Allting har en ände – utom varmkorvens historia i Kalmar

Det har väl hänt att man beställt ”en grillad slang” i korvkiosken, men detta var väl ändå att ta i! Så här såg det i alla fall ut en dag på 80-talet – förmodligen 1983 att döma av klisterremsan till höger ovanför luckan där det förkunnas att Smedby BoIK fyller 50 år – när Östra Smålands fotograf Peter Lidengren råkade ha vägarna förbi Olgas korvkiosk vid Sveaplan i Kalmar. Han var ledig, men som tur var hade han ändå kameran med sig. Brandkårens utryckningsväg var inte lång: brandstationen låg ju på andra sidan Malmbron, bara ett stenkast bort och förödelsen kunde hejdas på ett förhållandevis tidigt stadium.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

På Stockholmsutställningen 1897 kunde man inhandla varmkorv av så kallade korvmadammer. Succén spred sig över landet och snart hade charkfirmorna hyrt in korvgubbar och -gummor som stod och sålde korv med bröd och senap – den fanns med redan från början – lite varstans i gathörnen. 

Serveringen ombesörjdes från en plåtlåda som ställdes på marken. Uppvärmningen skedde med en specialtillverkad spritvärmare. 1902 kostade en korv med bröd 13 öre, varav av korvförsäljaren fick behålla två.

Rejäl senapsburk från slutet av 20-talet av den typ korvgubbarna använde sig av. Receptet på Slottssenap hade driftledaren Bruno Knebel vid fabriken i Uppsala tagit med sig från sitt hemland Tyskland. Senapen tillverkas sedan 2008 i Polen, men receptet har varit detsamma sedan 1920.
Foto: Upplandsmuseet

Redan 1908 började myndigheterna lägga sig i varmkorvsförsäljningen. Lådan fick inte stå direkt på marken längre. En del hängde den på axeln i stället, andra satte hjul på den. 1910 krävdes personligt tillstånd för att sälja korv och charkfirmorna fick sluta med direktförsäljningen. 

Det här satte på allvar fart på en sällsynt vildvuxen bransch med utrymme för mängder av enskilda initiativ. Allt fler satsade på rejäla kärror och på 30-talet började försäljningen flytta in i enkla korvstånd, vilka med tiden kom att utvecklas till mer eller mindre raffinerade snabbmatstempel. 

Korvgubbar med låda på magen började synas i gatuvimlet i början av 30-talet. 1972 förbjöds korvförsäljning på det här viset av hygieniska skäl. Odaterad bild från Stockholm, gissningsvis tagen runt 1950.
Foto: Karl Heinz Hernried/Nordiska museet

Ungefär samtidigt som detta skedde dök de första gubbarna som hade låda på magen upp. Själva uttrycket ”varm korv-gubbe” introducerades av historikern Per Nyström (1903–1993), blivande landshövding i Göteborg, i studenttidningen Lundagård 1928.

Bondkomikern Schwente i Flena, egentligen Ernst Dahllöf (1881–1934), var under ett antal år Sveriges högst betalda artist och hade stora framgångar även utomlands, till och med i Ryssland. Han var mycket mer än bara en vanlig bondkomiker, snarast ett slags universalartist. ”Den roligaste människa jag sett på någon scen!”, utbrast revykungen Emil Norlander. Visan ”Korvaffären” skrev Schwente när den första korvkiosken öppnats i hemstaden Kalmar.
Foto ur Göran Häggfors samling

Riktigt när korvgubbarna dök upp i Kalmar är höljt i historiens dunkel. Enligt den oöverträffade nöjeshistorikern Uno ”Myggan” Ericson (1926–2001) skrev den ytterst originelle bondkomikern Schwente i Flena – alias Ernst Dahllöf – sin en smula skabrösa visa Korvaffären när Kalmar begåvats med sin första korvkiosk. Det måste i så fall ha skett senast 1914, för då sjöng Schwente in visan på grammofon i Göteborg. 

Från 1930-talet och in på 1980-talet var det ofta folk som råkat ut för skador eller sjukdomar, vilka gjort dem endast ”partiellt arbetsföra”, som erhöll kiosktillstånd och fick bli korvgubbar.

Ett typiskt exempel var ”Korv-Anders” i Kalmar, Karl Arvid Andersson, som från 1930 stod i tre decennier på Larmtorget. Där sålde han glass på sommaren och korv resten av året. Han var född 1886 på Ryssbylunds gård, ett par mil norr om Kalmar, där hans far var anställd som kusk. Så småningom flyttade familjen till Mönsterås och Karl Arvid fick anställning vid järnvägen. När han kom till Kalmar blev han kommunalarbetare, men råkade ut för en olycka och skadade sin ena arm så illa att han måste ha ett annat jobb. Han fick tillstånd att etablera sig som korvhandlare.

Revymakaren Arvid ”Sjörövarn” Malkar (1879–1952) agerar fotomodell till en annons för Lovers Senap som beställts av Kalmar Konservfabrik AB till ”Sjörövarns” tidning Julosten 1935. Han står och mumsar vid Trädgårdsgatan och bakom honom ser man det nybyggda läroverket, numera Stagneliusskolan. Korvförsäljaren är Karl Arvid Andersson, på sin tid mer känd som ”Korv-Anders”.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Larmtorget var basen för ”Korv-Anders”, men han utvidgade en tid reviret till Tullslätten och var även verksam vid Malmbron. Kunderna pratade gärna fotboll med ”Korv-Anders”. Hans son Hilding, ”Hille” kallad, var i många år målvakt i Kalmar AIK och pappa var förstås äkta blåtopp, även om sonen alldeles i slutet av karriären gick över till Kalmar FF.

Hilding ”Hille” Anderssons presentation i boken ”Sveriges idrottsfolk, del IV” (1947)

När jag 2012 första gången lät publicera bilden där ”Korv-Anders” säljer korv till nöjespappan Arvid ”Sjörövarn” Malkar i Östra Småland visste jag inte namnet på korvhandlaren och bad läsekretsen som hjälp. Som vanligt i sådana fall behövde jag inte fråga två gånger. Direkt hörde Lena Eklund i Kalmar av sig och berättade vad ”Korv-Anders” egentligen hette. Hon visste besked för han var hennes farfar.

– När jag och min bror kom och hälsade på honom brukade vi få var sin glass, mindes Lena. Men vi fick nöja oss med de billigaste pinnarna, som bara fanns med vanilj- och päronsmak.

Här sitter ”Korv-Anders” på Larmtorget och väntar på kunder en solig dag i slutet av 1930-talet. Glassen kom från Kalmar Ispinnefabrik, ”Blixtpinnen” som det görs reklam för på kärran, var en av fabrikens bästsäljare. Företaget bytte sedan namn till Kalmar Glassfabrik som i sin tur så småningom blev Hemglass.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Lena konstaterade också att att det nog gick ganska stillsamt till på Kvarnholmen förr i världen:

– Ibland kunde farfar säkert ha rätt stora dagskassor när han gick hem till Proviantgatan sent på kvällen. Men det hände inte en enda gång på alla åren att någon försökte råna honom.

Karl Arvid Andersson avled 1979, 92 år gammal.

Korvvagnen som Anker Kalmevall stod i vid Malmbron från 1937 till 1965, då han skänkte den till Kalmar läns museum i vars samlingar den ingår i dag. Anker byggde sedan en riktig kiosk på andra sidan Esplanaden, den som är känd under namnet Olgas i dag.
Foto: Maria Winsö/Kalmar läns museum

Larmtorget var alltså ”Korv-Anders” egentliga verksamhetsområde. Vid Sveaplan var det i stället Anker Olsson (1899–1970) – han bytte så småningom efternamn till Kalmevall – som var kung i korvarnas rike. 1937 införskaffade han som den förste i Kalmar en korvvagn, ett litet korvstånd på hjul, som han parkerade vid Malmbron. Den diminutiva lokalen skyddade för väder och vind. Inte minst det sistnämnda: Sveaplan vid Malmbron är ju – trots synnerligen hård konkurrens – ett av Kalmars värsta blåshål. Vagnen var från början blå men den målades senare om i en tämligen gräslig gulgrön färg – kanske tänkt att påminna om senap. Det gällde att synas ordentligt.

Anker stod i sitt lilla korvstånd ända till 1965, när hälsovårdsmyndigheterna krävde bättre hygienanordningar, vatten och avlopp. Då fick han arrendera kommunal mark på andra sidan Esplanaden och lät bygga en riktig korvkiosk, utrustad med de begärda faciliteterna. Anker Kalmevall drev rörelsen till sin död 1970. De sista åren sköttes kiosken mest av sonen Henry (1928–2003).

Korsningen Södra vägen–Sandåsgatan är igenbommad för biltrafik sedan många år och husen närmast den är rivna och ersatta av en parkeringsplats. Kiosken till höger ser precis ut som Olgas korvkiosk, där man brukade köpa sig en nattkorv på vägen hem från Folkets park. Fast när jag gjorde det på 70-talet låg kiosken närmare parken, ungefär där Netto finns i dag. Fotografiet är från 1963.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

En annan arrendator tog vid men blev ganska kortvarig och en bit in på 70-talet flyttade i stället den legendariska Olga, som ska ha hetat Gustafsson i efternamn, in i korvkiosken. Hon hade tidigare hållit till i en kiosk på Sandås och dessförinnan lär hon ha haft en korvvagn där, inte långt från Folkets Park. Som jag minns det låg korvkiosken, i alla fall i början av 70-talet när jag besökte Folkets Park, ungefär där Netto finns i dag. Perfekt läge för natthungriga parkbesökare på väg hem. Namnet ”Olgas” tog hon förstås med sig till Sveaplan och så heter kiosken än i dag trots att det är många år sedan Olga själv lämnade verksamheten.

Kiosk och kiosk förresten. Olgas är sedan länge utbyggt till gatukök. Samma förvandling har de flesta av de korvkiosker gått igenom som inte bara lagts ner och försvunnit. Många av gatuköken har sedan i sin tur transfomerats till pizzerior, i andra säljer man thaimat.

Men i Kalmar finns ett markant undantag, en relik från forna tider; en gammaldags riktig korvkiosk där man i alla år blivit serverad genom lucka, även när det inte rått pandemitider. Den är visserligen inte belägen i en fristående liten byggnad utan i ett hus, det så kallade Strykjärnet i korsningen Larmgatan–Västra Vallgatan – benämningen kommer sig förstås av husets originella kilform.

Strykjärnet, eller Klockmakarehörnet som det fortfarande kallades när John Sjöstrand lät publicera den här teckningen 1927. Benämningen kom sig av att klockgjutaren Forsberg hade bott här en gång i världen.
Teckning av John Sjöstrand i ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Hur gammalt Strykjärnet egentligen är verkar ingen riktigt ha koll på. Det har påståtts att huset skulle vara byggt 1929 men det kan definitivt inte stämma, eftersom Kalmarkännaren John Sjöstrand har tecknat det i sin bok ”Gamla Kalmarbilder” som gavs ut 1927. Där upplyser han om att huset länge kallades för ”Klockmakarehörnet”, detta eftersom det hade ägts av en klockgjutare Forsberg. Denne ska ha haft sin verkstad inrymd i Västerports kassematter, alldeles intill. 

Under den stora hantverksutställningen 1927 användes de forna verkstadslokalerna som öl- och smörgåsservering under namnet ”Klockgjutarehörnet” – där går det för övrigt fortfarande att få sig en öl och en matbit på Fotis Fotiadis FF-bar.

I själva Strykjärnet var, när Sjöstrand skrev sin text, ”sedan åtskilliga år […] en urmakeriaffär och dito verkstad inrymd”. Detta har lett till viss begreppsförvirring och det hävdades häromåret i Barometern att huset på grund av urmakeriet kallades ”Klockmästarehörnet”. Som källa utpekades Kalmar Lexikon, men alla som kan läsa korrekt innantill konstaterar att där står det ”Klockmakarehörnet” och hänvisas just till klockgjutaren Forsberg.

 

Där nämns också att urmakeriet ska ha funnits kvar i alla fall in på 40-talet, men absolut ingenting om att det skulle ha gett upphov till den annars helt obekanta benämningen ”Klockmästarehörnet”.

Odaterad bild på Strykjärnet med klocka på väggen eftersom en urmakare var verksam där. John Sjöstrand skriver redan 1927 att ”i huset är sedan åtskilliga år inrymt en urmakeriaffär” och samma verksamhet fanns kvar i alla fall en bit in på 40-talet.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Korvförsäljningen i Strykjärnet startades 1957 av välkände fotbollsprofilen Carl Erik Dahlström (1912–1978). Han hade börjat spela för Kalmar FF:s A-lag 1931 men övergick till ärkerivalen Kalmar AIK 1934, något som vållade viss uppståndelse i stans fotbollskretsar. Från mitten av 40-talet och många år framåt var han lagledare för KAIK.

Fotbollsprofilen Carl Erik Dahlström var den som startade korvkiosken i Strykjärnet i slutet av 50-talet. Så här presenterades han i ”Sveriges idrottsfolk, del IV” 1947.

Stockholmaren Kurt Andersson tog över korvkiosken efter Dahlström 1975. Efter 30 år efterträddes Andersson av sin son Rikard Bergman. 2011 var det Björn ”Böna” Johanssons tur att ta vid. I mars 2017 blev paret Elisabet och Mats Persson nya ägare till den vid det laget anrika rörelsen. 

Korvkiosken i Strykjärnet 1966. Ovanför kioskluckan finns en skylt med texten ”EmWe-korv”, det vill säga den än i dag uppskattade charkprodukt från Malmö Wienerkorvfabrik, som numera visserligen tillverkas i Närke, vilken i mer än 60 år utgjort själva grunden för korvkioskverksamheten i hörnet Larmgatan–Västra Vallgatan.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Ända sedan Dahlströms tid har man vårdat sig om att sälja samma sorts varmkorv – med tiden kompletterad med andra varianter – nämligen den som från början hette EmWe-korv efter tillverkaren Malmö Wienerkorvfabrik. Korven därifrån hade synnerligen gott rykte i Sydsverige. Firman var grundad 1929 och blev uppköpt på 1970-talet. Efter diverse turer och andra företagsköp hamnade tillverkningen av den klassiska malmöitiska wienerkorven hos Lithells i Sköllersta ett par mil söder om Örebro. Lithells är för övrigt detsamma som Sibylla, men ägaren Atria har varit noga med att hålla isär varumärkena: namnet Sibylla har enbart fått förekomma i gatukökssammanhang, inte i detaljhandeln.

Korven kryddas fortfarande enligt samma gamla EmWe-recept och när paret Persson 2021 av hälsoskäl skulle sälja korvkiosken fick den nya ägaren Kirsten Sjöholm från Oskarshamn – som tänkt sig att införa röda danska pølser, hon har själv danskt ursprung – veta att det kunde hon väl göra om hon ville. Men endast som komplement till det sedan många decennier invanda klassiska svenska korvkonceptet. För man byter knappast inriktning hur som helst i en av de ytterst få renodlade korvkiosker som fortfarande finns i landet, kanske rent av den allra sista av sitt slag.

Det mesta är sig likt i Klockmakarehörnet, eller Restaurang Trappan, som korvkiosken skämtsamt kallas ibland eftersom Kalmarborna i mer än 60 år ofta satt sig på trappstegen som leder upp till gamla vattentornet för att njuta av en wienerkorv med bröd och senap. Bilden togs 2021.
Foto: Klas Palmqvist

Bio och senap i Loverslund

Julosten hette den tidning ”Sjörövarn” gav ut varje jul på 30-talet. Annonsen för Lovers senap, som blev resultatet av fotosessionen på Trädgårdsgatan, fanns med i 1935 års utgåva.

I mitten av 20-talet hade svensk-amerikanen Hjalmar Raymond gjort om den gamla tändsticksfabriken i Loverslund till stumfilmsbiografen ”Urskogen”. När ljudfilmen kom blev den senapsfabrik i stället, men någon gång i mitten av 30-talet brann alltihop ner.

Kalmar Konservfabrik AB tog in tillverkningen av Lovers senap till stan. Konservfabriken hade ursprungligen startats på Kindbergs udde 1919 som Ängös första egentliga industri. Då konserverade man mest sill, målsättningen var 1.000 burkar per dag.

Men sedan dess hade firman flyttat, produktionen växt och man la allt möjligt på burk: sylt, marmelad, grönsaker – och senap förstås. Så småningom tog Kalmar Läns Slakterier över och verksamheten flyttades till KLS område. Senapen fanns kvar i sortimentet i många år.

I Kalmar ville man inte ha lutfisk i krigskorven

Lutfisk – klassiker till jul men helt misslyckad som ingrediens i varmkorv.
Bild från Sjömatsfrämjandet

I maj 1942 utgick påbud från Livsmedelskommissionen att den ”poängfria” varmkorven i fortsättningen inte skulle få innehålla något kött alls.

Det var krigstid och ville man ha riktig wienerkorv var man tvungen att använda ransoneringskuponger. Köttfri korv gick dock bra att inhandla utan kuponger. 

Östra Smålands reporter ryckte ut och frågade herr Anker Olsson [senare Kalmevall, se ovan], innehavare av korvståndet vid Sveaplan, hur det nu skulle gå:

– Ja hittills har ju den poängfria korven innehållit tio procent fläskkött och resten fisk. Den korven har faktiskt hunnit bli ganska omtyckt. 

Men den ”fiskkorv” som först levererades kom från Stockholm och innehöll mest lutfisk. Den gillade Kalmarborna inte alls.

– Då charkuteriidkare Frans Månsson här i staden tog hand om korvtillverkningen blev det utmärkt smak på korven, konstaterade korvhandlare Olsson.

Han vågade till och med hävda att det fanns många som föredrog Månssons fiskkorv före den poängbelastade wienerkorven.

– Kryddsättningen spelar en stor roll och man måste säga, att Månssons charkuterister lyckats bra i det avseendet.

Charkuteriidkare Frans Månsson (1893–1981) hade sin firma förlagd till Västerlånggatan 15 i Gamla stan. Mer om honom och hans butik finns att läsa under rubriken Bästa charken i stan.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Att nu inte ens den ynka tioprocentiga köttillsatsen i fortsättningen skulle tillåtas bekymrade inte Anker Olsson nämnvärt.

– Någon smakskillnad blir det knappast. Herr Månsson har lovat att smaksätta korven så den blir minst lika god som förr. 

I nutida ”hot dogs” är det ju inte heller mycket kött, mest vatten och potatismjöl. Fiskkorv var nog nyttigare. Kanske godare också...

Med granrisgirlanger och glödlampor såg korvhandlare Torsten Jonsson till att skapa julstämning i Kalmar i december 1949.
Foto: Walter Olson/Kalmar läns museums arkiv

Den här originella kioskkonstruktionen, infälld i planket vid Lingström & Karlssons hörna i korsningen Södra vägen–Stensövägen, fanns kvar ända tills Södra vägen breddades någon gång för cirka 40 år sedan. Men då hade kiosken inte haft öppet på väldigt länge. Bilden är från 1964.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Som många gatukök och pizzerior håller Kalmargrillen på Erik Dahlbergs väg till i något som från början varit en kiosk. Puttes kiosk öppnades i slutet av 50-talet som en kombinerad vanlig kiosk och korvkiosk, något som ofta förekom på 50- och 60-talet. Korven slutade Putte – som egentligen hette Berndt Österberg (1927–2001) – med 1972 och kiosken sålde han vid årsskiftet 1990–91, då den här bilden togs. Det dröjde dock ytterligare ett antal år innan den gjordes om till gatukök. Mer om Putte och hans kioskepok finns att läsa under rubriken Ett liv i luckan i 32 år.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

En av Kalmars mest klassiska korvkiosker var Kirres som på 60-, 70- och 80-talet låg placerad som en grillosande trafikfara i korsningen Esplanaden–Smålandsgatan, bilden togs 1984. Kunderna parkerade mitt framför kiosken, något som inte precis befrämjade trafiksäkerheten. Efter många och långa diskussioner byggdes till slut ett nytt gatukök på Södra vägen, inte långt från den plats där Kirres – alias Erik Nilssons – allra första korvstånd stått några decennier tidigare i hörnet mot Linnégatan. Nybygget heter numera Frasses.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När man stod och väntade på att korven skulle bli färdiggrillad hos Kirres föll blicken oundvikligen på en grötrimmad vers som var uppsatt intill kioskluckan. Den går inte att urskilja på bilden men minns jag rätt löd den så här:
En grillad korv med senap på
den smakar alltid bra.
Man äter en, man äter två
men Kirres grillning ska det va’
Foto: Fredrik Hjerling/Östra Småland

Korvautomater som denna dök upp i Kalmar på 70-talet. En fanns vid Södercentrum, en annan vid Skvallertorget. Här hettades korven upp med det nya fenomenet mikrovågor och ramlade ur automaten i ett hårdplastfodral. Folieförpackningar med senap och ketchup och ett torrt korvbröd levererades i en plastpåse. Korven var glödhet och helt smaklös och svår att få ur plastfodralet utan att tappa den på marken. Automaterna blev ingen succé. Det här exemplaret fanns på numera nedlagda retrostället 56:ans Café på järnvägsstationen Avesta Krylbo.
Bilden är hämtad från bloggen ”Om böcker, blommor, små djur och annat jox” 

© Klas Palmqvist

Blogginlägget bygger på texter jag publicerade i Östra Småland den 3 mars, 10 mars och 21 april 2012 samt i nättidningen Hela Östra Småland den 9 april 2021.

KÄLLOR
Uno ”Myggan” Ericson: På nöjets estrader (1971)
Leif Eriksson: Korv, mos och människor – En bok om svenska korvkiosker (2004)
Karl-Olov Arnstberg och Anders Björklund: Korvboken – Hjälpreda och kulturhistoria (2011)
Jenny Damberg: Nu äter vi! – De moderna favoriträtternas okända historia (2014)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Intervju med Anker Olsson [Kalmevall] i Östra Småland i maj 1942
Artikel av signaturen Path om Kalmevalls korvvagn i Barometern den 13 juli 1965
Intervju med Henry Kalmevall av länsmuseets Birgit Körge den 23 september 1992 (Kalmar läns museum)

TACK

till Hanna Wilhelmsson och Eva-Lena Holmgren, båda Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Lena Eklund, Göran Häggfors och Hans Egeskog, alla Kalmar; samt Olof Vallerhed, Färjestaden.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Tio tjejer som ville bli Länets skolflicka

Här är alla de tio unga damer som tävlade om att bli Länets skolflicka 1970 samlade på Kalmar slott. De tre längst upp på trappan är från vänster Annika Rooth, Lola Petersson och Elisabeth Sandbäck. De övriga är från vänster: Ann-Gret Johansson, Annicka Jarvisson, Agneta Jansson, Helén Johansson, Maria Blomberg, Christina Mårtensson och Elisabet Carlsson.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland (samtliga bilder i blogginlägget)

I slutet av 60-talet och början av 70-talet var det en självklarhet för svenska dagstidningar att anordna tävlingar, som gick ut på att man publicerade bilder på unga damer, vilka skulle bedömas av läsekretsen. Östra Småland ville förstås inte vara sämre.

Från 1964 och en bra bit in på 70-talet inbjöds läsarna att lagom till varje skolavslutning rösta fram Länets skolflicka.

Egentligen började det hela redan 1927 när Zelia Friedmann blev huvudstadens första Lucia genom en tävling i Stockholms-Tidningen. Hon var en stadig dam som ägde cigarraffärer och uppfyllde kravet att kunna hantera en häst.

Andra tidningar runt om i landet hakade på succén. Det var ett enkelt sätt att engagera läsekretsen.

Fusk och skandaler har förekommit. Jag minns själv hur en luciaomröstning nån gång på 90-talet i Östra Smålands regi spårade ur med falska röstsedlar och anklagelser mot anhöriga till kandidaterna.

Något sådant lär inte ha inträffat när Länets skolflicka utsågs. Tävlingen var nog en av de mest sedesamma i sitt slag i svensk press. Men så småningom började tack och lov en något modernare kvinnosyn göra sig gällande och flickomröstningarna försvann ur spalterna, även om just luciorna tenderat att bli kvar.

Bilderna och texterna från 1970 dokumenterar ändå en tid som på en gång är ganska nära – och väldigt avlägsen.

Så här presenterades kandidaterna i Östra Småland den 6 maj 1970:

Ann-Gret Johansson, 18 år, Fårbo

Ann-Gret går sista året på fackskolan i Oskarshamn. Hon siktar på att bli förskollärare. Till hennes största intressen hör att sy egna kläder. På fritiden spelar hon gärna teater och sjunger i ett amatörgäng. Engelska och teckning tillhör hennes favoritämnen i skolan.

Elisabet Sandbäck, 19 år, Västervik
Elisabeth pluggar i Kalmar på Handelsinstitutet. Hon håller på att utbilda sig till läkarsekreterare. För att få praktik jobbar hon i sommar på lasarettet i Västervik. Elisabeth är road av ridning och handboll, men till det blir det inte så mycket tid över nu.

Helén Johansson, 18 år, Virserum
Helén pluggar på gymnasiet i Hultsfred. Hon funderar på att utbilda sig till textillärare och även söka in på Konstfack i Stockholm. Hon syr alla sina kläder själv. I skolan är engelska och teckning hennes favoritämnen. Helén är intresserad av bilkörning och lyssnar gärna till musik.

Maria Blomberg, 18 år, Kalmar
Maria studerar på Stagneliusskolan i Kalmar. Där går hon i andra årskursen. Hon är språkintresserad och läser flera utländska tidningar. I skolan är hon med i elevrådet. Maria är också idrottsintresserad. Löpning och höjdhopp ställer hon gärna upp i.

Lola Petersson, 17 år, Kalmar
Lola pluggar på Handelsinstitutet i Kalmar. Hon utbildar sig till läkarsekreterare. Som det hoppas hon få praktisera i sommar. Lola är intresserad av resor och språk och av att se hur man lever i andra länder.

Annicka Jarvisson, 17 år, Mönsterås
Annicka pluggar på Södertornsskolan i Oskarshamn, men är annars bosatt i Mönsterås. Där är hon ledare för en gymnastikgrupp. Hon är också NTO-scout och intresserad av friluftsliv. Annicka är språkintresserad.

Christina Mårtensson, 18 år, Vimmerby
Christina pluggar i Hultsfred. Där går hon i årskurs två på gymnasiet. Gymnastik och språk är ett par av Christinas favoritämnen i skolan. Favoritspråken är tyska och franska. Christina har bott i Vimmerby sedan tre år. Hon tänker ägna sig åt något socialt yrke när skolan är avklarad.

Agneta Jansson, 17 år, Färjestaden
Agneta pluggar på Handelsinstitutet i Kalmar. Hennes favoritintresse är att spela och sjunga till gitarr. Agneta är med i gruppen Färjestadsflickorna, som sjunger på olika sammankomster. Gruppen har också spelat in en grammofonskiva. Agneta är även litteraturintresserad. Hon lyssnar mycket på musik och gillar pop.

Elisabet Carlsson, 16 år, Hultsfred
Elisabet går i fackskolan i Hultsfred, den språkliga-sociala linjen. Hon är mycket intresserad av språk. Engelska och franska är favoritspråken, men Elisabet funderar på att lära sig ryska. Hon vill gärna bli något där hon får nytta av sina språkkunskaper, men eventuellt också något inom socialvården. Popmusik tycker hon om.

...och här är vinnaren:

Annika Rooth, 17år, Nybro
Annika går i Nybro hemtekniska skola. När skolan är slut ska Annika börja praktisera som tandsköterskeelev. Hon vill bli tandsköterska. Annika är intresserad av musik. Hon spelar fiol och gitarr även om det numera blir mest gitarr. Dessutom sjunger hon. Hon är intresserad av språk.

Nybrotös får flygresa till London

Pappa Olof och mamma Anna-Lisa kramar om 17-åriga Nybroflickan Annika Rooth. 

Gladare skolflicka får man leta efter! Annika Rooth blev hellycklig när hon fick beskedet att hon vunnit. Sedan blev det stor kak- och tårtfest hemma på Mellangatan i Nybro.

Som Länets skolflicka 1970 får Annika resa till London och en veckas fri vistelse där.

– Jag har aldrig varit utomlands tidigare. Det ska bli verkligt spännande!

Annika Rooth har tidigare varit med när det har behövts en söt flicka. Hon har varit kranskulla vid flera cykellopp.

Annika Rooth i flickrummet med nalle och gitarr...

...promenerande på parkbänk...

... och tillsammans med svan.
Foto, samtliga bilder: Joy Lindstrand/Östra Småland

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 10 november 2012 (och delvis ursprungligen i maj 1970)

Se även:
• Tjejerna som ville åka till London
• Floyd fick en puss i sporthallen och Ali somnade på Stadshotellet
• Miss Korts och världsrekord i ölhävning

Så var det jul igen – för längesen

Kalmar läroverks rektor Josef Lind betraktar myndigt de uppvaktande stjärngossarna, varav den längst till höger är den blivande antikvariatsbokhandlaren Henning Kullzén. Traditionen med stjärngossar har rötter ner i medeltiden och anspelar förstås på de tre vise männen och julstjärnan. Men i Kalmar var stjärngossarna ett nytt påfund när bilden togs några år in på 1900-talet. 
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

 
Hur såg en traditionell Kalmarjul ut i slutet av 1800-talet? Ja, det berodde helt och hållet på vilken samhällsklass man tillhörde. Fru von Krusenstiernas och biskopsdottern Anna Genbergs helgfirande skilde sig förstås mycket från hur det gick till i fattigfolkets stugor på Ängö. Julklappar och julgran var mest för rikt folk. Men gröt och lutfisk åt såväl rik som fattig.

Walter Welin vid Folklivsarkivet i Lund intervjuade 1941 ett 30-tal äldre Kalmarbor med olika social bakgrund om lokala sedvänjor och bruk. Naturligtvis blev det en hel del tal om hur de firat jul i sin ungdom, det vill säga under andra halvan av 1800-talet.

Sofia Reimert (1850–1941) omgiven av gladiolus, dahlior och andra blommor. Bilden togs på hennes 80-årsdag den 16 augusti 1930, hemma i trädgården på Sparregatan 14. Varken stuga eller trädgård finns kvar i dag. På andra sidan gatan skymtar det stora hus som fortfarande kallas Blåkulla ibland, trots att det var väldigt längesedan det verkligen var blått.
Bilden är hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson.

Fru Sofia Reimert berättade så här om sin barndoms jular på Ängö:

– Vi hade inga julklappar i mitt hem. Det var mest fattigt folk som bodde på Ängö, men det var förnöjsamma människor, det vill jag säga med det samma. Hade de två talgljus på bordet julafton, så var det storartat. 

– Några julgranar förekom inte på Ängö. Vi åt som det föll sig på julafton, men för det mesta hade vi alltid fisk och gröt. Någon skinka förekom aldrig. Det hade man inte råd med. Vi hade visserligen en liten gris, men den såldes. Vi födde upp den, det var allt. För att få lite kontanter att röra oss med.

– Men ungdomen hade likväl trevligt och glatt när det var julafton. Vi unga brukade lägga tillsammans en tolvskilling och så träffades vi gemensamt i en stuga, där vi kokte kaffe och dansade. Det var storartat. Så gick julafton i glädje och uppsluppenhet.

– Hemma bryggde vi inte men vi bakade, och så tog vi med oss av bakverket till dessa små julaftonsfester. Vi hade egen stor ugn, så vi kunde baka tre och ett halvt pund mjöl [ett skålpund motsvarar cirka 425 gram], av vilket det blev elva stora brödkakor. Vi bakade grovbröd, limpa, sött bröd. 

– När vi gick till ottan, hade alla tänt ljus i fönstren. Det var så festligt. Vi gick redan klockan fem på morgonen, för ottan började klockan sex. Vi brukade gå ifrån domkyrkan till slottet, där det var julotta klockan sju, så vi var på två olika ställen, men så var det ju bara jul en gång om året.

Anna Genberg i mycket unga år. Hennes pappa biskopen dog 1875 när Anna bara var tolv år, samma år som John Nilsson startade sin fotoateljé i Kalmar. Bilden kan inte ha tagits så värst mycket senare.
Foto: John Nilsson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Anna Genberg (1863–1942) var ett av biskop Paul Genbergs fem barn och växte upp på Kvarnholmen, alldeles i närheten av domkyrkan:

– Granen kläddes på förmiddagen, och dagen var så förtvivlat lång för den som inte fick vara med, men äntligen fick man äta middag klockan två, och det var lutfisk och gröt. Jag fick inte vara med om att klä granen. Mina bröder var i allmänhet ute och åkte kälke.

– Klockan fyra gick man i julbönen i den iskalla domkyrkan. Förr i tiden brukade basunblåsare stå på läktaren och utföra musik när psalm 55 sjöngs [”Var hälsad, sköna morgonstund” av Johan Olof Wallin].

Här i hörnhuset Norra Långgatan–Östra Sjögatan, med domkyrkan diagonalt över gatukorsningen, bodde biskopsfamiljen Genberg 1855–1875. Huset byggdes 1814 av borgmästare Carl Magnus Lundstedt. Biskopens dotterson, journalisten och författaren Waldemar Swahn, har berättat om hur biskopsbarnen på vintrarna brukade ordna en liten kälkbacke så att de kunde åka rakt ut på den då synnerligen glest trafikerade Östra Sjögatan genom en port som inte finns kvar längre. 
Foto: Klas Palmqvist

– När klockan var sex på eftermiddagen samlades vi allesammans där hemma. Då var även alla tjänare med, och dörrarna till matsalen slogs upp. Det var en festlig anblick. Granen var då tänd. Tjänarna bjöds på te, och vi serverade dem den kvällen. Eljest brukade det ju vara tvärtom. Min mor och jag gick omkring med stora tekannor och hällde i kopparna.

– När det var gjort återstod julklappsutdelningen. Far läste upp utanskrifterna på paketen, men då var inte tjänarna med. De hade sin jul för sig i nedre våningen, men det var inte så vidlyftigt på den tiden.

– Innan jul hade vi alltid slakt. Det var ett förfärligt styrande och ställande. Några år bakade vi stora limpor, som delades ut till de fattiga. Slakt och byk hörde julen till.

– Så kom juldagen. Då satt man och läste i sina böcker som man fått kvällen förut, och så såg man på sina övriga julklappar. 

Krusenstiernska gården på 1890-talet med flera julgranar utplacerade. Hermina von Krusenstierna (1827–1915) själv står längst till vänster.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Nilsson hörde till tjänstefolket på Krusenstiernska gården:

– En stor gran kläddes alltid och tändes. Köket dekorerades med ljus överallt, och så doppades det i grytan, och man gick in och ut mellan kök och matsal. Sedan dracks det te med gotter. De doppade i grytan vid två-tretiden. Sedan var det bön i kyrkan, och efter bönen dracks kaffe eller te, vilket som behagades. Det blev ingen middag sedan. Eljest åt vi alltid middag vid femtiden. Det gör vi än i denna dag. Julklapparna delades ut efter kaffe- och tedrickningen. 

– På landet kläddes en av drängarna ut till julbock har jag hört sägas, men det förekom aldrig hos oss. 

– Till julen var det alltid slakt, bak och brygd. Krusenstiernas hade egen gris, som slaktades. Men fram på nyåret skaffade de sig gris igen. Kor hade de också. Dricka bryggdes här hemma och det bakades väldiga mängder bröd, vörtbröd, fint bröd och småbröd. Stora byk förekom också till julen.

– Julkärve sattes alltid upp.

– Ljusen stöpte vi alltid hemma. Här finns för resten än i dag ett sådant där stort bord med alla möjliga tillsatser. De slaktade ju nöt och får till jul, och det blev förfärligt mycket talg, som kom till användning vid ljusstöpningen.

– Fattiga fick alltid julmat.

– Tjänarna fick alltid var sin julhög. De fick göra med den hur de ville, ge bort den eller äta upp den själv. En sådan julhög bestod alltid av ett grovt bröd, ett siktebröd, ett vetebröd, småkakor, konfekt, russin samt fikon. Alla tjänare skulle alltid ha likadant.

– Julklapparna kastades inte in. De plockades i en stor korg allesammans och sedan delades de ut. Korgen stod inte under granen.

– På juldagsmorgonen tändes ljus överallt. Här hos oss sattes inte ljus i fönstren, men det brukades eljest. När de gick ifrån julottan tände vi däremot alltid granen.

– Julbordet stod dukat under hela julhelgen och förutom godsaker fanns det även små tomtar, ljus och blommor och allt möjligt annat dekorativt. Frukt fanns det gott om här i trädgården, så stora fruktskålar stod alltid framsatta.

God jul!

En idealisk julafton i ett borgarhem nån gång vid förra sekelskiftet med tre generationer samlade vid bordet. Riktigt så här lär det knappast ha sett ut i stugorna på Ängö, även om man hade trevligt där också.
Julkort av Kalmarfödda Jenny Nyström

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 23 december 2017

© Klas Palmqvist

KÄLLOR
Intervjuer av Walter Welin med Kalmarbor i Folklivsarkivet i Lund (1941) 

Waldemar Swahn: Ur minnenas sekretär (1942) 

 

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Närmare 100.000 bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt museum.

LÄNKAR

• Fru Reimert och kakkärringarna
• Badflickor och Hitler i Kullzéns album

Kalmarsigillet som försvann till Sovjet

Den delvis skadade texten på Kalmars äldsta sigill säger på latin att det är ”Kalmarbornas sigill”: S(igillum) inhabitantium Kalmarniam. Tornet anses inte vara en realistisk avbildning av någon i staden existerande byggnad utan får ses som en symbol för en befäst stad.

Foto: Antje Stubenrauch/Archiv der Hansestadt Lübeck

En dag 1990 stannade en långtradare från Moskva utanför stadsarkivet i nordtyska Lübeck. Den var fullproppad med historiska minnen som ingen sett till sedan andra världskriget. Bland alla de ovärderliga skatterna återfanns också Nordens äldsta stadssigill. Det kommer från Kalmar och är mer än 750 år gammalt.

När de båda tyska staterna just slagits samman i början av 1990-talet, var Eva-Lena Holmgren, som sedan länge arbetar vid Länsmuseet i Kalmar, sysselsatt med forskning vid stadsarkivet i Lübeck.

– Det var en goodwillgest från makthavarna i Moskva att skicka lasten till Lübeck, berättar hon.

Många tyska arkiv och museisamlingar hade under andra världskriget gömts undan i nedlagda gruvor för att undgå förstörelse.

– Det som hamnat i västra Tyskland skickades efter kriget till Wiesbaden, där samlingarna gicks igenom.

Man letade även efter uppgifter om krigsförbrytelser och dylikt.

– Det gjorde också ryssarna med det som hamnat i gruvhål i den sovjetiska ockupationszonen, DDR alltså.

Det var i ett sådant som materialet från Lübeck deponerats.

– Sedan skickades alltihop till Sovjet, där det bara blev liggande i årtionden, säger Eva-Lena.

Ja, ända tills den där dagen 1990 då långtradaren anlände till stadsarkivet. Förteckningarna över föremålen fanns kvar i Lübeck och arkivpersonalen satte genast igång med det komplicerade arbetet att pricka av allt som fanns med i lasten.

Ett av föremålen var alltså den lilla vaxklump som sitter fästad vid ett brev som Kalmars fogde Magnus Bengtsson i mitten av 1200-talet skickade till Lübeck. Det handlar om ett arv efter Kalmarborgaren Herman Buccha (dvs ”Bock”). Hans svåger Oliver, som flyttat till Lübeck, ombeds i brevet att komma till Kalmar om han vill ha arvet reglerat.

Kalmarfogden Magnus Bengtssons skrivelse till Lübeck från mitten av 1200-talet. Hans eget sigill hänger till vänster och Kalmarsigillet till höger. I 45 år efter andra världskriget låg brevet bortglömt någonstans i Sovjetunionen.

Foto: Antje Stubenrauch/Archiv der Hansestadt Lübeck

Just vid den här tiden höll Kalmar på att bli en stad att räkna med. Samtidigt konsoliderades den svenska centralmakten och i Lübeck började det som skulle bli Hansan att ta form.

Ett av vittnesbörden om den här dramatiska omdaningen av Nordeuropa är alltså Kalmarsigillet, som kan vara så gammalt som från 1247.

– Att sigillet är tillbaka i Lübeck är det fortfarande många som inte vet om, konstaterar Eva-Lena Holmgren.

Kalmars moderna vapen går tillbaka på 1200-talssigillet. Här som det ska se ut i stället för den tråkigt enfärgade blåvita variant som kommunen började använda sig av i olika sammanhang för några år sedan. 

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 30 mars 2013

© Klas Palmqvist

STORT TACK 

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. 

På Digitalt Museum finns nästan 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.