Linnerhielms förtjusta öga

Jonas Carl Linnerhielm (1758–1829). Miniatyrporträtt utfört av Lorentz Sparrgren. Gouache på elfenben, 4,4x3,5 cm.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Bättre färdsällskap i läsfåtöljen än Jonas Carl Linnerhielm går inte att önska sig för den som vill ge sig ut på en angenäm tur genom Sverige i slutet av 1700- och början av 1800-talet. 

Den älskvärde lantjunkaren på Ebbetorp, strax väster om Kalmar, beskriver i ord och bild sina resor, från Skåne till norra Dalarna, i tre volymer Bref under resor i Sverige. Kanske inte stor litteratur men böckerna har ändå en given plats i det litterära husapotek som tillhandahåller vederkvickande perspektiv på tillvaron. 

Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816).

Jonas Carl Linnerhielms liv börjar med en tragedi. Hans mor Engel Fredrika dör två dagar efter att han kommit till världen på Elleholm i Blekinge, vid Mörrumsåns mynning. 

”Ebbetorp före år 1799”, akvarell av Jonas Carl Linnerhielm då den gamla, snudd på fallfärdiga huvudbyggnaden fortfarande stod kvar i det leende landskapet strax utanför Kalmar.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

När Jonas Carl är två år gammal tar fadern, kanslirådet Pehr Linnerhielm, med sig honom och den ett år äldre brodern Gustaf Fredrik till Ebbetorp utanför Kalmar. Han har ärvt egendomen efter sin hustru. Här växer sönerna upp och de kommer att stå varandra mycket nära hela livet.

Under 1800-talets allra första år lät Linnerhielm bygga den klassicistiska herrgård som sett likadan ut alltsedan dess. Fotografiet togs i mitten av 1980-talet.
Foto: Östra Småland

Efter ett par år på gymnasiet i Kalmar drar bröderna Linnerhielm till universitetet i Lund. Jonas Carl tar juristexamen 1776. Sedan väntar tjänst på Krigsexpeditionen i Stockholm. Här arbetar han i 20 år, innan han avgår med kansliråds titel. Tjänsten verkar inte ha varit alltför slitsam.

I huvudstaden lär han känna den betydligt äldre publicisten Carl Christoffer Gjörwell och hans familj. Linnerhielm förlovar sig med Gjörwells omsvärmade och intellektuellt mycket begåvade dottern Gustafva. Att det inte blev något giftermål berodde förmodligen på att Jonas Carls far hade andra planer för sin son. 

I stället gifter Jonas Carl sig 1791 med Helena Maria Ehrenstråle, ett äktenskap som av allt att döma blev lyckligt även om det inte varade så länge; efter att ha fött två döttrar dog hon redan 1800. Linnerhielm gifte om sig 1809 med Elsa Ottiliana von Francken från Kalmar.

För att glädja sin hustru Helena-Maria (kallad Lene-Marie till vardags; silhuettporträttet till höger) samlade Linnerhielm i hemlighet ihop dikter hon skrivit sedan ungdomen och lät 1795 trycka en utsökt liten bok med titeln Witterhetsförsök. 
Bilder hämtade ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Jonas Carls största passioner var konst och böcker. Han byggde upp ett berömt bibliotek på Ebbetorp; boksamlingen finns bevarad i Stifts- och gymnasiebiblioteket som i dag utgör en avdelning av Stadsbiblioteket i Kalmar.

”Långe Jan” togs i bruk 1785 och var från början en öppen stenkolsfyr. Linnerhielm hade blandade känslor för Öland. Alvaret var motbjudande och folks hårda slit i stenbrotten tyckte han var ett elände. ”Ottenby Fyrbåk”, pennteckning.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Redan som mycket ung hade Linnerhielm själv lärt sig engelska för att kunna läsa verk om teckning och måleriteknik. 

I Stockholm blir han god vän med konstnärsbröderna Elias och Johan Fredrik Martin. Elias Martin hade bott i London i många år och gjort sig ett namn även internationellt.

Sedan fadern dött 1794 bosätter sig Jonas Carl för gott på Ebbetorp. Carl Christoffer Gjörwells son, med samma namn som sin far, ritar en ny huvudbyggnad, den som står där än i dag. 

Herrgården är Linnerhielms fasta punkt i tillvaron, dit han alltid återvänder efter alla sina resor. För nu blir Linnerhielm den förste svenske turisten. Till skillnad från Linné och dennes efterföljare är han inte ute efter att kartlägga rikets resurser. Nej, Linnerhielm reser för nöjes skull, för att uppleva stämningar, scenerier och berätta för sina landsmän att där finns mycket som är vackert i deras land. Ord som ”täcka”, ”trefliga” och ”glada” återkommer gång på gång i hans ibland lite väl yviga prosa. 

Ett betagande landskap i Linnerhielms smak.  ”Öland äger i sin natur nästan ingen medelmåtta. Antingen är där ovanligen vackert eller ovanligen fult”, skrev han. ”Vue vid Lundegård åt Borgholm”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms brev avnjuts bäst i mindre portioner; då är han en behaglig, kunnig och samtidigt anspråkslös reseledare. Han tycker om sjöar, ängar och lummiga lövskogar. Havet är enformigt och hotfullt, vattenfall och gruvlandskap hiskliga och fasansfulla. Han gör estetiska bedömningar av såväl naturscenerier som byggnader. Vilket lär ha fått en och annan godsägare att surna till rejält...

Oväsendet, mörkret i gruvgångarna och det tunga och farliga arbetet i Bergslagen gjorde Linnerhielm dyster till mods. ”Vid Persberg 9/6 1807”, lavering.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms känslosamhet är ändå mycket behärskad. Även i sådant som var till nytta kunde han hitta estetiska värden. Han befinner sig i skarven mellan upplysningstiden och romantiken – det dröjer inte länge förrän romantikerna hyllar havet som den vilda naturens storhet, något Linnerhielm aldrig skulle få för sig. 

Linnerhielm beskriver sin upplevelse vid Trollhättefallen som om han nästintill drabbades av panik. Men han hade ändå sinnesnärvaro att avbilda de forsande vattenmassorna. ”Wid Trollhätta. På stället uppritader 1787”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms resebrev blev uppskattade – de är formellt ställda till Gjörwell och brodern Gustaf Fredrik – och böckerna var vackra, illustrerade med svartvita gravyrer. Men det var inte dem konsthistorikern Eva Nordenson föll för ett par hundra år senare. Nej, hon hittade akvareller av honom i Nationalmuseums samlingar och framför allt i ett antal privatägda skissböcker. På Linnerhielms tid kunde man inte trycka färgakvareller, men det såg Nordenson till att göra i den vackra boken Mitt förtjusta öga som gavs ut 2008. Året därpå ställdes Linnerhielms bilder ut på Nationalmuseum.

”Vid Gullered gjorde den lilla kyrkan, i sammanhang med de öfriga objecterne, sandbackar, träd, plank, hus, skog och den krökta vägen en särdeles ritbar effekt”. Blyertsteckning laverad i brunt. 1787.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Något stort litteraturhistoriskt namn har Linnerhielm inte blivit. Konkurrensen i hans tidevarv är stenhård: Kellgren, Lenngren, Bellman, Thorild, Leopold och många andra – och inte minst Stagnelius, som ju höll till mycket just i Dörby, den socken där Ebbetorp är beläget och på vars kyrkogård Jonas Carl Linnerhielm ligger begravd. På hans gravsten står denna vackra sentens: 

Njute hans själ nu 
förklarad den sällhet, 
vartill himmelens löften
och världens skönhet hos
honom tände begäret.

Linnerhielms tre volymer resebrev – eller ”voyages pittoresques” som genrebeteckningen lyder för reseberättelser där text och bild samverkar – kom i den här faksimilutgåvan 1985. Den brukar kosta ett par tre hundralappar på antikvariat. Originalutgåvorna kan betinga priser uppåt 15.000 kronor – per del.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 21 januari 2017

KÄLLOR: 
Jonas Carl Linnerhielm: Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816)
Martin Lamm: Upplysningstidens romantik, förra delen (1918)
Harald Schiller: Jonas Carl Linnerhielm (1939)
Carl Fehrman: Ruinernas romantik (1956) 
Eva Nordenson: Mitt förtjusta öga (2008) 
Per Anderö: Herrgårdar runt Kalmar (2012)
Peter Danielsson och Claes Ågren: Jonas Carl Linnerhielm (i ”Några Kalmarkonstnärer ”, Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII, 2013) 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Carina Lidström: Berättare på resa (2015) 

Svenskarna som slogs mot fascisterna

På bilden finns samtliga sårade svenskar som kom med S/S Belgia till Göteborg natten mellan den 9 och 10 januari 1938. En av dem är Gustaf Ottosson från Kalmar, men det finns tyvärr inga uppgifter om vem som är vem. Om någon läsare känner igen Gustaf – eller någon annan på bilden – är det bara att mejla unionberlin19660120@gmail.com. Det går förstås också bra att skriva i kommentarsfältet, men lämna då gärna någon kontaktuppgift. Om så önskas stryks den förstås när kommentaren publiceras.
Foto: Thure Chistiansson

Sjömannen Gustaf Ottosson från Kalmar befann sig i början av januari 1937 i Göteborg när han fick reda på att Olle Meurling från Kristdala stupat i inbördeskriget i Spanien. Gustaf bestämde sig omedelbart för att själv slåss mot rebellgeneralen Francos fascister, som med hjälp av trupper och vapen från Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien försökte störta den lagligt valda vänsterregeringen i landet.

Olle Meurling (1909–36) kom från Kristdala, där hans släkt innehaft prästämbetet sedan 1580-talet, och var själv teologie studerande i Uppsala. Han blev den förste svensk som rapporterades stupad i inbördeskriget i Spanien.
Foto: Ola Hansson

Efter nästan exakt ett år var Gustaf Ottosson tillbaka i Göteborg. Strax före midnatt den 9 januari 1938 anlände S/S Belgia med 30 mer eller mindre allvarligt sårade skandinaviska Spanienfrivilliga ombord; 15 danskar, 14 svenskar och en norrman.

Hemtransporten hade ordnats av de Svenska Frontkämparnas Stödfond, vars sekreterare Knut Olsson, tillsammans med Sjöfolksförbundets Sven Lundgren, följt med en bogserbåt ut för att möta Belgia redan vid inloppet till hamnen.

Trots den sena timmen togs Spanienkämparna emot av tusentals människor på kajen. I Sven Lundgrens tal hälsades de välkomna hem av ”alla som hyllar frihet och demokrati” och han tackade för deras personliga insatser mot våld och förtryck.

Stödfonden hade samlat in 45.000 kronor och Knut Olsson kunde berätta att 5.000 kronor – i dagens penningvärde motsvarande uppåt 190.000 kronor – hade avsatts för de sårades omedelbara behov, det vill säga kläder med mera, samt till kostnader för den specialistvård de kunde vara i behov av. Han påminde i sitt tal också om att 28 av deras svenska kamrater i Internationella brigaden redan stupat i striderna.

Gustaf Ottosson var en av dem som behövde specialistvård. Han fortsatte den 11 januari tillsammans med flera av de andra till Stockholm.

”Även här blevo frontkämparna föremål för hjärtliga välkomst- och sympatibevis. Samtliga de sårade, som voro i behov av läkarvård, fingo i Stockholm sina skador omsedda av skickliga läkare”, skrev signaturen Pass i Östra Småland, när han efter några dagars misslyckade försök äntligen lyckades nå Gustaf Ottosson på Park Hotell, där han ”tillsammans med övriga frontkämpar” var inkvarterad.

”Herr Ottosson ställer sig beredvilligt till förfogande för en blixtintervju per telefon”, som av någon anledning var begränsad till två så kallade samtalsperioder à 90 öre, vilket innebar att herrarna kunde tala med varandra i exakt sex minuter. Kanske var tidningens telefon av sparsamhetsskäl spärrad för längre rikssamtal. 1,80 kronor 1938 motsvarar cirka 70 kronor 2025, en ganska avsevärd summa för en fattig arbetartidning.

”Och så överlåta vi ordet till frontkämpen Gustaf Ottosson”, skriver Pass:

– Det var den 15 januari [1937], som jag tillsammans med några andra frivilliga avreste från Göteborg för vidare befordran till Spanien. Resan gick programenligt och utan några som helst intermezzon. Efter ankomsten till Spanien vidtog först en tids utbildning, men det dröjde inte så länge förrän man ansågs mogen för fronten.

– Den 23 januari anträddes färden mot Albacete i lastbilar. Ungefär samtidigt föll Malaga och rebelltrupperna började marschen mot Almería. Vår uppgift var närmast att stoppa den offensiven.

– Och det lyckades?

– Ja, och utan att något skott växlades. Vad det berodde på vet jag inte, men fascisterna gjorde inga försök att angripa oss utan drogo sig omedelbart tillbaka. Senare har jag förstått att det var respekten för Internationella brigaden och goda kunskapare som utgjorde förklaringen till fenomenet.

– Därifrån fick vi emellertid order att fortsätta till Granadafronten, där 800 republikaner voro inringade av rebelltrupperna. Det var vår uppgift att söka spränga rebellernas kedja, vilket också lyckades. Sedermera har jag deltagit i striderna på ytterligare tre frontavsnitt.

– Och när blev ni sårad?

– Den 6 juli. Jag träffades i vänstra handen av en explosiv kula. Efter den sensationen fick jag tillbringa fyra månader på sjukhus och skadan är ännu inte fullständigt läkt.

– Komma republikanerna att segra?

– Utan ringaste tvivel! Det är skillnad mellan människor som slåss för sin sold [pengar], och människor som äro villiga att låta sina liv för idéerna! Nu ha republikanerna fått igång ammunitions- och vapenverkstäderna. För närvarande tillverkas även grova kanoner ända upp till 28 cm inom landet. Vad det betyder är ju lätt att inse.

– Är det riktigt att öppna städer bombarderas av rebellernas flyg?

– Ja, och det förekommer alltid då rebellerna förlorat en träffning. Något slags repressalier alltså.

Tillgången på kläder och mat har jul också förbättrats på den senaste tiden, tillägger herr Ottosson.

– Förekommer det deserteringar?

– Ja, det är inte alls ovanligt. Det har hänt att hela bataljoner sökt sig över från fascisterna. Själv har jag sett många komma med händerna sträckta över huvudet till tecken på underkastelse. Men jag har också varit med om att de knutna händerna plötsligt öppnats och levererat en handgranat! 

– Är det några fler kalmariter där nere?

– Ja, jag har träffat en som heter Söderström. För närvarande ligger han på ett konvalescenthem.

– Och hur var det med er egen skottskada?

– Det är inte så allvarligt numera. Jag har varit under läkarbehandling sedan jag kom till Stockholm och kan antagligen anträda resan till hemstaden...

”Just här klippte telefonisten av samtalet med förklaringen att tiden var ute”, summerar Pass.

 

Spanska inbördeskriget fördes också med propaganda på vykort. De svenska korten stödde nästan uteslutande regeringssidan.
Bilden är hämtad ur Anders Saxons bok ”Vykortens underbara värld” (2008)

Minst två stupade kom från Kalmar län

Åtminstone ett tiotal Spanienfrivilliga kom från Kalmar län. Förutom Olle Meurling stupade minst två av dem i kriget: Tage Albin Samuelsson från Kalmar och Karl Henry Larsson från Oskarshamn.

Om Samuelsson finns inga uppgifter om vare sig födelseår eller yrke. Larsson däremot var född 1910 och sjöman, precis som de flesta svenska Spanienkämparna.

Det gäller även Georg Andersson (född 1907) från Oskarshamn och Erik Hammarin (född 1907) från Nybro. Ingen uppgift om yrke finns om Erik Viktor Morin (född 1902) från Oskarshamn, medan Erik Lindblad (född 1898) från Västervik var sågverksarbetare.

Ivar Karlsson, som var född i Madesjö 1912, men bosatt i Kalmar, var också sjöman. Han avled 1980.

Gustaf Ottosson, som blev intervjuad av Östra Småland, var född i Kalmar och arbetade till sjöss som eldare. Han gifte sig 1944 med Brita från Västmanland och de bosatte sig i Stockholmsområdet. Han avled i Älvsjö 1987, 76 år gammal, och det finns inga uppgifter om att paret skulle haft några barn.

Söderström, som enligt Ottosson befann sig på ett konvalescenthem, hette Axel Bernhard Sigfrid i förnamn och var född i Kalmar 1913. Även han var sjöman, vilket för övrigt hans far också var. Söderström gifte sig 1940 och bodde i Göteborg. Han avled redan 1948.

FAKTA / Spanska inbördeskriget

Sedan en vänsterkoalition vunnit valet 1936 gjorde delar av armén under ledning av Kanarieöarnas militärguvernör Francisco Franco uppror mot den lagligt tillsatta regeringen. Merparten av flottans och flygvapnets trupper förhöll sig dock lojala till regeringssidan.

Upprorsmakarna stöddes av katolska kyrkan och erhöll omgående massiv hjälp från det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien med trupper, vapen och annan utrustning. Från USA fick falangisterna, som de kallade sig, dessutom olja, krediter och inte mindre än 12.000 lastbilar. Totalt beräknas cirka 75.000 italienare slagits på Francos sida medan uppgifterna om antalet tyskar varierar mellan 5.000 och 26.000. Till detta ska läggas några tusen frivilliga irländare och mexikaner.

Bara en handfull svenskar stred med fascisterna. Långt fler, cirka 600, kämpade för regeringssidan. Totalt deltog mellan 30.000 och 60.000 frivilliga från mer än 50 länder i de internationella brigaderna, som fick stöd och utrustning från Sovjetunionen. Flest kom från Frankrike, men även många tyskar, italienare, belgare, polacker, schweizare och österrikare slöt upp och till och med kineser och peruaner fanns med.

Sedan inbördeskriget avslutats 1939 blev Franco Spaniens enväldige diktator ända till sin död 1975. Bara under perioden 1939–1946 ska regimen ha låtit avrätta minst 50.000 människor. Kriget skördade 600.000 dödsoffer och många fler blev sårade och hemlösa.

Av svenskarna på regeringssidan ska bortåt en tredjedel ha stupat.

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 27 januari 2018 

KÄLLOR
Intervju med Gustaf Ottosson av signaturen Pass i Östra Småland den 16 januari 1938.
Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg: Svenskar i krig 1914–1945 (Historiska Media, 2004)
Zeth Isaksson: Frivilliga i det Spanska inbördeskriget (Uppsala Universitet, 2016) 

STORT TACK till Hans Egeskog, Kalmar, och Hans Palmqvist, Stockholm.

Westerlunds vinterbilder

Fartyg, bilar, järnvägsvagnar och lyftkranar. Tid och plats har fotografen Stig Westerlund själv noterat på bilden. Angelika I vid kajen byggdes ursprungligen som lastpråm i Bremen 1915. 1940 gjordes hon om till motorfartyg och förlängdes. När bilden togs ägdes fartyget av Josef & Johann Schöning i Düsseldorf. 1971 blev Angelika I upphuggen i Leer i Ostfriesland.

De senaste åren har det ju inte varit mycket till vinterväder. Det är knappt man kommer ihåg hur Kalmar ser ut när det snöat ordentligt. Men Stig Westerlund, som på 60- och 70-talet oförtröttligt dokumenterade många i dag helt försvunna eller kraftigt förändrade vardagsmiljöer i stan, tvekade inte att ge sig ut med sin kamera ens under vargavintern 1965–66.

Just den vintern var för övrigt min allra första i Kalmar. Jag var sju år och familjen hade flyttat hit på sommaren, lagom till att jag skulle börja skolan.

Redan i november kom snön. Och sedan blev den kvar. Hela landet var snötäckt i flera månader. Stora delar av Östersjön var igenfrusen och i Vuoggatjålme sattes den 2 februari 1966 det ännu gällande svenska köldrekordet: osannolika 52,6 minusgrader.

Riktigt så djupfryst var det förstås inte i Kalmar. Men kallt var det ändå och när man väl trodde att det äntligen skulle bli vår slog vintern skoningslöst till på nytt. 

Till exempel var det endast tack vare heroiska insatser från ett 50-tal frivilliga snöskottare som Kalmar FF kunde genomföra sin hemmapremiär mot Hässleholms IF den 24 april. Matchen slutade för övrigt 2–2 efter mål av Sten-Åke ”Kalven” Johansson och debutanten Kenneth Bojstedt.

Klipp ur Barometern för den 21 april 1966.

Om Stig Westerlund fanns bland de 1.798 åskådarna eller ens var intresserad av fotboll känner jag inte till. Däremot vet jag att få personer har gjort så mycket för att dokumentera Kalmar som han. 

Här på Torgetbloggen finns flera inlägg med bilder han tagit under sina cykelturer på söndagsmorgnarna. Då fotograferade han miljöer som han visste, anade eller befarade snart skulle försvinna – eller som han bara tyckte om.

Stig Westerlund var född 1929 och avled 1980.

Sommarbilder från Kalmar är förstås betydligt vanligare än vinterbilder. Men närmare en femtedel av den bildskatt på cirka 500 fotografier av Stig Westerlund som Kalmar Stads Hembygdsförening ställt till Torgetbloggens förfogande består av foton tagna på vintern. De flesta är från just 1965–66; däribland samtliga bilder i det här blogginlägget.

Mastkranen på Ängö. Seglingssäsongen känns väldigt avlägsen.

En Opel Rekord i vänstertrafik passerar Appeltoffts Bokhandel på den juldekorerade Storgatan i december 1965 på sin väg mot Larmtorget. Storgatan mellan Larmtorget och Stortorget förvandlades till gågata först 1970.

En översnöad Morris Minor står parkerad på Heijocksgatan. Husen närmast till höger för tankarna till träarkitektur på andra sidan Östersjön. Sedan 1972 är de ersatta av avsevärt anonymare radhus av gult tegel.

Statarbostäder på vägen in mot Skälby gård. Huset revs cirka 1970. Hitom huset syns en liten bit av Kalmar–Berga Järnväg som här gick parallellt med Kungsgårdsvägen. Sedan länge är banvallen omgjord till cykelväg.

Snön faller  på Nybrogatan, som några år senare fick det nya namnet Malmbrogatan. Närmast till vänster den så kallade Gullpellagården. Inget av husen på bilden existerar i dag.

Tvärstopp i en snödriva för en Volvo Amazon vid den del av Galggatan som sedan 1972 heter Tolvmannagatan. Lastbilarna på gatan hör till den kommunala snösvängen, den bakre är försedd med plogblad.

Här på Hammarskjöldsgatan på Ängö fanns Wahlgrens slakteri och charkuteri, en firma som startat redan 1848. Blev cirka 100 år senare Svenssons charkuteri. Versamheten är nedlagd sedan länge.

Änder och svanar trängs i Tvättfatet. Tegelbyggnaden i bakgrunden revs 1988. Där fanns i slutet av 1800-talet den reparationsverkstad för lok och vagnar som kom att utvecklas till Kalmar Verkstads AB. Efter mer än 100 år och diverse namnbyten las verksamheten ner av Bombardier 2005.

Solen skiner över Sparregatan och Bjelkegatan på Ängö och den gamla träbron från 1920-talet ut till Varvsholmen. Det ser ut som att isen äntligen håller på att spricka upp efter den evighetslånga vintern. 

Se även:

• Stig Westerlund och husen som försvann
• Inte lätt att hitta rätt – Stig Westerlund och husen som försvann, del 2
• Flaggan i topp i 118 år för Appeltoffts
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Skälbytorpen som försvann – och blev kvar
• Brandstationen som blev köttbesiktningsbyrå och toalett

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 januari 2018

STORT TACK
till Gunnar Magnusson och Kalmar Stads Hembygdsförening som ställt Stig Westerlunds bilder till förfogande. Att bli medlem i hembygdsföreningen kostar 150 kronor per kalenderår. Den som vill bli medlem kan betala in avgiften på bankgiro 744-4193. Det går också bra med Swish 123-3409604.

Tio bra böcker jag läste i februari 2025

Den fetstilta texten under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok eller författare. OBS: ingen rangordning, böckerna räknas upp som det faller sig. 

Violette Leduc, född 1907 i Arras, död i Faucon 1972.

Violette Leduc:
Thérèse och Isabelle
Översättning: Sara Gordan
(Lind & Co, 2024)
Originaltitel: Thérèse et Isabelle (2000)
Thérèse et Isabelle skrevs 1954, ursprungligen som de första kapitlen i romanen Ravages (utgiven i Frankrike 1955, finns inte översatt till svenska), men de censurerades och ströks av förlaget. En förkortad version gavs ut 1966 som en egen berättelse, men inte förrän 2000 kom Leducs text ut i helt ocensurerat skick.

Doireann Ní Ghríofa, född 1981 i Galway.
Foto: Brid O’Donovan

Doireann Ní Ghríofa:
Ett spöke i strupen
Översättning: Erik Andersson (engelska) och Alan Crozier (iriska)
(Rámus, 2023)
Originaltitel: A Ghost in the Throat (2020)

Mary MacLane, född 1881 i Winnipeg, död i Chicago 1929.
Foto: Bain News Service/Library of Congress 
Stillbild ur den sedan länge förlorade stumfilmen Men who have made love to me från 1918, där Mary MacLane stod för både manus och regi samtidigt som hon spelade huvudrollen.

Mary MacLane:
Jag väntar på Djävulens ankomst
Översättning: Helena Fagertun
(Ellerströms, 2021)
Originaltitel: The Story of Mary MacLane (1902)
Mary MacLane skrev boken 1901 och kallade den själv I Await the Devil’s Coming, en titel som var för djärv för förlaget. Senare engelskspråkiga upplagor har dock kommit ut under den titel MacLane själv ville ge sin bok.

Aase Berg, född 1967 i Stockholm.
Foto: Sara Mac Key

Aase Berg:
Aases död
(Albert Bonniers förlag, 2023)

Espen Haavardsholm, född 1945 i Oslo.
Foto: Finn Ståle Felberg

Espen Haavardsholm:
Mannen från Jante – Ett porträtt av Aksel Sandemose
Översättning: Cilla Johnson
(Forum, 1990)
Originaltitel: Mannen fra Jante – Ett portrett av Aksel Sandemose (1988)

Julia Ravanis, född 1993 i Höganäs.
Foto: Viktor Gårdsäter

Julia Ravanis:
Emmys teorem
(Natur och Kultur, 2024)

Tone Hødnebø, född 1962 i Oslo.

Tone Hødnebø:
Larm
Översättning: Kristoffer Appelvik Lax
(Ellerströms, 2023)
Originaltitel: Larm – dikt (1989)

Anna Margolin [Rosa Lebensboym], född 1887 i Brest-Litovsk, död i New York 1952.

Anna Margolin:
Detta är natten
Översättning: Beila Engelhardt Titelman, reviderad i samarbete med Jonas Ellerström
(Ellerströms, 2023)
Originaltitel: Lider (1929)

Felicitas Hoppe, född 1960 i Hameln.
Foto: Harald Krichel/Wikimedia Commons

Felicitas Hoppe:
Förbrytare och förlorare – fem porträtt
Översättning: Sara Eriksson
(Rámus, 2011)
Originaltitel: Verbrecher und Versager (2004)

Helena Lie, född 1975 i Malmö.

Helena Lie:
Genealogi – År: 2020
(Pequod Press, 2021)

• Tio bra böcker jag läste i februari 2025

• Elva bra böcker jag läste i januari 2025

• Elva bra böcker jag läste i december 2024
• Elva bra böcker jag läste i november 2024
• Tolv bra böcker jag läste i oktober 2024 – och lite nytt
• Tio bra böcker jag läste i september 2024
• Fem bra böcker jag läste i augusti 2024
• Fyra bra böcker jag läste i juli 2024
• De tio bästa böckerna jag läste första halvåret 2024
• De fyra bästa böckerna jag läste i augusti 2020
• De sex bästa böckerna jag läste i juli 2020 – och ett besök på ett livsfarligt antikvariat i Göteborg
• De nio bästa böckerna jag läste i juni 2020
• De fyra bästa böckerna jag läste i maj 2020
• De fyra bästa böckerna jag läste i april 2020
• De tre bästa böckerna jag läste i mars 2020 – och lite till

 

Klas Palmqvist

Parkeringshissen blev aldrig något lyft

Fem förhoppningsfulla män framför femton luftigt parkerade bilar. Så här såg det ut när parkeringshissen presenterades på Oskarshamns varv den 19 november 1968. Från vänster Hans Hägg, civilingenjör och försäljningschef, KVAB:s Karl-Erik Karlsson, överingenjör och produktionschef, konstruktören Lennart Strandberg, KVAB:s vd Erik Hammerlund och Oskarshamns kommunalråd Nils Falk (S).
Foto: Åke Håkansson

I årtionden har bilarna brett ut sig och lagt beslag på en allt större del av stadsrummet. Det är ju inte bara gator och vägar som tas i anspråk, enorma arealer går åt till parkeringsplatser. Redan 1968 presenterades en elegant lösning på problemet när Kalmar Verkstads AB – KVAB – visade upp det nya dotterföretaget AB Autolifts produktion på varvsområdet i Oskarshamn. 

Varvskrisen hade börjat ta fart och för varvet i Oskarshamn kom den att innebära att konkurser och rekonstruktioner följde på varandra i många år framöver. 

Hösten 1968 var läget sådant att varvet nedlagt, för gott eller temporärt kunde ingen vara säker på. 

Tågtillverkaren KVAB i Kalmar hade också problem. 1960-talet var ett katastrofalt årtionde för järnvägen i Sverige med massor av nedläggningar. 

Framtiden fanns uppenbarligen någon annanstans: på gator och vägar. Att både Oskarshamnsvarvet och KVAB kom att intressera sig för den expanderande bilismen var helt naturligt.

Parkeringshissen hade konstruerats av ingenjör Lennart Strandberg i Örnsköldsvik och presenterades för den församlade länspressen som något alldeles nytt.

Signaturen Barret – alias Bertil Johansson – beskrev funktionen i Oskarshamns-Nyheterna:

”Innan kommunalrådet Nils Falk tryckte på startknappen väntade 15 bilar i en rad på parkering. Herr Falk tryckte på knappen och bilarna körde en och en in i hissen och gick, elegant, till väders. Det tog bara några få minuter att parkera de 15 bilarna och lika snabbt att köra dem ut ur parkeringen.

Parkeringshissen, som drivs med två kraftiga länkkedjor, utformade med en länk mellan varje hisskorg, arbetar som en elevatorhiss eller ett ’pariserhjul’ med två vertikala rader hisskorgar”.

Förutom att den sparade plats hade parkeringshissen andra fördelar: ”en bil som befinner sig i en hisskorg uppe i luften är omöjlig att stjäla eller göra åverkan på”. Hissen sas också vara tämligen enkel att montera ner och flytta och därför lämplig i samband mässor och utställningar där det behövdes tillfälliga parkeringsplatser. Den kunde kläs med olika fasadmaterial, men ”hissen är i sig själv dekorativ och kan i många fall inpassas i miljön utan fasadbeklädnad”. 

Sedan bilen körts in i hissen gick föraren fram till apparaten till höger på bilden och vred om en nyckel med samma nummer som hisskorgen. Då hissades bilen upp och nästa tomma hisskorg kom ner i inkörningsläge. Först därefter gick det att dra ut nyckeln och ta den med sig.
Foto: Åke Håkansson

Det var ingen ände på visionerna. Bilen kunde parkeras utanför lägenheten, oavsett våning. ”Man skulle kunna ha sin parkeringsplats på till exempel nionde våningen och gå direkt från lägenhet till bil utan omvägen via byggnadens hiss eller trappor samt vägen från entré till parkering. Säkert en fördel många skulle uppskatta”, menade en tidning.

Hissen skulle gå att få i olika storlekar, den minsta med nio platser, den största med 35. Den som förevisades i Oskarshamn med 15 platser kostade cirka 180.000 kronor – drygt 1,5 miljoner i 2016 års penningvärde. 

I november 1968 var 20 man sysselsatta med att tillverka de fem första hissarna, men efterfrågan skulle alldeles säkert öka dramatiskt, främst från Stockholm men också från utlandet. 1970 räknade AB Autolift med att ett par hundra personer skulle arbeta i företaget.

Så blev det nu aldrig. Hur många parkeringshissar som färdigställdes och hur länge produktionen pågick har jag inte lyckats utröna.

Riktigt så revolutionerande som tillverkarna ville ha det till var parkeringshissen inte. Olika system för att minimera den yta som går åt för parkering har funnits länge. 

Så tidigt som 1905 togs en bilhiss i bruk i ett parkeringshus i Paris och redan på 1920-talet var konstruktioner snarlika den i Oskarshamn i bruk i bilismens hemland USA.

I dag är olika sorters hissar i samband med parkering inte alls ovanliga, varken i Sverige eller på andra håll i världen. Men i 1960-talets Sverige var parkeringshissen något nytt. Förmodligen alltför nytt.

Varvet i Oskarshamn återgick till en skakig tillvaro som fartygsbyggare. 

KVAB gav sig däremot ännu längre in i bilbranschen och började tillverka den synnerligen originella brevbärarbilen Tjorven, en satsning som höll på att bli slutet för företaget. Även det projektet var på sitt sätt före sin tid.

Men det är en annan historia.

”Som ett hopklämt pariserhjul” beskrevs parkeringshissen i tidningarna. Konstruktören Lennart Strandberg från Örnsköldsvik hade arbetat med hissen i fem år innan den blev verklighet. Här poserar han framför sitt verk. 
Foto: Åke Håkansson

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 22 oktober 2016

STORT TACK
till Åke Håkansson som generöst ställt sina bilder till förfogande.

KÄLLOR:
Artiklar i lokalpressen, främst en text av Bertil Johansson, signaturen Barret, som var införd i Oskarshamns-Nyheterna den 20 november 1968.

Barnarbete, förgiftning och självmord – och dans på lördagarna

Loverslund någon gång kring år 1900. Idyllen tycks fullständig. Barnen sitter stilla i gräset, vattnet ligger spegelblankt och lockar till roddtur bland näckrosorna. Men skenet bedrar...
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fotografiet här ovanför är taget vid Hagbyån i Loverslund, drygt två mil söder om Kalmar. Kameran ljuger inte brukar man säga. Men hela sanningen berättar den inte nödvändigtvis heller. Det första man kommer att tänka på när man ser bilden är knappast barnarbete, usla löner och fosforförgiftning.

Den stora byggnaden på andra sidan vattenspegeln är Lovers Tändsticksfabrik, grundad redan i början av 1870-talet. Där kunde sjuåringar få arbete. 

Hjalmar Johansson, född 1898, var dock några år äldre när han började arbeta i fabriken, men han gick fortfarande i skolan. Vissa dagar satt han i skolbänken, de andra var han i fabriken. 

92-årige före detta barnarbetaren Hjalmar Johansson, fotograferad 1990. Hans pappa var på sjön och redan som skolpojke var Hjalmar tvungen att bidra till familjens försörjning genom att arbeta på tändsticksfabriken.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

– Jag arbetade bland annat med att lägga tändstickorna i askar, berättade han för Östra Smålands Rune Johansson 1990.

– Minns att jag hade fyra öre för 100 askar. Eller om det var sju öre?

Från början tillverkade man oerhört eldfängda och giftiga fosfortändstickor som tände mot vad som helst. Men fosforn var också farlig på ett lömskare och oerhört smärtsamt vis. August Johansson var född 1865 och började arbeta på Loversfabriken när han konfirmerats vid 13 års ålder. I samband med 75-årsdagen 1940 blev han intervjuad i Östra Småland: 

– Arbetets faror brukar man numera ofta höra talas om, men för oss var detta en skrämmande realitet. Det fanns tändstickor som satsades med fosfor och magenta och detta förstörde tänderna på dem, som under längre tid måste vara i närheten. Det fanns många ungdomar som såg ut som gamla gubbar i munnen. Kemikalierna orsakade nämligen tandröta.

Har herr Johansson också varit utsatt för den åkomman? 

– Nej, när det blev frågan om jag skulle avlösa en, som angripits av sjukdomen, sade jag nej. Jag gav mig in till Kalmar och fick arbete på Lindahls Tändsticksfabrik.

Den här notisen var införd i tidningen Kalmar fredagen den 15 januari 1892. Med moderniserad stavning lyder den:
”Självmord. I tisdags afton berövade sig verkmästaren vid Lindahls tändsticksfabrik C E Åkerlind livet genom hängning. En skrivelse som påträffades i en av hans fickor, angav såsom orsak till den förtvivlade handlingen fruktan för förnyad operation mot fosforförgiftning. Åkerlind efterlämnade änka och fyra barn i goda omständigheter. Han var vid sin död 55 år gammal.”

Förutom att fosforn var oerhört lättantändlig var gaserna från den giftiga att andas in. Den som hade dåliga tänder – och det var det många som hade – löpte stor risk att råka ut för fosfornekros som kom tänderna att lossna och käkbenet att frätas bort. Innan han kom till Lindahls fabrik i Kalmar hade Åkerlind arbetat länge vid Loversfabriken.

Carl Erik Åkerlinds dödsannons.

I Lovers övergick man så småningom till fosforfria säkerhetständstickor. Men eldfaran var alltid stor. Fabriken brann ner på 1880-talet, men byggdes upp igen. 

Driften las sedan ner till 1897, då man installerade en ångmaskin i stället för det stora vattenhjul som tidigare drivit maskinerna. Arbetsstyrkan tycks för det mesta ha rört sig om 50–70 personer. Fabriken kom att ingå i tändstickskungen Ivar Kreugers imperium. 

Två hästar och 43 personer på plats framför Lovers Tändsticksfabrik. Och någon som skymtar uppe i fönstergluggen till höger. Hon kanske inte ville vara med på bilden, men kom med ändå. Många kvinnor var anställda och längst fram sitter sex pojkar. Hjalmar Johansson, som börjat jobba redan som skolpojke och som flyttade till Kalmar när han inte ville arbeta i fosforångorna, står som fjärde man från höger i översta raden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1916 las Lovers tändsticksfabrik ner för gott. Men på 1920-talet blev plötsligt den gamla industrilokalen centrum för bygdens nöjesliv när svenskamerikanen Hjalmar Raymond (1888–1976) återvände till sina forna hemtrakter och köpte den nedlagda fabriken 1924.

Hjalmar Raymond framför tändsticksfabrikens disponentbostad där han flyttade in den 9 oktober 1924.
Bild ur ”Hagbyån–Yukonfloden och åter” (1977)

Han började genast inrätta en kvarn där. Och på övervåningen startade han en biograf med det originella namnet Urskogen. En gammal taffel anskaffades också. Den spelade Anna-Lisa Sjögren från Bottorp musik till stumfilmerna på.

Raymond berättar i sina postumt utgivna memoarer, Hagbyån–Yukonfloden och åter, om hur han utvidgade bioverksamheten även till Ljungbyholm, Läckeby och Påryd:

När jag gav föreställningar på den senare platsen ordnades extratåg på Kalmar–Karlslunda järnväg. Vid några tillfällen fick min bror Kalle låna apparaturen för att köra i Gullabo, men det fick han snart sluta med beroende på att besökarna där var så bråkiga.

På lördagskvällarna ordnades dans i de gamla fabrikslokalerna. 

Men 1930 var det slut med nöjeslivet. Raymond hyrde ut fabriken till en konservindustri. Han satsade själv pengar i fabriken, men kom i konflikt med bolagsledningen, som flyttade verksamheten till Kalmar. Kort därefter brann hela anläggningen ner för gott. 

Raymond satsade i stället på pälsdjursuppfödning, något även hans efterkommande fortsatte med.

En del av de bastanta tegelväggarna var allt som återstod av den gamla fabriken när den här bilden togs 2012.
Foto: Klas Palmqvist

Se även:
• En bransch som gått upp i rök
• Spetjäntan som slet ont åt Kreuger

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. 

Titta in på Digitalt Museum, där finns mer än 100.000 föremål och bilder ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist
Utökad version av en text som var införd i Östra Småland den 31 mars 2012