 |
| Från Norra vägens korsning med Erik Dahlbergs väg kan man fortfarande skönja en svag stigning upp mot Röda Ugglan, före detta chokladfabriken. Förr var Spännarebacken en riktig backe, den enda inom gamla Kalmars hank och stör. Men den har planats ut i flera omgångar så att man knappt märker av den längre. Bilden togs en februaridag 2021. Foto: Klas Palmqvist |
Spännarebacken i Kalmar är inte mycket till backe längre. Något stup har den väl aldrig varit, men i flera omgångar har den planats ut så rejält att inte många ens noterar Norra vägens ytterst måttliga stigning norrut på den korta och intensivt trafikerade sträckan mellan korsningarna med Erik Dahlbergs väg och Galggatan.
Ja, faktum är att Spännarebacken är så diskret numera att själva benämningen är ett okänt begrepp för många. Jag bor själv inte långt därifrån och måste erkänna att jag hade gjort det i ungefär 15 år innan jag första gången stötte på namnet. Typiskt nog i en redogörelse för Kalmar FF:s vinterträning 1944, där det beskrevs hur laget klockan sju på tisdagskvällar samlades vid Tullskolans gymnastiksal för ”träningspromenad” och sedan lufsade längs Norra vägen fram till just Spännarebacken. Där blev det full fart och ”under ideliga tempoväxlingar” fortsatte man norrut, sprang sedan genom Berga längs Villagatan innan man vände söderut på Tallhagsvägen. Vid återkomsten till gymnastiksalen spelade man sedan inomhusmatch med tennisboll tills klockan var nio.
Av beskrivningen var det ju inte svårt att förstå ungefär var Spännarebacken var belägen, men jag hade aldrig hört talas om den förut. Förfrågningar bland vänner och bekanta – även infödda kalmariter – om de kände till var Spännarebacken låg någonstans gav bara tomma blickar och huvudskakningar till svar. Det var först en god väns mor som med självklarhet bekräftade att ”jodå, det är vid chokladfabriken”. Nu har det visserligen inte tillverkats godis i den stora byggnaden sedan 1998, men än så länge känner nog i alla fall de flesta vuxna i stan till vad som tidigare fanns där i dag bland annat Arbetsförmedlingen och Friskis & Svettis håller till.
 |
| Spännarebacken och dess närmaste omgivningar på Kalmar kommuns turistkarta från 1995. Korsningen Norra vägen–Erik Dahlbergs väg återfinns nere till höger. |
Spännarebacken är ett namn med månghundraåriga anor och bakgrunden är dramatisk. Vintern 1543 försökte Nils Dacke utsätta Kalmar för blockad, så att inga förnödenheter kunde föras till staden. Den 31 januari gjorde den kungatrogna garnisonen i stan ett utfall och minst 30 av Dackes män fick sätta livet till.
En av de stupade ska ha varit ”Dackekaptenen”, underbefälhavaren Peder Spännare. Andra uppgifter säger att han togs till fånga och avrättades på den backe som sedan fick bära hans namn. I alla fall lär han ha steglats där, det vill säga hans kropp eller delar av den sattes upp på en påle, en vanlig behandling av upprorsmäns kvarlevor. Syftet var lika mycket att förnedra den döde som att avskräcka andra från att sätta sig upp mot överheten.
Det är inte långt från Spännarebacken till Galggatan, och den har förstås sitt namn efter en avrättningsplats, belägen ungefär där man 2021–22 färdigställde några bostadshus mellan Gröndalsvägen och Tolvmannagatan (som när Gröndalsvägen kom till 1972 blev avsnörd från Galggatan, vilken den fram till dess utgjort östra delen av).
Men den avrättningsplatsen togs inte i bruk förrän mer än hundra år efter Peder Spännares våldsamma död. Tidigare hade dödsdömda hängts i närheten av vad som i dag är hörnet Erik Dahlbergs väg–S:ta Gertruds gata. Det mesta av Fredriksskansområdet var tidigare öppet vatten men där Fredriksskans A-plan ligger sköt en halvö ut i Malmfjärden. Den kallades följaktligen för Galgenabben. Galgen höggs ned 1651 och avrättningsplatsen flyttades alltså en bit norrut.
Att Peder Spännare steglades fick hans namn att leva vidare i många hundra år, även om det avskräckande syftet med den barbariska behandlingen av honom med tiden bleknade bort. Själva stigningen minskades på 1920-talet och sedan på nytt på 1950-talet, när de flesta husen som finns där i dag började byggas. Och nu, efter snart 500 år, så är inte bara backen nästan helt borta utan även den allmänna kännedomen om dess namn verkar vara på god väg att försvinna.
.jpg) |
| Rydströmsgården vid Spännarebacken, med flaggstång och allt, tecknad av John Sjöstrand på 1920-talet. ”Som synes ligger stugan vackert inbäddad i grönska och har ett särdeles hemtrevligt utseende”, står det i texten som hör till bilden. Ett omdöme som inte riktigt kan tillämpas på dagens bebyggelse längs Norra vägen. Teckning av John Sjöstrand ur ”Kalmarbilder” (1925) |
Men det fanns förstås hus vid Spännarebacken långt före 1950-talet. Det som låg där längsta tiden var den så kallade Rydströmsgården, alldeles intill Norra vägens västra sida, en liten bit norr om dagens korsning med Erik Dahlbergs väg, ungefär där backens stigning en gång i världen började på allvar. Stugan kan ha funnits där sedan slutet av 1600-talet fast den förstås byggdes om och till genom århundradena. För riktigt länge sedan hade den inrymt en av flera krogar utmed Norra landsvägen.
 |
| I januari 1952 plockades takpannorna ner från stugan där släkten Rydström bott i bortåt 200 år. Tegelpannorna las i en prydlig hög nedanför den lilla vallen, det enda som visar att här hade den bortschaktade Spännarebacken höjt sig. Huset stod kvar i några år till innan det revs. Stugan ska ha haft ett förflutet som krog och var gammal redan när den förste Rydström flyttade in på 1700-talet. Foto: Sven Lagrander – Robert Anderssons samling/Kalmar stads hembygdsförening |
 |
| Så här ser det ut numera där släkten Rydströms stuga låg i kanske trehundra år. Trädet längst till vänster på vallen kan mycket väl vara detsamma som står framför stugan på bilden från 1952. I bakgrunden borta till vänster skymtar Norrgård. Bild från februari 2021. Foto: Catarina Lund |
Redan i slutet av 1700-talet sägs gården ha varit bebodd av representanter för släkten Rydström. Stadskartan 1831–33 visar en liten husrad väster om Norra landsvägen, just där backen började. Där bodde vid denna tid ”Enkorna efter Timmermannen Törngren, Torparen Anders Pehrsson och Vedgårdskarlen Rydström”. Nästan hundra år senare, 1925, var det sjömansänkan Maria Rydström som ägde huset. På 1930-talet bodde plåtslagarmästaren Rydström här, gissningsvis barn till Maria. Tillsammans med sin son byggde han upp en stor plåtslagarfirma med säte på Kvarnholmen.
 |
| Mitt på den här kartan från 1830-talet syns raden med tre hus väster om Norra vägen. I husen bodde, från vänster, änkorna Törngren, Pehrsson och Rydström. Kartan hämtad ur Liselotte Jummes bebyggelsehistoriska utredning ”Monte Cavallo och Spännarebacken” (2013) |
Även i ett litet hus på andra sidan Norra landsvägen hade det för övrigt förekommit utskänkning. Hos ”moster Karin” kunde man åren före sekelskiftet 1900 få både öl och brännvin, trots att hon inte alls hade tillstånd att servera något sådant.
 |
| Här står åkaren David Johansson mitt i Norra vägen och visar stolt upp sin fina häst. Året är 1926 och bilden är tagen inte långt från den redan då avhyvlade Spännarebackens krön. I det lilla huset till vänster såg ”moster Karin” i slutet av 1800-talet olovandes till att folk kunde släcka törsten med öl och brännvin. Foto: Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv |
 |
| Kartan från 1868 visar till vänster sommarvillan Monte Cavallo, byggd fyra år tidigare, och dess stora parkanläggning. Nere till höger syns den dåvarande tillfarten från Norra vägen och intill den husraden med Rydströmsgården allra längst till höger. Den rosa markeringen i högra kanten är Gustafsbergs tändsticksfabrik, sedermera chokladfabriken. Kartan hämtad ur Liselotte Jummes bebyggelsehistoriska utredning ”Monte Cavallo och Spännarebacken” (2013) |
 |
| 1920 års tomtmätning. Här är Biskopsgatan planerad liksom att Norra vägen ska breddas, vilket innebär att Rydströmsgården hamnar i gatumarken, snett nedanför ordet ”Spännarebacken”. Källa: Kalmar kommun – Bilden hämtad ur Liselotte Jummes bebyggelsehistoriska utredning ”Monte Cavallo och Spännarebacken” (2013) |
Från 1600-talet och fram till 1920-talet var nog det mesta sig ganska likt på västra sidan av Spännarebacken. Visserligen lät köpmannen Gustaf August Qveckfeldt 1864 bygga sig en stor Italieninspirerad sommarvilla en liten bit därifrån: Monte Cavallo, som många av dagens Kalmarbor har egna minnen ifrån. I närmare sex decennier fungerade den som lekskola eller förskola; benämningarna har skiftat med tiden, men i folkmun kallades den gärna ”Monte Kravallo”. En sedan länge försvunnen infartsväg till villan gick tätt intill den lilla husraden.
 |
| I det här huset på Spännarebackens östra sida växte Rolf Bermå (1925–2015) upp. Året före sin död tecknade han ner sina minnen från området. Det fanns flera lägenheter i huset och Rolfs familj hade sin bostad en trappa upp. Även ägaren, byggmästare Frans Johansson från Åseda, och hans familj bodde i huset som Frans Johansson själv byggt. Bilden togs vintern 1955. Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv |
Trots att Spännarebacken miste en stor del av sin stigning redan på 1920-talet kunde den ändå vara besvärlig att forcera, åtminstone med tung dragkärra. Rolf Bermå (1925–2015), som växte upp i en lägenhet i ett tvåvånings trähus på samma tomt som moster Karins gamla lönnkrog, har i sina minnesanteckningar berättat om trädgårdsmästaren Karlsson och dennes son Gösta, som hade sina odlingar vid Fridhemsgatan:
”Varannan dag drog dessa två in till Stortorget med en rätt stor dragkärra med höga järnbeslagna hjul. De hade det jobbigt med att hålla emot i nerförsbacken vid Spännarebacken men tog sig så småningom in till domkyrkan där de hade sitt försäljningsstånd.
Ser gubben Karlsson framför mej med sin stora halmhatt som han alltid hade på sig, och minns hur jobbigt de hade det när de skulle hem och uppför Spännarebacken. Gubben Karlsson hade båda sina händer på kärran och sköt på så mycket han orkade innan de var uppe på krönet. Gösta hade sin Vegamössa och väl uppe tog han av den och torkade bort svetten. Alla här runt omkring handlade givetvis hos Karlssons.”
 |
| En bit av bebyggelsen på Spännarebackens östra sida, söder om chokladfabriken, fotograferad vintern 1955, inte långt innan husen revs. Till vänster syns en liten tomt där Kalmar Gravvårdsstenhuggeri ställde ut prov på sina arbeten. Affärerna gick bra, direktör Mikaelsson lät bygga den magnifika villan i hörnet Erik Dahlbergs väg–Jutegatan som fortfarande kallas ”Tårarnas palats”, eftersom den är byggd för pengar som människor i sorg lagt ut på gravstenar åt sina anhöriga. Till höger på bilden det lilla huset där "moster Karin" hade haft sin lönnkrog. Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv |
 |
| Walter Blomberg har ställt sig en bit ut i Fridhemsgatan, vid hörnet mot Biskopsgatan, för att denna gråmulna dag 1957 fotografera tomten där Tegnanders byggnadsfirma snart skulle börja bygga de tre gula tegelhusen. Även Rolf Bermås barndomshem, "moster Karins" gamla lönnkrog och gravstensutställningen på Norra vägens östra sida var dömda att försvinna. Till höger på bilden skymtar de sista kvarvarande husen i raden vid den forna tillfartsvägen till Monte Cavallo, däribland Rydströmsgården. Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv |
Plantskolan fanns kvar ända in på 1950-talet. Men då var det dags för den stora omdaningen av Spännarebacken. Erik Dahlbergs väg kom till, Rydströmsgården och de andra små stugorna revs, liksom de gamla husen på andra sidan Norra vägen. Backen planades ut och de flesta av de nya husen vid den nu ytterst måttliga stigningen byggdes i skarven mellan 50- och 60-talet.
 |
| Arkitekten Gösta Gerdsiös tre tegelhus på Spännarebackens västra sida, fotograferade när de var nybyggda 1960. I huset närmast kameran fanns på gaveln i många år konditoriet Pigalle. I dag ligger restaurangen Panorama där, till större delen i en något märklig utbyggnad från 2002 i glas och aluminium. Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv |
På 1800-talet hade här funnits ett stort sammanhängande parkområde, ända från Carlsbergsparken i söder, över Norrgårdsparken och vidare till parken kring Monte Cavallo. Carlsbergsvillan, alldeles intill den nya ishallen, är från 1839, och Norrgård, som när detta skrivs ska göras om från universitetsbyggnad till bostäder, kom till i början av 1850-talet.
 |
| Så här såg Monte Cavallo ut före ombyggnaden 1930. Då försvann lanterninen – det lilla ”lusthuset” på taket – och de dittills oputsade tegelväggarna blev vita. Vykort ur Kalmar läns museums arkiv |
Sommartid drog gärna folk ut hit till grönskan och Länsmuseets Liselotte Jumme konstaterar i sin bebyggelsehistoriska utredning om Monte Cavallo och Spännarebacken att ”i äldre källmaterial beskrivs detta område som Kalmars gröna lunga […] Detta gröna stråk var intakt fram till och med 1920-talet och mycket av det fram till omkring 1950.”
I dag återstår knappt ens rester. Några gamla träd står kvar vid Norrgård, några till bakom simhallen. Där den lilla husraden med Rydströmsgården låg finns ett par små planteringar och några parkbänkar. Denna återstående gröna plätt har på senare år varit föremål för långt framskridna byggplaner och det dröjer säkert inte länge alls innan något högt och stort och ekonomiskt ytterst inbringande reser sig även här, alldeles intill en av stans mest trafikerade korsningar.
© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den den 12 februari 2021
På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar