lördag 16 november 2024

Ångkvarnen brinner!

När det här fotografiet togs hade brandkåren just anlänt till ångkvarnen. Det går att urskilja en brandman högst upp på stegen som rests från Södra Långgatan, till vänster på bilden. Kalmar Ångkvarn var den största anläggningen i sitt slag i Skandinavien. Som mest arbetade ungefär 150 personer här. Sedan familjen Jeansson sålt företaget las verksamheten ner 1957.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Lördagen den 6 juli 1935 är den utan jämförelse mest hektiska nyhetsdagen någonsin i Kalmar. Den i hela landet uppmärksammade rättegången i rådhuset om övergreppen mot pojkarna på Norrgård befann sig i sitt mest dramatiska skede när plötsligt larmet gick: Ångkvarnen brinner! 

På den här tiden kom den sju år unga tidningen Östra Småland ut fyra dagar i veckan: tisdag, torsdag, lördag och söndag. På söndagarna var tidningen ensamt nyhetsblad i Kalmar och hade ofta förmånen att förmedla tunga nyhetshändelser som inträffat på lördagar. Till exempel den 12 mars 1932 när finansmagnaten Ivar Kreuger, född i Kalmar 1880, sköt sig i Paris. 

Men den mest minnesvärda lördagen inträffade sommaren 1935. Östra Smålands Vilhelm Mauritz berättade i en tillbakablickande artikel många år senare om hur Norrgårdsrättegången pågick i rådhusrätten vid Stortorget, bevakad av reportrar från alla Stockholmstidningarna –  och de var många på den tiden. 

”När det var som mest spännande i duellen åklagare och försvarsadvokat började brandsirenerna tjuta.  [...] ’Kvarnen brinner!’ ropades det ute på torget. Hela rätten med domaren i spetsen tågade till Ångkvarnen.  [...] Just samma dag hade arbetarna och ingenjörerna lagt sista handen vid ett nybygge för installation av de ultramodernaste maskiner som stod att få och som tyska ingenjörer monterat upp under mycken sekretess. Rökmassor vältrade fram, brandmännen arbetade heroiskt, kameror knäppte i alla hörn, Stockholmsjournalisterna gonade sig och prisade sin lycka att vara i staden.”

Vilhelm Mauritz hade hur mycket som helst att göra:

”Vilken natt på Östra Småland. Den kollegiale och hjärtlige Åbergsson [signatur för Oscar Rydqvist, en av tidens stjärnjournalister] från Dagens Nyheter hjälpte till med korrekturet, alla måste springa om varandra – alla, det var den frivilliga hjälp som anmält sig – och det var så brått att man inte hann någonting. En sådan natt var det fullgoda beviset för att allting går, men att det tar lite längre tid när det är omöjligt...”

 

Östra Smålands förstasida den 7 juli 1935.

När man nu snart 90 år efteråt bläddrar i tidningen för den 7 juli 1935 är det bara att konstatera att Mauritz lyckats med det omöjliga – att som ensam reporter leverera både ett detaljerat och engagerat rättegångsreferat och en dramatisk skildring av den största industribrand som drabbat Kalmar. Ett utdrag:

”Plötsligt sågs en man börja klättra uppför den åskledning, som är dragen från den mindre byggnadens tak upp till den störres, en höjd på 6–7 meter, i avsikt att den vägen draga upp en slangledning. Det hela såg ytterst spännande ut och man väntade faktiskt, med andan i halsgropen, att mannen vilket ögonblick som helst skulle störta handlöst ned på taket, varvid ett ytterligare fall ned i gatan varit oundvikligt. [...] Inom någon minut var han uppe vid taket, men lågorna hade då redan hunnit fram till den vägg, på vilken han befann sig. [...] Mannen gav sig emellertid inte i första taget, utan i minst två minuter hängde han kvar med ena handen i ledningen och med en tross i den andra, liksom tänkte han noga över om här i alla fall inte var något att göra. [...] Först då den djärve åter nått ned till det mindre husets tak kunde de halvt vettskrämda åskådarna dra en lättnadens suck.
Den oförvägnes namn är, enligt uppgift, William Johansson. Inom den trängre kamratkretsen lär han i dagligt tal kallas ’Wille Kock’, till vilket hädanefter med fog kan tilläggas epitetet ’mannen utan nerver’.”

 

Massor av människor följde ångkvarnsbranden, de flesta på något sånär behörigt avstånd. Bilden är från Södra Långgatan.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

De allra senaste uppgifterna Mauritz fått med i sitt brandreportage är daterade klockan 03.00 på natten. Sedan måste man börja trycka tidningen.

Ångkvarnen var Skandinaviens största och branden ansågs vara den mest svårbemästrade dittills i Sverige under 1900-talet. Det behövdes 4.600 meter brandslang, 41 släckningsstrålar, två ångsprutor, sex motorsprutor och 133 man för att klara av den. Brandchefen Albert Florin konstaterade att ”faran för Kattrumpan var överhängande, och ’rumpan’ blev också svedd, men behövde ej kuperas”.

Två brandmän skadades under släckningsarbetet, dock inte allvarligt. I övrigt rapporterades inga blessyrer.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I sin historik över Kalmar Brandkår berättar brandchefen Albert Florin om hur elden fått fäste i det 53 meter höga kvarntornet: ”Dåvarande vice brandchefen – Vb kallad – A Bergdahl kom upp i tornet för att kontrollera och dirigera. Fann en brandman utslavad och omtöcknad av rök. ’Hur är det här?’, röt Bergdahl. – Snälla Vb, jag vill bara dö’. – ’Här dös inte, här ska släckas’, sa Bergdahl, och hällde över honom ett spann vatten. Mannen blev släckningsför”.
Bild ur ”Kalmar Yrkesbrandkår 50 år”, utgiven 1955

Både kvarnens och brandkårens gamla ångsprutor togs i bruk. Det var allra sista gången de användes.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När elden väl var släckt och det visat sig att alla försäkringar var i ordning, satte man genast i gång med återuppbyggnaden. Driften kom snart i gång igen. 

Förödelsen var fullständig efter branden. Men väggarna stod kvar och återuppbyggnadsarbetet började direkt. När det var avklarat var kvarnen den modernaste i Europa och man producerade 350 ton per dygn.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Som vållande till branden dömdes målaren Karl Ture Magnusson. Han hade råkat spilla ut linolja på golvet på fjärde våningen. Han torkade upp med en trasselsudd, slängde den i en skräphög och täckte över med några säckar, varefter den eldfängda oljan så småningom självantände.  

Magnusson dömdes att betala 150 kronor i böter, ett belopp hans arbetskamrater samlade ihop till, samt 1.735.340 kronor och 91 öre i skadestånd till försäkringsbolagen. I dagens penningvärde motsvarar summan en bra bit över 50 miljoner kronor. 

Av förklarliga skäl försökte försäkringsbolagen aldrig driva in skulden. Däremot sägs det att Magnusson fick lova att om han vann på Penninglotteriet skulle vinsten oavkortat tillfalla försäkringsbolagen. 

Men han vann aldrig några pengar och när Magnusson gick ur tiden 1955 var skadeståndet fortfarande obetalt.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 13 juni 2015


ÖVRIGA LÄNKAR

KÄLLOR 
Vilhelm Mauritz: Reportage i Östra Småland den 7 juli 1935 och återblickande artikel den 21 oktober 1953
Rolf Ljung: Om Kalmar Ångkvarn i Östra Småland den 13 maj 2004 
A R Florin: Kalmar Yrkesbrandkår 50 år (1955)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)  

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.
Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

torsdag 14 november 2024

Tre katastrofer på Kvarnholmen

De tre stora stadsbrändernas utbredning på Kvarnholmen.
Karta: Gunnar Magnusson/Kalmar stads hembygdsförening

Tre gånger har bränder ödelagt stora delar av Kvarnholmen i Kalmar. Hundratals tomter har bränts av och förödelsen varit enorm. Varje gång har staden byggts upp igen på några år, även om enskilda hus ibland blivit stående som ruiner i årtionden. 

Redan den medeltida staden vid slottet härjades av stora bränder. Den första som finns noterad inträffade 1408 och sedan brann staden i samband med krig på 1500-talet och 1600-talet. Sista stora branden i den gamla staden ägde rum 1647 och påskyndade förflyttningen till Kvarnholmen, där de första husen började byggas 1651.

Statsmakterna var envisa med att den nya staden skulle bestå av stenhus, dels för att se imponerande ut, men rimligen också av brandsäkerhetsskäl. Kalmarborgarna menade sig inte ha råd med detta efter alla olyckor de drabbats av. 

Så småningom måste myndigheterna ge med sig och tillåta såväl korsvirkeshus som trähus.

Det dröjde inte längre än till hösten 1679 innan elden kom lös i stadspresidenten Grubbs gård vid Lilla Torget, i dag känd som Domprostgården. Där bodde just då landshövding Henrik von Vicken som i brev till kung Karl XI berättade om branden och den livsfara han och hans familj befunnit sig i. 

Domprostgården vid Lilla Torget på ett mer än 100 år gammalt vykort. Så här ser huset ut än i dag och det gjorde det redan på 1600-talet. Här startade den första stora branden på Kvarnholmen 1679, kanske för att skorstenarna var felkonstruerade.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Faktum är att redan tolv år tidigare hade ett brandtillbud ägt rum i huset. I en domboksnotis 1667 uppmanas ”Adrian Murmästare” – troligen identisk med en Adrian Clausson, död 1671 – att noggrannare beakta skorstenarnas murverk. 

Det kan ha varit de bristfälliga skorstenarna som vållade 1679 års brand. Den spred sig snabbt och berörde cirka 100 tomter med nybyggda hus. 

Flera av stenhusen, bland annat vid Kaggensgatan klarade sig dock förhållandevis bra. 

I huset vid Lilla Torget där branden startat stod tydligen stenväggarna  kvar, medan taket blev förstört liksom delar av husets inre. Trähusen på tomten brann upp.

Efter branden reparerades huvudbyggnaden och nya hus tillkom på gården: brygghus och bagarstuga, stall, vagnshus, selkammare, fähus, vedbod, ”dubbelt hemlighus med resning och tegeltak” samt hönshus. Men i stadsbranden den 18 oktober 1765 gick alla uthusen upp i rök igen. Däremot klarade sig stenhuset. 

Totalt drabbades den här gången 131 tomter, en fjärdedel av all bebyggelse på Kvarnholmen. En del av stenhusen klarade sig även denna gång, medan andra blev förstörda. Elden uppstod i brännvinsbrännaren Anders Strömbergs gård vid Larmtorget, i hörnet Larmgatan/Norra Långgatan. Elden fortsatte att pyra här och där i en del källare och bland bråten i ruinerna i bortåt en månad. Ibland flammade den upp igen och särskilt stormnatten till den 30 oktober föreföll läget under några timmar ytterst hotfullt igen.

Brandsläckare av 1700-talsmodell. Brandspannet är fotograferat 1969 i Sahlsteenska gårdens portbyggnad (hörnet Kaggensgatan–Ölandsgatan). Det är märkt ”1750” och ”SS”, som står för Sven Sahlsteen.
Foto: Rolf Nilsson (ur Manne Hofréns ”Kalmar – Karolinska borgarhus i sten”)

Ett dödsoffer krävdes så sent som den 9 januari året därpå. Den unge handelsbetjänten Johan Fredrik Ehn försvann spårlöst. Han hittades påföljande dag död i en djup brunn på prostinnan Werners gård på Södra Långgatans norra sida (andra huset från Kaggensgatan mot Larmgatan). Brunnen hade täckts över, men så bristfälligt att Ehn trampat igenom när han tog en genväg över den avbrända tomten. Eftersom det fallit snö var faran omöjlig att upptäcka.

I augusti år 1800 var det dags igen, med start i smeden Wennerbergs gård på Proviantgatan. Den här gången brann 300 hus upp på några timmar, i princip all bebyggelse öster om Stortorget. Bland annat blev det gamla gymnasiet lågornas offer. Därifrån spred sig elden över Östra Sjögatan till domkyrkans tak. Efter hjältemodiga insatser av flera personer, bland dem en färjkarl och en skeppare, lyckades man få bukt med elden. 

”De förtvivlade, av lågorna svedda, mödrarna liggande på marken, omgivna av sina av hunger och förskräckelse ännu skrikande barn”; landshövding Anckarswärds hjärtskärande rop på hjälp till offren för stadsbranden i Kalmar 1800. Här nedanför återges texten i moderniserad form:

De ståtliga gavlarna på det stora gymnasiehuset revs redan medan branden fortfarande pågick eftersom man var rädd för okontrollerade ras. 

Sedan stod tomten obebyggd, med resterna av den gamla murstocken pekande upp mot skyn, i tre decennier innan man började bygga ett nytt läroverk på platsen. Det är den byggnaden som i dag är stadshuset. Men delar av källaren finns kvar sedan 1600-talet.

Trots att elden hejdats var taket på domkyrkans östra sida illa skadat. Kopparplåtarna var ”af hettan alldeles fördärfvade och obrukbara”, takresningen ”alldeles förbränd” och valven hade vattenskadats vid släckningsarbetet. 

Michael Anckarswärd (1742–1838, hette före adlandet Cosswa) gjorde en lysande militär karriär, hamnade i onåd hos Gustaf III, fängslades, men togs till nåder igen. 1790–1810 var han landshövding i Kalmar. 
Wikimedia Commons/Bilden hämtad ur Svenska landtmarskalkar - Porträtter och biographiska uppgifter (Stockholm 1854-55)

I juni 1802 var det mesta reparerat då en storm rev upp stora delar av taket. 122 kopparplåtar blev mer eller mindre skadade. För att snabbt kunna laga taket så att inte ännu värre skador skulle uppstå bad man örlogsflottan om att få låna kopparplåt till taket. Det beviljades inte och man fick provisoriskt reparera med järnplåtar.

I övrigt gick återuppbyggnaden snabbt. Tre år efter branden var de flesta tomter åter bebyggda, en del med äldre hus som flyttats dit från Kalmars omgivningar. Många av dem finns fortfarande kvar. 

Erfarenheterna av 1765 års brand gjorde att myndigheterna lät utarbeta ”Anstalter uti Calmar til vådelds förekommande och dämpande”. Där stadgades bland annat förbud att göra upp eld efter klockan nio på kvällen. Man försökte också organisera brandförsvaret. Men de tekniska resurserna var otillräckliga och det skulle dröja länge bränder kunde bekämpas effektivt.
Stort tack till Lars G Nilsson

Samtidigt har många hus på Kvarnholmen som klarat sig från eldsvådor ändå försvunnit, till exempel i kvarteren Kopparslagaren och Gesällen. Men då är det grävskopor som varit i farten...

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 7 januari 2017

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Var brinner det i natt?
• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]

KÄLLOR
Arnold Sandberg: 1765 års brand i Kalmar (Sancte Christophers Gilles CHroenica XII–XIII, 1939) 
Manne Hofrén: Kalmar – Karolinska borgarhus i sten (Nordiska Museets Handlingar 74, 1970)
Ingrid Rosell och Robert Bennett: Kalmar Domkyrka (1989)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)

STORT TACK
till Åke Håkansson för landshövding Anckarswärds kungörelse år 1800, till Lars G Nilsson för 1781 års brandstadga, till Gunnar Magnusson för brandkartan och till Olof Vallerhed för vykortet ur hans far Olles samling

tisdag 12 november 2024

Bränderna på Bremerlyckan

Totalt deltog ett 50-tal brandmän i släckningsarbetet vid branden på Bremerlyckan 1992. Alla lediga brandmän kallades in och förstärkning kom från Voxtorp, Rockneby, Påryd samt flygplatsens brandkår och brandkåren i Nybro.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Alla som bodde i Kalmar 1992 kommer ihåg när det brann på Bremerlyckan. Men det finns förstås ingen som minns branden i samma stadsdel i mars 1914. 

Så förhöll det sig nog även i slutet av 1980-talet när man byggde lägenheter på vinden i sekelskifteshuset i hörnet Bremergatan–Frejagatan. För om man dragit nytta av erfarenheterna av 1914 års brand, ett kvarter därifrån, kanske en del av förödelsen 1992 kunnat undvikas. 

Tre personer fick tas ner i liftkorg vid branden 1992. Här är Ulf Magnusson  på väg mot marken efter att ha räddats från sin balkong på fjärde våningen. Han och hans hustru hade emellertid ingen lust att återvända sedan huset reparerats utan flyttade till en lägenhet en trappa upp i ett hus i en annan stadsdel.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Vid niotiden på kvällen den 5 februari 1992 började en tvättmaskin  brinna i en lägenhet längst upp i hörnhuset Bremergatan–Frejagatan. Snart var hela översta våningen övertänd. Brandkåren fick inrikta sig på att rädda liv. Tre personer lyftes ner från balkonger och tak. Utryckningsfordonen hade svårt att ta sig fram för alla parkerade bilar längs gatorna i området. Polis och bärgare hjälptes åt med att få undan dem. 

Elden spred sig mycket snabbt i husets övre delar och det dröjde inte länge förrän hela översta våningen var övertänd.
Foto: Kristina Wirén/Östra Småland

Livräddning och evakuering av de mer än 100 personer som bodde i huset samt framkomligheten gavs högsta prioritet. Samtidigt måste man se till att elden inte spred sig. Gnistregnet tilltog och även de boende på andra sidan Frejagatan evakuerades. 

En ledningscentral inrättades på platsen vilket gav överblick och man kunde hjälpa folk att få tak över huvudet. De som inte övernattade hos släkt och vänner fick rum på hotell. Alla brandmän som gick att få fatt på i kommunen – det här var ju innan mobiltelefoner blev vanliga – kom till brandplatsen. 

Brandkåren hade problem både med framkomligheten – många bilar stod som vanligt parkerade både på Bremergatan och Frejagatan – och också med att få fram tillräckligt mycket vatten för att få bukt med elden.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Vattnet räckte inte till. Slangar drogs ända från Tvättfatet vid Tullbron, flera hundra meter från det brinnande huset.

Till slut begränsades och släcktes elden. De lägenheter som inte var totalförstörda var mycket svårt rök- och vattenskadade. Många som bott i huset hade inte mer kvar av sina tillhörigheter än kläderna på kroppen.

Lägenheterna längst upp var totalförstörda efter branden 1992. Men huset sanerades, reparerades och byggdes upp igen och många av de boende flyttade tillbaka.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Alla gällande regler för brandsäkerhet hade följts vid ombyggnaden av huset i slutet av 1980-talet. 

Att branden ändå spred sig så snabbt berodde på att krypvinden, ovanför de nybyggda lägenheterna på den före detta vindsvåningen, inte var försedd med brandväggar. Därför blev hela översta våningen mycket snabbt övertänd och elden kunde sprida sig ner i resten av huset.

65 man bekämpade elden när det brann på vinden i hörnhuset Bremergatan–Odengatan 1914. Branden inträffade en söndagseftermiddag och drog till sig många åskådare.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Förloppet påminde kusligt mycket om branden i kvarteret på andra sidan Frejagatan 78 år tidigare, i hörnhuset Bremergatan–Odengatan. 

Vid halv två-tiden söndagen den 1 mars 1914 började det brinna på vinden. Den var också helt osektionerad. 

1914 års brand fotograferad från gårdssidan. De stora husen på Bremerlyckan hade byggts ett decennium tidigare för att officerarna skulle få ståndsmässiga bostäder när Kalmar regemente skulle förläggas till staden. Men så blev det inte – regementet hamnade i stället i Eksjö.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Eldens spridning hade kunnat inskränkas till ett vida mindre område om vinden hade varit delad med en eller ett par brandmurar, framhöll 1914 års brandchef. 

Hans sentida kollega konstaterade exakt samma sak 1992.

Ingen människa kom till skada vid någon av bränderna, men även 1914 blev de lägenheter som inte eldhärjades svårt skadade av rök och vatten. Att brandkåren strödde ut torvströ på golven för att försöka minska vattenskadorna hjälpte inte stort.

Brandorsaken var dock inte densamma. 1914 orsakades eldsvådan av att en sexårig pojke smugit upp på vinden för att leka med tändstickor.

Tidningen Kalmar rapporterade att ”den lille gossen har af stadsfiskalen [alltså den dåtida polismästaren] fått en allvarlig förmaning för framtiden och lofvade att aldrig mera göra om dylika experiment, hvarpå han på grund af sin ålder undslapp vidare näpst”.

Branden i hörnhuset Frejagatan–Bremergatan inträffade mitt i vintern 1992 och det var kallt. Vattnet som användes vid släckningen frös snabbt till is. Så här såg det ut dagen efter.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Tre katastrofer på Kvarnholmen

• Var brinner det i natt?
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland i februari 1992 och i tidningen Kalmar i mars 1914
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (Kalmar 2014)

Stort tack till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.

Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 20 februari 2016

fredag 8 november 2024

Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning

William Björneman ler saligt när han hyllas av publiken i Antwerpen efter att ha vunnit OS-guld i längdhopp den 18 augusti 1920. Därmed räddade han åtminstone något av den svenska äran, eftersom han tog det enda svenska friidrottsguldet. Trots tre silver och tio brons ansågs nämligen den svenska friidrottsinsatsen inte alls ha varit bra, man hade väntat sig mycket bättre utdelning än så.
Bild: Stockholmskällan/Stockholms stadsarkiv

Den enda olympiska guldmedalj som erövrats av en idrottare från Kalmar ligger inlåst i ett bankfack. Men spikskorna William Björneman använde när han blev olympisk mästare i längdhopp för mer än 100 år sedan finns hemma hos sonen Lars i Hölminge, utanför Ljungby.

Även om Lars aldrig själv är den som först för sin fars OS-guld i Antwerpen 1920 på tal, berättar han gärna om sin pappa och hans framgångar som idrottsman i fall någon vill veta mer:

– Visst är det roligt att prata om det, speciellt som jag ibland får veta nya saker som jag inte kände till.

Sonen Lars Björneman visar upp spikskorna pappa William använde när han tog sitt OS-guld i Antwerpen.
Foto: Joakim Carlsson

När William kom till världen den 6 oktober 1895 bodde hans föräldrar Julia och Per Petersson i Skarpa Alby på Öland. Och den lilla byn på öns östra sida fortsatte att vara något alldeles speciellt för William:

– På senare år köpte han tomt därute vid Norra Möckleby. Han lät riva ett ruckel som stod där och byggde två fritidshus i stället.

I Kalmar hade Williams pappa fått arbete som vaktmästare på Navigationsskolan, föregångaren till Sjöfartshögskolan. Den låg fram till 1914 på Södra Långgatan 73 på östra delen av Kvarnholmen. 

Navigationsskolan där William Björnemans pappa var vaktmästare låg 1870–1914 på Södra Långgatan 73, huset längst till vänster på bilden. Sjöfartsutbildningen i Kalmar hade startat redan 1842, då i huset intill på nummer 75, och är fortfarande i full verksamhet i stan, nu vid Sjöfartshögskolan som är en del av Linnéuniversitetet.
Vykort ur Ingrid och Lars Bruuns samling

– Pappa fick gå på läroverket i Kalmar mot att hans mor städade där, berättade Lars när han han sommaren 2020 blev intervjuad av Joakim Carlsson – mångårig medarbetare i Östra Småland – för tidningen Smålänningens räkning.

– Men han misskötte studierna så mycket att han fick gå om ett år och det blev ju ett år till för henne att städa. Jag önskade att jag kunnat använda det när han klagade på mina betyg…

Läroverket vid Stortorget där William Björnemans mamma Julia städade för att sonen skulle få utbildning. Sedan Stagneliusskolan invigts 1933 gjordes den gamla ”Storskolan”, som den gärna kallades, om till Kalmars stadshus.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Gymnasiet i Kalmar fanns då vid Stortorget, i nuvarande Stadshuset. Därifrån var det bara något kvarter till stans idrottsplats, belägen på vad som i dag är den stora parkeringsplatsen mellan Södra Kanalgatan och Fiskaregatan. Där visade sig William – eller Ville som kamraterna alltid kallade honom –  vara en friidrottstalang av ovanliga mått. Han var oerhört snabb på korta distanser och ännu bättre på att hoppa längd. 

Även om betygen ibland kunde vara skrala för William Björneman när han gick på läroverket i Kalmar så var hans idrottstalang mer än uppenbar. 1914 fick han premium av Sveriges centralförening för idrottens främjande och erhöll då den här plaketten.
Foto: Joakim Carlsson

Som de flesta idrottsintresserade läroverkspojkar gick han med i IFK Kalmar (som inte har något att göra med dagens förening med samma namn). Våren 1918 slogs IFK samman med IF Gothia till Kalmar IS. Den föreningen finns fortfarande, men har för längesen strukit friidrotten från programmet och kallar sig sedan 1927 för Kalmar FF. 

IFK-stjärna på bröstet, studentmössa på huvudet och kanske lite väl högt uppdragna brallor. Bilden bör ha tagits mellan 1915, då Björneman tog studenten, och 1918 då IFK Kalmar slogs samman med IF Gothia till Kalmar IS, en förening som i sin tur bytte skepnad till Kalmar FF 1927.
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi

Det var i Kalmar IS friidrottares färger, bruna kortbyxor och vitt linne (fotbollslaget spelade däremot i rött och svart) som William blev en av Sveriges mest välkända idrottsmän. Han förknippades med hemstaden så till den grad att han ute i landet nästan alltid kallades för ”Kalmar-Petersson”, ja, ibland rent av bara ”Kalmar”, något som hängde i även sedan han 1922 bytt efternamn till Björneman.

Resultatredovisning av Smålands Idrottsförbunds ”täflingar” den 2 juni 1912. ”V Petersson” är förstås identisk med den blivande olympiamästaren. Han var bara 16 år men vann förstås både längdhopp och 100 meter, trots att konkurrenterna hade klart fördelaktigare handicap. I tresteg kom han ”bara” tvåa efter Sigfrid Wedel, som för övrigt varit med i det IFK Kalmarlag som fem år tidigare vunnit det allra första Smålandsmästerskapet i fotboll. Något överraskande vann unge Petersson-Björneman även diskus, men där var det han som hade nytta av det handicapsystem som tillämpades.
Klipp ur tidningen Kalmar för den 3 juni 1912

I samma takt som han utvecklades som idrottsman fick William även ordning på sina studier. Efter att ha tagit studenten 1915 pluggade han på Frans Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Under Stockholmstiden tävlade han för SoIK Hellas, men från maj 1918 representerade han den nybildade föreningen Kalmar IS. 

William Björneman hoppar på hemmaplan, det vill säga på den stora parkeringsplats på Kvarnholmen som fortfarande kallas för gamla idrottsplatsen.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Samma år började han arbeta som bankkorrespondent, det vill säga ortsombud för en bank, och fick sitt stora genombrott vid tävlingar i Köpenhamn då han satte svenskt rekord i längd med 7,20 meter. 1918 tog han dessutom sitt första SM-guld.och innan säsongen var slut hade han bättrat på sitt svenska rekord till 7,24. Året därpå ökade han till 7,26. Då arbetade han i Storbritannien och passade på att också bli engelsk mästare i längdhopp.

1920 vann Björneman SM på nytt. Och den 18 augusti kom så den största triumfen i hans idrottsliv. 

Eftersom han just blivit återställd efter en skada var Björneman djupt osäker på sin form inför de olympiska spelen i Antwerpen. Försökstävlingarna dagen före finalen hade inte gjort honom mycket klokare, trots att han till sin egen förvåning hoppat längst av alla. Detta fastän han på de otroligt usla banorna bara noterat 6,92 meter, hela 34 centimeter kortare än hans dåvarande svenska rekord.

William Björneman i aktion i OS-finalen i Antwerpen.
Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Alla OS-guld från och med de första olympiska spelen i modern tid i Aten 1896 hade gått till USA och amerikaner skulle fortsätta att prenumerera på längdgulden ända till och med OS i Rom 1960. Med undantag just för Antwerpen 1920. 

Den här flaggan satt på bröstet på William Björnemans tröja när han deltog i längdfinalen i Antwerpen 1920. Klenoden vårdas sedan länge ömt av sonen Lars.
Foto: Joakim Carlsson

Den svenske mästerhopparen tolkade tecknen till det bästa när han gick ut för att springa in ansatsen inför finalen: 

”Jag såg någonting som glittrade på längdhoppsbanans kolstybb. Jag tog upp det glittrande föremålet och det var en amerikansk kvartsdollar i silver. Jag hade till tävlingsnummer fått min lyckokombination 13 eller siffersumman av 616. Nu kom den amerikanska kvartsdollarn och jag undrade om den skulle betyda någonting alldeles särskilt.”

Tre av de sex längdhoppsfinalisterna i Antwerpen var svenskar. Förutom William Björneman, längst till vänster, deltog även Eric Abrahamsson, som kom trea, och Rolf Franksson, som slutade på sjätte plats. Gösta Bladin missade däremot finalen; hans 6,57 meter i försöken räckte bara till nionde plats.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Han bestämde sig förstås för att slanten också var turbringande. Och det var den kanske. Björneman hoppade 7,15 meter, sex centimeter längre än tvåan Carl Johnson från USA. Bronset blev också svenskt, det gick till Eric Abrahamsson på 7,08 meter, för övrigt en mångsidig idrottsman som även blev Europamästare i ishockey 1921. 

Guldmedaljen som William Björneman erövrade i Antwerpen förvaras förstås i bankfack, men diplomet han fick för sin seger pryder förstås väggen hemma hos sonen Lars. De mer än 100 år gamla spikskorna är lämpligt nog placerade alldeles intill.
Foto: Joakim Carlsson

Björnemans guld var sensationellt. Men han var själv den förste att påpeka att han aldrig skulle vunnit om inte favoriten Solomon ”Sol” Butler från USA hade råkat ut för en muskelbristning redan i kvaltävlingen: ”Den bäste mannen hade utan tvekan förlorat tävlingen genom sin olyckshändelse”.

Sverige växlar som etta efter andra sträckan i den tredje stafettsemifinalen i OS 1920. William Björneman, i ljus dräkt i mitten av bilden, lämnar över pinnen till SoIK Hellas Sven Malm. Svenskarna vann loppet före innerbanans Danmark som till slut hann förbi såväl Sydafrika, i mörka dräkter, som ytterbanans Schweiz. I det svenska laget ingick också Agne Holmström och Nils Sandström.
Bild: Stockholmskällan/Stockholms stadsarkiv

I Antwerpen fick Björneman också en bronsmedalj för sin insats på andra sträckan i det svenska stafettlag som slutade trea efter USA och Frankrike på 4×100 m. Om stafetten har Björneman berättat att ”amerikanerna slog oss med 5–6 meter på varje sträcka, men vi tog upp dom i växlingarna och kom ut på sista sträckan tätt i hälarna på dom”. USA vann på den redan då medelmåttiga tiden 42,3. Frankrike sprang på 42,6 och Sverige på 42,9. 

Här sitter den nyblivne olympiske längdhoppsmästaren William Björneman i mitten, omgiven av sina klubbkamrater i Kalmar IS. Längst upp till vänster står hans gode vän, föreningens ordförande Valfrid ”Valle” Johansson (bytte senare efternamn till Sternelius), kulstötare och den förste kalmarit som gjorde 13 meter i tresteg. Längst till höger står spjutkastaren Karl-Bernhard Sandbäck, sedermera bankkamrer i Högsby. Sittande på marken återfinns längst till vänster ”Kalle Gustis”, Karl Gustafsson, typograf, spjutkastare och stavhoppare och på sydöstra Sveriges fotbollsplaner bara överträffad av Hjalmar Sivgård, som sitter längst till höger.
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi

Fyra år senare var det dags för OS i Paris. Björneman vann SM igen och hade under åren som gått studerat och arbetat utomlands, bland annat i Frankrike. Säkert bidrog hans kunskaper i franska till att Idrottsbladets legendariske ägare och chefredaktör Torsten Tegnér kommit överens med honom att han skulle rapportera från olympiaden i tidningen.

William Björneman fotograferad på Stade Pershing i Paris i juni 1921. Han befann sig i Frankrike för ”kommersiella studier” och fortsatte förstås med idrotten även under de år han studerade utomlands. Här verkar han av klubbmärket att döma representera Stade Français, en klubb som annars är mest känd från rugbysammanhang. Notabelt att Björneman än en gång haft tur med startnumret: siffersumman av 157 blir ju hans lyckotal 13, precis som 616 på hans nummerlapp i OS-finalen.
Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

– Det fick förbundet nys om och sa till pappa att han inte fick göra det, för det såg ut som att han var proffs. Jag är faktiskt inte säker på att Idrottsbladet skulle betala honom, men från förbundshåll sa man att han inte fick skriva i tidningen om OS, punkt slut. Då tackade pappa nej till att vara med i tävlingarna och åkte ner och skrev bara om dem istället. Ett löfte var ett löfte och han tänkte inte bryta det.

Samma dag som längdfinalen i Paris avgjordes hoppade William Björneman under ”noggrant kontrollerade former” 7,35 meter. Det hade han tagit silver på om han varit med och tävlat.

– Jag tycker att han gjorde alldeles rätt. Där har vi varit lika, pappa och jag. Har man gett ett löfte, så bryter man det inte. Jag kan inte föreställa mig vad som ska krävas för att ska kunna göra det, säger Lars som menar att hans far kunde vara orubbligt envis när han ansåg sig ha rätt.

– Jag minns att han berättade om när han var med som sprinter i en landskamp mellan Danmark och Sverige i Köpenhamn. Pappa hade lagt märke till att den danske startern fyrade av startskottet nästan direkt efter att han skrikit ”färdiga”. Därför låg han redo för det och fick en kanonstart. Men loppet blåstes av för tjuvstart.

Det höll inte William Björneman med om. Han var bergsäker på att han startat efter skottet.

– Så när loppet startades om och de andra gav sig iväg, stod han kvar i startgroparna. När de gått i mål, bara reste han sig och gick därifrån. Eftersom Sverige förlorade landskampen, var det säkert inte så populärt.

1924 blev William Björnemans sista år i toppidrotten. Han vann SM för sista gången och vid tävlingar i Linköping slog han till med nytt svenskt rekord en sista gång, nu på 7,39 meter. 

”W Petersson hade ett utmärkt upphopp” heter det i bildtexten i Nordisk Familjeboks Sportlexikon under det här odaterade fotografiet från Stockholms Stadion, där Björneman hoppar, iförd Kalmar IS mundering. I uppslagsverket från 1938 hävdar redaktör Sven Lindhagen att Björnemans ”styrka som idrottsman låg i en ovanlig förmåga av koncentration”.

Vid det laget hade William Björneman flyttat till Norrköping. Han fortsatte att idrotta utan att ha några elitambitioner längre, men så sent som 1937 var han fortfarande en av Östergötlands bästa längdhoppare. Under tiden i Norrköping inledde han en karriär i livsmedelsbranschen som ledde till att han var direktör för Scan i Malmö 1941–1962. Han hade också många uppdrag inom idrottsrörelsen, bland annat satt han i Riksidrottsförbundets styrelse.

William Björneman fanns förstås med när Kalmars äldsta idrottsförening, Kalmar Läroverks GoIF, firade 75-årsjubileum 1955. Här sitter han i mitten, flankerad av rektor Erik Nordell, till vänster, och gymnastikläraren Victor Hugo Lindström. Bakom dem står från vänster, de aktiva läroverksidrottarna Lars Herbe, Stig Callenberg, Ulla Olsson och Bo Olsson.
Bild ur ”Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960”

1925 hade William Björneman gift sig med Margareta Aulin, som avled 1943. Några år senare gifte han om sig med Vanda Tiede, som var född 1918 och alltså betydligt yngre än William. Sonen Lars föddes 1946 och hans bror Per 1948.

– Jag sa aldrig ”du” till mina föräldrar. Jag sa alltid ”pappa” eller ”mamma”. Man sa: ”Vill pappa hjälpa mig?” istället för ”Vill du hjälpa mig?” Det var en annan tid, konstaterar Lars, som själv visade sig ha goda anlag för friidrott. Men när familjen flyttade till Kalmar i samband med Williams pensionering i början av 1960-talet så blev det i stället golf för hela slanten.

Efter pensioneringen återvände William Björneman till Kalmar och lät 1963 bygga den här villan allra längst norrut på Sparregatan på Ängö. Sonen Lars minns den magnifika utsikten ut över Kalmarsund.
Foto: Klas Palmqvist 

– Vid den tiden fanns det ingen friidrott i Kalmar. Det var handboll, fotboll och hockeybockey som gällde. Jag nästan bodde ute på golfbanan, körde dit med min moppe så snart jag hade tid över.

William Björneman, som ställde höga krav på sin son, både när det gällde skolarbetet och i idrottssammanhang, kunde glädjas åt att Lars som 16-åring tog plats i golfens Europalag för juniorer.

Lars Björneman är en generös och lättsam före detta marinofficer som sedan några år är bosatt i idylliska Hölminge, nordväst om Ljungby i Kronobergs län. Han har mycket att berätta om sin pappa och hans framgångar som idrottsman.
Foto: Joakim Carlsson

– Jag tror att han hade varit nöjd med att jag sökte mig till det militära, säger Lars Björneman, som varit verksam som officer i marinen.

Men sonens yrkesval fick hans far aldrig uppleva. William Björneman dog i maj 1965, bara ett par veckor innan Lars tog studentexamen. Den förste smålänningen som vunnit ett individuellt OS-guld och den än i dag ende idrottaren från Kalmar som blivit olympisk mästare, har sin grav på Södra kyrkogården i Kalmar.

Under sina bästa år som idrottsman tävlade William Björneman för Kalmar Idrottssällskap, vars klubbmärke onekligen förefaller välbekant. När föreningen bytte namn till Kalmar FF 1927 fick det röda och vita i emblemet helt enkelt byta plats. På sätt och vis kan William Björneman sägas vara KFF:s ende olympiske guldmedaljör.
Foto: Klas Palmqvist

Youtube finns ett filmklipp med några av finalhoppen från Antwerpen 1920, med fokus på William Björneman.

Skadade storfavoriten blev mördad

Stor guldfavorit inför det olympiska längdhoppet i Antwerpen var Solomon ”Sol” Butler, jämnårig med William Björneman och född i Kingfisher, Oklahoma.

Fadern Ben var född som slav 1842 och deltog i det amerikanska inbördeskriget. Han valde sitt efternamn efter den beundrade nordstatsgeneralen Benjamin Butler. 

Sonen var ett idrottsfenomen och började snabbt samla medaljer och utmärkelser på hög inom skolidrotten. Sol var bra i baseboll, basket och amerikansk fotboll, där han senare blev lagkamrat med Jim Thorpe, den överlägset bäste mångkamparen vid OS i Stockholm 1912. (Thorpe fråntogs sina medaljer sedan det kommit fram att han 1911 fått några dollar för att spela baseboll – olympier fick inte vara proffs – men fick postum återupprättelse som OS-mästare 1983, 30 år efter sin död). 

Sol Butler fotograferad i samband med de stora tävlingarna i Paris 1919, där han slog igenom internationellt och sågs som den givne favoriten i längdhopp inför olympiaden i Antwerpen påföljande år.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Men framför allt var Sol Butler en friidrottstalang av stora mått. Han blev en av de första svarta idrottsstjärnorna. Till Europa hade han kommit som soldat under första världskriget och sedan briljerat i de internationella tävlingar som hölls i Paris 1919, som ersättning för OS 1916 som skulle arrangerats i Berlin, men förstås ställts in på grund av kriget. Butler vann längdhoppet och erhöll en orden av den mäkta imponerade landsflyktige montenegrinske kronprinsen Danilo.

Sol Butler gratuleras till att ha vunnit längdhoppet på 7,56 meter i Paris 1919.
Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Men Butler blev alltså skadad i sitt allra första försökshopp i OS-finalen i Antwerpen 1920 och därmed fick William Björneman chansen att vinna. Kalmarhopparen berättade själv i ett brev till Victor Hugo Lindström, gymnastiklärare på Stagneliusskolan 1945–56:

”Butler var utan tvekan den bäste av oss alla, som försökte oss på längdhoppet i Antwerpen en varm augustidag 1920. Banorna i Antwerpen var emellertid otroligt usla. Ingen enda av dessa många deltagare, som alla hade hoppat sju meter och långt däröver kunde i försöken passera det magiska sjumetersstrecket”. 

Sol Butler tar sig för baksidan på vänstra låret efter sitt första försök i kvaltävlingen. Utan favoritens muskelbristning hade William Björneman knappast blivit olympisk mästare, något han själv alltid noggrant poängterade. Butlers hopp räckte, trots att han skadade sig, till sjunde plats; de sex bästa gick till final.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Men det var nog inte de undermåliga banorna som vållade Butlers skada. I alla fall inte som William Björneman såg det. För sina söner framhöll han att Butler inte brytt sig om att förbereda sig tillräckligt noggrant.

– Pappa såg det som ett exempel på att det inte spelar någon roll hur duktig man är om man inte är omsorgsfull och väl förberedd. Han ville väl varna oss för att slarva. 

Sol Butler bärs ut skadad från Olympiastadion i Antwerpen.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Sol Butler fortsatte idrotta, gifte sig – äktenskapet blev barnlöst – och medverkade i en del filmer. Han sålde bilar ihop med sin bror och skrev en bok om friidrott. 

Så småningom flyttade Butler till Chicago. Den 1 december 1954 blev två servitriser antastade av en gäst på krogen Paddy’s Liquors där han arbetade sedan sju år tillbaka. Han kastade ut mannen som efter en stund kom tillbaka beväpnad och sköt Butler med två skott. Han avled på sjukhuset, 59 år gammal. 

Sol Butler är begravd i Wichita, Kansas, där han tillbringade en del av sin uppväxt, intill sin syster Josephine.

Major Lyckberg spände vador

”Från gymnastiken minns jag hur den gemytlige barske majoren Nils Gustaf Lyckberg gick omkring och spände vador.”

Så skriver kommendör Henning Hammargren, som tog studenten 1918, om sin och William Björnemans gymnastiklärare vid läroverket i Kalmar. 

Major Nils Gustaf Lyckberg (1857–1931).
Bild ur "Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960”

Att ”spänna vador” var nog den mest avancerade gymnastiska övning Lyckberg var i stånd att utföra vid denna tid. Språk- och litteraturprofessorn Bodvar Liljegren från Orrefors, student redan 1906 – han avled nästan 100 år gammal 1984 – uttrycker sig lite mer oförblommerat än Hammargren:

”När majoren Nils Gustaf Lyckberg år 1920 blev pensionerad, hade han varit gymnastiklärare ända sedan 1881. Det var alltså en gammal herre som de första åren hade att sörja för vår fysiska spänst. Hans ålder och hans voluminösa lekamen hindrade honom från att själv utföra några som helst gymnastiska rörelser, och det var endast genom sina med kraft och precision uttalade kommandoord han kunde framlocka de färdigheter som krävdes av oss”. 

Liljegren minns också den ”martialiske majorens stentorsstämma”. 

På äldre dagar berättade William Björneman själv, i trots allt ganska försonliga ordalag, om ”den stränge majoren Lyckberg”: 

”I Kalmar läroverk värdesattes på den tiden armstyrka och hopp över höga hästar mera än någonting annat. […] Lyckberg såg med någon sorts behärskad avsky på allt det nya, som hette fotboll, fri idrott, men vår energi och uthållighet var synbarligen utav den art, att han inte kunde låta bli att både fästa sig vid den och godkänna den”. 

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 1 januari 2021. De i sin tur var kraftigt omarbetade och utökade versioner av mina texter om William Björneman i Östra Småland den 9 augusti 2008 respektive den 20 oktober 2011. Joakim Carlssons intervju med Lars Björneman var publicerad i Smålänningen den 26 juli 2020.

STORT TACK TILL
Lars Björneman, Hölminge
Ingrid Bruun, Kalmar 
Joakim Carlsson, Gnosjö 
Pelle Friberg, Kalmar
Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum 
Clas Ågren, Kalmar läns museum 

Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.