottstalang mer än uppenbar. 1914 fick han premium av Sveriges centralförening för idrottens främjande och erhöll då den här plaketten.
Foto: Joakim Carlsson

Som de flesta idrottsintresserade läroverkspojkar gick han med i IFK Kalmar (som inte har något att göra med dagens förening med samma namn). Våren 1918 slogs IFK samman med IF Gothia till Kalmar IS. Den föreningen finns fortfarande, men har för längesen strukit friidrotten från programmet och kallar sig sedan 1927 för Kalmar FF. 

IFK-stjärna på bröstet, studentmössa på huvudet och kanske lite väl högt uppdragna brallor. Bilden bör ha tagits mellan 1915, då Björneman tog studenten, och 1918 då IFK Kalmar slogs samman med IF Gothia till Kalmar IS, en förening som i sin tur bytte skepnad till Kalmar FF 1927.
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi

Det var i Kalmar IS friidrottares färger, bruna kortbyxor och vitt linne (fotbollslaget spelade däremot i rött och svart) som William blev en av Sveriges mest välkända idrottsmän. Han förknippades med hemstaden så till den grad att han ute i landet nästan alltid kallades för ”Kalmar-Petersson”, ja, ibland rent av bara ”Kalmar”, något som hängde i även sedan han 1922 bytt efternamn till Björneman.

Resultatredovisning av Smålands Idrottsförbunds ”täflingar” den 2 juni 1912. ”V Petersson” är förstås identisk med den blivande olympiamästaren. Han var bara 16 år men vann förstås både längdhopp och 100 meter, trots att konkurrenterna hade klart fördelaktigare handicap. I tresteg kom han ”bara” tvåa efter Sigfrid Wedel, som för övrigt varit med i det IFK Kalmarlag som fem år tidigare vunnit det allra första Smålandsmästerskapet i fotboll. Något överraskande vann unge Petersson-Björneman även diskus, men där var det han som hade nytta av det handicapsystem som tillämpades.
Klipp ur tidningen Kalmar för den 3 juni 1912

I samma takt som han utvecklades som idrottsman fick William även ordning på sina studier. Efter att ha tagit studenten 1915 pluggade han på Frans Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Under Stockholmstiden tävlade han för SoIK Hellas, men från maj 1918 representerade han den nybildade föreningen Kalmar IS. 

William Björneman hoppar på hemmaplan, det vill säga på den stora parkeringsplats på Kvarnholmen som fortfarande kallas för gamla idrottsplatsen.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Samma år började han arbeta som bankkorrespondent, det vill säga ortsombud för en bank, och fick sitt stora genombrott vid tävlingar i Köpenhamn då han satte svenskt rekord i längd med 7,20 meter. 1918 tog han dessutom sitt första SM-guld.och innan säsongen var slut hade han bättrat på sitt svenska rekord till 7,24. Året därpå ökade han till 7,26. Då arbetade han i Storbritannien och passade på att också bli engelsk mästare i längdhopp.

1920 vann Björneman SM på nytt. Och den 18 augusti kom så den största triumfen i hans idrottsliv. 

Eftersom han just blivit återställd efter en skada var Björneman djupt osäker på sin form inför de olympiska spelen i Antwerpen. Försökstävlingarna dagen före finalen hade inte gjort honom mycket klokare, trots att han till sin egen förvåning hoppat längst av alla. Detta fastän han på de otroligt usla banorna bara noterat 6,92 meter, hela 34 centimeter kortare än hans dåvarande svenska rekord.

William Björneman i aktion i OS-finalen i Antwerpen.
Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Alla OS-guld från och med de första olympiska spelen i modern tid i Aten 1896 hade gått till USA och amerikaner skulle fortsätta att prenumerera på längdgulden ända till och med OS i Rom 1960. Med undantag just för Antwerpen 1920. 

Den här flaggan satt på bröstet på William Björnemans tröja när han deltog i längdfinalen i Antwerpen 1920. Klenoden vårdas sedan länge ömt av sonen Lars.
Foto: Joakim Carlsson

Den svenske mästerhopparen tolkade tecknen till det bästa när han gick ut för att springa in ansatsen inför finalen: 

”Jag såg någonting som glittrade på längdhoppsbanans kolstybb. Jag tog upp det glittrande föremålet och det var en amerikansk kvartsdollar i silver. Jag hade till tävlingsnummer fått min lyckokombination 13 eller siffersumman av 616. Nu kom den amerikanska kvartsdollarn och jag undrade om den skulle betyda någonting alldeles särskilt.”

Tre av de sex längdhoppsfinalisterna i Antwerpen var svenskar. Förutom William Björneman, längst till vänster, deltog även Eric Abrahamsson, som kom trea, och Rolf Franksson, som slutade på sjätte plats. Gösta Bladin missade däremot finalen; hans 6,57 meter i försöken räckte bara till nionde plats.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Han bestämde sig förstås för att slanten också var turbringande. Och det var den kanske. Björneman hoppade 7,15 meter, sex centimeter längre än tvåan Carl Johnson från USA. Bronset blev också svenskt, det gick till Eric Abrahamsson på 7,08 meter, för övrigt en mångsidig idrottsman som även blev Europamästare i ishockey 1921. 

Guldmedaljen som William Björneman erövrade i Antwerpen förvaras förstås i bankfack, men diplomet han fick för sin seger pryder förstås väggen hemma hos sonen Lars. De mer än 100 år gamla spikskorna är lämpligt nog placerade alldeles intill.
Foto: Joakim Carlsson

Björnemans guld var sensationellt. Men han var själv den förste att påpeka att han aldrig skulle vunnit om inte favoriten Solomon ”Sol” Butler från USA hade råkat ut för en muskelbristning redan i kvaltävlingen: ”Den bäste mannen hade utan tvekan förlorat tävlingen genom sin olyckshändelse”.

Sverige växlar som etta efter andra sträckan i den tredje stafettsemifinalen i OS 1920. William Björneman, i ljus dräkt i mitten av bilden, lämnar över pinnen till SoIK Hellas Sven Malm. Svenskarna vann loppet före innerbanans Danmark som till slut hann förbi såväl Sydafrika, i mörka dräkter, som ytterbanans Schweiz. I det svenska laget ingick också Agne Holmström och Nils Sandström.
Bild: Stockholmskällan/Stockholms stadsarkiv

I Antwerpen fick Björneman också en bronsmedalj för sin insats på andra sträckan i det svenska stafettlag som slutade trea efter USA och Frankrike på 4×100 m. Om stafetten har Björneman berättat att ”amerikanerna slog oss med 5–6 meter på varje sträcka, men vi tog upp dom i växlingarna och kom ut på sista sträckan tätt i hälarna på dom”. USA vann på den redan då medelmåttiga tiden 42,3. Frankrike sprang på 42,6 och Sverige på 42,9. 

Här sitter den nyblivne olympiske längdhoppsmästaren William Björneman i mitten, omgiven av sina klubbkamrater i Kalmar IS. Längst upp till vänster står hans gode vän, föreningens ordförande Valfrid ”Valle” Johansson (bytte senare efternamn till Sternelius), kulstötare och den förste kalmarit som gjorde 13 meter i tresteg. Längst till höger står spjutkastaren Karl-Bernhard Sandbäck, sedermera bankkamrer i Högsby. Sittande på marken återfinns längst till vänster ”Kalle Gustis”, Karl Gustafsson, typograf, spjutkastare och stavhoppare och på sydöstra Sveriges fotbollsplaner bara överträffad av Hjalmar Sivgård, som sitter längst till höger.
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi

Fyra år senare var det dags för OS i Paris. Björneman vann SM igen och hade under åren som gått studerat och arbetat utomlands, bland annat i Frankrike. Säkert bidrog hans kunskaper i franska till att Idrottsbladets legendariske ägare och chefredaktör Torsten Tegnér kommit överens med honom att han skulle rapportera från olympiaden i tidningen.

William Björneman fotograferad på Stade Pershing i Paris i juni 1921. Han befann sig i Frankrike för ”kommersiella studier” och fortsatte förstås med idrotten även under de år han studerade utomlands. Här verkar han av klubbmärket att döma representera Stade Français, en klubb som annars är mest känd från rugbysammanhang. Notabelt att Björneman än en gång haft tur med startnumret: siffersumman av 157 blir ju hans lyckotal 13, precis som 616 på hans nummerlapp i OS-finalen.
Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

– Det fick förbundet nys om och sa till pappa att han inte fick göra det, för det såg ut som att han var proffs. Jag är faktiskt inte säker på att Idrottsbladet skulle betala honom, men från förbundshåll sa man att han inte fick skriva i tidningen om OS, punkt slut. Då tackade pappa nej till att vara med i tävlingarna och åkte ner och skrev bara om dem istället. Ett löfte var ett löfte och han tänkte inte bryta det.

Samma dag som längdfinalen i Paris avgjordes hoppade William Björneman under ”noggrant kontrollerade former” 7,35 meter. Det hade han tagit silver på om han varit med och tävlat.

– Jag tycker att han gjorde alldeles rätt. Där har vi varit lika, pappa och jag. Har man gett ett löfte, så bryter man det inte. Jag kan inte föreställa mig vad som ska krävas för att ska kunna göra det, säger Lars som menar att hans far kunde vara orubbligt envis när han ansåg sig ha rätt.

– Jag minns att han berättade om när han var med som sprinter i en landskamp mellan Danmark och Sverige i Köpenhamn. Pappa hade lagt märke till att den danske startern fyrade av startskottet nästan direkt efter att han skrikit ”färdiga”. Därför låg han redo för det och fick en kanonstart. Men loppet blåstes av för tjuvstart.

Det höll inte William Björneman med om. Han var bergsäker på att han startat efter skottet.

– Så när loppet startades om och de andra gav sig iväg, stod han kvar i startgroparna. När de gått i mål, bara reste han sig och gick därifrån. Eftersom Sverige förlorade landskampen, var det säkert inte så populärt.

1924 blev William Björnemans sista år i toppidrotten. Han vann SM för sista gången och vid tävlingar i Linköping slog han till med nytt svenskt rekord en sista gång, nu på 7,39 meter. 

”W Petersson hade ett utmärkt upphopp” heter det i bildtexten i Nordisk Familjeboks Sportlexikon under det här odaterade fotografiet från Stockholms Stadion, där Björneman hoppar, iförd Kalmar IS mundering. I uppslagsverket från 1938 hävdar redaktör Sven Lindhagen att Björnemans ”styrka som idrottsman låg i en ovanlig förmåga av koncentration”.

Vid det laget hade William Björneman flyttat till Norrköping. Han fortsatte att idrotta utan att ha några elitambitioner längre, men så sent som 1937 var han fortfarande en av Östergötlands bästa längdhoppare. Under tiden i Norrköping inledde han en karriär i livsmedelsbranschen som ledde till att han var direktör för Scan i Malmö 1941–1962. Han hade också många uppdrag inom idrottsrörelsen, bland annat satt han i Riksidrottsförbundets styrelse.

William Björneman fanns förstås med när Kalmars äldsta idrottsförening, Kalmar Läroverks GoIF, firade 75-årsjubileum 1955. Här sitter han i mitten, flankerad av rektor Erik Nordell, till vänster, och gymnastikläraren Victor Hugo Lindström. Bakom dem står från vänster, de aktiva läroverksidrottarna Lars Herbe, Stig Callenberg, Ulla Olsson och Bo Olsson.
Bild ur ”Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960”

1925 hade William Björneman gift sig med Margareta Aulin, som avled 1943. Några år senare gifte han om sig med Vanda Tiede, som var född 1918 och alltså betydligt yngre än William. Sonen Lars föddes 1946 och hans bror Per 1948.

– Jag sa aldrig ”du” till mina föräldrar. Jag sa alltid ”pappa” eller ”mamma”. Man sa: ”Vill pappa hjälpa mig?” istället för ”Vill du hjälpa mig?” Det var en annan tid, konstaterar Lars, som själv visade sig ha goda anlag för friidrott. Men när familjen flyttade till Kalmar i samband med Williams pensionering i början av 1960-talet så blev det i stället golf för hela slanten.

Efter pensioneringen återvände William Björneman till Kalmar och lät 1963 bygga den här villan allra längst norrut på Sparregatan på Ängö. Sonen Lars minns den magnifika utsikten ut över Kalmarsund.
Foto: Klas Palmqvist 

– Vid den tiden fanns det ingen friidrott i Kalmar. Det var handboll, fotboll och hockeybockey som gällde. Jag nästan bodde ute på golfbanan, körde dit med min moppe så snart jag hade tid över.

William Björneman, som ställde höga krav på sin son, både när det gällde skolarbetet och i idrottssammanhang, kunde glädjas åt att Lars som 16-åring tog plats i golfens Europalag för juniorer.

Lars Björneman är en generös och lättsam före detta marinofficer som sedan några år är bosatt i idylliska Hölminge, nordväst om Ljungby i Kronobergs län. Han har mycket att berätta om sin pappa och hans framgångar som idrottsman.
Foto: Joakim Carlsson

– Jag tror att han hade varit nöjd med att jag sökte mig till det militära, säger Lars Björneman, som varit verksam som officer i marinen.

Men sonens yrkesval fick hans far aldrig uppleva. William Björneman dog i maj 1965, bara ett par veckor innan Lars tog studentexamen. Den förste smålänningen som vunnit ett individuellt OS-guld och den än i dag ende idrottaren från Kalmar som blivit olympisk mästare, har sin grav på Södra kyrkogården i Kalmar.

Under sina bästa år som idrottsman tävlade William Björneman för Kalmar Idrottssällskap, vars klubbmärke onekligen förefaller välbekant. När föreningen bytte namn till Kalmar FF 1927 fick det röda och vita i emblemet helt enkelt byta plats. På sätt och vis kan William Björneman sägas vara KFF:s ende olympiske guldmedaljör.
Foto: Klas Palmqvist

På Youtube finns ett filmklipp med några av finalhoppen från Antwerpen 1920, med fokus på William Björneman.

Skadade storfavoriten blev mördad

Stor guldfavorit inför det olympiska längdhoppet i Antwerpen var Solomon ”Sol” Butler, jämnårig med William Björneman och född i Kingfisher, Oklahoma.

Fadern Ben var född som slav 1842 och deltog i det amerikanska inbördeskriget. Han valde sitt efternamn efter den beundrade nordstatsgeneralen Benjamin Butler. 

Sonen var ett idrottsfenomen och började snabbt samla medaljer och utmärkelser på hög inom skolidrotten. Sol var bra i baseboll, basket och amerikansk fotboll, där han senare blev lagkamrat med Jim Thorpe, den överlägset bäste mångkamparen vid OS i Stockholm 1912. (Thorpe fråntogs sina medaljer sedan det kommit fram att han 1911 fått några dollar för att spela baseboll – olympier fick inte vara proffs – men fick postum återupprättelse som OS-mästare 1983, 30 år efter sin död). 

Sol Butler fotograferad i samband med de stora tävlingarna i Paris 1919, där han slog igenom internationellt och sågs som den givne favoriten i längdhopp inför olympiaden i Antwerpen påföljande år.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Men framför allt var Sol Butler en friidrottstalang av stora mått. Han blev en av de första svarta idrottsstjärnorna. Till Europa hade han kommit som soldat under första världskriget och sedan briljerat i de internationella tävlingar som hölls i Paris 1919, som ersättning för OS 1916 som skulle arrangerats i Berlin, men förstås ställts in på grund av kriget. Butler vann längdhoppet och erhöll en orden av den mäkta imponerade landsflyktige montenegrinske kronprinsen Danilo.

Sol Butler gratuleras till att ha vunnit längdhoppet på 7,56 meter i Paris 1919.
Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Men Butler blev alltså skadad i sitt allra första försökshopp i OS-finalen i Antwerpen 1920 och därmed fick William Björneman chansen att vinna. Kalmarhopparen berättade själv i ett brev till Victor Hugo Lindström, gymnastiklärare på Stagneliusskolan 1945–56:

”Butler var utan tvekan den bäste av oss alla, som försökte oss på längdhoppet i Antwerpen en varm augustidag 1920. Banorna i Antwerpen var emellertid otroligt usla. Ingen enda av dessa många deltagare, som alla hade hoppat sju meter och långt däröver kunde i försöken passera det magiska sjumetersstrecket”. 

Sol Butler tar sig för baksidan på vänstra låret efter sitt första försök i kvaltävlingen. Utan favoritens muskelbristning hade William Björneman knappast blivit olympisk mästare, något han själv alltid noggrant poängterade. Butlers hopp räckte, trots att han skadade sig, till sjunde plats; de sex bästa gick till final.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Men det var nog inte de undermåliga banorna som vållade Butlers skada. I alla fall inte som William Björneman såg det. För sina söner framhöll han att Butler inte brytt sig om att förbereda sig tillräckligt noggrant.

– Pappa såg det som ett exempel på att det inte spelar någon roll hur duktig man är om man inte är omsorgsfull och väl förberedd. Han ville väl varna oss för att slarva. 

Sol Butler bärs ut skadad från Olympiastadion i Antwerpen.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Sol Butler fortsatte idrotta, gifte sig – äktenskapet blev barnlöst – och medverkade i en del filmer. Han sålde bilar ihop med sin bror och skrev en bok om friidrott. 

Så småningom flyttade Butler till Chicago. Den 1 december 1954 blev två servitriser antastade av en gäst på krogen Paddy’s Liquors där han arbetade sedan sju år tillbaka. Han kastade ut mannen som efter en stund kom tillbaka beväpnad och sköt Butler med två skott. Han avled på sjukhuset, 59 år gammal. 

Sol Butler är begravd i Wichita, Kansas, där han tillbringade en del av sin uppväxt, intill sin syster Josephine.

Major Lyckberg spände vador

”Från gymnastiken minns jag hur den gemytlige barske majoren Nils Gustaf Lyckberg gick omkring och spände vador.”

Så skriver kommendör Henning Hammargren, som tog studenten 1918, om sin och William Björnemans gymnastiklärare vid läroverket i Kalmar. 

Major Nils Gustaf Lyckberg (1857–1931).
Bild ur "Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960”

Att ”spänna vador” var nog den mest avancerade gymnastiska övning Lyckberg var i stånd att utföra vid denna tid. Språk- och litteraturprofessorn Bodvar Liljegren från Orrefors, student redan 1906 – han avled nästan 100 år gammal 1984 – uttrycker sig lite mer oförblommerat än Hammargren:

”När majoren Nils Gustaf Lyckberg år 1920 blev pensionerad, hade han varit gymnastiklärare ända sedan 1881. Det var alltså en gammal herre som de första åren hade att sörja för vår fysiska spänst. Hans ålder och hans voluminösa lekamen hindrade honom från att själv utföra några som helst gymnastiska rörelser, och det var endast genom sina med kraft och precision uttalade kommandoord han kunde framlocka de färdigheter som krävdes av oss”. 

Liljegren minns också den ”martialiske majorens stentorsstämma”. 

På äldre dagar berättade William Björneman själv, i trots allt ganska försonliga ordalag, om ”den stränge majoren Lyckberg”: 

”I Kalmar läroverk värdesattes på den tiden armstyrka och hopp över höga hästar mera än någonting annat. […] Lyckberg såg med någon sorts behärskad avsky på allt det nya, som hette fotboll, fri idrott, men vår energi och uthållighet var synbarligen utav den art, att han inte kunde låta bli att både fästa sig vid den och godkänna den”. 

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 1 januari 2021. De i sin tur var kraftigt omarbetade och utökade versioner av mina texter om William Björneman i Östra Småland den 9 augusti 2008 respektive den 20 oktober 2011. Joakim Carlssons intervju med Lars Björneman var publicerad i Smålänningen den 26 juli 2020.

STORT TACK TILL
Lars Björneman, Hölminge
Ingrid Bruun, Kalmar 
Joakim Carlsson, Gnosjö 
Pelle Friberg, Kalmar
Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum 
Clas Ågren, Kalmar läns museum 

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Göte höll i gång KFF-publiken i fyra decennier

Göte Petersson i högform 1988. Trots att KFF det året befann sig på tredje serienivån och publiken ofta var minimal fortsatte Göte att göra vad han kunde för att skapa god stämning på Fredriksskans.
 Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

I många, många år var kommunalarbetaren Göte Petersson på parkförvaltningen en av Kalmars mest välkända personer. Få har haft lika stor publik som han. Varje år framträdde han offentligt minst ett dussin gånger och fick tusentals människor att klappa i händerna och ropa så det dånade över stora delar av centrala Kalmar. 
Göte var under nästan 40 säsonger hejaklacksledare när Kalmar FF spelade på Fredriksskans.

Vid en hemmamatch alldeles i början av 70-talet, när Göte fortfarande jobbade på varvet, befann han sig på norra läktaren tillsammans med en kompis. Stämningen var obefintlig och kompisen tyckte att Göte borde gå ner på löparbanan och försöka sätta fart på publiken. Sagt och gjort. 

Kanske var han på sätt och vis en anakronism redan då. Samtidigt som Kalmar FF under tränaren ”Laban” Arnesson försökte spela modernare fotboll än något annat lag i landet, kom Göte som en uppenbarelse från 50-talet med sitt ”Heja Kalmars röda bröder, spela nu så kulan glöder!”.

I oktober 1975 startade Frimurarehotellet den första FF-puben. Hotel Witt drog i gång sin först ett halvår senare. Knästående Kenneth Johansson (till vänster) och Göte. Bakom dem står Åke Ekstam och Anders Lind.
Foto: Östra Småland

Det gick bättre och bättre för KFF, publiken strömmade till och Göte bytte vardagskavajen mot rödvit utstyrsel – inklusive de legendariska brallorna som hade ett vitt och ett rött ben med ”GÖTE” i stora bokstäver på ena låret och ”KFF” på det andra. Han utrustade sig med megafon och fick några kollegor, framför allt Kenneth Johansson, som representerade en yngre generation och var helt i takt med tiden, dessutom slängd i käften och försedd med ett smittande gott humör. 

Göte skymtar till vänster bakom målvakten Tony Ström i vimlet efter 2–1-segern i seriepremiären på Landskrona IP i den allsvenska comebacken 1976, KFF:s första vinst i högsta serien på mer än 20 år.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Kalmar FF gick upp i Allsvenskan, tog medaljer och skördade framgångar som aldrig förr. Men så småningom blev det fotbollsvardag igen, med spel på andra och till och med tredje serienivån. Göte var åter ensam på löparbanan. Nog fanns det något av trägen kommunalarbetare över honom även när han traskade sina rundor på Fredriksskans.

Allsvenskt kval hemma mot IFK Eskilstuna 1981 och Göte jobbar stenhårt för att få i gång publiken. Det gick bra även på planen, KFF vann med 2–0 och lyckades få 2–2 i returen på bortaplan. Det räckte för att hänga kvar.
Foto: Harry Jonsson/Östra Småland

Om inte förr så stod vidden av Götes kändisskap klar när han i juni 1988 såg sig nödgad att dementera ryktena om att han skulle ha hängt sig eller hoppat från Ölandsbron – ja, det lär faktiskt ha funnits folk som hävdade att han gjort bådadera, hur det nu skulle kunnat gå till.

Göte konstaterade att alltihop var precis lika dumt som det lät:

– Jag förstår inte hur sådana här rykten kan sätta fart. Inte har jag tagit livet av mig och inte tänker jag göra det heller, försäkrade han när han träffade Östra Smålands reporter Gunilla Håkansson.

Bakgrunden till pratet kunde möjligen vara att Göte förstås känt sig deppig sedan hans far gått bort, och inte synts till lika mycket ute bland folk som annars. Han hade också varit tvungen att låta avliva sin hund och de uteblivna rastningspromenaderna spädde tydligen på ryktesspridningen.

– Det är väldigt obehagligt att hela tiden möta människor som undrar om det verkligen är jag eller en vålnad, beklagade han sig.

– Men än lever gubben och tänker hjälpa till att heja fram Kalmar FF ett bra tag till!!

Och visst gjorde han det. 

Året är 1982 och Kalmar FF har just förlorat returmötet i kvalet mot Gefle och åkt ur Allsvenskan, trots att Göte Petersson gett allt i 90 minuter. Men säsongen därpå var han tillbaka med handklappningar, megafon och ”Heja Kalmars röda bröder”. En av KFF:s största profiler genom tiderna, trots att han hela tiden befann sig vid sidan av planen.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Fredriksskans gamla träläktare revs efterhand och ersattes av betongklossar. Kolstybben på löparbanorna byttes ut mot modernare underlag. Inte heller Göte var sig riktigt lik. Han gick strävsamt sina varv runt planen, med åren allt långsammare sedan han drabbats av sjukdom och blivit förtidspensionerad. Biverkningar av medicineringen gjorde talet sluddrigare och han hade svårt att stänga munnen. Folk trodde att han var berusad och det for han illa av.  

– En del tycker att jag skämmer ut mig, berättade Göte när Ronald Rosengren intervjuade honom i Östra Småland 2007.

Göte laddar i sin speciella FF-hörna hemma i lägenheten inför matchen i Halmstad 2008, som skulle avgöra om KFF för första gången skulle vinna SM-guld. Allt gick vägen och Göte fick en av sina finaste stunder i livet. Fast han höll nog ändå 6–0-segern på Fredriksskans 1979 mot ärkerivalerna Öster lika högt.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Men Göte vägrade skämmas för den han var. Fram emot millennieskiftet började det gå bättre för Kalmar FF igen. Åskådarna, som sju-åtta år tidigare ofta ofta inte uppgått till mer än några hundra personer, strömmade till på nytt. Publiksiffror runt 10.000 var inte ovanliga. 

Det fanns till och med bortafans som, precis som hemmasupportrarna, började betrakta Göte som ett visserligen smått osannolikt men ändå självklart och omistligt inventarium vid besök på Fredriksskans. 

Göte missade förstås många av Kalmar FF:s fullträffar eftersom han ofta stod med ryggen mot planen och ledde eldunderstödet från läktarna. Men i hemmamötet med Helsingborgs IF 2007 hade han full koll på hur César Santin efter tio minuter fick en djupledsboll av Lasse Johansson och enkelt sprang ifrån Helsingborgs Fredrik Björk, längst till vänster, för att sedan rulla in 1–0 bakom Daniel Andersson. I andra halvlek gjorde César även matchens andra mål och KFF vann med 2–0.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

Genom åren hade Göte annars fått ta emot både hån och hot från läktarna, men det hände aldrig att någon gav sig på honom handgripligen. Han var heller inte det minsta intresserad av att reta upp någon:

– Jag har aldrig under alla dessa år kritiserat domaren eller bortalaget.

Repertoaren inskränktes så småningom nästan helt till handklappningar.

– De får i gång publiken bättre.

Annars gillade Göte sång och musik. Han hade varit med i Domkyrkokören och lyssnade mycket på musik, Elvis Presley var förstås en av favoriterna. När Göte intervjuades 2007 sjöng han med klar och kraftig stämma Kalmar FF:s speciella segersång som skrevs på 40-talet till Lasse Dahlquists melodi Upp och pröva dina vingar och som spelarna sedan dess sjungit i omklädningsrummet efter varje segermatch. 

– Jag sjunger bättre än jag pratar, konstaterade han sedan han sjungit färdigt.

Filminspelning med gott humör på Strandgatan i Kalmar i december 2009. Göte gör tillsammans med KFF-basen Ronny Nilsson reklam för att locka så många som möjligt att vara med och ta första spadtaget på Guldfågeln Arena. Men Götes hemmaplan var ändå Fredriksskans, den nya arenan blev aldrig hans revir.
Foto: Dan Crona/Östra Småland

Sedan Kalmar FF 2011 flyttat till Guldfågeln Arena blev det varken sång eller några handklappningar i Götes regi. Så vitt jag vet såg han aldrig en match på den nya arenan. Han tyckte nog att han inte riktigt passade in där. Och några löparbanor att traska runt på för att då och då stanna till och elda på publiken finns där ju inte heller. 

Göte Petersson, som uthålligare än kanske någon annan i den svenska fotbollen, sett till att skapa stämning på matcherna, avled i september 2013, 70 år gammal.

Göte Petersson (1943–2013). Bevarad i minnet av alla som såg Kalmar FF spela på Fredriksskans från 70-talet och framåt.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 4 december 2020

KFF-texter på bloggen igen!

 

KFF ska upp i topp igen! Eller i alla fall ut på Torgetbloggen. Staffan Roth, till vänster, fotograferad med sin jättestora Kalmar FF-flagga på Fredriksskans 1994. Kjell Nyberg hjälper till att hålla upp det praktfulla tygstycket.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

De första två åren Torgetbloggen fanns på nätet innehöll den också många av de historiskt inriktade texter om Kalmar FF jag publicerade på avdelningen KFF-snack i Östra Småland fram till tidningens nedläggning i november 2019.

Av olika skäl hamnade texterna sedan i malpåse 2022, men – som en och annan redan lagt märke till – börjar de dyka upp här på bloggen igen. Och fler kommer att göra det, men det tar sin lilla tid. 

Enklaste sättet att hitta KFF-texterna är att klicka på etiketterna ”fotboll” eller ”Kalmar FF” i fältet nedanför texten. Då kommer även en del texter att dyka upp där betoningen ligger på annat än KFF och fotboll, men där företeelserna ändå finns nämnda. Det går förstås också bra att använda sökfältet uppe till vänster på bloggen. Eller manuellt kolla igenom menyn ”Bloggarkiv” till höger. De gamla texter jag lägger ut på nytt förses med sitt ursprungliga publiceringsdatum och är således insorterade under år 2020.

Ovanstående gäller om du sitter vid en dator. Läser du bloggen i mobilversion väljer du först ”Visa webbversion”. Den funktionen hittar du långt ner på bloggsidan, alldeles ovanför informationen om bloggredaktören själv. Då blir såväl etiketter som sökfält synliga. Liksom möjligheten att kommentera texterna.

Gör gärna det!

Klas

En liten bit av LIndölundsgatan

På den här bilden från 1964 syns till vänster Österbergska gårdens gavel mot Lindölundsgatan. Huset hade då hamnat vid den tio år tidigare anlagda Axel Weüdels gata, det är den som mynnar mellan husen på bilden. I det vita huset bodde skräddarmästare Torsten Silfver. Hans hus revs i början av 70-talet men päronträdet till vänster om huset fanns kvar långt in på 90-talet. Men 1992 hade ett stort hus byggts tvärs över Axel Weüdels gata och det lilla som fanns kvar av skräddarens gamla tomt gjorts om till parkeringsplats. Och eftersom päronen trillade ner på bilarna som stod närmast så sågades det förstås ner till slut...
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening

Det är inte mycket kvar av Lindölundsgatan numera. Förr i världen var den en bra bit längre. De flesta gamla husen vid den har rivits för länge sedan. Inte heller finns där någonting som i dag skvallrar om att det var vid denna oansenliga gata som en viktig del av arbetarrörelsen i Kalmar tog sin blygsamma början i början av 1890-talet.

Samma parti av Lindölundsgatan som på den svartvita bilden överst i blogginlägget. Alla de gamla byggnaderna är spårlöst försvunna, liksom en del av den redan dessförinnan synnerligen korta Axel Weüdels gata. Bilden är tagen 2017.
Foto: Klas Palmqvist

Kalmarhistorikern och metallarbetaren Robert Andersson (1887–1957) berättar i sin historik över Metalls avdelning 34 att det år 1890 fanns fyra fackföreningar i Kalmar. Kakelarbetarnas och skomakarnas var äldst, medan målarnas och tändsticksarbetarnas hade bildats samma vår. 

Kakelarbetarna föreslog att föreningarna skulle starta en samorganisation, både för att hjälpa varandra och för att få arbetare i andra branscher att också organisera sig. Redan vid första mötet bestämdes att bjuda in järnarbetarna till nästa sammankomst.

Denna ägde rum en söndagsförmiddag i privatläraren Axel Strömbergs skola i den så kallade Blockmakaregården på Västra Sjögatan på Kvarnholmen. Men när det var dags för nästa möte vågade den välvillige läraren inte längre upplåta sin skolsal. Genom att arrangera socialistmöten riskerade han att inte få behålla sina elever.

Korsningen Trädgårdsgatan–Lindölundsgatan 1955. Uppgifterna är aningen oklara, men antingen i ett rum i det lilla huset en bit in på Lindölundsgatan eller i det större Österbergska huset, vars gavel syns en bit längre bort, inrättades 1890 Kalmars första fackföreningslokal.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Mötena hos de enskilda fackföreningarna brukade hållas hos någon av medlemmarna. Men saken kom förstås i ett annat läge när det handlade om en samorganisation. Skomakarnas ordförande Josef Vahlén förbarmade sig till slut. Centralföreningen, som denna föregångare till Fackliga Centralorganisationen kallades, fick för sex kronor i månaden hyra ett möblerat rum – inklusive uppvärmning och städning – i hans lilla tvårumslägenhet på Lindölundsgatan 1. En taklampa inköptes också för att sprida ljus i denna första egentliga fackföreningslokal i Kalmar.

Kornsningen Trädgårdsgatan–Lindölundsgatan 2017. Förutom själva gatorna finns ingenting kvar av det som syns på bilden ovanför.
Foto: Klas Palmqvist

Men Vahlén var en bit upp i åren, fattig och sjuk. Han avled 1892. På grund av hans sjukdom och eftersom verksamheten växte hade fackföreningarna redan i oktober året dessförinnan flyttat till en ny adress, inte långt därifrån; Norrdal vid Norra vägen, ungefär mittemot Norrgård. Där inredde de fackliga pionjärerna ett höloft i en ladubyggnad till möteslokal. 

Norrdal, där Kalmars fackföreningspionjärer höll på att kvävas i tolv år.
Bild ur ”Träarbetarnas fackförening i Kalmar 1899-1949” av Robert Andersson

Problemet var bara att i rummet under lokalen låg en liten cikoriafabrik – cikoriarötter användes för att dryga ut det dyra kaffet – och när ”gubben Åberg” rostade cikorian trängde röken upp i fackets lokal och kvävde nästan mötesdeltagarna. ”Så hade man det i tolv år”, skriver Robert Andersson. ”Men trots den skröpliga boningen så upplevde vår förening just på Norrdal den kanske bästa och vackraste perioden i sin tillvaro”. 

Lindölundsgatan sträcker sig i dag från Trädgårdsgatan i söder, över Erik Dahlbergs väg, till Domaregatan i norr. Förr var det en trång och slingrande gata som fortsatte fram till den del av Galggatan som numera heter Lindövägen, varpå den övergick till att bli Tallhagsvägen, vars sträckning också var annorlunda på den tiden. Kartan är från 1964.

Österbergska gården fotograferad 1968, inte långt före rivningen. Huset köptes 1896 av åkaren Karl Österberg och byggdes ut i etapper. På vinden bildade 1903 några pojkar i nedre tonåren IF Glad Ungdom, Kalmar AIK:s ursprungsförening. Höghuset i bakgrunden uppfördes 1959–60.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening

Samma parti av Lindölundsgatan som på bilden ovanför. Bilden togs 2017.
Foto: Klas Palmqvist

Den förste studiecirkelledaren i Kalmar

Metallarbetaren Axel Weüdel var Kalmar Jern- och Metallarbetarefackförenings ombud i Centralföreningen som höll sina möten hemma hos skomakare Vahlén på Lindölundsgatan 1. 

Porträtt av en mycket ung Axel Weüdel. Han kom att reta upp Lenin och blev senare uppfinnare i USA.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Weüdel var född 1867 på Nybrogatan – nuvarande Malmbrogatan – och var den som i fackföreningens regi startade den allra första studiecirkeln i Kalmar. Den höll sina möten hemma hos Weüdels gästfria föräldrar på Nygatan 31 A (huset finns inte kvar). Han har fått en liten gata uppkallad efter sig, som fram till 1990-talets början anslöt till Lindölundsgatan. Det kan man se på kartan lite längre upp i blogginlägget.

Gatskylten som visar att man kommit till Axel Weüdels gata, en av de kortaste och mest obekanta gatstumparna i Kalmar. Hemvist för denna bloggs redaktör sedan slutet av 1980-talet.
Foto: Klas Palmqvist

Österbergska husets innergård som den såg ut 1964, Fyra år före rivningen.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening 

Innergården på samma plats som på bilden ovanför, ett drygt halvsekel senare.
Foto: Klas Palmqvist

LÄNKAR
Mycket mer om hela den gamla, betydligt längre Lindölundsgatan kan man hitta under rubriken Lindölundsgatan på fyra meter och 55 sekunder. Där finns även en länk till den fyra meter långa karta av gatan Ivar Olander (1908–1991) ritade 1981. En annan länk leder till en inspelning där man kan höra honom berätta på genuin Kalmardialekt om människorna som bodde där när han växte upp.

Om Axel Weüdels spännande och händelserika liv, som förde honom till Finland, Nya Zeeland, Australien och USA, kan man läsa under rubriken Axel Weüdel – agent och uppfinnare.

För många år sedan tog jag vara på det här reklamkortet som låg och skräpade i ett hörn på golvet i Östra Smålands arkiv. Det är tryckt på tidningens tryckeri men något årtal finns inte noterat. Typografin och sättet att uttrycka sig på gör att man kan förmoda att det är från 1930-talet.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 11 november 2017

Färgstarkt gäng i svartvitt

Killar med kulör. Det som gör Herman Sandbergs bild på målarna på Kalmar Central så speciell är inte bara de rent fotografiska kvaliteterna, utan också att det ovanligt nog finns namn noterade på samtliga fotograferade. Annars är det mer regel än undantag att folk på gamla gruppbilder är anonyma. Här står från vänster: Rudolf Jonsson,  ”Skånske Lasse”, Rob. Petersson, Axel Karlsson (kallad ”Karlskrona-Kalle”), Sture Johansson, Ragnar Sundell, Gunnar Johansson och Josef Andersson.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

En dag år 1912 sedan tittade fotografen Herman Sandberg in på Centralstationen i Kalmar. Den stora tillbyggnaden började bli färdig och åtta av målarmästare Gustaf Karlzéns mannar jobbade för fullt i huset. 

Kalmar Central som stationen såg ut före den stora tillbyggnaden 1912.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

Gamla gruppbilder från arbetsplatser är inte alls ovanliga. Men Sandbergs bild på de åtta målarna på Centralen är speciell på flera sätt.

Vanligtvis såg folk till att vara finklädda när det var dags för fotografering. De ställdes gärna upp utomhus, där ljusförhållandena var hanterligare.

Men här ser det ut som om arbetsstyrkan bara gjort ett kort avbrott i jobbet med att sätta upp gamla tidningar som tapetunderlag. Ljuset strömmar in från fönstren och reflekteras av tidningarna på väggen.

Herman Sandberg var inte den som väntade på arbetstillfällen precis. Han gick gärna ut och raggade jobb. Enligt vittnesbörd från folk som var med på hans tid gick han ofta omkring på arbetsplatser och tog upp beställningar.

Annons i tidningen Kalmar den 28 augusti 1908.

Bilden på målarna ger intryck av att ha tillkommit på ett avsevärt spontanare sätt än de flesta gruppbilder som finns bevarade från det tidiga 1900-talet. 

Men det beror nog mest på Sandbergs yrkesskicklighet. Den utrustning han släpade omkring på var precis lika otymplig som alla andra fotografers vid den här tiden: en stor och tung kamera, ett stabilt trästativ som vägde sina modiga kilon och glasplåtar som han preparerat själv.

Att målarna ser så allvarliga ut och att ett par av dem lutar sig mot stegen och några andra håller i varandra har förstås att göra med de långa exponeringstiderna. Det gällde att bilden blev så skarp som möjligt och då måste man hålla sig så stilla man bara förmådde den stund exponeringen tog.

Självporträtt av Herman Sandberg från 1905.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

FAKTA / Herman Sandberg

• Född i Kalmar den 11 juli 1865. 

• Började efter konfirmationen som elev hos John Dryselius, stans förste fotograf.

• Flyttade till Göteborg ca 1884. Föreståndare för N G Hagmans fotoateljé och senare Dahllöf & Hedlund.

• Återkom till Kalmar 1892 och tog över en av Dryselius gamla ateljéer på Södra Långgatan 26 (huset är sedan länge rivet).

• Flyttade sedan till ett gårdshus på Strömgatan 3 (Dryselius gamla sommarställe!).

• Experimenterade redan i början av 1900-talet med färgfotografering av fåglar tillsammans med den beryktade författaren och forskaren Bengt Berg, mannen som bland annat planterade in kanadagåsen i Sverige.

• Slutade arbeta som fotograf 1923 eller 1924.

• Avled i Kalmar på nyårsafton 1933.

Fotoateljén i gårdshuset på Strömgatan. Herman Sandberg har tagit bilden vid grävningarna när gathuset började byggas 1902. Ateljébyggnaden revs i början av 2000-talet.
Bilden hämtad ur ”Kalmar län 1970–72 – Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård"

Strejk, lockout och en kassör som försvann

När målarna i Kalmar bildade sin fackförening den 1 maj 1890 var arbetstiden 12–14 timmar, sex dagar i veckan. Lönen var tolv kronor i veckan, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ca 650 kronor. Nu krävde man tio timmars arbetsdag och timpenning på 25 öre.

Det gick oväntat lätt att få igenom lönekraven. Allmänheten i stan var på målarnas sida och konflikten varade bara ”från morron till middag”, som veteranen J G Wickström uttryckte det i avdelningens 50-årsskrift 1940.

”Från en målarfest 1904”. Så lyder originalbildtexten i Målareförbundets avdelning 21:s jubileumsskrift från 1940.  Fanan hade invigts 1901. Förmodligen är bilden tagen i Folkets Park i Kalmar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv  

Det blev hårdare bud framöver. 1898 strejkade man för första gången och fick igenom en femöring högre timlön för jobb sommartid. Nya konflikter följde för att kulminera i den riksomfattande storstrejken 1909. Den blev ett stort bakslag för hela arbetarrörelsen. För Kalmarmålarnas vidkommande späddes dessutom olyckan på med att avdelningens kassör året därpå gav sig ”i väg från orten, medtagande de visserligen små men betydelsefulla kontanter som funnos i kassan”.

1911 tog arbetsgivarna till lockout och inte förrän efter två och en halv månad lyckades man komma överens. Men det var först sedan man ingripit från centralt håll och bitterheten mot den egna förbundsledningen var stor i Kalmar.

Åren 1912–13 blev en klart lugnare period, men så kom första världskriget med brist på arbete och enorma prisökningar på material. En liter linolja, som före kriget kostat 70 öre, gick plötsligt på uppåt 40 kronor. Omräknat till 2024 års penningvärde betydde det en prisökning från 40 kronor till närmare 1.400 kronor.

Men det är en annan historia.

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 9 juni 2012

Så här presenterades måleribranschens arbetsgivarsida i Kalmar 1921. Viktor Elmqvist, just under bokstaven ”M” hade varit mycket aktiv i facket på 1890-talet, men sedan startat en egen målerifirma. Även Rudolf Lönnegren – under penslarna – var en gammal fackföreningspionjär och medverkade med teckningar i Målareförbundets 50-årsjubileumsskrift.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

KÄLLOR
Kerstin Pettersson: Herman Sandberg, fotograf (ingår i Kalmar län 1970–72) 
Kerstin Pettersson: Om vi skulle ta hit en fotograf? (ingår i Kalmar län 1976) 
Svenska Målareförbundets Avdelning 21 – Minnesskrift 1890–1940 (Kalmar, 1940)

TACK
till Ingrid Bruun, Kalmar, och till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.