Spännarebacken på väg att försvinna – även ur minnet

Från Norra vägens korsning med Erik Dahlbergs väg kan man fortfarande skönja en svag stigning upp mot Röda Ugglan, före detta chokladfabriken. Förr var Spännarebacken en riktig backe, den enda inom gamla Kalmars hank och stör. Men den har planats ut i flera omgångar så att man knappt märker av den längre. Bilden togs en februaridag 2021.
Foto: Klas Palmqvist

Spännarebacken i Kalmar är inte mycket till backe längre. Något stup har den väl aldrig varit, men i flera omgångar har den planats ut så rejält att inte många ens noterar Norra vägens ytterst måttliga stigning norrut på den korta och intensivt trafikerade sträckan mellan korsningarna med Erik Dahlbergs väg och Galggatan.

Ja, faktum är att Spännarebacken är så diskret numera att själva benämningen är ett okänt begrepp för många. Jag bor själv inte långt därifrån och måste erkänna att jag hade gjort det i ungefär 15 år innan jag första gången stötte på namnet. Typiskt nog i en redogörelse för Kalmar FF:s vinterträning 1944, där det beskrevs hur laget klockan sju på tisdagskvällar samlades vid Tullskolans gymnastiksal för ”träningspromenad” och sedan lufsade längs Norra vägen fram till just Spännarebacken. Där blev det full fart och ”under ideliga tempoväxlingar” fortsatte man norrut, sprang sedan genom Berga längs Villagatan innan man vände söderut på Tallhagsvägen. Vid återkomsten till gymnastiksalen spelade man sedan inomhusmatch med tennisboll tills klockan var nio.

Av beskrivningen var det ju inte svårt att förstå ungefär var Spännarebacken var belägen, men jag hade aldrig hört talas om den förut. Förfrågningar bland vänner och bekanta – även infödda kalmariter – om de kände till var Spännarebacken låg någonstans gav bara tomma blickar och huvudskakningar till svar. Det var först en god väns mor som med självklarhet bekräftade att ”jodå, det är vid chokladfabriken”. Nu har det visserligen inte tillverkats godis i den stora byggnaden sedan 1998, men än så länge känner nog i alla fall de flesta vuxna i stan till vad som tidigare fanns där i dag bland annat Arbetsförmedlingen och Friskis & Svettis håller till.

Spännarebacken och dess närmaste omgivningar på Kalmar kommuns turistkarta från 1995. Korsningen Norra vägen–Erik Dahlbergs väg återfinns nere till höger.

Spännarebacken är ett namn med månghundraåriga anor och bakgrunden är dramatisk. Vintern 1543 försökte Nils Dacke utsätta Kalmar för blockad, så att inga förnödenheter kunde föras till staden. Den 31 januari gjorde den kungatrogna garnisonen i stan ett utfall och minst 30 av Dackes män fick sätta livet till. 

En av de stupade ska ha varit ”Dackekaptenen”, underbefälhavaren Peder Spännare. Andra uppgifter säger att han togs till fånga och avrättades på den backe som sedan fick bära hans namn. I alla fall lär han ha steglats där, det vill säga hans kropp eller delar av den sattes upp på en påle, en vanlig behandling av upprorsmäns kvarlevor. Syftet var lika mycket att förnedra den döde som att avskräcka andra från att sätta sig upp mot överheten.

Det är inte långt från Spännarebacken till Galggatan, och den har förstås sitt namn efter en avrättningsplats, belägen ungefär där man 2021–22 färdigställde några bostadshus mellan Gröndalsvägen och Tolvmannagatan (som när Gröndalsvägen kom till 1972 blev avsnörd från Galggatan, vilken den fram till dess utgjort östra delen av). 

Men den avrättningsplatsen togs inte i bruk förrän mer än hundra år efter Peder Spännares våldsamma död. Tidigare hade dödsdömda hängts i närheten av vad som i dag är hörnet Erik Dahlbergs väg–S:ta Gertruds gata. Det mesta av Fredriksskansområdet var tidigare öppet vatten men där Fredriksskans A-plan ligger sköt en halvö ut i Malmfjärden. Den kallades följaktligen för Galgenabben. Galgen höggs ned 1651 och avrättningsplatsen flyttades alltså en bit norrut.

Att Peder Spännare steglades fick hans namn att leva vidare i många hundra år, även om det avskräckande syftet med den barbariska behandlingen av honom med tiden bleknade bort. Själva stigningen minskades på 1920-talet och sedan på nytt på 1950-talet, när de flesta husen som finns där i dag började byggas. Och nu, efter snart 500 år, så är inte bara backen nästan helt borta utan även den allmänna kännedomen om dess namn verkar vara på god väg att försvinna.

Rydströmsgården vid Spännarebacken, med flaggstång och allt, tecknad av John Sjöstrand på 1920-talet. ”Som synes ligger stugan vackert inbäddad i grönska och har ett särdeles hemtrevligt utseende”, står det i texten som hör till bilden. Ett omdöme som inte riktigt kan tillämpas på dagens bebyggelse längs Norra vägen.
Teckning av John Sjöstrand ur ”Kalmarbilder” (1925)

Men det fanns förstås hus vid Spännarebacken långt före 1950-talet. Det som låg där längsta tiden var den så kallade Rydströmsgården, alldeles intill Norra vägens västra sida, en liten bit norr om dagens korsning med Erik Dahlbergs väg, ungefär där backens stigning en gång i världen började på allvar. Stugan kan ha funnits där sedan slutet av 1600-talet fast den förstås byggdes om och till genom århundradena. För riktigt länge sedan hade den inrymt en av flera krogar utmed Norra landsvägen. 

I januari 1952 plockades takpannorna ner från stugan där släkten Rydström bott i bortåt 200 år. Tegelpannorna las i en prydlig hög nedanför den lilla vallen, det enda som visar att här hade den bortschaktade Spännarebacken höjt sig. Huset stod kvar i några år till innan det revs. Stugan ska ha haft ett förflutet som krog och var gammal redan när den förste Rydström flyttade in på 1700-talet.
Foto: Sven Lagrander – Robert Anderssons samling/Kalmar stads hembygdsförening

Så här ser det ut numera där släkten Rydströms stuga låg i kanske trehundra år. Trädet längst till vänster på vallen kan mycket väl vara detsamma som står framför stugan på bilden från 1952. I bakgrunden borta till vänster skymtar Norrgård. Bild från februari 2021.
Foto: Catarina Lund

Redan i slutet av 1700-talet sägs gården ha varit bebodd av representanter för släkten Rydström. Stadskartan 1831–33 visar en liten husrad väster om Norra landsvägen, just där backen började. Där bodde vid denna tid ”Enkorna efter Timmermannen Törngren, Torparen Anders Pehrsson och Vedgårdskarlen Rydström”. Nästan hundra år senare, 1925, var det sjömansänkan Maria Rydström som ägde huset. På 1930-talet bodde plåtslagarmästaren Rydström här, gissningsvis barn till Maria. Tillsammans med sin son byggde han upp en stor plåtslagarfirma med säte på Kvarnholmen.

Mitt på den här kartan från 1830-talet syns raden med tre hus väster om Norra vägen. I husen bodde, från vänster, änkorna Törngren, Pehrsson och Rydström.
Kartan hämtad ur Liselotte Jummes bebyggelsehistoriska utredning ”Monte Cavallo och Spännarebacken” (2013)

Även i ett litet hus på andra sidan Norra landsvägen hade det för övrigt förekommit utskänkning. Hos ”moster Karin” kunde man åren före sekelskiftet 1900 få både öl och brännvin, trots att hon inte alls hade tillstånd att servera något sådant.

Här står åkaren David Johansson mitt i Norra vägen och visar stolt upp sin fina häst. Året är 1926 och bilden är tagen inte långt från den redan då avhyvlade Spännarebackens krön. I det lilla huset till vänster såg ”moster Karin” i slutet av 1800-talet olovandes till att folk kunde släcka törsten med öl och brännvin.
Foto: Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Kartan från 1868 visar till vänster sommarvillan Monte Cavallo, byggd fyra år tidigare, och dess stora parkanläggning. Nere till höger syns den dåvarande tillfarten från Norra vägen och intill den husraden med Rydströmsgården allra längst till höger. Den rosa markeringen i högra kanten är Gustafsbergs tändsticksfabrik, sedermera chokladfabriken.
Kartan hämtad ur Liselotte Jummes bebyggelsehistoriska utredning ”Monte Cavallo och Spännarebacken” (2013)

1920 års tomtmätning. Här är Biskopsgatan planerad liksom att Norra vägen ska breddas, vilket innebär att Rydströmsgården hamnar i gatumarken, snett nedanför ordet ”Spännarebacken”.
Källa: Kalmar kommun – Bilden hämtad ur Liselotte Jummes bebyggelsehistoriska utredning ”Monte Cavallo och Spännarebacken” (2013)

Från 1600-talet och fram till 1920-talet var nog det mesta sig ganska likt på västra sidan av Spännarebacken. Visserligen lät köpmannen Gustaf August Qveckfeldt 1864 bygga sig en stor Italieninspirerad sommarvilla en liten bit därifrån: Monte Cavallo, som många av dagens Kalmarbor har egna minnen ifrån. I närmare sex decennier fungerade den som lekskola eller förskola; benämningarna har skiftat med tiden, men i folkmun kallades den gärna ”Monte Kravallo”. En sedan länge försvunnen infartsväg till villan gick tätt intill den lilla husraden. 

I det här huset på Spännarebackens östra sida växte Rolf Bermå (1925–2015) upp. Året före sin död tecknade han ner sina minnen från området. Det fanns flera lägenheter i huset och Rolfs familj hade sin bostad en trappa upp. Även ägaren, byggmästare Frans Johansson från Åseda, och hans familj bodde i huset som Frans Johansson själv byggt. Bilden togs vintern 1955.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Trots att Spännarebacken miste en stor del av sin stigning redan på 1920-talet kunde den ändå vara besvärlig att forcera, åtminstone med tung dragkärra. Rolf Bermå (1925–2015), som växte upp i en lägenhet i ett tvåvånings trähus på samma tomt som moster Karins gamla lönnkrog, har i sina minnesanteckningar berättat om trädgårdsmästaren Karlsson och dennes son Gösta, som hade sina odlingar vid Fridhemsgatan:

”Varannan dag drog dessa två in till Stortorget med en rätt stor dragkärra med höga järnbeslagna hjul. De hade det jobbigt med att hålla emot i nerförsbacken vid Spännarebacken men tog sig så småningom in till domkyrkan där de hade sitt försäljningsstånd. 

Ser gubben Karlsson framför mej med sin stora halmhatt som han alltid hade på sig, och minns hur jobbigt de hade det när de skulle hem och uppför Spännarebacken. Gubben Karlsson hade båda sina händer på kärran och sköt på så mycket han orkade innan de var uppe på krönet. Gösta hade sin Vegamössa och väl uppe tog han av den och torkade bort svetten. Alla här runt omkring handlade givetvis hos Karlssons.”

En bit av bebyggelsen på Spännarebackens östra sida, söder om chokladfabriken, fotograferad vintern 1955, inte långt innan husen revs. Till vänster syns en liten tomt där Kalmar Gravvårdsstenhuggeri ställde ut prov på sina arbeten. Affärerna gick bra, direktör Mikaelsson lät bygga den magnifika villan i hörnet Erik Dahlbergs väg–Jutegatan som fortfarande kallas ”Tårarnas palats”, eftersom den är byggd för pengar som människor i sorg lagt ut på gravstenar åt sina anhöriga. Till höger på bilden det lilla huset där "moster Karin" hade haft sin lönnkrog. 
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Walter Blomberg har ställt sig en bit ut i Fridhemsgatan, vid hörnet mot Biskopsgatan, för att denna gråmulna dag 1957 fotografera tomten där Tegnanders byggnadsfirma snart skulle börja bygga de tre gula tegelhusen. Även Rolf Bermås barndomshem, "moster Karins" gamla lönnkrog och gravstensutställningen på Norra vägens östra sida var dömda att försvinna. Till höger på bilden skymtar de sista kvarvarande husen i raden vid den forna tillfartsvägen till Monte Cavallo, däribland Rydströmsgården.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Plantskolan fanns kvar ända in på 1950-talet. Men då var det dags för den stora omdaningen av Spännarebacken. Erik Dahlbergs väg kom till, Rydströmsgården och de andra små stugorna revs, liksom de gamla husen på andra sidan Norra vägen. Backen planades ut och de flesta av de nya husen vid den nu ytterst måttliga stigningen byggdes i skarven mellan 50- och 60-talet. 

Arkitekten Gösta Gerdsiös tre tegelhus på Spännarebackens västra sida, fotograferade när de var nybyggda 1960. I huset närmast kameran fanns på gaveln i många år konditoriet Pigalle. I dag ligger restaurangen Panorama där, till större delen i en något märklig utbyggnad från 2002 i glas och aluminium.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

På 1800-talet hade här funnits ett stort sammanhängande parkområde, ända från Carlsbergsparken i söder, över Norrgårdsparken och vidare till parken kring Monte Cavallo. Carlsbergsvillan, alldeles intill den nya ishallen, är från 1839, och Norrgård, som när detta skrivs ska göras om från universitetsbyggnad till bostäder, kom till i början av 1850-talet. 

Så här såg Monte Cavallo ut före ombyggnaden 1930. Då försvann lanterninen – det lilla ”lusthuset” på taket – och de dittills oputsade tegelväggarna blev vita.
Vykort ur Kalmar läns museums arkiv

Sommartid drog gärna folk ut hit till grönskan och Länsmuseets Liselotte Jumme konstaterar i sin bebyggelsehistoriska utredning om Monte Cavallo och Spännarebacken att ”i äldre källmaterial beskrivs detta område som Kalmars gröna lunga […] Detta gröna stråk var intakt fram till och med 1920-talet och mycket av det fram till omkring 1950.”  

I dag återstår knappt ens rester. Några gamla träd står kvar vid Norrgård, några till bakom simhallen. Där den lilla husraden med Rydströmsgården låg finns ett par små planteringar och några parkbänkar. Denna återstående gröna plätt har på senare år varit föremål för långt framskridna byggplaner och det dröjer säkert inte länge alls innan något högt och stort och ekonomiskt ytterst inbringande reser sig även här, alldeles intill en av stans mest trafikerade korsningar. 

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den den 12 februari 2021

TACK

till Jan Magnusson, Kalmar kommun; Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Linnea Andersson och Catarina Lund, båda Kalmar.

KÄLLOR

John Sjöstrand: Kalmarbilder (1925)

Lars-Olof Larsson: Dackeland (1992, första utgåva 1979)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

Bonny Kilefors: ”Hästen på berget” har en fantastisk historia (IÖstra Småland den 27 oktober 2010)

Liselotte Jumme: Monte Cavallo och Spännarebacken – Bebyggelsehistorisk utredning (2013)

Rolf Bermå: ”Norra vägen” (Minnesanteckningar 2014, Kalmar stads hembygdsförening)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Klas Palmqvist: Monte Cavallo – sommarvillan som blev lekskola (I Östra Småland den 6 oktober 2018)

LÄNKAR

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder.
På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Vardagligheter som bara försvinner

Ölandshamnen – som sedan länge är Kalmars gästhamn – kom till på 1870-talet och det var härifrån färjetrafiken till och från Öland utgick. Här handlade man också fisk, kanske har den lilla flickan och hennes mamma på det här fotografiet från 1891 något nyfångat i korgen de bär på. Kommersen är i full gång vid småbåtarna till höger på bilden. De större båtarna är Ölandsfärjor, närmast ligger Kalmarsund N:o 2, byggd på Motala Verkstad 1869 och skrotad 1924.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Mycket av det vi upplever som självklarheter omkring oss är både värdefullare och mer spännande än vi kanske själva inser. Så en dag är de bara borta.

De flesta sådana här vardagligheter – och inte minst de människor som ser till att hålla i gång dem – får aldrig sin historia skriven, trots att de ofta spelar en viktig roll i vardagen för väldigt många. Kvinnan eller mannen i korvkioskens lucka var ju en lokal kändis som många fler var bekanta med än de var med exempelvis de lokala makthavarna i drätselkammaren, gångna tiders kommunstyrelse. Så kan det väl vara än i dag förresten – vem är väl Johan Persson mot Bojan på Kalmargrillen, egentligen?

Henrik David Fränkels egendomligt kutiga gestalt var ett välbekant inslag i Kalmars stadsbild i många år. Han var född 1886 och drev klädeshandeln Bröderna Fränkel & Co i hörnet Storgatan–Västra Sjögatan. Den övertogs 1927 av Mendel Wilensky. Fränkel blev sedan ett av stans original och gick alltid omkring med en packe tidningar under armen. Det kunde hända att han satte sig på en bänk och somnade inne på gamla apoteket Lejonet, vilket då låg tvärs över Storgatan från hans gamla butik som ändrat namn till Göteborgs-Magasinet. Sedan 70-talet står det Rågårds på butiksskylten. Henrik David Fränkel avled 1967. Han är begravd på den mosaiska begravningsplatsen i Kalmar.
Foto: Björn Höglund/Kalmar stads hembygdsförening

När de som minns själva är borta återstår ofta ingenting eller i bästa fall mer eller mindre förvanskade historier och kanske ett och annat amatörfoto. Att ge sig på att försöka ta reda på sådant är – i all anspråkslöshet – på sätt och vis ett slags grundforskning, där man i mycket får lita till sina egna och andras mer eller mindre bräckliga minnesbilder, gamla artiklar som slumpen fört under ens ögon och vad man kan utläsa ur de fotografier som trots allt existerar.

När jag 2011 startade avdelningen Torget i Östra Småland valde jag benämningen just för att betona öppenheten för allt möjligt och friheten från avgränsningar: ”Här ryms det mesta och Torget är en plats som obehindrat breder ut sig i såväl tid som rum [...] Tittar man lite närmare på vardagsvanligheterna upptäcker man nästan alltid något mer”, skrev jag i min introduktion.

Så blev det också i mångt och mycket, men med det viktiga tillägget att läsarna hela tiden var synnerligen flitiga med att höra av av sig för att kommentera, lägga tillrätta och komplettera sånt de läst på Torget.

Här följer ett litet bildsvep över försvunna vardagligheter: kön på banken före klockan tre, gamla broar till stora arbetsplatser, hemslöjd, mellanöl och bullrande flygplan och en del annat också. Allt under mottot som hängt med Torget ända från starten: ”Om sådant vi glömt och om sådant vi inte visste att vi kom ihåg – eller tvärtom”.

Innan det fanns mobiltelefoner blev det på sommaren gärna köbildning till telefonkioskerna i Borgholm, som när den här bilden togs i juli 1983. Sedan 2015 finns det inga fungerande telefonkiosker kvar i Sverige.
Foto: Östra Småland

1968 fick F12 – Kalmar flygflottilj – sina första Drakenplan levererade. Flottiljens flygplan hade redan tidigare bullrat rejält när de dagligen flög över stan på väg till och från sina övningspass, vanligtvis förlagda ute över Östersjön, men med Drakenplanen slogs alla rekord. Även om två personer befann sig alldeles intill varandra var det helt omöjligt att föra ett samtal när planen kom brakande flera gånger om dagen. Drakenplanen fanns kvar ända tills flottiljen las ner 1980. Sedan blev det betydligt stillsammare ovanför stan och Kalmarborna kunde sluta skrika åt varandra. F12:s siste chef blev mannen på bilden, överste Fritz Crona (1924–1992), här fotograferad framför ett av de högljudda jaktplanen.
Foto: Östra Småland

När Kalmar FF spelar hemma har det sedan ganska många år inte funnits några matchprogram att uppbringa. Programmen var först och främst tänkta att skaffa föreningen annonsinkomster; informationen om den aktuella matchen kom oftast i andra hand, även om ambitionsnivån växlat genom åren. Men när annonsörerna svek och publiken skaffade sig information via sina mobiler blev programmen en dålig affär för KFF som upphörde med dem. Förståeligt men tråkigt eftersom programmens utformning och annonserna i dem berättar en hel del om den tid de tillkommit i. Det här matchprogrammet är från hemmaderbyt mot Öster 1982 som KFF vann med 1–0, målskytt Johny Erlandsson i 44:e minuten. Östra Smålands sportredaktion var på plats i ett något oproportionerligt bildmontage.
Matchprogram ur Klas Palmqvists samling

Vid Elevatorkajen var förr i världen strömmen strid av fartyg som kom för att lossa och lasta. Som här på bilden M/S Eknaren, fotograferad utanför ångkvarnen 1925. Fartyget hade byggts tre år tidigare av W Doxford & Sons i Sunderland i England och ägdes av rederiet Transatlantic i Göteborg. Många år senare, närmare bestämt den 1 juli 1942 när fartyget var på väg mellan Aden och Kapstaden, torpederades och sänktes Eknaren av den japanska ubåten I-16 i sundet mellan Moçambique och Madagaskar. Besättningen räddades. Ubåten sänktes i sin tur i maj 1944 av det amerikanska örlogsfartyget USS England vid Solomonöarna öster om Nya Guinea. Samtliga 107 man ombord omkom.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

I januari 2015 påbörjades rivningen av ett av Kalmars historiska vardagsrum, IOGT-huset på Strömgatan. Det hade då spelat en central roll i Kalmarbornas dagliga liv ända sedan 1880-talet. Oräkneliga konserter, kurser, fester, föredrag, olika slags möten och andra evenemang hade arrangerats här. 1907 inrättades här en fast biograf – redan tidigare hade lokalen ofta hyrts av ambulerande filmförevisare – som under namnen Rex och senare Röda Kvarn fanns kvar in på 40-talet. Stolarna såldes till lilla Abbetorps Bio utanför Bäckebo och finns kvar än i dag. Till skillnad från huset de kom ifrån.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

Erik Höglunds fantastiska räcke på Hemslöjden på Larmgatan, smitt av Axel Strömgren 1958. Butiken gick i konkurs 1993 och sörjs fortfarande av många i Kalmar. Räcket räddades till Hemslöjdens lokaler i Pukeberg. Den första hemslöjdsutställningen i Kalmar ägde rum i rådhuset 1840, då i Hushållningssällskapets regi. Hemslöjden i Kalmar blev redan i början av 1920-talet först i landet att etablera samverkan med konstnärer, vilket kom att prägla mycket av verksamheten. Särskilt uppmärksammat blev det mångåriga samarbetet med konstnärsparet Gunilla Skyttla och Raine Navin som inleddes 1967.
Foto ur ”Kalmar”, utgiven av Förlag AB Appeltoffts Bokhandel 1969

Den här innergården i hörnet Strömgatan–Kaggensgatan på Kvarnholmen försvann när det gula tegelhuset som omgav den revs på 80-talet. Möbelhuset Billig Heminredning flyttade ut till norra industriområdet och blev till vad som numera är känt som Mio Möbler. På den gamla tomten har det varit parkeringsplats sedan dess, men Kalmarsund Hotell planerar att göra en rejäl utbyggnad med ett femvåningshus här.
Foto: Marianne Bengtsson, Kalmar kommun/Kalmar stads hembygdsförening

”Annoversstugan” vid Stensögatan. Varken stugan eller gatan den låg vid existerar längre. De fina Kalmarskildrarna John Sjöstrand – som gjort teckningen – och Sigvard Sterner har båda berättat om en gumma som bodde i den här stugan för längesedan. En gång ställde hon till med kalas och som tilltugg till supen bjöds ansjovis, något som inte var så vanligt på den tiden och ansågs märkvärdigt och fint. Ja, det var så ovanligt att gumman själv inte riktigt hade kläm på vad fisken egentligen hette: ”Vassego å ta utå annoversen”, sa hon och sedan fick stugan heta ”Annoversstugan” resten av den tid den stod kvar. Stensögatan, som den låg vid, gick från Södra vägen till Margaretaplan, en bit öster om nuvarande Stensövägen, som på 1930-talet kom att ersätta den gamla gatan.
Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Från den 1 oktober 1965 fram till och med den 30 juni 1977 gick det bra att köpa riktigt öl i vanliga svenska butiker. På den här bilden från början av 70-talet visar Aina Persson upp en del av mellanölsutbudet på Kalmar Stormarknad, nuvarande Baronen. Mellanölet – skatteklass IIB – höll en alkoholhalt på 3,6 viktprocent, vilket motsvarar 4,5 volymprocent, som är den måttenhet man räknar med i dag. Mellanölet ersattes i butikerna av det alkoholsvagare så kallade folkölet.
Foto: Östra Småland

”Suckarnas bro” kallades gångbron i trä över järnvägen vid Kalmar Södra station, som för övrigt inte heller finns kvar. Bron låg där Bragebron finns i dag och de som suckade var förstås alla arbetare som bodde på Sandås som gick över bron över för att komma till jobbet på antingen någon av de båda tändsticksfabrikerna – Fredriksdahls respektive Kalmar Tändsticksfabrik – eller på Kalmar Verkstad. Bron byggdes 1919 och revs 1954. Sedan var det bommar vid Bragegatans korsning med järnvägen i mer än 50 år innan den nya bron för alla sorters trafik invigdes 2008.
Foto: Robert Andersson/Kalmar stads hembygdsförening

Den här bron mellan Ängö och Varvsholmen i Kalmar byggdes i slutet av 1920-talet och låg i Hammarskjöldsgatans förlängning. Fram till december 1972, då den nya anslutningsvägen – med ny bro – till Ängöleden togs i bruk, var den gamla bron med körbana av trä varvets enda landförbindelse. Den fanns fortfarande kvar när den här bilden togs 1973 och det dröjde ytterligare några år innan den försvann.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

”Halva livet ser man en person i nacken, i den kö som leder fram till furufracken”. Så sjöng man i Hasse Alfredsons och Tage Danielssons Kösång i revyn Glaset i örat 1973. Men en del köer har faktiskt försvunnit sedan dess. Till exempel kön på banken just före månadsskiftet, när alla skulle betala sina räkningar. Bilden är tagen på Sparbankens kontor i Kalmar den 28 april 1981 och man ser att klockan snart är tre på eftermiddagen, det klockslag då banken obönhörligen stängde – Vad i helvete har dom för sig in i banken efter tre? sjöng ju Hasseåtage redan i revyn Lådan 1966. I mitten av 80-talet infördes äntligen kölappssystem även på banker och postkontor, något som funnits vid till exempel charkdisken i livsmedelsbutikerna långt tidigare. Nu för tiden är det knappt man blir insläppt i banken, kontanter vill de inte ha att göra med och inte en människa betalar sina räkningar där.
Foto: Janne Hansson/Östra Småland

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 16 april 2021

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Jan Magnusson, Kalmar kommun, och Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening.

LÄNKAR
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder.

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

En död gris som ingen glömt

För svinaktigt? Den insaltade grisen i Rotundan blev föremål för den kanske allra intensivaste av Kalmars många konstdebatter genom åren.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den har varit tullkur, likbod, cigarraffär och fruktkiosk. Men ändå tänker många Kalmarbor på något helt annat när den lilla åttakantiga Rotundan vid Tullbron kommer på tal: En död gris på rosa lakan.

I slutet av 80-talet blev den då sedan länge övergivna lilla Rotundan utställningslokal. Den kom att kallas ”Nattmuseet” eftersom installationerna inne i huset var belysta och bara kunde iakttas genom tittgluggar  utifrån.

Vad kan det finnas här inne då? Det är många som har tittat in i Rotundan under årens lopp.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Den utställning som de flesta Kalmarbor som var med på den tiden än i dag börjar prata om så fort den gamla tullhyttan förs på tal, är den då en död gris i vit svepning las på lit de parade på rosa lakan i december 1990. Runt grisen fanns bland annat  stora julpaket och en upp- och nervänd julgran.

Grisen i Rotundan blev samtalsämnet för dagen i Kalmar. Folk skrev insändare och menade att alltihop var ”makabert”, ”vidrigt” och ”ska man behöva betala skatt för sånt här”. Men det fanns också många som tyckte det var kul att att det stormade lite i ankdammen.

De fyra Göteborgskonstnärerna i gruppen Kult & Kalkon – Kia och Johann Nordquist, Nonno Petersson och Fritte Andersson – kunde konstatera att de lyckats över förväntan med att provocera Kalmarborna i julhandeln.

I början av mars hörde folk av sig om att det luktade surt från Rotundan.

Kultursekreterare Lars-Olof Sjöstedt konstaterade emellertid att dofterna måste komma någon annanstans ifrån eftersom grisen var starkt insaltad och ordentligt urtagen. Den bestod bara av skinn och ben:

– Sedan utställningen började har vi haft regelbunden tillsyn av griskroppen. Ett par gånger i veckan har vi gått in i museet. Grisen avger ingen speciell lukt alls.

Den fick ligga kvar till påsk.

Totalt kostade utställningen kommunen 5.000 kronor. Sällan har det kostat så lite att få så många att engagera sig i konstdebatten.

Fyra råttor och 150 fällor

När fyra ökenråttor – två förmodligen dräktiga – släpptes in Rotundan 1997 blev upprördheten stor. Där låg nämligen 150 råttfällor på golvet.

”Medan vi ser på”. Så hette Hans Svenssons omstridda utställning 1997.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Det var Hans Svensson,  initiativtagaren till Nattmuseet, som tackade för sig efter att ha varit utställningsansvarig i åtta år. Han ville få lite fart på det kulturella samtalet igen:

– Sist det var någon debatt var i samband med Kult & Kalkons gris. När jag satte in dem igår tyckte jag de var trevliga och mysiga, sa han i Östra Småland om ökenråttorna.

– Hemma slår jag ihjäl råttor.

Många förfasade sig men fällorna lär ha varit säkrade och ofarliga för djuren.

Ingen idé att försöka smita från broavgiften

Kusken Johan August Petersson var jämngammal med Tullbron och Rotundan. Hans far var brovakt och som pojke hjälpte Johan August pappa med jobbet åren runt 1870.

Cellbron, som den då hette, ersatte den gamla Ravelinsbron in till Västerport som Kvarnholmens huvudinfart. 

– Vagn med parhästar fick i tull betala tre öre eller sex styver, som man sa på den tiden, berättade Johan August Petersson för Kalmarkrönikören Manne Borgwall 1941.

– För en enbetsskjuts var tullen två öre och för ett ”löskräk” ett öre, vare sig detta var en ridhäst eller något djur som leddes till slaktarna på Kvarnholmen.

Ibland kunde det hända att någon försökte smita från avgiften.

– Detta slags trafik gillade dock inte min far, utan han begav sig i regel efter körkarlen och fick syn på honom utanför någon affär. Och då fick skolkaren vackert punga ut med den lilla avgiften för att undgå polisanmälan.

Rotundan var också bostad för brovakten. Där fanns en kakelugn och veden bekostades av myndigheterna.

Redan vid fyratiden på morgnarna började trafiken. Det var folk som kom från landet för att sälja sina produkter på Stortorget. Vid tvåtiden på eftermiddagen var de flesta klara för hemfärd.

– Många av körsvennerna hade då sorgligt nog hunnit förse sig med åtskilliga supar, varför det ibland uppstod kappkörningar mellan dem, mindes Johan August Petersson.

– Då var det bäst att hålla sig ur körbanan.

1874 kom järnvägen till Kalmar. Då slopades avgiften eftersom folk som bara skulle in till Centralstationen för att åka vidare med tåget, tyckte att det var orättvist att de skulle behöva betala broavgiften.  

Tullhyttan som fruktkiosk 1930. Till höger finns en varuautomat som man kunde handla ur när kiosken var stängd. 
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar Läns Museums arkiv

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 26 maj 2012

FAKTA/ROTUNDAN

• Byggdes 1857 samtidigt som Tullbron – eller Cellbron som den då hette – stod klar. Förbipasserande fick erlägga avgift till vakten i rotundan för att passera över bron in till Kvarnholmen.

• Avgiften slopades 1874 i samband med att järnvägen kom till Kalmar. 

• Senare på 1870-talet användes byggnaden som likbod och obduktionssal.

• Kalmars krogkung ”Pin-Olle” Olsson startade cigarraffär i Rotundan 1882.

• I slutet av 1890-talet utökades sortimentet med blommor, frukt och godis.

• Fungerade som kiosk fram till 1960-talet. Då ställdes en glasskiosk bredvid och rotundan degraderades till förråd. 

• 1989 startades Nattmuseet. 

• Efter några års förfall renoverades byggnaden och nyinvigdes 2008.

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Den stora duellen i sporthallen i Kalmar

Oppositionsledaren och blivande valsegraren Olof Palme (S) blickar ut över den fullsatta sporthallen i Kalmar, arena för den stora kraftmätningen mellan honom och statsminister Fälldin (C) inför valet 1982.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Olof Palme hade åkt på en jätteförkylning och det var länge ovisst om den stora TV-sända valdebatten mellan honom och statsminister Thorbjörn Fälldin i Kalmar sporthall skulle kunna genomföras som planerat den 1 september 1982. Med bara några timmar till godo hade Palme frisknat till så pass att han gav klartecken.

Efter en – som oftast numera – katastrofal ”debatt” mellan partiledarna i SVT:s ”Agenda” i oktober 2016, föreslog Johan Persson, S-märkt kommunalråd i Kalmar, att Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M) borde mötas i Kalmar. ”Det behövs en klargörande debatt mellan de två huvudkandidaterna till statsministerposten”, menade Persson.

Någon sådan kom aldrig till stånd men det var just en sådan debatt som ägde rum i sporthallen i Kalmar, den där gången 1982. Av de 2.500 på plats höll den hälft som placerats till vänster på socialdemokratiske statsministerkandidaten Olof Palme och de som satt till höger på Centerns ledare Fälldin. När kombattanterna intog scenen mullrade ”Internationalen” från vänster, medan högersidan körde med talkören ”Thorbjörn, Thorbjörn, Thorbjörn!”. Vänsterpubliken var under hela debatten klart mer aktiv och undslapp sig såväl råa som tvivlande och ironiska skrattsalvor när motståndaren försökte ta poäng. Även burop förekom.

Östra Smålands chefredaktör Berndt Ahlqvist framhöll att både Olof Palme och Thorbjörn Fälldin ansågs vara skickliga talare, fast på mycket olika sätt: ”Mot Fälldins tunga prosa står Palmes lätt impressionistiska retorik. Där Fälldin massivt präntar sina teser, praktiskt taget oberoende av hur motståndaren agerar, ger Palme ofta efter för stundens ingivelse och hämtar sina repliker ur den atmosfär som själva debatten skapar”.

Östra Smålands chefredaktör Berndt Ahlqvist (1931–1991) fotograferad vid centralbordet på tidningen nån gång på 80-talet. Närmast till vänster sitter Malin Fransson, som sedan länge arbetar på Dagens Nyheters sportredaktion med ishockey, hästsport, simning och i viss mån bröderna Elm som specialområden. Liksom Elmarna kommer hon ursprungligen från Broakulla. Längst bort till höger vid bordet skymtar för övrigt denna bloggs redaktör.
Foto: Åke Håkansson

Ahlqvist konstaterade att Kalmardebatten var annorlunda och att båda talarna förändrats. ”Fälldins tal har blivit litet livligare, litet mindre massivt, lite mindre magistralt. Olof Palme agerar å sin sida mer återhållet och mindre impulsivt. De här förändringarna gör debatten dem emellan mer intressanta och mer informativa”.

Den kraftiga förkylningen kan ju möjligen också ha bidragit till att Palme åtminstone i debattens inledning tog det lite lugnare än han brukade göra.

Fälldin ledde sin tredje regering sedan 1976, nu bestående av enbart Centern och Folkpartiet sedan Moderaterna hoppat av 1981. Centerpartiets opinionssiffror dalade i takt med att antalet arbetslösa sköt i höjden. Att de borgerliga ville försämra sjukförsäkringen gjorde inte saken bättre och dessutom hade Centern aldrig riktigt hämtat sig från kärnkraftsfiaskot 1976.

Thorbjörn Fälldin  (1926–2016) hade det stundtals svettigt i sporthallen.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Fälldin koncentrerade sig på löntagarfonderna:

– Det här valet är ett vägval inför framtiden. Det gäller om vi ska ha ett nytt ekonomiskt system för Sverige. Det gäller om vi ska få ett socialistiskt experiment eller om vi ska slå vakt om den blandekonomi som gett oss en levnadsstandard bland de högsta i världen.

Palme blev förstås inte svaret skyldig:

– Vilken regeringschef i Sverige är det som förstatligat flest företag? Res på dig och bocka, Thorbjörn. Min vän, det är du!

Olof Palme (1927–1986) trivdes med debatten, trots sin förkylning.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Systemfrågan var central också för Olof Palme. Fast formulerad på ett helt annat sätt, förstås: ”Ska vi byta socialt system, från folkhemmets välfärd till den kallhamrade egoismens system?”. Han konstaterade också att blockpolitiken var av ondo: 

– Tänk om detta gamla bondeförbund kunde frigöra sig från högerburen och kasta loss från Moderaterna – ni skulle må väldigt bra av det.

Jubel för Palme på den S-märkta läktaren. Farbröderna längst ner i mitten av bilden är Linus Strandlund, 84, och Karl Östergren, 73, båda från Fälldins hemtrakter i Ådalen. Men det var också allt de hade gemensamt med Centerledaren. Linus var med när militären sköt ihjäl fem obeväpnade demonstranter 1931: ”En tillfällighet att jag inte strök med. Jag sa till kompisen, som gick bredvid mig, att jag skulle stanna upp och räkna alla i tåget. Sekunderna senare var han dödad av en kula”.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Förutom regeringens handfallenhet inför arbetslösheten angrep Palme också sparplanerna på tolv miljarder kronor:

– Kostnaderna för socialhjälp har ökat med 40 procent bara det senaste året. Arbetslösheten kostar tolv miljarder. Det är lika mycket som ni vill spara. Ge folk jobb i stället!

Debatten slutade med att Palme drog upp de internationella perspektiven, kampen för freden och mot förtrycket, inte minst i grannlandet Polen där fackföreningsledaren Lech Wałęsa satt fängslad av kommunistregimen sedan december föregående år. Hela sporthallen applåderade – med Fälldin i spetsen!

Efteråt var både Palme och Fälldin var nöjda med debatten. I båda lägren var man överens om att matchen genomförts utan några allvarligt menade slag under bältet: – Det var en fullständigt juste debatt i kväll, sa Fälldin innan han gav sig i väg till kvällskaffe med partivännerna.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

FAKTA / RIKSDAGSVALET 1982
Socialdemokraterna gjorde ett utmärkt val, fick 45,61 procent av rösterna och ökade från 154 till 166 mandat. Vänsterpartiet Kommunisterna under Lars Werner fick 5,56 procent och behöll sina 20 riksdagsplatser. Det fanns bedömare som menade att om det inte varit för fonddebatten hade Socialdemokraterna förmodligen fått egen majoritet. Centern tappade åtta mandat och landade på 15,48 procent av rösterna. Folkpartiet under Ola Ullsten blev de stora förlorarna och tappade 17 av sina 38 mandat. Moderaterna, som efter sitt avhopp föregående år inte behövt ta ansvar för regeringspolitiken, fick 13 nya mandat under sin nye partiledare Ulf Adelsohn. Av partierna utanför riksdagen fick KDS – nuvarande KD – flest röster men slutade, trots en ökning med 0,48 procent på blygsamma 1,87 procent av väljarna. Miljöpartiet noterades för 1,65 procent, trots att man varken hade partiledare eller språkrör på den tiden.

Veteranerna från Ådalen – den ene gammal pappersarbetare, den andre grovbyggnadsjobbare – hann också träffa sin partiledare en kort stund efter debatten: ”Bra Olof, stå på dig! Du vill rättvisa åt alla i samhället, även åt två utslitna pensionärer”, hann de säga till honom.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 15 oktober 2016

Olof Palme fotograferad vid morgonkaffet på hotellet dagen efter valdebatten med Thorbjörn Fälldin (C) i sporthallen i Kalmar. Att Palme lagt nycklarna på bordet medförde ingen otur; Socialdemokraterna återtog regeringsmakten efter sex år av diverse borgerliga regeringar.
Foto: Åke Håkansson

KÄLLOR: Artiklar i Östra Småland av Berndt Ahlqvist, Olle Högstrand, Tore Lexe och Rolf Ljung den 1–3 september 1982

Den snacksalige småhandlaren

Här sitter Axel ”Södis” Söderström utanför sin butik på Södra vägen 17 A. Att han fotograferats vid midsommartid framgår av affischen i skyltfönstret, men vilket år är något oklart. Bilden uppges vara från 1925, men kan nog vara tagen några år senare. I dörren står Selma Karolina Sundberg, som Axel ”Södis” gifte sig med 1927. Till vänster sitter den lurviga hunden ”Moppe”. Det är inte så lätt att urskilja, men på affischen för Liptons te har ”Södis” själv lagt till några rader, längst ner står det ”Choklader & en Rök”.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Axel ”Södis” Söderström var en sådan där typiskt snacksalig småhandlare som det funnits gott om i Kalmar långt fram i tiden. En som emellanåt kunde balansera på gränsen till vad som var riktigt lagligt och ibland överskred den en smula för att göra sig en extra slant. Och som, med en viss förnöjsamhet, var beredd att ta konsekvenserna av sitt småfifflande.

”Södis” var en färgstark person i Kalmar under 1900-talets tre-fyra första decennier och säkert visste i stort sett alla i stan vem han var. Men han skulle varit totalt och inte bara nästan bortglömd i dag, om inte redaktören och Kalmarkrönikören Manne Borgwall hade skrivit om sina minnesbilder av honom i tidningen och sedan sett till att ta med texten i sin bok Kalmar i minnets skimmer, som gavs ut 1954.

Som skildrare av Kalmarbor, ur alla samhällsklasser, och deras vardagstillvaro håller jag nog Borgwall som den allra främste. Helst skrev han om åren runt sekelskiftet 1900 – hans egen ungdomstid, han var född 1884 – men han kunde också bege sig tillbaka ytterligare några decennier i det förflutna och berätta om människor och miljöer från 1800-talets första hälft. Han bemödade sig alltid om att vara noggrann med fakta, samtidigt som han framförde sitt med tiden kolossala vetande om allt kalmaritiskt förflutet på ett lättillgängligt och anspråkslöst vis. Hans prosa har naturligtvis färg av sin tid, men stilen är aldrig tillkrånglad och det går utmärkt att läsa honom även i dag. (Mer om Borgwall i slutet av det här blogginlägget).

Om Axel ”Södis” skriver Borgwall att han ”av födsel och ohejdad vana var [...] kalmarit, varom också hans utpräglade kalmardialekt nogsamt vittnade.” Men Borgwall konstaterar också att Söderströms ”tidigaste bana är obekant för författaren, som först kom i kontakt med den gode ’Södis’, när han var välbeställd specerihandlare ute i ’Blåkulla’ på Ängö.”

Här kan vi sentida Borgwalläsare, med tillgång till digitaliserade folkbokföringsuppgifter och annat sådant som den gamle redaktören inte ens kunde drömma om, för en gångs skull korrigera honom med upplysningen att Söderström faktiskt inte var född i Kalmar, utan år 1865 i Ljungby socken, det vill säga i eller i närheten av Ljungbyholm, ungefär en och en halv mil söder om stan. Enligt uppgifterna i folkräkningen år 1900 bodde han dock på Ängö och hans yrke uppges vara tapetserare. Han var gift med Johanna Albertina Lundberg, född i Kalmar 1856. I hushållet fanns också dottern Elsa Matilda Sabina, född 1893, liksom sin far i Ljungby församling.

Vid folkräkningen tio år senare är familjemedlemmarna desamma och man bor fortfarande på Ängö, även om adressen ändrats från ”Ängö Skeppsvarvet N:o 30” till ”Ängö 53”. Intressantast är dock upplysningen att familjefadern Johan Axel Gottfrid Söderströms yrke nu är ”handlande”.

Här i ”Blåkulla”, det stora huset i hörnet Sparregatan–Hammarskjöldsgatan, tycks Axel ”Södis” ha inlett sin handelsmanna bana senast 1910. Huset byggdes av firman N J Andersson & Son, i dag känd som Tegnanders Fastighets AB, och var blått när det var nytt, därav benämningen. Bilden är från 1930-talet och på hörnet finns entrén till Kalmars första Konsumbutik, inrättad 1922. I ”Blåkulla” har det också funnits sybehörsaffär, mjölkbutik och cigarraffär.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

Det stora huset på Sparregatan, som kallas Blåkulla eftersom det från början var blått, byggdes 1908 och inhyste ända fram till för några år sedan en livsmedelsbutik. 1922 inrättades där stans första egentliga Konsumbutik, men med tanke på vad Borgwall skriver och vad folkräkningsuppgifterna från 1910 säger så kan det finnas anledning att förmoda att Axel ”Södis” var den allra förste specerihandlaren i Blåkullahuset. Han sa själv att hans rörelse byggdes på ”Ängöbornas ettöringar” – Ängö var långtifrån en fashionabel stadsdel, tvärtom. Befolkningen bestod till stor del av fattiga sjömän, varvsarbetare och fiskare – de senare ofta kvinnor, vars män var till sjöss.

Här i en av de små butikslokalerna på Kaggensgatan 22 gjorde Axel ”Södis” sitt första försök som tobakshandlare. Huset revs i början av 60-talet när Domus byggdes. Bilden är förmodligen tagen runt 1910, i alla fall före 1913 för i korsningen med Storgatan, till höger i bild, finns ännu det gamla Olsbonska huset kvar. Där ligger nu sedan mer än ett århundrade Handelsbankens palats.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

”Härute på Ängö residerade Söderström under många år tills man en vacker dag återfann honom som tobakshandlare i gården Kaggensgatan 22”, skriver redaktör Borgwall. Där stannade Axel ”Södis” emellertid inte så länge. I stället flyttade han en liten bit norrut och hamnade på andra sidan Kaggensgatan i hörnet vid Strömgatan, där han startade en diversehandel som utmärktes av att han hade något så ovanligt som en blinkande ljusskylt ovanför ingången.

Det här smutsgula tegelhuset låg i hörnet Kaggensgatan–Strömgatan. Bilden är tagen 1981, inte så långt före rivningen. Sedan dess har tomten varit parkeringsplats, i väntan på att Kalmarsund Hotell ska genomföra sin planerade utvidgning. Det var här Axel Söderströms blinkande skylt fanns ovanför entrén. Foto: PeO Larsson/Östra Småland

”Den blinkande hörnan” kallade han butiken när han annonserade. Skylten slocknade dock snart och Söderström ville i stället ha en liten och mera lättskött affär. Gärna i tobaksbranschen, som han ju försökt sig på tidigare. Han etablerade Sandås Tobakshandel i en liten träkåk på Södra vägen 17 A, där det ska ha varit lönnkrog under 1800-talets första hälft. Huset är rivet sedan länge och på adressen finns i dag ett bostadshus från 1930-talet.

I sin lilla butik stod Axel ”Södis” och slängde käft med en ganska stor kundkrets hela dagarna. Folk tyckte om att höra honom berätta och gå på, men man gjorde klokt i att ”ta hans historier med viss reservation”, som Borgwall uttrycker det: ”Bland annat hade han en gammal värja i sin ägo, om vilken han påstod att den varit med i kalabaliken i Bender på Karl XII:s tid och förd av hans farfars farfar, som varit med om äventyret.”

Fast det fanns förstås de som påstod att det var ”Södis” själv som ropat in värjan på en auktion någonstans på landsbygden.

”’Södis’ hade en glänsande fantasi, som fick ta vid när minnet svek, men hans framförande av en historia blev i hans fantasi så bra, att han till slut själv trodde att den var sann. Och hade han då med sin sagolika framställning fått lyssnaren i en viss spänning, då njöt den gode ’Södis’. Sådan var hans stil”, skriver Borgwall, som också konstaterar att när Söderström pratade med folk som kände honom och ”hans små egenheter” väl, då ”aktade han sig noga och försökte inte utan framgång hålla den fria fantasin i styr”.

Husets gamla tradition som lönnkrog upprätthöll Axel ”Södis” på ett något blygsammare sätt. Var man återkommande kund i Sandås Tobakshandel kunde man nämligen också få ”tillhandla sig en och annan flaska öl”, något butiken förstås inte alls hade tillstånd att saluföra. Det bekymrade dock inte den gode ”Södis”, som blev dömd till böter gång på gång. När summan var uppe i bortåt 300 kronor, ett belopp som kanske motsvarar 10.000 kronor i dag, och som ”Södis” mycket väl hade kunnat betala, så föredrog han att i stället ”ta värvning på Vita briggen”, som man förr sa i Kalmar. Det innebar att han satt av böterna på fängelset. Han unnade inte myndigheterna några pengar, ”utan föredrog att på statens bekostnad vila upp sig ett slag”.

Borgwall menar ändå att ”Axel ’Södis’ var nog innerst inne en god person” och travesterar Runebergs ord om Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner: ”mycket tålde han att skrattas åt, men mera hedras ändå”.

Axel Söderström blev änkeman 1924. Tre år senare dog hans dotter. Själv gifte han samma år om sig med Selma Karolina Sundberg, född 1880 i Bräcke i Jämtland. Axel Söderström gick ur tiden 1936, några veckor före sin 71-årsdag. Änkan flyttade tillbaka till Bräcke, där hon dog 1961.

Ölänningen som skrev Kalmarhistoria

Redaktör Manne Borgwall (1884–1958).

Manne Borgwall skrev i alla Kalmars tidningar samt Ölandsbladet, men var främst knuten till Kalmar Läns Tidning, där han började 1917 eller 1918. Innan dess hade han genomgått något slags kontors- och/eller handelsutbildning i Stockholm vid den privata yrkesskolan Bar-Lock-institutet (uppkallat efter ett amerikanskt skrivmaskinsmärke). Han ska också ha tillbringat en tid i Tyskland under sina ungdomsår.

Manne Borgwall var född i Borgholm, men kom till Kalmar redan som pojke och blev en av de mest framstående skildrarna av stadens förflutna, särskilt 1800-talets och det tidiga 1900-talets vardagliga miljöer och människor.

Borgwall gav ut två urval av sina Kalmarkrönikor i bokform, Från flydda tiders Kalmar 1944 och Kalmar i minnets skimmer tio år senare. Båda är synnerligen läsvärda än i dag och inte speciellt svåra att hitta antikvariskt, även om priserna gått upp en del på senare år. Särskilt den förstnämnda har stigit i pris och för den får man numera betala mellan 200 och 300 kronor för ett fint exemplar. Boken från 1954 kostar oftast mellan 100 och 200 kronor om den är i gott skick.

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 23 april 2021

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Jan Magnusson, Kalmar kommun, samt Hans Egeskog och Ingrid Bruun, båda Kalmar.

LÄNKAR
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar