 |
| Elias Canetti – förvandlingens väktare. (Texter av Edfelt, Sontag, Rushdie m fl. Forum 1985) [Hüter der Verwandlung. Beiträge zum Werk von Elias Canetti, 1985] |
Elias Canetti, 1981 års nobelpristagare i litteratur, är en märklig författare på många vis.
Född i Bulgarien av spansk-judiska föräldrar, i sin barndom och ungdom bosatt i England, Tyskland, Schweiz och Österrike. 1938 lämnade han Wien och lever sedan dess i London. Hans skriftspråk har förblivit tyska; till skillnad från många andra exil-judar menade han att det efter Hitler var nödvändigt att skriva på just det språket.
1935 kom hans stora – och enda – roman Förbländningen ut. Det skulle dock dröja decennier innan den fick den uppmärksamhet den förtjänade. Därefter arbetade Canetti huvudsakligen på det han själv ser som sitt livsverk, Masse und Macht (som jag tänker återkomma till senare i höst när den efter 25 år äntligen kommer på svenska), där han försöker ”ta struptag på detta århundrade”.
I höst aviseras också tredje delen av den självbiografi som inleddes med Den räddade tungan och fortsatte med Facklan i örat. Åtminstone i Sverige är det väl denna del av Canettis mångskiftande författarskap som nått den största läsekretsen. På svenska finns också ett litet urval av hans anteckningar och aforismer i Människans provins, hans egensinniga reseskildring Rösterna i Marrakesh och de mycket speciella karaktärsstudierna i Öronvittnet. Alltihop böcker som i alla fall på mig gjort ett mycket starkt och bestående intryck.
I sommar fyller Elias Canetti 80 år. Det har föranlett hans tyska förlag att ge ut en ”festskrift till hans ära”. Man har samlat artiklar och uppsatser av arton olika skribenter, bland dem Johannes Edfelt, vilka skriver om Canetti och hans verk ur skiftande perspektiv.
Tyvärr måste jag konstatera att läsningen av Elias Canetti – förvandlingens väktare, som man betitlat verket, inte är något större nöje. Nästan alla bidragen uttrycker skribentens stora beundran för Canetti och inte mycket mer. Upprepningarna blir många och till och med för en hängiven Canettiläsare som undertecknad är det svårt att svälja all panegyriken. Riktigt läsvärda är bara de essäer som Franz Schuh, Serge Moscovici, Edgar Piel och, i viss mån, Herbert G Göpfert åstadkommit.*
Det är frapperande hur svårt de flesta har att säga något väsentligt och inträngande om festföremålet. De får helt enkelt inte fatt i vare sig personen Canetti eller hans verk. Han är för mångsidig och hans arbeten av för stort format för att låta sig komprimeras eller baxas in helt och hållet i teoretiska systembyggen.
Det är visserligen roligt att få läsa något på svenska om Canetti, men ändå tycker jag att den här utgåvan är överflödig. Jag hade hellre sett Edgar Piels biografi Elias Canetti översatt. Eller varför inte en översättning av det jubilaren själv skrivit och som ännu inte finns tillgängligt på svenska, exempelvis essäerna i Das Gewissen der Worte? Eller en utvidgad version av Die Provinz des Menschen? Men tills vidare får vi väl glädjas åt de två volymer som kommer i höst.
* Anledningen till att jag inte tog upp Susan Sontags utmärkta bidrag Tanken som lidelse var, om jag minns rätt, att jag i något annnat sammanhang nämnt att den redan fanns tillgänglig två gånger om: dels i Bonniers Litterära Magasin – BLM nr 2/1981, dels i Susan Sontags essäsamling I Saturnus tecken (Översättning: Eva Liljegren. Brombergs, 1981)
© Klas Palmqvist
Texten publicerades i Östra Småland den 9 juli 1985
Här är länkarna till mina texter om Elias Canetti:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar