På Stockholmsutställningen 1897 kunde man inhandla varmkorv av så kallade korvmadammer. Succén spred sig över landet och snart hade charkfirmorna hyrt in korvgubbar och -gummor som stod och sålde korv med bröd och senap – den fanns med redan från början – lite varstans i gathörnen.
Serveringen ombesörjdes från en plåtlåda som ställdes på marken. Uppvärmningen skedde med en specialtillverkad spritvärmare. 1902 kostade en korv med bröd 13 öre, varav av korvförsäljaren fick behålla två.
Rejäl senapsburk från slutet av 20-talet av den typ korvgubbarna använde sig av. Receptet på Slottssenap hade driftledaren Bruno Knebel vid fabriken i Uppsala tagit med sig från sitt hemland Tyskland. Senapen tillverkas sedan 2008 i Polen, men receptet har varit detsamma sedan 1920. Foto: Upplandsmuseet |
Redan 1908 började myndigheterna lägga sig i varmkorvsförsäljningen. Lådan fick inte stå direkt på marken längre. En del hängde den på axeln i stället, andra satte hjul på den. 1910 krävdes personligt tillstånd för att sälja korv och charkfirmorna fick sluta med direktförsäljningen.
Det här satte på allvar fart på en sällsynt vildvuxen bransch med utrymme för mängder av enskilda initiativ. Allt fler satsade på rejäla kärror och på 30-talet började försäljningen flytta in i enkla korvstånd, vilka med tiden kom att utvecklas till mer eller mindre raffinerade snabbmatstempel.
Korvgubbar med låda på magen började synas i gatuvimlet i början av 30-talet. 1972 förbjöds korvförsäljning på det här viset av hygieniska skäl. Odaterad bild från Stockholm, gissningsvis tagen runt 1950. Foto: Karl Heinz Hernried/Nordiska museet |
Ungefär samtidigt som detta skedde dök de första gubbarna som hade låda på magen upp. Själva uttrycket ”varm korv-gubbe” introducerades av historikern Per Nyström (1903–1993), blivande landshövding i Göteborg, i studenttidningen Lundagård 1928.
Riktigt när korvgubbarna dök upp i Kalmar är höljt i historiens dunkel. Enligt den oöverträffade nöjeshistorikern Uno ”Myggan” Ericson (1926–2001) skrev den ytterst originelle bondkomikern Schwente i Flena – alias Ernst Dahllöf – sin en smula skabrösa visa Korvaffären när Kalmar begåvats med sin första korvkiosk. Det måste i så fall ha skett senast 1914, för då sjöng Schwente in visan på grammofon i Göteborg.
Från 1930-talet och in på 1980-talet var det ofta folk som råkat ut för skador eller sjukdomar, vilka gjort dem endast ”partiellt arbetsföra”, som erhöll kiosktillstånd och fick bli korvgubbar.
Ett typiskt exempel var ”Korv-Anders” i Kalmar, Karl Arvid Andersson, som från 1930 stod i tre decennier på Larmtorget. Där sålde han glass på sommaren och korv resten av året. Han var född 1886 på Ryssbylunds gård, ett par mil norr om Kalmar, där hans far var anställd som kusk. Så småningom flyttade familjen till Mönsterås och Karl Arvid fick anställning vid järnvägen. När han kom till Kalmar blev han kommunalarbetare, men råkade ut för en olycka och skadade sin ena arm så illa att han måste ha ett annat jobb. Han fick tillstånd att etablera sig som korvhandlare.
Revymakaren Arvid ”Sjörövarn” Malkar (1879–1952) agerar fotomodell till en annons för Lovers Senap som beställts av Kalmar Konservfabrik AB till ”Sjörövarns” tidning Julosten 1935. Han står och mumsar vid Trädgårdsgatan och bakom honom ser man det nybyggda läroverket, numera Stagneliusskolan. Korvförsäljaren är Karl Arvid Andersson, på sin tid mer känd som ”Korv-Anders”. Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Larmtorget var basen för ”Korv-Anders”, men han utvidgade en tid reviret till Tullslätten och var även verksam vid Malmbron. Kunderna pratade gärna fotboll med ”Korv-Anders”. Hans son Hilding, ”Hille” kallad, var i många år målvakt i Kalmar AIK och pappa var förstås äkta blåtopp, även om sonen alldeles i slutet av karriären gick över till Kalmar FF.
Hilding ”Hille” Anderssons presentation i boken ”Sveriges idrottsfolk, del IV” (1947) |
När jag 2012 första gången lät publicera bilden där ”Korv-Anders” säljer korv till nöjespappan Arvid ”Sjörövarn” Malkar i Östra Småland visste jag inte namnet på korvhandlaren och bad läsekretsen som hjälp. Som vanligt i sådana fall behövde jag inte fråga två gånger. Direkt hörde Lena Eklund i Kalmar av sig och berättade vad ”Korv-Anders” egentligen hette. Hon visste besked för han var hennes farfar.
– När jag och min bror kom och hälsade på honom brukade vi få var sin glass, mindes Lena. Men vi fick nöja oss med de billigaste pinnarna, som bara fanns med vanilj- och päronsmak.
Här sitter ”Korv-Anders” på Larmtorget och väntar på kunder en solig dag i slutet av 1930-talet. Glassen kom från Kalmar Ispinnefabrik, ”Blixtpinnen” som det görs reklam för på kärran, var en av fabrikens bästsäljare. Företaget bytte sedan namn till Kalmar Glassfabrik som i sin tur så småningom blev Hemglass. Vykort ur Olle Vallerheds samling |
Lena konstaterade också att att det nog gick ganska stillsamt till på Kvarnholmen förr i världen:
– Ibland kunde farfar säkert ha rätt stora dagskassor när han gick hem till Proviantgatan sent på kvällen. Men det hände inte en enda gång på alla åren att någon försökte råna honom.
Karl Arvid Andersson avled 1979, 92 år gammal.
Korvvagnen som Anker Kalmevall stod i vid Malmbron från 1937 till 1965, då han skänkte den till Kalmar läns museum i vars samlingar den ingår i dag. Anker byggde sedan en riktig kiosk på andra sidan Esplanaden, den som är känd under namnet Olgas i dag. Foto: Maria Winsö/Kalmar läns museum |
Larmtorget var alltså ”Korv-Anders” egentliga verksamhetsområde. Vid Sveaplan var det i stället Anker Olsson (1899–1970) – han bytte så småningom efternamn till Kalmevall – som var kung i korvarnas rike. 1937 införskaffade han som den förste i Kalmar en korvvagn, ett litet korvstånd på hjul, som han parkerade vid Malmbron. Den diminutiva lokalen skyddade för väder och vind. Inte minst det sistnämnda: Sveaplan vid Malmbron är ju – trots synnerligen hård konkurrens – ett av Kalmars värsta blåshål. Vagnen var från början blå men den målades senare om i en tämligen gräslig gulgrön färg – kanske tänkt att påminna om senap. Det gällde att synas ordentligt.
Korsningen Södra vägen–Sandåsgatan är igenbommad för biltrafik sedan många år och husen närmast den är rivna och ersatta av en parkeringsplats. Kiosken till höger ser precis ut som Olgas korvkiosk, där man brukade köpa sig en nattkorv på vägen hem från Folkets park. Fast när jag gjorde det på 70-talet låg kiosken närmare parken, ungefär där Netto finns i dag. Fotografiet är från 1963. Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening |
Korvförsäljningen i Strykjärnet startades 1957 av välkände fotbollsprofilen Carl Erik Dahlström (1912–1978). Han hade börjat spela för Kalmar FF:s A-lag 1931 men övergick till ärkerivalen Kalmar AIK 1934, något som vållade viss uppståndelse i stans fotbollskretsar. Från mitten av 40-talet och många år framåt var han lagledare för KAIK.
Fotbollsprofilen Carl Erik Dahlström var den som startade korvkiosken i Strykjärnet i slutet av 50-talet. Så här presenterades han i ”Sveriges idrottsfolk, del IV” 1947. |
Stockholmaren Kurt Andersson tog över korvkiosken efter Dahlström 1975. Efter 30 år efterträddes Andersson av sin son Rikard Bergman. 2011 var det Björn ”Böna” Johanssons tur att ta vid. I mars 2017 blev paret Elisabet och Mats Persson nya ägare till den vid det laget anrika rörelsen.
Korvkiosken i Strykjärnet 1966. Ovanför kioskluckan finns en skylt med texten ”EmWe-korv”, det vill säga den än i dag uppskattade charkprodukt från Malmö Wienerkorvfabrik, som numera visserligen tillverkas i Närke, vilken i mer än 60 år utgjort själva grunden för korvkioskverksamheten i hörnet Larmgatan–Västra Vallgatan. Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening |
Bio och senap i Loverslund
Julosten hette den tidning ”Sjörövarn” gav ut varje jul på 30-talet. Annonsen för Lovers senap, som blev resultatet av fotosessionen på Trädgårdsgatan, fanns med i 1935 års utgåva. |
I Kalmar ville man inte ha lutfisk i krigskorven
Lutfisk – klassiker till jul men helt misslyckad som ingrediens i varmkorv. Bild från Sjömatsfrämjandet |
Charkuteriidkare Frans Månsson (1893–1981) hade sin firma förlagd till Västerlånggatan 15 i Gamla stan. Mer om honom och hans butik finns att läsa under rubriken Bästa charken i stan. Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Med granrisgirlanger och glödlampor såg korvhandlare Torsten Jonsson till att skapa julstämning i Kalmar i december 1949. Foto: Walter Olson/Kalmar läns museums arkiv |
Den här originella kioskkonstruktionen, infälld i planket vid Lingström & Karlssons hörna i korsningen Södra vägen–Stensövägen, fanns kvar ända tills Södra vägen breddades någon gång för cirka 40 år sedan. Men då hade kiosken inte haft öppet på väldigt länge. Bilden är från 1964. Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening |
Som många gatukök och pizzerior håller Kalmargrillen på Erik Dahlbergs väg till i något som från början varit en kiosk. Puttes kiosk öppnades i slutet av 50-talet som en kombinerad vanlig kiosk och korvkiosk, något som ofta förekom på 50- och 60-talet. Korven slutade Putte – som egentligen hette Berndt Österberg (1927–2001) – med 1972 och kiosken sålde han vid årsskiftet 1990–91, då den här bilden togs. Det dröjde dock ytterligare ett antal år innan den gjordes om till gatukök. Mer om Putte och hans kioskepok finns att läsa under rubriken Ett liv i luckan i 32 år. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland |
Korvautomater som denna dök upp i Kalmar på 70-talet. En fanns vid Södercentrum, en annan vid Skvallertorget. Här hettades korven upp med det nya fenomenet mikrovågor och ramlade ur automaten i ett hårdplastfodral. Folieförpackningar med senap och ketchup och ett torrt korvbröd levererades i en plastpåse. Korven var glödhet och helt smaklös och svår att få ur plastfodralet utan att tappa den på marken. Automaterna blev ingen succé. Det här exemplaret fanns på numera nedlagda retrostället 56:ans Café på järnvägsstationen Avesta Krylbo. Bilden är hämtad från bloggen ”Om böcker, blommor, små djur och annat jox” |
Uno ”Myggan” Ericson: På nöjets estrader (1971)
Leif Eriksson: Korv, mos och människor – En bok om svenska korvkiosker (2004)
Karl-Olov Arnstberg och Anders Björklund: Korvboken – Hjälpreda och kulturhistoria (2011)
Jenny Damberg: Nu äter vi! – De moderna favoriträtternas okända historia (2014)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Artikel av signaturen Path om Kalmevalls korvvagn i Barometern den 13 juli 1965
Intervju med Henry Kalmevall av länsmuseets Birgit Körge den 23 september 1992 (Kalmar läns museum)
Otroligt vad du kan, vill och orkar ta reda på. Tråkigt om namnet Kirres försvinner. Där har man spenderat många timmar av sin ungdom.
SvaraRadera