söndag 24 maj 2020

50-kilosflickor mot 100-kilosgubbar

Den här bilden är med största säkerhet tagen den 9 oktober 1921, i samband med den första matchen med ett kvinnligt fotbollslag som spelades i Kalmar. Det har i alla fall inte gått hitta några belägg för att fotbollsspelande damer skulle uppträtt offentligt i stan tidigare. Gubbarna var lokala kändisar; andre man från höger räknat ser ut att vara revypappan Arvid ”Sjörövarn” Malkar och tredje man från höger, med kubben käckt på svaj, är bondkomikern Ernst ”Schwente i Flena” Dahllöf.
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi

Elva unga damer och lika många äldre och avsevärt kraftigare herrar stod och väntade på gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen. När bilarna från firman Amerikanska Motorimporten – som fanns i huset där restaurang Kallskänken ligger i dag – närmade sig, vevade den från Stockholm införskaffade filmfotografen igång sin medhavda utrustning.

Så forslades hela sällskapet iväg till nya idrottsplatsen. Eftersom Fredriksskansbron ännu inte var byggd och den gamla Malmbron var i rangligaste laget, fick man förmodligen ta vägen över den stabilare Tullbron. 

En rekordstor publik på mer än 2.000 personer tog jublande emot bilkortegen. Filmfotografen fanns förstås också med och dokumenterade hur de båda lagen gjorde sin inmarsch ”under flygande fanor och klingande spel”, som det stod i tidningsreferaten dagen därpå. Damerna var iförda fotbollströjor och käcka kepsar, herrarna kom i skjortärmarna, några bar hatt.

Så blåste stadionvaktmästare Eric Blomqvist till spel i den första fotbollsmatchen i Kalmar där ett damlag medverkade. Datumet var den 9 oktober 1921. och det handlade om en så kallad ”muntrationsmatch”: ”50-kilosflickor mot 100-kilosgubbar”. Publikintäkterna gick till välgörande ändamål. Inkomsterna redovisades till 1.898 kronor och 50 öre, mer än 42.000 kronor i dagens penningvärde,

I gubblaget ingick bland andra Ernst Dahllöf, mer känd som bondkomikern ”Schwente i Flena”, revypappan ”Sjörövarn”, det vill säga Arvid Malkar, samt andra lokala celebriteter som slaktarmästare Lind, målvakten konditor Svensson och källarmästare Söderberg för att bara nämna några. 

Vilka flickorna var får man däremot inte reda på genom att läsa gamla referat; närmare identifierade än ”Moppe och Kia och allt vad de kvinnliga kämparna hette” blir de inte. Jo, centerhalvens namn var Sundholm och hon ”kunde även nicka bollen”.

Gubbarna gjorde vad de kunde för att tänja på reglerna till sin fördel, men var förstås så pass gentlemannamässiga att de ändå stod som förlorare till slut; ”de blevo alltså besegrade, såsom mannen i allmänhet blir av kvinnan”. Siffrorna skrevs till 2–1.

Bara några dagar senare kunde publiken återuppleva matchen, tack vare Kalmars mångårige biokung Carl Albien – även känd som krögare på Byttan – som sett till att matchen filmades. 

De ”delvis något dimmiga” bilderna som visades på biografen Regina (senare känd som Skandia på Norra Långgatan), gav rent av upphov till en något förvirrad debatt om filmkonst och humor. En skribent hade retat upp sig på Schwente i Flenas pajaskonster: ”En idrottstävling – låt vara för ett gott ändamål – bör dock vara en tävling för sann och verklig utbildning av det svenska, friska sinnet och för höjandet av fostran till livskraft och livsdåd”, hette det.

Han fick svar på tal: här handlade det minsann bara om att publiken skulle ha så roligt som möjligt. Och det hade ju alla haft, även de medverkande på planen.

För inte kunde man ta kvinnors fotbollsspelande på allvar.  Eller...?

”Kvinnor ska inte fara omkring på en fotbollsplan som tosingar”

Det här damlaget spelade 1926 års match mot 100-kilosgubbarna på Fredriksskans. Flickan längst upp till vänster är inte identifierad men de övriga i den bakre raden är fr v: Astrid Thaung, Greta Ringkvist, Ingrid Gunnarsson, Märta Söderberg och Greta Flink. Främre raden fr v: Märtha Strömberg, Sonja Andersson, Birgit Gullbrandsson, Märtha Dunge och Linnea Karlsson.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv/Tack till Eva-Lena Holmgren

De allra första matcherna i Sverige mellan damlag och gubblag lär ha spelats i Lindesberg respektive Gävle 1917. Publiksuccén var överväldigande och massor av liknande matcher kom att arrangeras runt om i landet de närmaste åren. 

Den första svenska matchen mellan två damlag spelades på Aspuddens Idrottsplats i Stockholm 1918, som ett inslag i IF Linnéas sommarfest.

Det manliga fotbollsetablissemangets motstånd var kompakt: ”Det finns icke ord nog starka att fördöma kvinnlig fotboll”, kunde man läsa i tidningarna. Kvinnor ”ska inte fara omkring på en fotbollsplan som tosingar. Och skrika sig hesa. Och sparka varandra på benen. Och vanställa sin vackra byst. Och skaffa sig karlben. Och stora breda fötter. Så de måste gå med minst 42 i skonummer.”

Men damfotbollsvågen rullade ändå vidare. I Göteborg, där man länge förgäves försökt ordna en dammatch, möttes till slut IFK Göteborgs damlag och ett kombinationslag. Fast man spelade iförda lackskor med höga klackar...

”Muntrationsmatcherna” mot gubblag fortsatte, men runt 1920 blev det allt vanligare att damerna ville spela mer seriösa matcher mot andra kvinnor. 

I Kalmar IS medlemblad – Kalmar IS bytte några år senare namn till Kalmar FF – förespråkade en kvinnlig skribent 1922 damfotboll med motiveringen att ”kvinnan numera ej är den veka varelse som jämt är i behov av mannens hjälp och stöd”. Därför skulle inte kvinnlig fotboll fördömas, ”åtminstone inte förrän man tydligen ser om den har menlig inverkan  på de kvinnliga spelarnas ställning i hemmet och samhället”.

Den 16 oktober 1921, bara en vecka efter Kalmarflickornas triumf mot gubbarna, spelade samma tjejer mot ett annat kalmaritiskt damlag och vann med 2–0.

Men i slutet av samma år förbjöd FA – det engelska fotbollsförbundet, där konservatismen var stark – plötsligt klubbarna att låna ut sina planer till dammatcher. Och vad England gjorde i fotbollssammanhang var fortfarande rätt för större delen av fotbollsvärlden, inklusive de tongivande kretsarna i det svenska förbundet och, inte minst, de inflytelserika sportjournalisterna på de större svenska tidningarna.

Därför blev damfotbollen på 20-talet inte mer än till en ansats. Kvinnorna förvisades till att fortsätta spela skämtmatcher. Ett litet uppsving kunde noteras i början av 30-talet, men det var inte förrän under andra halvan av 60-talet som tiden äntligen visade sig mogen för damfotboll på riktigt. 

I Kalmar bildades det första organiserade damfotbollslaget våren 1968 av Kalmar FF:s handbollstjejer. Mest för att hålla igång mellan handbollssäsongerna. Andra föreningar i stan kom snart att satsa mer helhjärtat på damfotboll. KFF la ner sin damverksamhet efter bara några år och damfotbollen växte i stället till sig i främst Lindsdals IF och så småningom i IFK Kalmar.

Trollkarl som tränare

Borås Damlag drog in en hel del pengar till välgörenhet. Man sålde också vykort på laget för 25 öre styck för att få in pengar. Bakre raden från vänster: Majken Cronander, Ingrid Wiman, Edla Sjöstam, Astrid Lundberg, Ingrid Sjöholm, Greta Pettersson, och Ingrid Svensson. Mellanraden fr v: Hildur Pettersson, Maja Johansson och Anna Johansson. Främre raden fr v: Valborg Ståhl, Lisa Pettersson och Ruth Blixt.
Vykort från 1933 

Det behövdes en trollkarl för att sätta fart på den svenska damfotbollen i början på 30-talet. ”Mr Acke” var född i västgötska Redslared 1899 och började trolla redan som 15-åring. 

I vardagslag hette han Axel Lundberg och arbetade på SJ. Efter att ha flyttat till Borås fick han ihop ett gäng intresserade tjejer och satte igång med rationell träning och teori varje  söndag.

På fyra månader sommaren 1933 spelade Borås Damlag över 30 matcher, flera mot gubblag, men också mot andra damlag. I Jönköping satte man publikrekord på Stadsparksvallen när 4.200 åskådare kom för att se damerna besegra stadfullmäktige. Man drog storpublik även i danska Ålborg: sammanlagt såg 36.000 personer laget spela två matcher där i början av augusti. 

1935 var turen kommen till Kalmar, där man mötte ett manligt lag av så kallade ”slocknade stjärnor”, flera av dem kanske lite väl nyslocknade. Bemötandet i pressen blev raljant, för att inte säga direkt fientligt. Östra Smålands utsände ägnade sig mest åt att skriva om hur uselt damerna spelat och gitte ens tala om hur matchen slutat.

Axel Lundberg avled 1983. Han var en driftig manager som marknadsförde sitt damlag framgångsrikt i flera säsonger. Men inte heller Borås Damlag lyckades bryta igenom det manliga motståndet mot riktig damfotboll.

Damhandboll i stället för damfotboll

Carl Schelenz skapade handbollen, eftersom det inte ansågs lämpligt för damer att spela fotboll.

Handbollen var en av anledningarna till att damfotbollen inte kunde slå igenom på 30- talet. Då hade det manliga idrottsetablissemangets motstånd mot kvinnlig idrott luckrats upp en del, men fortfarande ansågs just fotbollen vara en på tok för hård sport för tjejer. 

Så även i Tyskland. Där skapades 1919 handbollen av Carl Schelenz, verksam som sportlärare vid Siemens fabriker i Berlin, med det uttalade syftet att det var en sport som passade betydligt bättre för de många kvinnor som arbetade vid företaget än den olämpliga fotbollen.

Damhandbollen infördes i Sverige 1925 och blev snabbt populär, både utomhus och inomhus. ”Vad fotboll är för Sveriges manliga ungdom har handboll blivit för den kvinnliga”, stod det 1930 i tidningen Damsporten i ord och bild. Ja, faktum var att handbollen uppfattades som så starkt kvinnligt könsanknuten att att man inom Svenska Fotbollförbundet såg på herrhandboll som en ”fruntimmersaktig lek för barnungar”.

Fotnot: Många av uppgifterna härovan om damfotbollens tidigaste år i Sverige har inhämtats ur Torbjörn Anderssons i högsta grad läsbara och oerhört informativa doktorsavhandling Kung fotboll – den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950, som gavs ut 2002. Boken nytrycktes av Arx förlag 2014 och finns fortfarande tillgänglig genom bokhandeln. 

LÄNKAR:

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 10 juni 2011


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar