tisdag 1 april 2025

Tolv bra böcker jag läste i mars 2025

Texterna under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok eller författare. OBS: ingen rangordning, böckerna räknas upp i den ordning jag råkat läsa dem. 

Simon Sorgenfrei, född 1975 i Kristinehamn.

Simon Sorgenfrei:
Näktergalen – Erik Johan Stagnelius
(Ellerströms, 2023)

Ferdinand von Schirach, född 1964 i München.
Foto: Michael Mann

Ferdinand von Schirach:
Eftermiddagar – 26 personliga berättelser
Översättning: Martin Törnebohm
(Lindelöws bokförlag, 2023)
Originaltitel: Nachmittage (2022)


Robert Musil, född 1880 i Klagenfurt, död i Genève 1942.

Robert Musil:
Om dumheten
Översättning: Henrik Sundberg
(Bokförlaget Vesper, 2015)
Originaltitel: Über die Dummheit (1937)

Texten är ett föredrag som hölls i Wien den 11 och den 17 mars 1937 på inbjudan av Österreichischer Werkbund, en sammanslutning av konstnärer, arkitekter, företagare och hantverkare.

Dorthe Nors, född 1970 i Herning.

Dorthe Nors:
En linje i världen – Ett år på Nordsjökusten
Översättning Ninni Holmqvist
(Ordfront, 2023)
Originaltitel: En linje i verden (2021)

Thomas Tidholm, född 1943 i Örebro.
Foto: Joakim Brolin

Thomas Tidholm:
Mänskligheten
(Ordfront, 2022)

Gunnar Ekelöf, född 1907 i Stockholm, död i Sigtuna 1968.

Daniel Möller (red):
Också jag har varit Alfred Vestlund
– intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf
(Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016)

Ola Julén, född 1970 i Stockholm, död i samma stad 2013.

Ola Julén:
Orissa
(Nirstedt litteratur, 2022; originalutgåva 1999)

Ola Julén:
Afrikas verkliga historia
Redigerade anteckningar 1999–2003
(Nirstedt litteratur, 2019)

Ola Julén:
Texter – dikter, artiklar, intervjuer
(Nirstedt litteratur, 2023)

Aya Kanbar, född 2004 i Örebro.
Foto: Severus Tenenbaum

Aya Kanbar:
Aftongata
(Nirstedt litteratur, 2023)

Ulf Peter Hallberg, född 1953 i Malmö.
Foto: Giampiero Assumma/Polaris

Ulf Peter Hallberg:
Budbäraren från norr – Fin de siècle I
(Polaris, 2023)

John Lukacs, född 1924 i Budapest, död i Phoenixville 2019.
Foto: Norstedts

John Lukacs:
Budapest 1900
A Historical Portrait of a City and It’s Culture
(Grove Press, 1990, första utgåva 1988)

• Tolv bra böcker jag läste i mars 2025
• Tio bra böcker jag läste i februari 2025

 
Klas Palmqvist

måndag 31 mars 2025

Strindberg hyllad tack vare Kalmarredaktör

Fackeltåget förbi Blå tornet på Strindbergs 63-årsdag den 22 januari 1912. Stockholms arbetare hyllade August Strindberg av. 15.000 personer deltog imanifestationen på Drottninggatan. En medborgarfest på Berns samlade 1.600 deltagare. Strindberg steg ut på balkongen tillsammans med sin dotter Anne-Marie och lyssnade till Marseljäsen och andra frihetssånger. Festföremålet självt förhöll sig annars något ambivalent till ståhejet. Ingen i svensk litteratur  har ju som Strindberg gjort narr av klang- och jubelfester. Han tackade förstås så mycket för den storståtliga hyllningen, men menade blygsamt att han blivit föremål för kolossal överskattning. Strindberg var redan då sjuk i cancer och några månader senare var han död. Han följdes till graven av en ännu större folkmassa, runt 60.000 personer.
Teckning av Olof Lindeblad i Stockholms-Tidningen 1912

När Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur 1909 fanns det många som tyckte att det var skamligt att inte Sveriges störste författare belönades, den avsevärt mer radikale August Strindberg. 

En av alla som var upprörda var måleriarbetaren Adolf Lundgrehn, som blivit redaktör för Nya Folkbladet i Kalmar, föregångare till Östra Småland (som startades 1928). 

Han bestämde sig för att göra något åt det.

Strindbergsfejden, Sveriges enda litterära strid värd namnet, bröt ut 1910. Strindberg gav sig på Karl XII och därigenom ledarna för hjältekonungens hyllningskör: sådana herrar som upptäcktsresanden Sven Hedin – sedermera Hitlers gode vän – och framför allt sin gamle författarkumpan Verner von Heidenstam.

Den egentliga måltavlan  var hela den samhällsbevarande överheten, kungahuset och militären. Då om inte förr stod det klart för alla att Strindberg aldrig skulle få något Nobelpris.

Adolf Lundgrehn i Kalmar kom med idén att man i stället skulle samla ihop till ett Folkets Nobelpris eller – om man så vill – ett anti-Nobelpris.

Våren 1911 tog insamlingen fart i det socialdemokratiska ungdomsförbundets regi. Strindberg betraktades allmänt som fejdens segrare. Vänstern gick framåt och högern bakåt i valet 1911, som var något mer demokratiskt utformat än tidigare.

Hyllingarna av Strindberg kulminerade på hans 63-årsdag. Nationalinsamlingen gav 45.000 kronor. Det mesta kom från vanligt, fattigt folk. Totalt beräknas 40.000 personer ha bidragit. I dagens penningvärde motsvarar summan runt två och en halv miljon kronor.

Till Strindbergsåret 2012 anslog regeringen Reinfeldt – den dittills mest illitterata detta land haft – efter mycket krumbuktande en miljon kronor. Som jämförelse satsade norska staten 42 miljoner kronor när Ibsen firades…

Strindberg skänkte för övrigt bort det mesta av pengarna. Mycket gick till olika arbetslöshetskassor.

Adolf Lundgrehn var född 1881 i Malma i Västmanland och avled 1937.

Östra Smålands föregångare Nya Folkbladet för fredagen den 23 oktober 1908. Förstasidan är lite trasig här och där, men undra på det efter alla år. Tidningen kom ut på fredagar 1908, två dagar i veckan 1909 för att 1910 övergå till tredagarsutgivning. Men då var arbetarrörelsen så försvagad efter den misslyckade storstrejken året dessförinnan att resurserna snart tog slut. Sista numret lämnade tryckpressen i februari 1910.
Stort tack till Mari-Anne Östergren för den gamla tidningen

Anarkister och tandatleter

Nya Folkbladet började ges ut i Kalmar i maj 1908. Tidningen trycktes i Oskarshamn, bestod av fyra stora sidor och kom första året ut varje fredag.

Det var arbetarekommunen i Kalmar som gav ut tidningen och mycket av innehållet ägnades förstås åt de lokala fackliga och politiska organisationerna. Det kunde bli ganska burdusa texter, där folk anklagade varandra för både det ena och det andra. 

Meningsmotsättningarna var stora och just i Kalmar fanns en ovanligt stark anarkistisk gruppering som bidrog till att sätta färg på det lokala politiska skeendet. 

Men i ett vanligt nummer som det här ovanför från den 23 oktober 1908 finns också några notiser ur den mer vardagliga Kalmartillvaron som fångar intresset. 

Till exempel har postmästare Slettengren varnats av generalpoststyrelsen för att han av någon anledning inte sett till att Fjäderfäavelsföreningens tidskrift distribuerats i tid. Han hade blivit anmäld av både greve Lewenhaupt och redaktör Sjöstedt.

På teatern hade tandatleten Alfredo uppträtt. Bakom artistnamnet doldes en ”välkänd Kalmarbo” som bland annat krökte en bastant järnstång mellan sina kraftiga käkar och också utförde ”ofantligt ansträngande hängnummer” med ”ovanlig elegans”. Han assisterades av herr Johansson som visade upp våghalsiga balanskonster.

Mest överraskande är dock den något oförmodade slutklämmen i notisen om det trevliga biografprogrammet på sistone:

”Bland de bästa numren nämna vi ’En resa i Tyrolen’, ’Den stora engelska segelregattan utanför ön Wright’ [förmodligen korrekturfel, skulle nog stått Wight, KP:s anm], ’Newyork’ samt den roliga bilden ’Den dygdige unge mannen’. Hoppas direktionen snart låter oss få se redaktör Viktor Larssons begravning i Halmstad.”

Annons i Nya Folkbladet den 23 oktober 1908.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 5 januari 2013

söndag 16 mars 2025

Linnerhielms förtjusta öga

Jonas Carl Linnerhielm (1758–1829). Miniatyrporträtt utfört av Lorentz Sparrgren. Gouache på elfenben, 4,4x3,5 cm.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Bättre färdsällskap i läsfåtöljen än Jonas Carl Linnerhielm går inte att önska sig för den som vill ge sig ut på en angenäm tur genom Sverige i slutet av 1700- och början av 1800-talet. 

Den älskvärde lantjunkaren på Ebbetorp, strax väster om Kalmar, beskriver i ord och bild sina resor, från Skåne till norra Dalarna, i tre volymer Bref under resor i Sverige. Kanske inte stor litteratur men böckerna har ändå en given plats i det litterära husapotek som tillhandahåller vederkvickande perspektiv på tillvaron. 

Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816).

Jonas Carl Linnerhielms liv börjar med en tragedi. Hans mor Engel Fredrika dör två dagar efter att han kommit till världen på Elleholm i Blekinge, vid Mörrumsåns mynning. 

”Ebbetorp före år 1799”, akvarell av Jonas Carl Linnerhielm då den gamla, snudd på fallfärdiga huvudbyggnaden fortfarande stod kvar i det leende landskapet strax utanför Kalmar.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

När Jonas Carl är två år gammal tar fadern, kanslirådet Pehr Linnerhielm, med sig honom och den ett år äldre brodern Gustaf Fredrik till Ebbetorp utanför Kalmar. Han har ärvt egendomen efter sin hustru. Här växer sönerna upp och de kommer att stå varandra mycket nära hela livet.

Under 1800-talets allra första år lät Linnerhielm bygga den klassicistiska herrgård som sett likadan ut alltsedan dess. Fotografiet togs i mitten av 1980-talet.
Foto: Östra Småland

Efter ett par år på gymnasiet i Kalmar drar bröderna Linnerhielm till universitetet i Lund. Jonas Carl tar juristexamen 1776. Sedan väntar tjänst på Krigsexpeditionen i Stockholm. Här arbetar han i 20 år, innan han avgår med kansliråds titel. Tjänsten verkar inte ha varit alltför slitsam.

I huvudstaden lär han känna den betydligt äldre publicisten Carl Christoffer Gjörwell och hans familj. Linnerhielm förlovar sig med Gjörwells omsvärmade och intellektuellt mycket begåvade dottern Gustafva. Att det inte blev något giftermål berodde förmodligen på att Jonas Carls far hade andra planer för sin son. 

I stället gifter Jonas Carl sig 1791 med Helena Maria Ehrenstråle, ett äktenskap som av allt att döma blev lyckligt även om det inte varade så länge; efter att ha fött två döttrar dog hon redan 1800. Linnerhielm gifte om sig 1809 med Elsa Ottiliana von Francken från Kalmar.

För att glädja sin hustru Helena-Maria (kallad Lene-Marie till vardags; silhuettporträttet till höger) samlade Linnerhielm i hemlighet ihop dikter hon skrivit sedan ungdomen och lät 1795 trycka en utsökt liten bok med titeln Witterhetsförsök. 
Bilder hämtade ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Jonas Carls största passioner var konst och böcker. Han byggde upp ett berömt bibliotek på Ebbetorp; boksamlingen finns bevarad i Stifts- och gymnasiebiblioteket som i dag utgör en avdelning av Stadsbiblioteket i Kalmar.

”Långe Jan” togs i bruk 1785 och var från början en öppen stenkolsfyr. Linnerhielm hade blandade känslor för Öland. Alvaret var motbjudande och folks hårda slit i stenbrotten tyckte han var ett elände. ”Ottenby Fyrbåk”, pennteckning.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Redan som mycket ung hade Linnerhielm själv lärt sig engelska för att kunna läsa verk om teckning och måleriteknik. 

I Stockholm blir han god vän med konstnärsbröderna Elias och Johan Fredrik Martin. Elias Martin hade bott i London i många år och gjort sig ett namn även internationellt.

Sedan fadern dött 1794 bosätter sig Jonas Carl för gott på Ebbetorp. Carl Christoffer Gjörwells son, med samma namn som sin far, ritar en ny huvudbyggnad, den som står där än i dag. 

Herrgården är Linnerhielms fasta punkt i tillvaron, dit han alltid återvänder efter alla sina resor. För nu blir Linnerhielm den förste svenske turisten. Till skillnad från Linné och dennes efterföljare är han inte ute efter att kartlägga rikets resurser. Nej, Linnerhielm reser för nöjes skull, för att uppleva stämningar, scenerier och berätta för sina landsmän att där finns mycket som är vackert i deras land. Ord som ”täcka”, ”trefliga” och ”glada” återkommer gång på gång i hans ibland lite väl yviga prosa. 

Ett betagande landskap i Linnerhielms smak.  ”Öland äger i sin natur nästan ingen medelmåtta. Antingen är där ovanligen vackert eller ovanligen fult”, skrev han. ”Vue vid Lundegård åt Borgholm”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms brev avnjuts bäst i mindre portioner; då är han en behaglig, kunnig och samtidigt anspråkslös reseledare. Han tycker om sjöar, ängar och lummiga lövskogar. Havet är enformigt och hotfullt, vattenfall och gruvlandskap hiskliga och fasansfulla. Han gör estetiska bedömningar av såväl naturscenerier som byggnader. Vilket lär ha fått en och annan godsägare att surna till rejält...

Oväsendet, mörkret i gruvgångarna och det tunga och farliga arbetet i Bergslagen gjorde Linnerhielm dyster till mods. ”Vid Persberg 9/6 1807”, lavering.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms känslosamhet är ändå mycket behärskad. Även i sådant som var till nytta kunde han hitta estetiska värden. Han befinner sig i skarven mellan upplysningstiden och romantiken – det dröjer inte länge förrän romantikerna hyllar havet som den vilda naturens storhet, något Linnerhielm aldrig skulle få för sig. 

Linnerhielm beskriver sin upplevelse vid Trollhättefallen som om han nästintill drabbades av panik. Men han hade ändå sinnesnärvaro att avbilda de forsande vattenmassorna. ”Wid Trollhätta. På stället uppritader 1787”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms resebrev blev uppskattade – de är formellt ställda till Gjörwell och brodern Gustaf Fredrik – och böckerna var vackra, illustrerade med svartvita gravyrer. Men det var inte dem konsthistorikern Eva Nordenson föll för ett par hundra år senare. Nej, hon hittade akvareller av honom i Nationalmuseums samlingar och framför allt i ett antal privatägda skissböcker. På Linnerhielms tid kunde man inte trycka färgakvareller, men det såg Nordenson till att göra i den vackra boken Mitt förtjusta öga som gavs ut 2008. Året därpå ställdes Linnerhielms bilder ut på Nationalmuseum.

”Vid Gullered gjorde den lilla kyrkan, i sammanhang med de öfriga objecterne, sandbackar, träd, plank, hus, skog och den krökta vägen en särdeles ritbar effekt”. Blyertsteckning laverad i brunt. 1787.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Något stort litteraturhistoriskt namn har Linnerhielm inte blivit. Konkurrensen i hans tidevarv är stenhård: Kellgren, Lenngren, Bellman, Thorild, Leopold och många andra – och inte minst Stagnelius, som ju höll till mycket just i Dörby, den socken där Ebbetorp är beläget och på vars kyrkogård Jonas Carl Linnerhielm ligger begravd. På hans gravsten står denna vackra sentens: 

Njute hans själ nu 
förklarad den sällhet, 
vartill himmelens löften
och världens skönhet hos
honom tände begäret.

Linnerhielms tre volymer resebrev – eller ”voyages pittoresques” som genrebeteckningen lyder för reseberättelser där text och bild samverkar – kom i den här faksimilutgåvan 1985. Den brukar kosta ett par tre hundralappar på antikvariat. Originalutgåvorna kan betinga priser uppåt 15.000 kronor – per del.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 21 januari 2017

KÄLLOR: 
Jonas Carl Linnerhielm: Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816)
Martin Lamm: Upplysningstidens romantik, förra delen (1918)
Harald Schiller: Jonas Carl Linnerhielm (1939)
Carl Fehrman: Ruinernas romantik (1956) 
Eva Nordenson: Mitt förtjusta öga (2008) 
Per Anderö: Herrgårdar runt Kalmar (2012)
Peter Danielsson och Claes Ågren: Jonas Carl Linnerhielm (i ”Några Kalmarkonstnärer ”, Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII, 2013) 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Carina Lidström: Berättare på resa (2015) 

måndag 10 mars 2025

Svenskarna som slogs mot fascisterna

På bilden finns samtliga sårade svenskar som kom med S/S Belgia till Göteborg natten mellan den 9 och 10 januari 1938. En av dem är Gustaf Ottosson från Kalmar, men det finns tyvärr inga uppgifter om vem som är vem. Om någon läsare känner igen Gustaf – eller någon annan på bilden – är det bara att mejla unionberlin19660120@gmail.com. Det går förstås också bra att skriva i kommentarsfältet, men lämna då gärna någon kontaktuppgift. Om så önskas stryks den förstås när kommentaren publiceras.
Foto: Thure Chistiansson

Sjömannen Gustaf Ottosson från Kalmar befann sig i början av januari 1937 i Göteborg när han fick reda på att Olle Meurling från Kristdala stupat i inbördeskriget i Spanien. Gustaf bestämde sig omedelbart för att själv slåss mot rebellgeneralen Francos fascister, som med hjälp av trupper och vapen från Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien försökte störta den lagligt valda vänsterregeringen i landet.

Olle Meurling (1909–36) kom från Kristdala, där hans släkt innehaft prästämbetet sedan 1580-talet, och var själv teologie studerande i Uppsala. Han blev den förste svensk som rapporterades stupad i inbördeskriget i Spanien.
Foto: Ola Hansson

Efter nästan exakt ett år var Gustaf Ottosson tillbaka i Göteborg. Strax före midnatt den 9 januari 1938 anlände S/S Belgia med 30 mer eller mindre allvarligt sårade skandinaviska Spanienfrivilliga ombord; 15 danskar, 14 svenskar och en norrman.

Hemtransporten hade ordnats av de Svenska Frontkämparnas Stödfond, vars sekreterare Knut Olsson, tillsammans med Sjöfolksförbundets Sven Lundgren, följt med en bogserbåt ut för att möta Belgia redan vid inloppet till hamnen.

Trots den sena timmen togs Spanienkämparna emot av tusentals människor på kajen. I Sven Lundgrens tal hälsades de välkomna hem av ”alla som hyllar frihet och demokrati” och han tackade för deras personliga insatser mot våld och förtryck.

Stödfonden hade samlat in 45.000 kronor och Knut Olsson kunde berätta att 5.000 kronor – i dagens penningvärde motsvarande uppåt 190.000 kronor – hade avsatts för de sårades omedelbara behov, det vill säga kläder med mera, samt till kostnader för den specialistvård de kunde vara i behov av. Han påminde i sitt tal också om att 28 av deras svenska kamrater i Internationella brigaden redan stupat i striderna.

Gustaf Ottosson var en av dem som behövde specialistvård. Han fortsatte den 11 januari tillsammans med flera av de andra till Stockholm.

”Även här blevo frontkämparna föremål för hjärtliga välkomst- och sympatibevis. Samtliga de sårade, som voro i behov av läkarvård, fingo i Stockholm sina skador omsedda av skickliga läkare”, skrev signaturen Pass i Östra Småland, när han efter några dagars misslyckade försök äntligen lyckades nå Gustaf Ottosson på Park Hotell, där han ”tillsammans med övriga frontkämpar” var inkvarterad.

”Herr Ottosson ställer sig beredvilligt till förfogande för en blixtintervju per telefon”, som av någon anledning var begränsad till två så kallade samtalsperioder à 90 öre, vilket innebar att herrarna kunde tala med varandra i exakt sex minuter. Kanske var tidningens telefon av sparsamhetsskäl spärrad för längre rikssamtal. 1,80 kronor 1938 motsvarar cirka 70 kronor 2025, en ganska avsevärd summa för en fattig arbetartidning.

”Och så överlåta vi ordet till frontkämpen Gustaf Ottosson”, skriver Pass:

– Det var den 15 januari [1937], som jag tillsammans med några andra frivilliga avreste från Göteborg för vidare befordran till Spanien. Resan gick programenligt och utan några som helst intermezzon. Efter ankomsten till Spanien vidtog först en tids utbildning, men det dröjde inte så länge förrän man ansågs mogen för fronten.

– Den 23 januari anträddes färden mot Albacete i lastbilar. Ungefär samtidigt föll Malaga och rebelltrupperna började marschen mot Almería. Vår uppgift var närmast att stoppa den offensiven.

– Och det lyckades?

– Ja, och utan att något skott växlades. Vad det berodde på vet jag inte, men fascisterna gjorde inga försök att angripa oss utan drogo sig omedelbart tillbaka. Senare har jag förstått att det var respekten för Internationella brigaden och goda kunskapare som utgjorde förklaringen till fenomenet.

– Därifrån fick vi emellertid order att fortsätta till Granadafronten, där 800 republikaner voro inringade av rebelltrupperna. Det var vår uppgift att söka spränga rebellernas kedja, vilket också lyckades. Sedermera har jag deltagit i striderna på ytterligare tre frontavsnitt.

– Och när blev ni sårad?

– Den 6 juli. Jag träffades i vänstra handen av en explosiv kula. Efter den sensationen fick jag tillbringa fyra månader på sjukhus och skadan är ännu inte fullständigt läkt.

– Komma republikanerna att segra?

– Utan ringaste tvivel! Det är skillnad mellan människor som slåss för sin sold [pengar], och människor som äro villiga att låta sina liv för idéerna! Nu ha republikanerna fått igång ammunitions- och vapenverkstäderna. För närvarande tillverkas även grova kanoner ända upp till 28 cm inom landet. Vad det betyder är ju lätt att inse.

– Är det riktigt att öppna städer bombarderas av rebellernas flyg?

– Ja, och det förekommer alltid då rebellerna förlorat en träffning. Något slags repressalier alltså.

Tillgången på kläder och mat har jul också förbättrats på den senaste tiden, tillägger herr Ottosson.

– Förekommer det deserteringar?

– Ja, det är inte alls ovanligt. Det har hänt att hela bataljoner sökt sig över från fascisterna. Själv har jag sett många komma med händerna sträckta över huvudet till tecken på underkastelse. Men jag har också varit med om att de knutna händerna plötsligt öppnats och levererat en handgranat! 

– Är det några fler kalmariter där nere?

– Ja, jag har träffat en som heter Söderström. För närvarande ligger han på ett konvalescenthem.

– Och hur var det med er egen skottskada?

– Det är inte så allvarligt numera. Jag har varit under läkarbehandling sedan jag kom till Stockholm och kan antagligen anträda resan till hemstaden...

”Just här klippte telefonisten av samtalet med förklaringen att tiden var ute”, summerar Pass.

 

Spanska inbördeskriget fördes också med propaganda på vykort. De svenska korten stödde nästan uteslutande regeringssidan.
Bilden är hämtad ur Anders Saxons bok ”Vykortens underbara värld” (2008)

Minst två stupade kom från Kalmar län

Åtminstone ett tiotal Spanienfrivilliga kom från Kalmar län. Förutom Olle Meurling stupade minst två av dem i kriget: Tage Albin Samuelsson från Kalmar och Karl Henry Larsson från Oskarshamn.

Om Samuelsson finns inga uppgifter om vare sig födelseår eller yrke. Larsson däremot var född 1910 och sjöman, precis som de flesta svenska Spanienkämparna.

Det gäller även Georg Andersson (född 1907) från Oskarshamn och Erik Hammarin (född 1907) från Nybro. Ingen uppgift om yrke finns om Erik Viktor Morin (född 1902) från Oskarshamn, medan Erik Lindblad (född 1898) från Västervik var sågverksarbetare.

Ivar Karlsson, som var född i Madesjö 1912, men bosatt i Kalmar, var också sjöman. Han avled 1980.

Gustaf Ottosson, som blev intervjuad av Östra Småland, var född i Kalmar och arbetade till sjöss som eldare. Han gifte sig 1944 med Brita från Västmanland och de bosatte sig i Stockholmsområdet. Han avled i Älvsjö 1987, 76 år gammal, och det finns inga uppgifter om att paret skulle haft några barn.

Söderström, som enligt Ottosson befann sig på ett konvalescenthem, hette Axel Bernhard Sigfrid i förnamn och var född i Kalmar 1913. Även han var sjöman, vilket för övrigt hans far också var. Söderström gifte sig 1940 och bodde i Göteborg. Han avled redan 1948.

FAKTA / Spanska inbördeskriget

Sedan en vänsterkoalition vunnit valet 1936 gjorde delar av armén under ledning av Kanarieöarnas militärguvernör Francisco Franco uppror mot den lagligt tillsatta regeringen. Merparten av flottans och flygvapnets trupper förhöll sig dock lojala till regeringssidan.

Upprorsmakarna stöddes av katolska kyrkan och erhöll omgående massiv hjälp från det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien med trupper, vapen och annan utrustning. Från USA fick falangisterna, som de kallade sig, dessutom olja, krediter och inte mindre än 12.000 lastbilar. Totalt beräknas cirka 75.000 italienare slagits på Francos sida medan uppgifterna om antalet tyskar varierar mellan 5.000 och 26.000. Till detta ska läggas några tusen frivilliga irländare och mexikaner.

Bara en handfull svenskar stred med fascisterna. Långt fler, cirka 600, kämpade för regeringssidan. Totalt deltog mellan 30.000 och 60.000 frivilliga från mer än 50 länder i de internationella brigaderna, som fick stöd och utrustning från Sovjetunionen. Flest kom från Frankrike, men även många tyskar, italienare, belgare, polacker, schweizare och österrikare slöt upp och till och med kineser och peruaner fanns med.

Sedan inbördeskriget avslutats 1939 blev Franco Spaniens enväldige diktator ända till sin död 1975. Bara under perioden 1939–1946 ska regimen ha låtit avrätta minst 50.000 människor. Kriget skördade 600.000 dödsoffer och många fler blev sårade och hemlösa.

Av svenskarna på regeringssidan ska bortåt en tredjedel ha stupat.

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 27 januari 2018 

KÄLLOR
Intervju med Gustaf Ottosson av signaturen Pass i Östra Småland den 16 januari 1938.
Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg: Svenskar i krig 1914–1945 (Historiska Media, 2004)
Zeth Isaksson: Frivilliga i det Spanska inbördeskriget (Uppsala Universitet, 2016) 

STORT TACK till Hans Egeskog, Kalmar, och Hans Palmqvist, Stockholm.

söndag 2 mars 2025

Westerlunds vinterbilder

Fartyg, bilar, järnvägsvagnar och lyftkranar. Tid och plats har fotografen Stig Westerlund själv noterat på bilden. Angelika I vid kajen byggdes ursprungligen som lastpråm i Bremen 1915. 1940 gjordes hon om till motorfartyg och förlängdes. När bilden togs ägdes fartyget av Josef & Johann Schöning i Düsseldorf. 1971 blev Angelika I upphuggen i Leer i Ostfriesland.

De senaste åren har det ju inte varit mycket till vinterväder. Det är knappt man kommer ihåg hur Kalmar ser ut när det snöat ordentligt. Men Stig Westerlund, som på 60- och 70-talet oförtröttligt dokumenterade många i dag helt försvunna eller kraftigt förändrade vardagsmiljöer i stan, tvekade inte att ge sig ut med sin kamera ens under vargavintern 1965–66.

Just den vintern var för övrigt min allra första i Kalmar. Jag var sju år och familjen hade flyttat hit på sommaren, lagom till att jag skulle börja skolan.

Redan i november kom snön. Och sedan blev den kvar. Hela landet var snötäckt i flera månader. Stora delar av Östersjön var igenfrusen och i Vuoggatjålme sattes den 2 februari 1966 det ännu gällande svenska köldrekordet: osannolika 52,6 minusgrader.

Riktigt så djupfryst var det förstås inte i Kalmar. Men kallt var det ändå och när man väl trodde att det äntligen skulle bli vår slog vintern skoningslöst till på nytt. 

Till exempel var det endast tack vare heroiska insatser från ett 50-tal frivilliga snöskottare som Kalmar FF kunde genomföra sin hemmapremiär mot Hässleholms IF den 24 april. Matchen slutade för övrigt 2–2 efter mål av Sten-Åke ”Kalven” Johansson och debutanten Kenneth Bojstedt.

Klipp ur Barometern för den 21 april 1966.

Om Stig Westerlund fanns bland de 1.798 åskådarna eller ens var intresserad av fotboll känner jag inte till. Däremot vet jag att få personer har gjort så mycket för att dokumentera Kalmar som han. 

Här på Torgetbloggen finns flera inlägg med bilder han tagit under sina cykelturer på söndagsmorgnarna. Då fotograferade han miljöer som han visste, anade eller befarade snart skulle försvinna – eller som han bara tyckte om.

Stig Westerlund var född 1929 och avled 1980.

Sommarbilder från Kalmar är förstås betydligt vanligare än vinterbilder. Men närmare en femtedel av den bildskatt på cirka 500 fotografier av Stig Westerlund som Kalmar Stads Hembygdsförening ställt till Torgetbloggens förfogande består av foton tagna på vintern. De flesta är från just 1965–66; däribland samtliga bilder i det här blogginlägget.

Mastkranen på Ängö. Seglingssäsongen känns väldigt avlägsen.

En Opel Rekord i vänstertrafik passerar Appeltoffts Bokhandel på den juldekorerade Storgatan i december 1965 på sin väg mot Larmtorget. Storgatan mellan Larmtorget och Stortorget förvandlades till gågata först 1970.

En översnöad Morris Minor står parkerad på Heijocksgatan. Husen närmast till höger för tankarna till träarkitektur på andra sidan Östersjön. Sedan 1972 är de ersatta av avsevärt anonymare radhus av gult tegel.

Statarbostäder på vägen in mot Skälby gård. Huset revs cirka 1970. Hitom huset syns en liten bit av Kalmar–Berga Järnväg som här gick parallellt med Kungsgårdsvägen. Sedan länge är banvallen omgjord till cykelväg.

Snön faller  på Nybrogatan, som några år senare fick det nya namnet Malmbrogatan. Närmast till vänster den så kallade Gullpellagården. Inget av husen på bilden existerar i dag.

Tvärstopp i en snödriva för en Volvo Amazon vid den del av Galggatan som sedan 1972 heter Tolvmannagatan. Lastbilarna på gatan hör till den kommunala snösvängen, den bakre är försedd med plogblad.

Här på Hammarskjöldsgatan på Ängö fanns Wahlgrens slakteri och charkuteri, en firma som startat redan 1848. Blev cirka 100 år senare Svenssons charkuteri. Versamheten är nedlagd sedan länge.

Änder och svanar trängs i Tvättfatet. Tegelbyggnaden i bakgrunden revs 1988. Där fanns i slutet av 1800-talet den reparationsverkstad för lok och vagnar som kom att utvecklas till Kalmar Verkstads AB. Efter mer än 100 år och diverse namnbyten las verksamheten ner av Bombardier 2005.

Solen skiner över Sparregatan och Bjelkegatan på Ängö och den gamla träbron från 1920-talet ut till Varvsholmen. Det ser ut som att isen äntligen håller på att spricka upp efter den evighetslånga vintern. 

Se även:
• Stig Westerlund och husen som försvann
• Inte lätt att hitta rätt – Stig Westerlund och husen som försvann, del 2
• Flaggan i topp i 118 år för Appeltoffts
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Skälbytorpen som försvann – och blev kvar
• Brandstationen som blev köttbesiktningsbyrå och toalett

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 januari 2018

STORT TACK
till Gunnar Magnusson och Kalmar Stads Hembygdsförening som ställt Stig Westerlunds bilder till förfogande. Att bli medlem i hembygdsföreningen kostar 150 kronor per kalenderår. Den som vill bli medlem kan betala in avgiften på bankgiro 744-4193. Det går också bra med Swish 123-3409604.