Folkhemmet i folkskolan för Kalmarbarnen

Ett väl använt exemplar av Vår hembygd, komplett med bläckfläckar på pärmen. Ossian Häggfors, författare till den högtravande hembygdssång som boken börjar med, var Kalmarpolitikern Göran Häggfors pappa. Någon tonsatte faderns text och Göran skulle gärna vilja veta om någon har kvar noterna. 
Foto: Klas Palmqvist

Jag vet en stad vid slott och sund
den står på tusenårig grund,
där våra fäders minnen bo.
Den är så stolt och skön ännu
med nutids flit och forntids ro.
Mitt Kalmar, denna stad är du!

Så lyder första strofen av Ossian Häggfors högstämda Hembygdssång. Den inleder skolboken Vår hembygd från 1936, som annars håller en för sin tid avspänd och vardaglig ton.

Ossian Häggfors (1906–1956), folkskollärare på Vasaskolan och Tullskolan. Född i Varberg.

Efter världskrisen och arbetslösheten som inledde 1930-talet, började man i mitten av decenniet skönja en ny tro på framtiden. Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson hade myntat begreppet ”folkhemmet” redan 1928, och nu var man i full färd att börja bygga det.

1934 gav makarna och Alva och Gunnar Myrdal ut sin bok Kris i befolkningsfrågan, som propagerade för att folk måste få möjligheter att skaffa fler barn om nationen i framtiden inte enbart skulle bestå av åldringar. 

Det var alltså barnen man skulle satsa på. Den sjuåriga folkskolan – dagens grundskola – lagstadgades 1936 och året därpå infördes barnbidraget. 

Omsvepta av denna tidsanda producerar de tre Kalmarlärarna Ossian Häggfors, Sigfrid Nordkvist och Hugo Petersson 1936 en ny sorts skolbok för hembygdsundervisningen. 

Sigfrid Nordkvist (1889–1962) lärare i Kalmar och folkpartistisk riksdagsman. Född i skånska Kverrestad.

Utgångspunkten är barnen själva och deras upplevelser av den närmaste omgivningen. Här möter vi Brita, som varit på skolresa i Karlskrona och förundrat sig över att staden är byggd på klippor, till skillnad från den jämna marken i Kalmar. I ett samtal mellan henne och hennes pappa reds Kalmarbygdens grundläggande geologi ut, allt försett med instruktiva kartor och fotografier, som Häggfors själv tagit, bland annat på Norra Skallön.

Anna-Stina och hennes bror Erik undervisar oss om växtvärlden i Tallhagen, på Stensö och i Tullskolans numera försvunna skolträdgård (fast ett och annat äppelträd står faktiskt fortfarande kvar). 

Barnen på Tullskolan i arbete i skolträgården intill fängelset. Bilden togs 1942 och säkerligen hörde Vår hembygd till de böcker barnen fick studera när de satt i skolbänken.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Vallgraven vid fängelset. När den torrlagts anlades Tullskolans skolträdgård här. Trädgården är sedan länge förvandlad till något så tråkigt som parkeringsplats.
Teckning av John Sjöstrand, hämtad ur Vår hembygd

Tillsammans med Olle Petersson, ”en pigg ängöpojke på nio år”, får läsaren upptäcka Kalmartraktens djurvärld.  Man noterar bland annat att det bor uttrar vid hamnpiren och att Kalmarborna för en ständig kamp mot råttorna. När torghandeln är avslutad kivas skrattmåsarna om avfallet från slaktarstånden, en syn som ingen sett på länge. Däremot nämns ingenting om vare sig kaniner eller rådjur, som det finns så gott om i stan nuförtiden.

Det historiska kapitlet börjar med att pojkarna Sven och Gunnar bygger upp det gamla Kalmar i en sandhög vid Kavaljeren.

Utflykt till Stensö.
Foto: Alma Falk (signaturen ”Måns”); bilden hämtad ur Vår hembygd

Nutidens Kalmar, det vill säga 30-talets, visas upp för Sven och Lisas amerikanska kusiner, med chokladfabrik och allt.

Visst, dialogerna är snusförnuftiga och inte så lite beskäftiga, men Vår hembygd var säkerligen roligare att läsa än många andra skolböcker på 30-talet.  

Den är charmig och lärorik än i dag; vem visste att det förr i världen på vårarna alltid växte tussilago i mängd där Stagneliusskolan kom att byggas i början av 30-talet?

Karta över några av Kalmars viktigaste fabriker och andra inrättningar, hämtad ur Vår hembygd.

© Klas Palmqvist

Texten var införd i Östra Småland den 8 november 2014

I väntan på Ölandsfärjan

En vanlig mulen sommardag i mitten av 60-talet står bilarna uppradade för att få rulla ombord på färjan till Öland. Vid det här tillfället är de inte fler än att de får plats inom de reguljära kömarkeringarna alldeles utanför stadsmuren. Här finns en hel del Folkvagnar , Volvo PV och Amazon, några Mercor, en och annan Saab, DKW, Opel och Ford Taunus.  Dessutom ett par husvagnar, den ena av klassisk ”ägget”-modell, tillverkad av SMV i Örebro. Kalmar Stormarknad – nuvarande Baronens föregångare – öppnades sommaren 1964 i gamla margarinfabriken och köpcentrets skylt uppe i vänstra bildhörnet visar att tidigare än så är bilden inte tagen. Samtidigt ser man på bilarna på gatan att det fortfarande är vänstertrafik som råder; alltså knäppte Östra Smålands fotograf bilden innan högertrafiken infördes den 3 september 1967. 

Att ta färjan mellan Kalmar och Öland tog 20 minuter, om jag inte minns fel. 

Men var det sommar kunde det ta timmar att komma ombord för den som skulle ha bilen med sig. Även om färjorna gick i skytteltrafik över sundet ringlade sig köerna från hamnen längs Södra vägen, ibland ända bort till Karlsro. Soliga dagar var det rent otroligt hett intill stadsmuren där det mer systematiska köandet tog vid och någon AC var inte att tänka på i VW-bubblor, Amazoner eller Saab 93:or. 

1972 var Ölandsbron klar, och färjorna försvann – men inte köerna. De bara flyttade på sig lite, till brons påfarter. 

Skeppsbron med Kalmarsund VII och Kalmarsund VIII sida vid sida. Fotot är från samma tidpunkt som bilden överst i blogginlägget. Färjorna tog 25–30 bilar var, utom Kalmarsund IX på vars dubbla bildäck ett 60-tal fordon fick plats. Till vänster skymtar Skeppsbrogrillen i det gamla magasinet där i dag restaurang Stekhuset ligger. På 60- och 70-talet var grillen den givna träffpunkten för stans alla raggare. I hörnet låg en kiosk som i slutet av 60-talet hade hela skyltfönstret åt sidan där färjorna la till täckt med synnerligen kvalificerade porrtidningar. Den synen var det första som mötte resenärerna från Öland när de steg i land på fastlandssidan. Själv försökte man så omärkligt som möjligt snegla på oanständigheterna när man passerade. Det gick väl sådär...
Foto: Östra Småland

En Austin rullar av Kalmarsund VI vid Skeppsbron någon gång på 50-talet. Bilens nummerplåt A25964 – som är i svåraste laget att läsa om man inte kan se bilden i riktigt hög upplösning – visar att den hörde hemma i Stockholm. 
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Kalmarsund VIII, fotograferad från ett av sina systerfartyg, på väg mot Färjestaden en solig sommardag på 60-talet. Ytterligare två färjor skymtar till vänster.
Vykort ur Ingrid Bruuns samling

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 18 juli 2015

Ta själv – betala i kassan

Konsumbutiken i Tegelviken invigdes den 7 juli 1950 och var kooperationens andra snabbköp i Kalmar – det första låg på Larmgatan 40 – men hade till skillnad från föregångaren redan från början byggts som självbetjäningsbutik. Vilka de båda unga damerna är finns det inga uppgifter om, men av varorna går det att urskilja ättika, bröd och ”Allround-kex”. Möjligen är det ett smör- eller margarinpaket kassörskan håller i handen.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Från mitten av 1800-talet hade svenskarna vant sig vid att handla sina livsförnödenheter inte bara på torget utan över disk i butik. Man gick till viktualiehandlaren för att införskaffa specerier, till mjölkaffären, kryddkramhandlaren, bageriet, charkuteributiken, tobaksaffären osv. Sedan kom snabbköpen och konsumtionssamhället var ett faktum, en omvälvning i klass med den industriella revolutionen ett århundrade tidigare. För Kalmars del inleddes de moderna tiderna en junimåndag 1949.

Konsum Tegelviken på en bild från1950. Bostadsområdet byggdes i första hand med tanke på att de anställda vid flygflottiljen F12 skulle ha cykelavstånd till jobbet.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

På 1930-talet hade butiker där kunderna själva plockade åt sig varorna etablerats i USA. I Sverige hade genomslaget förstås gått mycket snabbare om inte andra världskriget kommit emellan. 

Kooperativa Förbundet gick som vanligt i bräschen för moderniseringen av handeln och intresserade sig redan före kriget för de amerikanska idéerna. Vissa försök gjordes också i Konsumbutiker i Stockholm och Motala. Men de stupade snart på den krångliga hanteringen av ransoneringskort. Varubristen under kriget gjorde ju att man inte fick köpa mer än bestämda mängder av de flesta livsmedel.

Efter kriget accelererades planerna på snabbköp, även om många varor fortfarande var ransonerade och så skulle förbli flera år framåt. Konsumbutiken på Odengatan i Stockholm gjordes om till snabbköp 1947 och brukar framhållas som den första renodlade självbetjäningsbutiken av amerikansk modell i Sverige. Men det förekom privata initiativ också, till exempel i Skelleftehamn i Västerbotten där handelsmannen Paul A Kågström redan i december 1946 startade PK:s Snabbköp. 

Annons i Östra Småland den 27 juni 1949, med korrekturfel och allt; ett ”s” till i ordet ”humödrarnas” hade inte skadat. Redaktören för denna blogg svär sig dock fri från fadäsen, han började inte läsa korrektur på tidningen förrän 25 år senare.

Även i Kalmar var det en privat butik som var först, nämligen Stensbergs Livs. 1949 drevs den av en man vid namn Johansson. Även denna butik hade börjat som en traditionell ”över disk-butik” där handelsmannen mötte sin kund med frågan ”Vad får det lov att vara?” och sedan fermt plockade fram den ena begärda varan efter den andra, många i lösvikt, vägde upp dem och slog in dem. 

En bild från Stensbergs Livs, tagen på förmiddagen den 19 juli 1949, när kunderna haft drygt tre veckor på sig att vänja sig vid att själva plocka ihop sina varor. Den diminutive mannen i mitten av bilden lär vara bokbindaren Gunnar Lönner, vars adress var Kylegatan 17A, alldeles i närheten av butiken. Stensbergs Livs drevs sedan i många, många år av familjen Hultgren vars färdiglagade köttbullar och pannbiff med lök åtnjöt oerhört gott rykte. Den förnämsta specialiteten var emellertid kroppkakor, särskilt de minimala julkroppkakorna ansågs vara oöverträffat delikata.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Handelsman Johansson poängterade i en intervju med Östra Smålands utsända att tidsbesparingen var det väsentliga:

– I den gamla affären med vanlig betjäning hände det att kunder fick vänta under rusningstid så att de ibland var svimfärdiga – här kan de själva gå in och plocka till sig varorna, betala i kassan och gå igen. Alltsammans på mycket ringare tid än med det gamla systemet.

Förpackningarna och exponeringen av varorna blev oerhört mycket viktigare i de nya snabbköpen än tidigare när man handlat över disk. Bild från Konsum Tegelviken 1950.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Att det gick undan – eller att man i lugn och ro kunde strosa runt i butiken – framhölls utåt som en stor fördel med självbetjäningen. Men inom branschen var det i stället de ökade försäljningsmöjligheterna genom impulsköp som betonades för att handlarna skulle anamma det nya systemet.

En förutsättning för snabbköpen var förpackningsindustrin. I branschtidskriften Svenska förpackningar poängterades hur exponeringen av varor i snabbköpet ledde till att ”Fru Konsument” köpte betydligt fler varor än hon planerat. Svenska försök visade också att om småvaror som godis och tobak placerades vid kassan kunde försäljningen av dem öka med långt över 200 procent.

Självbetjäningen gällde inte alla varor i de nya snabbköpen. Särskilda charkdiskar finns ju fortfarande i många butiker. I Tegelvikens Konsumbutik fanns också den här konditoridisken.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Snabbköpens genomslag i Sverige var enormt, mycket kraftigare än i övriga Europa. På sju år ökade antalet snabbköpsbutiker från noll till 1.500. 

Stensbergs Livs blomstrade in på 1980-talet. Sedan etablerades stormarknaderna och de flesta av Kalmars mindre butiker försvann. Butiken på Stensbergsvägen existerade dock i anspråkslösare form långt in på 2000-talet. Men nu är även den borta sedan flera år.

Från vänster margarin, frukt, grönsaker och sillkonserver i Konsum Tegelviken 1950.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

KÄLLOR
Ulrika Torell, Roger Qvarsell och Jenny Lee (red): Burkar, påsar och paket (Nordiska Museet, 2010) 
Birgitta Conradsson: Sillburkar & tvålkartonger (Nordiska Museet, 1977) 
Artiklar och annonser i Östra Småland 1949 och 1950. 
Edward Blom: Sveriges första självbetjäningsbutik?

STORT TACK 
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 30 januari 2016

När bödeln tappade huvudet

Den dödsdömde Johan Bank hade fått åka i en kärra ut till avrättningsplatsen tillsammans med en präst, förmodligen fängelsepredikanten Gustaf Theodor Tode, senare kyrkoherde i Arby. För att hålla åskådarna på avstånd från stupstocken hade man bildat ”spetsgård”, man stod med störar och hindrade folk från att komma alltför nära. Skarprättaren Lars Löfgren hade just halshuggit Bank när fältskären Claes Didrik Prien stack fram en skopa för att fånga upp blod från den avrättade. Tilltaget fick den förmodligen ganska berusade Löfgren att helt tappa besinningen och han rusade efter Prien med bilan i högsta hugg. Enligt ögonvittnen var det inte långtifrån att den framfusige fältskären blivit den uppretade bödelns andra offer för dagen.
Illustration: Sarmite Roske

Massor av folk samlades på avrättningsplatsen i Kalmar den 31 oktober 1854. Det var tisdagsförmiddag och även skolbarnen hade fått ledigt för att få beskåda hur hustrumördaren Johan Bank togs av daga. Avrättningen kom att bli den sista i Kalmar och det talades förstås om den i många, många år framöver. Inte minst eftersom det var på håret att inte bara den dödsdömde hade fått sätta livet till.

Två år tidigare, i juli 1852, hade Johan August Bank ägnat en hel natt åt att brutalt misshandla sin hustru Catarina Maria Öman till döds med en trästång. Hennes förtvivlade rop på hjälp hördes vida omkring, men ingen vågade ingripa. 

Götagården låg där Proviantgatans norra ände mynnar i Fiskaregatan. Mordet ska ha begåtts i en stuga eller en vedbod bakom det större huset. Götagården revs några år in på 1900-talet.
Teckning av John Sjöstrand i boken ”Gamla Kalmarbilder 1”, utgiven 1927

Bank arbetade till vardags som vedgårdskarl på den så kallade balkplanen, i dag den del av Stadsparken som ligger närmast järnvägen. Men han var också lönnkrögare och fruktad slagskämpe. Hans fru fick plikta med livet för att hon råkat ha sönder ett krus med brännvin.

Dagen efter mordet var en söndag. Några kvinnor satte sig i solskenet på stadsmuren som då fortfarande fanns kvar vid Fiskaregatan. Därifrån kunde de genom ett fönster se hur Bank höll på att sy in hustruns kropp i segelduk. Iakttagelserna anmäldes till polisen och Bank greps.  

Gripandet genomfördes av E J Eriksson, som då ingick i Kalmars sex man starka polisstyrka. Han blev senare handelsman och 1907 när han var över 80 år gammal – men försedd med ”ett för hans ålder nästan otroligt minne, särskildt hvad data och namn beträffar” – berättade han om mordet i tidningen Kalmar.

”Påföljande dags morgon blef jag beordrad att göra undersökning i det ruskiga nästet. Bank satt i sitt hem och på frågan hvad han tagit sig till svarade han: ’Här är ingenting’.”

Eriksson lyckades få Bank att följa med till poliskontoret.

”Under rannsakningen erkände Bank, att han slagit ihjäl hustrun och därefter sytt in liket i ett segel och lagt det i en garderob i afsikt att sedermera låta det försvinna i hafvet”.

Bank dömdes till döden. Drygt två år efter mordet skulle avrättningen genomföras av länets skarprättare Lars Löfgren, känd för att – i likhet med de flesta bödlar – gärna stärka sig rejält ur flaskan innan han skred till verket.

Bank, som avböjt att få ögonen förbundna, gick lugnt fram till stupstocken, böjde knä och Löfgren lyckades träffa rätt direkt. Det berättas hur folk som klättrat upp i träden för att få god överblick svimmade och föll till marken. 

Bland åskådarna fanns badaremästaren Claes Didrik Prien. Titeln var vid denna tid närmast liktydig med fältskär, det vill säga en hantverksmässigt utbildad kirurg. Fältskärer rakade och åderlät folk, skar upp bölder, amputerade armar och ben, stillade blödningar, gav första hjälpen vid benbrott m m.

Prien hade med sig en skopa med ett långt skaft för att försöka få fatt på den halshuggnes blod.

”Häröfver blef emellertid skarprättaren Löfgren så förtörnad, att han rusade efter Prien med bödelsyxan i högsta hugg och det var endast med nöd denne undslapp att dela Banks öde”, konstaterade förre polismannen Eriksson.

Det fanns en föreställning om att blod från halshuggna kunde bota epilepsi. Fältskärer fick ibland tillåtelse att ta vara på blod vid avrättningar för just det ändamålet, men de måste be bödeln om lov först. Det hade inte Prien gjort. Något som kunde ha medfört att han blivit ett huvud kortare... 

Var avrättades Johan Bank?

Galgbacken vid Stolpen, fotograferad 1925 av Robert Andersson (1887–1957), metallarbetare, socialdemokratisk kommunalpolitiker samt självlärd lokalhistoriker av högsta rang. Med kamerans hjälp dokumenterade han många Kalmarmiljöer och gav ut flera kulturhistoriskt värdefulla skrifter, inte minst om arbetarrörelsens första årtionden i staden.
Tack för bilden till Gunnar Magnusson/Kalmar stads hembygdsförening

Det förekommer olika uppgifter om var Johan Bank miste huvudet. Sandås brukar ofta pekas ut som platsen för den sista avrättningen i Kalmar. Men äldre källor visar entydigt att Stolpen vid Södra vägen är rätt ställe. 

Polismannen E J Eriksson, som grep Bank, säger 1907 att ”afrättningen ägde rum vid den så kallade Södra stolpen, ett bösshåll från allmänna landsvägen”. Samma uppgift lämnar skolinspektören och lokalhistorikern Eli Svänsson i en text från samma år. 

Stolpen, Nyhem, Johannesborg – ja, namnen är många på denna del av sydvästra Kalmar. Stolpen och Nyhem räknas numera som delar av Johannesborg. Galgbacken finns fortfarande markerad på en del moderna kartor. Svanebergsgatan följer här Södra landsvägens gamla sträckning.

En gammal svensk mil mätte 10.688 meter. Stolpen har sitt namn efter den fjärdingsvägsstolpe som fanns vid Södra vägen. Hit var det alltså en kvarts dåtida mil – 2.672 meter – från stadens 
centrum. Det stämmer fortfarande ganska bra, även om vägen inte går exakt som den gjorde på 1800-talet.

Kalmars nollpunkt. Från den här milstenen, uppsatt 1737 i hörnet av Dahmska huset vid Lilla torget, mättes alla avstånd i trakten. Härifrån är det en fjärdedels gammal svensk mil till Stolpen vid Södra vägen. Till Sandås är det inte alls lika långt.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

I Post- och Inrikes Tidningar den 7 november 1854 – en vecka efter avrättningen – finns en notis, förmodligen hämtad ur Calmar-Posten (som bara har namnet gemensamt med den nutida publikationen med samma namn): 

”Kalmar den 1 Nov. I går förmiddag mottog hustrumördaren Bank dödshugget på den omkring ¼ mil från staden belägna afrättsplatsen”.

Till Sandås är det betydligt närmare från centrum än en kvarts mil.

Avrättningsplatsen vid Stolpen som den såg ut en novemberdag 2016. Själva kullen är fortfarande obebyggd, där finns bara några lekredskap. I fonden skymtar det stora bostadshuset Kajalen.
Foto: Eric Arenius/Östra Småland

Se även:
• Ett brutalt mord blev början till Systembolaget i Kalmar
• Sista avrättningen i Vassmolösa

STORT TACK
till Sarmite Roske, Hans Egeskog, Catarina Lund, Gunnar Magnusson, Henrik Bruun Williams, Ronald Rosengren och Eric Arenius

KÄLLOR
Post- och Inrikes Tidningar den 7 november 1854
Intervju med E J Eriksson i tidningen Kalmar den 16 mars 1907
Eli Svänsson: Kalmariter och kalmarliv vid mitten av förra seklet i Sancte Christopers Gilles CHroenica XX–XXI, 1947 (texten ursprungligen publicerad i Barometern 1907)
John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder 1 (1927)
Intervjuer med dykaren Claes Andersson och kyrkogårdsförvaltaren Andersson, Lunds Universitets Folkminnesarkiv (1941)
Robert Andersson: Systembolaget i Kalmar 100 år (1954)
Oe folki – Medlemstidning för Gotlands Genealogiska Förening nr 1/2012

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 12 november 2016

Ett brutalt mord blev början till Systembolaget i Kalmar

Så här såg det ut i ”utminuteringsaffären” i Odd Fellowshuset längst ner på Larmgatan cirka 1918. Till vänster står butiksbiträdet Hjertqvist. Framför sig har han ett par ”doseringslyktor”. Med dem pumpade man upp den mängd brännvin kunden ville ha i sitt medhavda kärl eller flaska. I de vita skålarna som står på disken samlades de droppar upp som eventuellt flödade över. De stora tunnorna snett bakom Hjertqvist innehöll olika sorters sprit. Mannen som står framför disken längst bort till höger är ordningsvakten Pettersson-Trotzig.
Foto: Emil Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Lördagskvällen den 24 juli 1852 genljöd den ruffiga kåkbebyggelsen på norra Kvarnholmen i Kalmar av Catarina Maria Ömans förtvivlade rop på hjälp. Men ingen vågade komma till hennes undsättning, inte ens polisen. Så småningom blev det tyst. Inga rop hördes längre. Också de dova ljuden av slagen mot hennes kropp hade upphört. 

I tre timmar hade den 34-åriga kvinnans man misshandlat henne med en trästång. Till slut återstod nästan ingenting av tillhygget. Den härdade stadsläkaren doktor Petersson konstaterade efteråt att han aldrig någonsin förut sett en människa som blivit så illa tilltygad.

Rannsakningen visade att mördaren, den mycket fruktade slagskämpen och lönnkrögaren Johan Bank, slagit ihjäl sin hustru för att hon råkat slå sönder ett krus innehållande en kanna (= 2,62 liter) brännvin för honom. Vittnen hade hört hur hon under misshandeln bett om nåd och lovat sälja sin svarta klänning, som var satt i pant hos brännvinshandlaren Areskog på Storgatan, för tio riksdaler.

Mordet på Catarina Maria Öman – hon var också mor till ett minderårigt barn – blev en vändpunkt i Kalmars sociala historia. Tidningen Calmar-Postens stridbare redaktör S G M Ströhm gick till våldsamt angrepp mot Areskog, som utpekades som den som försåg Kalmars otaliga lönnkrogar med sprit och också var ägare till flera av dem, bland annat den där mordet ägt rum.

Folkbildaren, rektorn och redaktören Sven Gustaf Magnus Ströhm (1820–1904) tog initiativet till vad som så småningom blev Systembolaget i Kalmar. I hans tidning Calmar-Posten kunde man läsa att många män dog i förtid i Kalmar. Enligt 1850 års siffror fanns det 700 fler kvinnor än män i stan: ”Av stadens 2.788 mankön fanns blott 32 över 50 år”. Artikelförfattaren var övertygad om att huvudorsaken till den dystra statistiken var det hejdlösa drickandet. Siffrorna för Kalmar var klart värre än för riket i genomsnitt.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

Ströhm konstaterade också i Calmar-Posten – som inte har ett dyft att göra med den nutida publikationen med likartat namn – att det var allmänt känt att ”Kalmarpolisen är usel”. Den polisbetjänt grannarna försökt förmå att avbryta misshandeln hade bara svarat ”De slåss ju alltid, vad har jag där att göra?”.

Men Ströhm var ändå nyanserad i sin kritik. Polisen var visserligen usel ”men den är också uselt betald”. Polischefen tjänade 280 riksdaler om året, ”mindre än en duglig vedgårdsarbetare”. Polismännen hade 125 riksdaler, ”knappast en dränglön”, och var tvungna att ha andra arbeten för att få ihop till uppehället.

Ströhm gick vidare med opinionsbildningen. Han ville rensa upp i Kalmars vildvuxna krogliv och reglera brännvinsförsäljningen. Det skulle man göra genom att bilda ett bolag som myndigheterna gav bestämmanderätt över vilka krogar som skulle få servera sprit. Föreståndarna skulle tillsättas och avlönas av bolaget. De skulle se till att inte sälja sprit på kredit eller till minderåriga och berusade. Bolagets vinst skulle användas till ”någon för staden nyttig eller välgörande inrättning”.

Den 30 mars 1853 hölls ett möte i Societetshuset vid Stortorget. Det låg där Stadshotellet ligger i dag och fyllde samma funktion. Ett hundratal personer kom och glädjen i pressen var stor över att det fanns representanter för alla samhällsklasser på plats: ”arbetare och ämbetsmän, köpmän och hantverkare, till och med krögare och värdshusvärdar, vilka alla tycktes livade av samma intresse – superiets reglering”.

Stortorget i Kalmar på 1890-talet. På nuvarande Stadshotellets plats låg det så kallade Societetshuset, eller "Svanfeldts Hotel" som det stod på fasaden då Salomon Svanfeldt var källarmästare där 1892–1897. Det är dock inte han som står och flinar upp sig mot kameran.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Några kvinnor fick väl knappast vara med, men man kan ändå förmoda att det här var första gången Kalmarbor från så skilda samhällsskikt tillsammans gjorde ett allvarligt försök att göra sin stad drägligare att leva i.

Spritreglering låg i tiden. Kalmar Brännvinsminuteringsbolag, som blev följden av mötet på Societetshuset, var det tredje i sitt slag som stiftades i landet. Falun var först 1850 och följdes av Jönköping två år senare. 

I Kalmar fick man omgående ner antalet krogar till tolv från tidigare 15 eller 16. Fler poliser anställdes, vilka fick sin avlöning direkt från brännvinsbolaget. Med åren och allteftersom lagstiftningen ändrades ombildades bolaget och bytte namn flera gånger. Från 1919 hette det Systembolaget i Kalmar. På 50-talet bestämdes att alla lokala Systembolag skulle ersättas av ett riksbolag på det sätt som vi varit vana vid sedan dess. 

Då hade det gått lite mer än ett århundrade sedan Catarina Maria Öman hade fått betala en kanna brännvin med sitt liv.

Välkänt märke på sin tid. Etikett från cirka 1900. 
Bild ur ”Systembolaget i Kalmar 100 år”

Kö tvärs över Ölandsgatan vid ingången till den ena av de båda Systembutikerna som fanns i Odd Fellowshuset i hörnet vid Larmgatan. Det är onekligen rejäla väskor kunderna försett sig med. Bilden är tagen någon gång på 20-talet. 
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Systembolagets restaurang låg från 1920 en trappa upp på Kaggensgatan 27  i kvarteret Kopparslagaren. Det var en så kallad andraklasskrog, vilket innebar att där inte serverades sprit utan bara vin och öl. Huset är rivet sedan länge. Foto från 1930. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Kalmarbolagets första bil, inköpt 1920, har hämtat vinfat i hamnen. Vid ratten sitter chauffören Richard Pettersson. 
Bild ur ”Systembolaget i Kalmar 100 år”

Butiken på Södra Långgatan 44 låg i samma hus som Hotell Witt. Den öppnade 1940 och fanns kvar till 60-talet. 
Bild ur ”Systembolaget i Kalmar 100 år”

Porten till gården på Södra Långgatan 20, Systembolagets mest klassiska adress i Kalmar. I dag är det frisersalong i lokalen där man sålde sprit, vin och öl från 1927 till 1982.
Foto: Klas Palmqvist

Kalmarborna söp ihop till både järnvägen och Stadsparken

Begravningskapellet på Södra kyrkogården stod klart 1863 och bekostades av brännvinsbolaget i Kalmar. Bilden är från 1965.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Järnvägen och Stadsparken är bara två av de inrättningar i Kalmar som delvis kommit till stånd tack vare invånarnas brännvinstörst.

Den vinst brännvinsbolaget i Kalmar gjorde skulle användas till något som var ”nyttigt eller välgörande” för staden. En del av det man bekostade finns fortfarande kvar.

I närvaro av 3.000 personer invigdes 1863 begravningskapellet på Södra kyrkogården. De 9.000 riksdaler det kostat stod bolaget för. Det var den största summa man dittills satsat på ett byggprojekt. För trädplantering på de gamla vallarna hade anslagits en ännu större summa, drygt 14.000 riksdaler. Soppkokningsanstalten hade fått 500, skarpskyttekassan lika mycket och till utredningen av en järnväg mellan Kalmar och Lammhult hade man bidragit med 2.000. Kalmar nation i Uppsala fick dessutom 200 riksdaler för att införskaffa ett piano.

Brännvinsbolaget fortsatte under 1860-talet med att anslå pengar till vinterarbete åt arbetslösa. De fick 58 öre om dagen för att riva norra stadsmuren och fylla ut en del av Malmfjärden.

Den stora satsningen kom dock att gälla järnvägen. Staten hade bekostat Oskarshamns förbindelse med Södra stambanan men när Kalmar ville ha en bana till Växjö/Alvesta blev det avslag i riksdagen.

Man gjorde nya försök att åtminstone bygga järnväg till Emmaboda. Men det verkade omöjligt att få ihop kapital. Då ingrep spritbolagets direktion, som bestod av några av de mest inflytelserika och förmögna herrarna i staden: konsulerna Hasselquist och Roosval, köpmännen Ljunggrén och Jeansson för att nämna några (se blogginlägget ”En gammal bild av en ny tid”).

Genom diverse invecklade turer och krediter lovade spritbolaget att satsa flera hundratusen kronor på järnvägsbygget – under förutsättning att Kalmar stad gick in med ytterligare 200.000 riksdaler, förutom den nästan halva miljon staden redan bidragit med. I praktiken var det ett ultimatum: 200.000 – eller ingen järnväg. 

Stadsfullmäktige behandlade ärendet i juli 1872. I augusti 1874 invigdes Kalmar–Emmaboda järnväg.

Samma år köpte staden in den gamla Krusenstiernska trädgården, som låg alldeles intill slottet. Den skulle bli början till Stadsparken. Men pengarna räckte inte till mycket mer än att tvångsinlösa området från ägarinnan Hermina von Krusenstierna. Hon köpte i stället vad som i dag är känt som Krusenstiernska gården i Gamla stan.

Johan Julius Jeansson (1831–1896)

Då ingrep stadens starke man, grosshandlaren Johan Jeansson. Han lovade att skänka 6.000 kronor av den – ytterst lättförtjänta – lön han uppbar som ordförande i spritbolaget till att ställa i ordning parken. Som villkor ställde han att parken skulle stå färdig före 1877 års utgång. Enbart brännvinspengarna visade sig dock inte räcka utan grosshandlaren fick skjuta till ytterligare ungefär 20.000 kronor – i dagens penningvärde motsvarande drygt 900.000 kronor.

Det hade han råd med.

Stadsparken på ett kolorerat vykort från något av 1900-talets första år.
Ur Olle Vallerheds samling

Fotnot: Johan Bank dömdes till döden för att ha mördat Catarina Maria Öman. Om avrättningen berättas det under rubriken När bödeln tappade huvudet.

Se även:
• Sista avrättningen i Vassmolösa

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Jan Magnusson, Kalmar kommun och Olof Vallerhed, Färjestaden.
På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.
Gamla Kalmarbilder finns också att se i Kalmar kommuns bildarkiv.

I sin bok Systembolaget i Kalmar 100 år, utgiven 1954, berättar lokalhistorikern Robert Andersson om spritförsäljningens historia i Kalmartrakten från mitten av 1800-talet och ett århundrade framåt.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 16 januari 2012

Hemma hos farbror Ludvig på Nybrogatan

Farbror Ludvigs gamla stuga som den såg ut 2015. 
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

I hörnet Strandgatan–Malmbrogatan i Kalmar ligger ett gammalt rött trähus, ett av ytterst få som blev kvar när östra delen av den gamla stadsdelen Malmen utplånades. Huset flyttades i början av 1970-talet några tiotal meter åt sydost från sin ursprungliga plats en bit upp på Nybrogatan – Malmbrogatans gamla namn – och vreds ett kvarts varv. 

I huset bodde länge Ludvig Karlsson som en tidig vårdag 1953 fick besök av Östra Smålands reporter Nina Södergren. Här följer hennes berättelse om visiten hos ”farbror Ludvig”. Ett tidsdokument, ett levnadsöde och en fin skildring av en förgången vardag som annars kan vara svår att få syn på.

En liten enspaltsbild var den enda illustrationen till Nina Södergrens text i Östra Småland den 3 maj 1953. Ludvig Karlsson var född den 10 maj 1874 i Svennevad i Örebro län. Han blev änkling 1945 och avled den 2 maj 1955. 

Farbror Ludvig Karlsson bor alldeles ensam i sin stuga, Nybrogatan 17 i Kalmar. Det har han gjort i sju år nu. I går träffade vi honom på den lilla gårdsplanen, barhuvad som en ung grabb, solig och glad trots att benen värker emellanåt och ensamheten ibland känns lite betungande. Han står där och lyssnar på fågelkvitter och tittar på krokusen som börjar sticka upp små gula huvuden. Man känner sig välkommen.

– Stig in i stugan, säger han, så får vi prata en stund.

Den här bilden från 1970 visar stugans ursprungliga läge på Nybrogatan. Det är husets baksida som syns till vänster på bilden. Det låg med gaveln ungefär mittemot där länsstyrelsens före detta hus finns numera.
Foto: Kerstin Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Så här ser farbror Ludvigs stuga ut i dag i hörnet Malmbrogatan–Strandgatan. 
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

Det är inte vilken stuga som helst det här. Uppe på vinden kan man läsa sig till anno 1775 på en av stockarna och en långfredag på 20-talet hittade farbror Ludvig tapeter i fint tyg, när han tog sig en titt bakom det usla brädfodret. Men så har också stugan en gång varit sommarnöje för friherre Fleetwood, upplyser farbror leende. 

– Egentligen så skulle jag bra gärna vilja titta bakom de höga listerna längs golvet i stora rummet, säger han plirande. Kom och titta!

Vi tittar och undrar båda två. Och kommer överens om att man alltid kunde ta och kika i en hörna vid något tillfälle.

Farbror Ludvig var nyfiken på om det kunde dölja sig något intressant bakom de höga golvlisterna. De finns fortfarande kvar.
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

Snyggt och trevligt har han farbror Ludvig. Det dagliga stöket klarar han mest själv, men sonen och sonhustrun i stan glömmer honom inte. Småmålen lagar han själv, men middag äter han ute. Så det går riktigt bra för honom att vara ensam trots de 79 åren.

– Först jag blev ensam – min gumma gick bort för sju år sen – trodde jag aldrig att det skulle gå, berättar han. Jag led förfärligt av ensamheten första tiden. Men tiden läker sår och vanans makt är stor. Nu händer det, att jag får riktig längtan hem till ensamheten, när jag är borta någonstans.

I kammarens ena hörn tronar en liten behändig kakelugn. Den har åldern inne den också. Alldeles säkert. Farbror har haft spekulanter, men han säljer den inte.

– Riva ner min kakelugn och flytta den till Öland! Ånej, den får allt stå där i min tid.

Den lilla kakelugnen som farbror Ludvig vägrade sälja står fortfarande kvar på sin plats i 1700-talsstugan.
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

– Har inte farbror hittat något annat märkvärdigt här i stugan eller på tomten under åren?

– Nehej då, bara min företrädares fällekniv, skämtar han. Det är det enda. Utom tapeterna förstås. Det var fina saker. Spända på ramar. Jag sålde dem till en Kalmarbo och fick 40 kronor för dem. Det räckte till brädfodringen av stugan den gången. Och glad var jag. Men vad han fick för tapeterna i sin tur, det förmäler inte historien. Han var affärsman, han, och det var inte jag.

Men hur det är så har allt farbror Ludvig varit affärsman i sin dag, han också. Hans levnadshistoria är inte enformig. Närking till börden kom han vid 15 år i jordbruk. Det trivdes han med för all del, men efter ett par år kom han till en handelsman, som förutom butik också hade staketfabrik.

– Kul tänkte jag, säger farbror Ludvig, men det blev bara att köra häst både natt och dag halvmilen till station på dålig väg. Det blev lite enformigt. Så gick den handelsmannen ”omstyr” och mina innestående 270 kronor gick all världens väg. 

Nästa jobb blev vid dammlucksbygget i Jonsered under två somrar. 

– På vintrarna kokade jag sill på Öckerö. Var vår var det att slänga sina kläder, lukten från sillen slog sig i allting.

Degerhamn och cementfabriken nästa. 

– Tillsammans med 5–6 ”luringar” blev jag ”uppi att”, berättar han. Och stannade i 17 år. Ingen av de andra lever. 13 öre i timmen bjöd man. Men de fick betala 19, jag gav mej inte. Arbetet var tungt och otäckt, med tolvtimmarsskift. En vacker dag fick de för sej, att de skulle ha en brukshandel. Och efter en tid satt jag som handelsman i stället för att vara cementarbetare. Rent och snyggt. Men det tog en ända efter storstrejken 1909.

– Under den ville ledningen, att jag skulle börja packa cement igen tillsammans med hela ”befälsskrået”. Men se det gick jag inte med på. Och när det hela var över, var det jag som fick packa ihop och stod på bar backe med hustru och två barn.

Efter olika öden, arbetslöshet och tillfällighetsarbeten, får farbror Ludvig en vacker dag se chefen för Bruuns i Kalmar. Han sökte upp honom och fick börja som handelsresande i foderkakor och gödningsämnen på södra Öland.

– Res medsamma, sa man. Och jag sa, att det kunde jag visst göra, om jag fick en krona i förskott till resan tur och retur över sundet, berättar farbror rappt.

– Jag fick en tia och så for jag. Det var en måndag. Jag gick förstås från Färjestaden. Hela veckan. Och kom hem till Kalmar på lördagen med order som gav 250 kronor i provision.

– Se folk kände mig där över och köpte, om inte annat så för det. Och mat och logi erbjöd man mig i var gård. Nio och femtio har jag kvar av tian. Ni må tro att det var pengar för ”gossen” de där 250, säger farbror och skrattar. Firman fick sin tia och gumman sina matpengar. Jojo minsann.

Sen blev farbror Karlsson lagerförman hos Bruuns och var där i över 35 år. Han fick Patriotiska sällskapets guldmedalj för åtta år sen. 75 kronor i månaden har han i pension och med folkpensionen klarar han sig bra och får en slant över till och med.

– Ja, och nu sitter jag här, slutar han sin historia. Förr hade jag inte tid med stuga och tomt, nu orkar jag inte. Det är så här i livet. Men visst påtar jag i mina land och pysslar om allt så gott jag orkar. Humöret är prima och nu skiner solen igen. Det är en ny vår i annalkande.

Nina

Fotnot: Friherre Georg Vilhelm Fleetwood (1669–1728) var landshövding i Kalmar län 1721–1728. AB J Bruun var en stor lantbruksfirma i Kalmar som övertogs av Lantmännen 1973.

Nina Södergren (1924–2015) fotograferad i Stenåsa på Öland 1979. Hon arbetade som journalist på flera tidningar, förutom på Östra Småland bland annat på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Hon var också konstnär och författare, men debuterade inte förrän 1973 som diktare med samlingen Lust och fägring – Ölandsdikter. Den följdes av många fler under åren som kom. Hon belönades av bland annat Samfundet De Nio och Svenska Akademien. Nina Södergrens sista diktsamling Hålla glädjen pyrande kom ut samma år som hon gick bort. Ett kommande blogginlägg ska handla om den.
Foto: Östra Småland

STORT TACK till Maud Hybbinette och Björn Damm för synnerligen generöst bemötande samt till Hans Egeskog för Ludvig Karlssons levnadsdata och till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.
På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

Se även:
• Sista huset i en förintad stadsdel
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Vi går en sväng på Trädgårdsgatan
• Stadsbilden naggas hela tiden i kanten
• Här fanns bordellen på Södra Malmgatan

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 19 september 2015