Lotte Laserstein slog igenom minst 50 år för sent

Lotte Laserstein omgiven av självporträtt i hemmet på Norra Långgatan i Kalmar 1986, strax före sitt lika oväntade som senkomna internationella genombrott.
Foto: Östra Småland

I Kalmar blev Lotte Laserstein hyllad för sina porträtt, landskap och blomstermålningar. Men det var hennes måleri från mellankrigstidens Berlin som – med mer än ett halvsekels försening – gjorde henne till ett namn på den internationella konstscenen. 

När Lotte Laserstein intervjuades av Östra Småland inför sin 91-årsdag 1989 berättade hon att hon redan som liten bestämt sig för ägna sitt liv åt konsten.

– Jag var fem år och pojken som älskade mig, och som jag älskade, var sju.

– Men ändå sa jag: ”Det lönar sig inte, Axel”.

Hur tillrättalagd historien än kan vara så visar den ändå ambitionen hos flickan från den lilla staden Preußisch Holland (i dag Peslak i nordöstra Polen). 

Pappa apotekaren dog tidigt och Lotte Laserstein flyttade med sin mor Meta och lillasyster Käte till Danzig (Gdansk). Där bodde redan moster Elsa, själv konstnär, som gav systerdottern hennes första målerilektioner.

1912 kom Meta och döttrarna till Berlin. Det var här Lotte Laserstein upplevde sin ungdom och livet ut färgade den tidens berlinerdialekt hennes tyska.

1921 började hon studera på Konstakademien för Erich Wolfsfeld (1884–1956). Hon blev hans favoritelev och i slutet av 20-talet framträdde hon som fullmogen konstnär och hade sina första utställningar.

Abend über Potsdam, 1930. Kvinnan till vänster är Lottes bästa vän och favoritmodell, Traute Rose, och intill henne sitter Trautes man Ernst Rose. Under bordet ligger paret Roses hund, som inte gillade Ernsts fötter och vid de senare sittningarna fick ersättas med en päls. Tavlan hängde i många år ovanför Lotte Lasersteins soffa på Norra Långgatan i Kalmar. 2010 köptes den av Neue Nationalgalerie i Berlin för motsvarande fem miljoner kronor.
Foto: Roman März/Nationalgalerie, Staatliche Museen zu Berlin

Abend über Potsdam, i många decennier en nästan helt okänd målning, på paradplats vid entrén till Neue Nationalgaleries samlingar i Berlin. Konstverket är numera en lika viktig som fullkomligt självklar del av det tyska kulturarvet från Weimarrepublikens dagar. Det framgår tydligt i till exempel det här TV-reportaget med skådespelerskan Meret Becker (från cirka 2:35).
Foto: Signe Schirrmacher

Lotte Laserstein hade djupa kunskaper om klassiskt måleri och en virtuos teknik. Samtidigt var hon i takt med tiden. Hon målade människor med insikt och större värme än många andra i konstriktningen ”Die Neue Sachlichkeit”, som hon ofta förknippats med. Det gick bra för Lotte Laserstein, även om hon fick ge lektioner och arbetade som illustratör för att få ekonomin att går ihop.

Lotte Laserstein i arbete med Abend über Potsdam 1930. Målningen är mer än två meter bred och utförd på en tung träpannå. Hon fraktade den på spårvagn mellan takterrassen i Potsdam och sin ateljé i Berlin. 

Men så kom nazisterna till makten. Plötsligt fick hon veta att hon räknades som ”trekvartsjudinna”. Familjen Laserstein hade överhuvudtaget inte ägnat sitt judiska ursprung en tanke. Lotte fick inte ställa ut, de målningar som sålts till museer försvann. Hon fick inte köpa färg, duk och penslar.

Så kom räddningen 1937: en inbjudan från Galerie Moderne i Stockholm. Lotte tog chansen, ställde ut, knöt kontakter och fick uppdrag som porträttmålare. Hon stannade i Stockholm och ingick ett skenäktenskap för att bli svensk medborgare. 

Damen i päls, Signe Schultz (1894–1960), porträtterad av Lotte Laserstein 1941. Tillsammans med sin syster Alice Lagerbielke drev Signe Schultz Galerie Moderne i Stockholm. Systrarnas erbjudande att låta Lotte Laserstein ställa ut hos dem räddade konstnärens liv och hennes målningar åt eftervärlden. 

Hon lyckades också få mamma Meta till Sverige. Men modern återvände till Tyskland i samband med krigsutbrottet, förmodligen för att dottern Käte fanns kvar där. Meta Laserstein mördades, 75 år gammal, i koncentrationslägret Ravensbrück. Käte lyckades under svåra umbäranden hålla sig gömd och överlevde krigsåren, svårt traumatiserad.

Denna så kallade Stolperstein till Meta Lasersteins minne finns infälld i trottoaren vid Immenweg 7 i Berlin. Hon mördades av nazisterna 1943.
Foto: OTFW

Efter kriget minskade efterfrågan på porträtt i Stockholm. Men en ny chans yppade sig 1952 när IOGT ville ha ett porträtt av världsgodtemplarchefen Ruben Wagnsson, som var landshövding i Kalmar.

Ruben Wagnsson (1891–1978) var populär landshövding i Kalmar län 1947–1958. Här målar Lotte Laserstein hans porträtt 1952. Lite mer om Wagnsson finns att läsa i blogginlägget Sommarstryparen i Hästmahult, under mellanrubriken "Det svenska kalaset".
Bilden hämtad ur ”Lotte Laserstein – Meine einzige wirklichkeit” (2003)

Beställningen ledde till att Kalmarborna fick upp ögonen för Lotte Laserstein. Hon skaffade en sommarstuga på Öland och flyttade i slutet av 50-talet till Kalmar för gott.

Här blev hon en celebritet. Men hennes konst blev alltmer marknadsanpassad. Hon förmådde inte lägga sin själ i porträtten längre, även om det fortfarande kunde glimta till när hon fick lite extra bra kontakt med sin modell. 

Det blev många landskap i pastellfärger och inte minst blomsterstilleben; ”blommor som är det enda jag verkligen inte kan måla”, suckade hon i ett brev. Men bilderna sålde.

Hon hedrades med Kalmar kommuns kulturpris 1977. Lotte Laserstein trivdes i rollen som konstens ”grand old lady” i den svenska landsortsstaden.

Självklart påverkade exilen hennes konst negativt. Hon rycktes ur sitt sammanhang, men lyckades ändå hitta en marknad i sitt nya hemland. Priset var att hennes konst blev provinsiell och begränsad.

Lotte Laserstein fotograferad i sitt hem på Norra Långgatan i Kalmar i samband med sin 91-årsdag den 28 november 1989.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

När Lotte Laserstein var i 90-årsåldern kom plötsligt den internationella uppmärsamheten. En konstfirma i London tänkte satsa på hennes lärare Wolfsfeld, som tillbringat kriget som flykting i England. Man upptäckte att hans favoritelev fortfarande levde i en liten sydsvensk stad som ingen hört talas om. 

Så fort konstfirmans utsända kom över tröskeln till Lotte Lasersteins bostad på Norra Långgatan, som var sprängfylld med hennes bilder och där den fantastiska Abend über Potsdam hängde ovanför soffan, ändrades planerna. Det var förstås denna okända konstnär från Weimarrepublikens dagar man skulle satsa på.

Rysk flicka med puderdosa, 1928. Målningen kom till i samband med en pristävling, utlyst av en kosmetikfirma. Den köptes 2014 för 1,6 miljoner kronor av Städel Museum i Frankfurt från Nybro kommun, som haft den i sin ägo sedan 1950-talet. 
Bilden hämtad ur ”Lotte Laserstein – Meine einzige wirklichkeit”

Lotte Lasersteins måleri från Berlintiden gjorde stor succé i London 1987 och fler utställningar följde, i Sverige och utomlands. Och till slut återupptäcktes hon även i Tyskland.  

På frågan vad hon tyckte om det överväldigande gensvar hennes konst slutligen fått, svarade hon:

– Det är för sent.

Men hon log när hon sa det...

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 12 oktober 2013

Pjäsen Abend über Potsdam av det flyhänt rutinerade dramatikerparet Lutz Hübner och Sarah Nemitz hade premiär på Hans Otto Theater i Potsdam i april 2017. Stycket bygger på såväl målningens motiv som det årslånga arbetet med den och de förändringar som inträffar under tiden, när nazismen alltmer förgiftar relationerna mellan människorna. Skådespelarna är, från vänster, Florian Schmidtke, Marianna Linden i rollen som Lotte Laserstein, Nina Gummich, Meike Finck, som Traute Rose, och Philipp Mauritz som Ernst Rose. Kritiken blev blandad, rollfigurerna ansågs vara mera typer än karaktärer och skeendet alltför förutsägbart. Och det är klart att det måste vara riskabelt att översätta den förtätade laddningen i bilden till ord och rörelse.
Foto: HL Böhme/Hans Otto Theater, Potsdam

Jag och min modell, 1930. Lotte Laserstein och Traute Rose.
Bilden hämtad ur ”Lotte Laserstein – Meine einzige wirklichkeit”

Lotte Laserstein, född 1898 i Preußich Holland, död i Kalmar 1993.
Foto: Kristina Wirén/Östra Småland

EXTRA STORT TACK
till Signe Schirrmacher, Växjö.

KÄLLOR: 
Anna-Carola Krausse: Lotte Laserstein – Meine einzige Wirklichkeit/My only reality (2003) [ny upplaga 2019 och 2022]
Fredrik Sjöberg: Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent (2013) 
samt intervjuer med Lotte Laserstein i Östra Småland av Tage Apell den 20 oktober 1978 och Annie Björck den 25 november 1989

Utflyktsmålet som blev cellfängelse

Fängelset i Kalmar ser i stort sett likadant ut i dag som när det togs i bruk 1852. Den här bilden är från 1985, innan den nuvarande Ravelinsbron byggdes i samband med att 600-årsminnet av Kalmarunionen firades 1997. Fängelset är det sista som fortfarande är i bruk av alla de cellfängelser som uppfördes i Sverige i mitten av 1800-talet. De som inte har rivits har förvandlats till bland annat lokala kulturcentrum, hotell och vandrarhem. Vi får se vad som händer med den gamla Kalmarkåken när det nya fängelset några mil söder om stan står färdigt.
Foto: Östra Småland

I bortåt hundra år har det gång på gång ifrågasatts om det verkligen är vettigt att ha ett fängelse på en av Kalmars allra finast belägna tomter. Faktum är att en gång i tiden var just den här platsen Kalmarbornas givna mål för söndagsutflykten.

Ingen tid kan ha varit olyckligare för Kalmar än den svenska stormaktstiden på 1600-talet. Kalmarkriget 1611–1613 förstörde den gamla medeltida staden i slottets skugga, där den legat i många hundra år. När Kalmarborna försökt bygga upp sin stad igen kom ordern om tvångsförflyttning till Kvarnholmen. Där tvingades folk bo mitt i ett halvfärdigt härläger – hela Kalmar stad skulle fungera som fästning.

Som ett av stadens bästa år måste däremot 1786 betecknas. Tiderna var fredligare och Kalmar upphörde att vara fästning. Något av det första som skedde var att träd började planteras. Grönskan hade i stort sett varit obefintlig i fästningsstaden. 

Nu lät först fästningskommendant Peter Fredrik Kock på egen bekostnad och sedan borgmästare Johan Gabriel Roosval träden börja spira – under trädgårdsmästare Erik Karlströms sakkunniga ledning – på de västliga bastionerna vid nuvarande Systraströmmen, runt inkörsvägen västerifrån samt på ravelinen Prins Carl, uppkallad efter den blivande kung Karl XII. Det är på den fängelset ligger i dag.

Ravelin är en militärteknisk term för en speciell form av befästning och Prins Carl ingick som en del av försvaret av Kvarnholmen och framför allt Västerport – Ravelinsbron var länge stans stora infartsled. Ravelinen anlades på 1680-talet efter ritningar av Erik Dahlberg och byggdes om i början av1700-talet. 

När trädgårdsmästare Karlströms plantor på Prins Carl vuxit till sig lite grann blev ravelinen snart ett omtyckt utflyktsmål för stadsbefolkningen, som tog med sig sina matkorgar hit på sommarsöndagarna.

Kalmarhistorikern Robert Andersson (1887–1957) konstaterar i sin genomgång av Kalmars park- och planteringshistoria Från Foglasången till Stadsparken (1939) att ”århundradens vana att bo inom fästningsmurar hade skapat en viss ’inbundenhet’ hos kalmariterna så att de ogärna ville placera sig utanför stadsmuren – inte ens på sommarnöje. Men ravelinen låg ju inom fästningen och därför kände man sig förstås liksom hemma där – det var ju bara att gå genom Högvakten [= Västerport] och över Ravelinsbron”.

Ravelinen Prins Carl var den enda utflyktsplatsen i stan under 1800-talets första årtionden. Men det tog slut när en tvättinrättning anlades på platsen.  

Dess tid blev dock inte lång. I slutet av 1840-talet började en ny typ av fängelser byggas i Sverige.  

I Kalmar satt fångarna fram till dess på slottet under extremt vedervärdiga omständigheter. I det nya fängelset, som stod klart 1852, skulle de sitta ensamma i celler och ägna sig åt självrannsakan för att bli bättre människor.

Men det är en annan historia.

Tre broar över Systraströmmen

John Sjöstrands teckning av den första Ravelinsbron har en litografi av Michael Gustaf Anckarsvärd som förlaga. Utsiktspunkten är bastionen Gustavus Primus Rex, varav det mesta revs för länge sedan. På resterna byggdes sedan vattentornet som stod klart år 1900.
Teckningen hämtad ur ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Genom tiderna har det funnits tre broar mellan ravelinen Prins Carl och Västerport. 

Den allra första utgjorde Kvarnholmens huvudinfart från 1600-talet ända tills Tullbron var klar 1854. Sedan fick den gamla träbron stå och förfalla tills den slutligen revs 1870.

 

Kalmar Fabriks- och Hantverksförening lät bygga en ny träbro i samband med en kulturmässa i stan 1926, vilken följdes upp av en ännu mer storslagen hantverksutställning året därpå. Bron gjorde tjänst under båda begivenheterna och stans myndigheter erbjöds att köpa den. Man tackade nej och även denna bro fick förfalla tills den revs på 1930-talet.

När 600-årsminnet av Kalmarunionen skulle manifesteras 1997 byggdes den nuvarande bron av ek och sibiriskt lärkträd. Den blev snabbt en flitigt utnyttjad genväg mellan Malmen och Kvarnholmen för fotgängare och cyklister.

Bilden här ovanförhar tecknats av John Sjöstrand på 1920-talet men bygger på en litografi från 1829 av greve Michael Gustaf Anckarsvärd och visar alltså hur den första Ravelinsbron tedde sig, innan Tullbron och järnvägsbron fanns. Västerport skymtar till vänster.

Anckarsvärd var född i Kalmar 1792. Han blev officer och deltog i krigen i Tyskland och Norge 1813–14. Men han ville hellre ägna sig åt konst än krig och medverkade sedan med litografier i flera planschverk. Han avled i Stockholm 1878.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 16 april 2016

KÄLLOR:

Robert Andersson: ”Från Foglasången till Stadsparken” i Sancte Christophers Gilles CHroenica XII–XIII (1939)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder (1927)

Tolv bra böcker jag läste i mars 2025

Texterna under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok eller författare. OBS: ingen rangordning, böckerna räknas upp i den ordning jag råkat läsa dem. 

Simon Sorgenfrei, född 1975 i Kristinehamn.

Simon Sorgenfrei:
Näktergalen – Erik Johan Stagnelius
(Ellerströms, 2023)

Ferdinand von Schirach, född 1964 i München.
Foto: Michael Mann

Ferdinand von Schirach:
Eftermiddagar – 26 personliga berättelser
Översättning: Martin Törnebohm
(Lindelöws bokförlag, 2023)
Originaltitel: Nachmittage (2022)

Robert Musil, född 1880 i Klagenfurt, död i Genève 1942.

Robert Musil:
Om dumheten
Översättning: Henrik Sundberg
(Bokförlaget Vesper, 2015)
Originaltitel: Über die Dummheit (1937)
Texten är ett föredrag som hölls i Wien den 11 och den 17 mars 1937 på inbjudan av Österreichischer Werkbund, en sammanslutning av konstnärer, arkitekter, företagare och hantverkare.

Dorthe Nors, född 1970 i Herning.

Dorthe Nors:
En linje i världen – Ett år på Nordsjökusten
Översättning Ninni Holmqvist
(Ordfront, 2023)
Originaltitel: En linje i verden (2021)

Thomas Tidholm, född 1943 i Örebro.
Foto: Joakim Brolin

Thomas Tidholm:
Mänskligheten
(Ordfront, 2022)

Gunnar Ekelöf, född 1907 i Stockholm, död i Sigtuna 1968.

Daniel Möller (red):
Också jag har varit Alfred Vestlund
– intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf
(Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016)

Ola Julén, född 1970 i Stockholm, död i samma stad 2013.

Ola Julén:
Orissa
(Nirstedt litteratur, 2022; originalutgåva 1999)

Ola Julén:
Afrikas verkliga historia
Redigerade anteckningar 1999–2003
(Nirstedt litteratur, 2019)

Ola Julén:
Texter – dikter, artiklar, intervjuer
(Nirstedt litteratur, 2023)

Aya Kanbar, född 2004 i Örebro.
Foto: Severus Tenenbaum

Aya Kanbar:
Aftongata
(Nirstedt litteratur, 2023)

Ulf Peter Hallberg, född 1953 i Malmö.
Foto: Giampiero Assumma/Polaris

Ulf Peter Hallberg:
Budbäraren från norr – Fin de siècle I
(Polaris, 2023)

John Lukacs, född 1924 i Budapest, död i Phoenixville 2019.
Foto: Norstedts

John Lukacs:
Budapest 1900
A Historical Portrait of a City and It’s Culture
(Grove Press, 1990, första utgåva 1988)

• Tolv bra böcker jag läste i mars 2025
• Tio bra böcker jag läste i februari 2025

• Elva bra böcker jag läste i januari 2025

• Elva bra böcker jag läste i december 2024
• Elva bra böcker jag läste i november 2024
• Tolv bra böcker jag läste i oktober 2024 – och lite nytt
• Tio bra böcker jag läste i september 2024
• Fem bra böcker jag läste i augusti 2024
• Fyra bra böcker jag läste i juli 2024
• De tio bästa böckerna jag läste första halvåret 2024
• De fyra bästa böckerna jag läste i augusti 2020
• De sex bästa böckerna jag läste i juli 2020 – och ett besök på ett livsfarligt antikvariat i Göteborg
• De nio bästa böckerna jag läste i juni 2020
• De fyra bästa böckerna jag läste i maj 2020
• De fyra bästa böckerna jag läste i april 2020
• De tre bästa böckerna jag läste i mars 2020 – och lite till

 

Klas Palmqvist

Strindberg hyllad tack vare Kalmarredaktör

Fackeltåget förbi Blå tornet på Strindbergs 63-årsdag den 22 januari 1912. Stockholms arbetare hyllade August Strindberg av. 15.000 personer deltog imanifestationen på Drottninggatan. En medborgarfest på Berns samlade 1.600 deltagare. Strindberg steg ut på balkongen tillsammans med sin dotter Anne-Marie och lyssnade till Marseljäsen och andra frihetssånger. Festföremålet självt förhöll sig annars något ambivalent till ståhejet. Ingen i svensk litteratur  har ju som Strindberg gjort narr av klang- och jubelfester. Han tackade förstås så mycket för den storståtliga hyllningen, men menade blygsamt att han blivit föremål för kolossal överskattning. Strindberg var redan då sjuk i cancer och några månader senare var han död. Han följdes till graven av en ännu större folkmassa, runt 60.000 personer.
Teckning av Olof Lindeblad i Stockholms-Tidningen 1912

När Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur 1909 fanns det många som tyckte att det var skamligt att inte Sveriges störste författare belönades, den avsevärt mer radikale August Strindberg. 

En av alla som var upprörda var måleriarbetaren Adolf Lundgrehn, som blivit redaktör för Nya Folkbladet i Kalmar, föregångare till Östra Småland (som startades 1928). 

Han bestämde sig för att göra något åt det.

Strindbergsfejden, Sveriges enda litterära strid värd namnet, bröt ut 1910. Strindberg gav sig på Karl XII och därigenom ledarna för hjältekonungens hyllningskör: sådana herrar som upptäcktsresanden Sven Hedin – sedermera Hitlers gode vän – och framför allt sin gamle författarkumpan Verner von Heidenstam.

Den egentliga måltavlan  var hela den samhällsbevarande överheten, kungahuset och militären. Då om inte förr stod det klart för alla att Strindberg aldrig skulle få något Nobelpris.

Adolf Lundgrehn i Kalmar kom med idén att man i stället skulle samla ihop till ett Folkets Nobelpris eller – om man så vill – ett anti-Nobelpris.

Våren 1911 tog insamlingen fart i det socialdemokratiska ungdomsförbundets regi. Strindberg betraktades allmänt som fejdens segrare. Vänstern gick framåt och högern bakåt i valet 1911, som var något mer demokratiskt utformat än tidigare.

Hyllingarna av Strindberg kulminerade på hans 63-årsdag. Nationalinsamlingen gav 45.000 kronor. Det mesta kom från vanligt, fattigt folk. Totalt beräknas 40.000 personer ha bidragit. I dagens penningvärde motsvarar summan runt två och en halv miljon kronor.

Till Strindbergsåret 2012 anslog regeringen Reinfeldt – den dittills mest illitterata detta land haft – efter mycket krumbuktande en miljon kronor. Som jämförelse satsade norska staten 42 miljoner kronor när Ibsen firades…

Strindberg skänkte för övrigt bort det mesta av pengarna. Mycket gick till olika arbetslöshetskassor.

Adolf Lundgrehn var född 1881 i Malma i Västmanland och avled 1937.

Östra Smålands föregångare Nya Folkbladet för fredagen den 23 oktober 1908. Förstasidan är lite trasig här och där, men undra på det efter alla år. Tidningen kom ut på fredagar 1908, två dagar i veckan 1909 för att 1910 övergå till tredagarsutgivning. Men då var arbetarrörelsen så försvagad efter den misslyckade storstrejken året dessförinnan att resurserna snart tog slut. Sista numret lämnade tryckpressen i februari 1910.
Stort tack till Mari-Anne Östergren för den gamla tidningen

Anarkister och tandatleter

Nya Folkbladet började ges ut i Kalmar i maj 1908. Tidningen trycktes i Oskarshamn, bestod av fyra stora sidor och kom första året ut varje fredag.

Det var arbetarekommunen i Kalmar som gav ut tidningen och mycket av innehållet ägnades förstås åt de lokala fackliga och politiska organisationerna. Det kunde bli ganska burdusa texter, där folk anklagade varandra för både det ena och det andra. 

Meningsmotsättningarna var stora och just i Kalmar fanns en ovanligt stark anarkistisk gruppering som bidrog till att sätta färg på det lokala politiska skeendet. 

Men i ett vanligt nummer som det här ovanför från den 23 oktober 1908 finns också några notiser ur den mer vardagliga Kalmartillvaron som fångar intresset. 

Till exempel har postmästare Slettengren varnats av generalpoststyrelsen för att han av någon anledning inte sett till att Fjäderfäavelsföreningens tidskrift distribuerats i tid. Han hade blivit anmäld av både greve Lewenhaupt och redaktör Sjöstedt.

På teatern hade tandatleten Alfredo uppträtt. Bakom artistnamnet doldes en ”välkänd Kalmarbo” som bland annat krökte en bastant järnstång mellan sina kraftiga käkar och också utförde ”ofantligt ansträngande hängnummer” med ”ovanlig elegans”. Han assisterades av herr Johansson som visade upp våghalsiga balanskonster.

Mest överraskande är dock den något oförmodade slutklämmen i notisen om det trevliga biografprogrammet på sistone:

”Bland de bästa numren nämna vi ’En resa i Tyrolen’, ’Den stora engelska segelregattan utanför ön Wright’ [förmodligen korrekturfel, skulle nog stått Wight, KP:s anm], ’Newyork’ samt den roliga bilden ’Den dygdige unge mannen’. Hoppas direktionen snart låter oss få se redaktör Viktor Larssons begravning i Halmstad.”

Annons i Nya Folkbladet den 23 oktober 1908.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 5 januari 2013

Linnerhielms förtjusta öga

Jonas Carl Linnerhielm (1758–1829). Miniatyrporträtt utfört av Lorentz Sparrgren. Gouache på elfenben, 4,4x3,5 cm.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Bättre färdsällskap i läsfåtöljen än Jonas Carl Linnerhielm går inte att önska sig för den som vill ge sig ut på en angenäm tur genom Sverige i slutet av 1700- och början av 1800-talet. 

Den älskvärde lantjunkaren på Ebbetorp, strax väster om Kalmar, beskriver i ord och bild sina resor, från Skåne till norra Dalarna, i tre volymer Bref under resor i Sverige. Kanske inte stor litteratur men böckerna har ändå en given plats i det litterära husapotek som tillhandahåller vederkvickande perspektiv på tillvaron. 

Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816).

Jonas Carl Linnerhielms liv börjar med en tragedi. Hans mor Engel Fredrika dör två dagar efter att han kommit till världen på Elleholm i Blekinge, vid Mörrumsåns mynning. 

”Ebbetorp före år 1799”, akvarell av Jonas Carl Linnerhielm då den gamla, snudd på fallfärdiga huvudbyggnaden fortfarande stod kvar i det leende landskapet strax utanför Kalmar.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

När Jonas Carl är två år gammal tar fadern, kanslirådet Pehr Linnerhielm, med sig honom och den ett år äldre brodern Gustaf Fredrik till Ebbetorp utanför Kalmar. Han har ärvt egendomen efter sin hustru. Här växer sönerna upp och de kommer att stå varandra mycket nära hela livet.

Under 1800-talets allra första år lät Linnerhielm bygga den klassicistiska herrgård som sett likadan ut alltsedan dess. Fotografiet togs i mitten av 1980-talet.
Foto: Östra Småland

Efter ett par år på gymnasiet i Kalmar drar bröderna Linnerhielm till universitetet i Lund. Jonas Carl tar juristexamen 1776. Sedan väntar tjänst på Krigsexpeditionen i Stockholm. Här arbetar han i 20 år, innan han avgår med kansliråds titel. Tjänsten verkar inte ha varit alltför slitsam.

I huvudstaden lär han känna den betydligt äldre publicisten Carl Christoffer Gjörwell och hans familj. Linnerhielm förlovar sig med Gjörwells omsvärmade och intellektuellt mycket begåvade dottern Gustafva. Att det inte blev något giftermål berodde förmodligen på att Jonas Carls far hade andra planer för sin son. 

I stället gifter Jonas Carl sig 1791 med Helena Maria Ehrenstråle, ett äktenskap som av allt att döma blev lyckligt även om det inte varade så länge; efter att ha fött två döttrar dog hon redan 1800. Linnerhielm gifte om sig 1809 med Elsa Ottiliana von Francken från Kalmar.

För att glädja sin hustru Helena-Maria (kallad Lene-Marie till vardags; silhuettporträttet till höger) samlade Linnerhielm i hemlighet ihop dikter hon skrivit sedan ungdomen och lät 1795 trycka en utsökt liten bok med titeln Witterhetsförsök. 
Bilder hämtade ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Jonas Carls största passioner var konst och böcker. Han byggde upp ett berömt bibliotek på Ebbetorp; boksamlingen finns bevarad i Stifts- och gymnasiebiblioteket som i dag utgör en avdelning av Stadsbiblioteket i Kalmar.

”Långe Jan” togs i bruk 1785 och var från början en öppen stenkolsfyr. Linnerhielm hade blandade känslor för Öland. Alvaret var motbjudande och folks hårda slit i stenbrotten tyckte han var ett elände. ”Ottenby Fyrbåk”, pennteckning.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Redan som mycket ung hade Linnerhielm själv lärt sig engelska för att kunna läsa verk om teckning och måleriteknik. 

I Stockholm blir han god vän med konstnärsbröderna Elias och Johan Fredrik Martin. Elias Martin hade bott i London i många år och gjort sig ett namn även internationellt.

Sedan fadern dött 1794 bosätter sig Jonas Carl för gott på Ebbetorp. Carl Christoffer Gjörwells son, med samma namn som sin far, ritar en ny huvudbyggnad, den som står där än i dag. 

Herrgården är Linnerhielms fasta punkt i tillvaron, dit han alltid återvänder efter alla sina resor. För nu blir Linnerhielm den förste svenske turisten. Till skillnad från Linné och dennes efterföljare är han inte ute efter att kartlägga rikets resurser. Nej, Linnerhielm reser för nöjes skull, för att uppleva stämningar, scenerier och berätta för sina landsmän att där finns mycket som är vackert i deras land. Ord som ”täcka”, ”trefliga” och ”glada” återkommer gång på gång i hans ibland lite väl yviga prosa. 

Ett betagande landskap i Linnerhielms smak.  ”Öland äger i sin natur nästan ingen medelmåtta. Antingen är där ovanligen vackert eller ovanligen fult”, skrev han. ”Vue vid Lundegård åt Borgholm”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms brev avnjuts bäst i mindre portioner; då är han en behaglig, kunnig och samtidigt anspråkslös reseledare. Han tycker om sjöar, ängar och lummiga lövskogar. Havet är enformigt och hotfullt, vattenfall och gruvlandskap hiskliga och fasansfulla. Han gör estetiska bedömningar av såväl naturscenerier som byggnader. Vilket lär ha fått en och annan godsägare att surna till rejält...

Oväsendet, mörkret i gruvgångarna och det tunga och farliga arbetet i Bergslagen gjorde Linnerhielm dyster till mods. ”Vid Persberg 9/6 1807”, lavering.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms känslosamhet är ändå mycket behärskad. Även i sådant som var till nytta kunde han hitta estetiska värden. Han befinner sig i skarven mellan upplysningstiden och romantiken – det dröjer inte länge förrän romantikerna hyllar havet som den vilda naturens storhet, något Linnerhielm aldrig skulle få för sig. 

Linnerhielm beskriver sin upplevelse vid Trollhättefallen som om han nästintill drabbades av panik. Men han hade ändå sinnesnärvaro att avbilda de forsande vattenmassorna. ”Wid Trollhätta. På stället uppritader 1787”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms resebrev blev uppskattade – de är formellt ställda till Gjörwell och brodern Gustaf Fredrik – och böckerna var vackra, illustrerade med svartvita gravyrer. Men det var inte dem konsthistorikern Eva Nordenson föll för ett par hundra år senare. Nej, hon hittade akvareller av honom i Nationalmuseums samlingar och framför allt i ett antal privatägda skissböcker. På Linnerhielms tid kunde man inte trycka färgakvareller, men det såg Nordenson till att göra i den vackra boken Mitt förtjusta öga som gavs ut 2008. Året därpå ställdes Linnerhielms bilder ut på Nationalmuseum.

”Vid Gullered gjorde den lilla kyrkan, i sammanhang med de öfriga objecterne, sandbackar, träd, plank, hus, skog och den krökta vägen en särdeles ritbar effekt”. Blyertsteckning laverad i brunt. 1787.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Något stort litteraturhistoriskt namn har Linnerhielm inte blivit. Konkurrensen i hans tidevarv är stenhård: Kellgren, Lenngren, Bellman, Thorild, Leopold och många andra – och inte minst Stagnelius, som ju höll till mycket just i Dörby, den socken där Ebbetorp är beläget och på vars kyrkogård Jonas Carl Linnerhielm ligger begravd. På hans gravsten står denna vackra sentens: 

Njute hans själ nu 
förklarad den sällhet, 
vartill himmelens löften
och världens skönhet hos
honom tände begäret.

Linnerhielms tre volymer resebrev – eller ”voyages pittoresques” som genrebeteckningen lyder för reseberättelser där text och bild samverkar – kom i den här faksimilutgåvan 1985. Den brukar kosta ett par tre hundralappar på antikvariat. Originalutgåvorna kan betinga priser uppåt 15.000 kronor – per del.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 21 januari 2017

KÄLLOR: 
Jonas Carl Linnerhielm: Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816)
Martin Lamm: Upplysningstidens romantik, förra delen (1918)
Harald Schiller: Jonas Carl Linnerhielm (1939)
Carl Fehrman: Ruinernas romantik (1956) 
Eva Nordenson: Mitt förtjusta öga (2008) 
Per Anderö: Herrgårdar runt Kalmar (2012)
Peter Danielsson och Claes Ågren: Jonas Carl Linnerhielm (i ”Några Kalmarkonstnärer ”, Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII, 2013) 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Carina Lidström: Berättare på resa (2015)