Allting har en ände – utom varmkorvens historia i Kalmar

Det har väl hänt att man beställt ”en grillad slang” i korvkiosken, men detta var väl ändå att ta i! Så här såg det i alla fall ut en dag på 80-talet – förmodligen 1983 att döma av klisterremsan till höger ovanför luckan där det förkunnas att Smedby BoIK fyller 50 år – när Östra Smålands fotograf Peter Lidengren råkade ha vägarna förbi Olgas korvkiosk vid Sveaplan i Kalmar. Han var ledig, men som tur var hade han ändå kameran med sig. Brandkårens utryckningsväg var inte lång: brandstationen låg ju på andra sidan Malmbron, bara ett stenkast bort och förödelsen kunde hejdas på ett förhållandevis tidigt stadium.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

På Stockholmsutställningen 1897 kunde man inhandla varmkorv av så kallade korvmadammer. Succén spred sig över landet och snart hade charkfirmorna hyrt in korvgubbar och -gummor som stod och sålde korv med bröd och senap – den fanns med redan från början – lite varstans i gathörnen. 

Serveringen ombesörjdes från en plåtlåda som ställdes på marken. Uppvärmningen skedde med en specialtillverkad spritvärmare. 1902 kostade en korv med bröd 13 öre, varav av korvförsäljaren fick behålla två.

Rejäl senapsburk från slutet av 20-talet av den typ korvgubbarna använde sig av. Receptet på Slottssenap hade driftledaren Bruno Knebel vid fabriken i Uppsala tagit med sig från sitt hemland Tyskland. Senapen tillverkas sedan 2008 i Polen, men receptet har varit detsamma sedan 1920.
Foto: Upplandsmuseet

Redan 1908 började myndigheterna lägga sig i varmkorvsförsäljningen. Lådan fick inte stå direkt på marken längre. En del hängde den på axeln i stället, andra satte hjul på den. 1910 krävdes personligt tillstånd för att sälja korv och charkfirmorna fick sluta med direktförsäljningen. 

Det här satte på allvar fart på en sällsynt vildvuxen bransch med utrymme för mängder av enskilda initiativ. Allt fler satsade på rejäla kärror och på 30-talet började försäljningen flytta in i enkla korvstånd, vilka med tiden kom att utvecklas till mer eller mindre raffinerade snabbmatstempel. 

Korvgubbar med låda på magen började synas i gatuvimlet i början av 30-talet. 1972 förbjöds korvförsäljning på det här viset av hygieniska skäl. Odaterad bild från Stockholm, gissningsvis tagen runt 1950.
Foto: Karl Heinz Hernried/Nordiska museet

Ungefär samtidigt som detta skedde dök de första gubbarna som hade låda på magen upp. Själva uttrycket ”varm korv-gubbe” introducerades av historikern Per Nyström (1903–1993), blivande landshövding i Göteborg, i studenttidningen Lundagård 1928.

Bondkomikern Schwente i Flena, egentligen Ernst Dahllöf (1881–1934), var under ett antal år Sveriges högst betalda artist och hade stora framgångar även utomlands, till och med i Ryssland. Han var mycket mer än bara en vanlig bondkomiker, snarast ett slags universalartist. ”Den roligaste människa jag sett på någon scen!”, utbrast revykungen Emil Norlander. Visan ”Korvaffären” skrev Schwente när den första korvkiosken öppnats i hemstaden Kalmar.
Foto ur Göran Häggfors samling

Riktigt när korvgubbarna dök upp i Kalmar är höljt i historiens dunkel. Enligt den oöverträffade nöjeshistorikern Uno ”Myggan” Ericson (1926–2001) skrev den ytterst originelle bondkomikern Schwente i Flena – alias Ernst Dahllöf – sin en smula skabrösa visa Korvaffären när Kalmar begåvats med sin första korvkiosk. Det måste i så fall ha skett senast 1914, för då sjöng Schwente in visan på grammofon i Göteborg. 

Från 1930-talet och in på 1980-talet var det ofta folk som råkat ut för skador eller sjukdomar, vilka gjort dem endast ”partiellt arbetsföra”, som erhöll kiosktillstånd och fick bli korvgubbar.

Ett typiskt exempel var ”Korv-Anders” i Kalmar, Karl Arvid Andersson, som från 1930 stod i tre decennier på Larmtorget. Där sålde han glass på sommaren och korv resten av året. Han var född 1886 på Ryssbylunds gård, ett par mil norr om Kalmar, där hans far var anställd som kusk. Så småningom flyttade familjen till Mönsterås och Karl Arvid fick anställning vid järnvägen. När han kom till Kalmar blev han kommunalarbetare, men råkade ut för en olycka och skadade sin ena arm så illa att han måste ha ett annat jobb. Han fick tillstånd att etablera sig som korvhandlare.

Revymakaren Arvid ”Sjörövarn” Malkar (1879–1952) agerar fotomodell till en annons för Lovers Senap som beställts av Kalmar Konservfabrik AB till ”Sjörövarns” tidning Julosten 1935. Han står och mumsar vid Trädgårdsgatan och bakom honom ser man det nybyggda läroverket, numera Stagneliusskolan. Korvförsäljaren är Karl Arvid Andersson, på sin tid mer känd som ”Korv-Anders”.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Larmtorget var basen för ”Korv-Anders”, men han utvidgade en tid reviret till Tullslätten och var även verksam vid Malmbron. Kunderna pratade gärna fotboll med ”Korv-Anders”. Hans son Hilding, ”Hille” kallad, var i många år målvakt i Kalmar AIK och pappa var förstås äkta blåtopp, även om sonen alldeles i slutet av karriären gick över till Kalmar FF.

Hilding ”Hille” Anderssons presentation i boken ”Sveriges idrottsfolk, del IV” (1947)

När jag 2012 första gången lät publicera bilden där ”Korv-Anders” säljer korv till nöjespappan Arvid ”Sjörövarn” Malkar i Östra Småland visste jag inte namnet på korvhandlaren och bad läsekretsen som hjälp. Som vanligt i sådana fall behövde jag inte fråga två gånger. Direkt hörde Lena Eklund i Kalmar av sig och berättade vad ”Korv-Anders” egentligen hette. Hon visste besked för han var hennes farfar.

– När jag och min bror kom och hälsade på honom brukade vi få var sin glass, mindes Lena. Men vi fick nöja oss med de billigaste pinnarna, som bara fanns med vanilj- och päronsmak.

Här sitter ”Korv-Anders” på Larmtorget och väntar på kunder en solig dag i slutet av 1930-talet. Glassen kom från Kalmar Ispinnefabrik, ”Blixtpinnen” som det görs reklam för på kärran, var en av fabrikens bästsäljare. Företaget bytte sedan namn till Kalmar Glassfabrik som i sin tur så småningom blev Hemglass.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Lena konstaterade också att att det nog gick ganska stillsamt till på Kvarnholmen förr i världen:

– Ibland kunde farfar säkert ha rätt stora dagskassor när han gick hem till Proviantgatan sent på kvällen. Men det hände inte en enda gång på alla åren att någon försökte råna honom.

Karl Arvid Andersson avled 1979, 92 år gammal.

Korvvagnen som Anker Kalmevall stod i vid Malmbron från 1937 till 1965, då han skänkte den till Kalmar läns museum i vars samlingar den ingår i dag. Anker byggde sedan en riktig kiosk på andra sidan Esplanaden, den som är känd under namnet Olgas i dag.
Foto: Maria Winsö/Kalmar läns museum

Larmtorget var alltså ”Korv-Anders” egentliga verksamhetsområde. Vid Sveaplan var det i stället Anker Olsson (1899–1970) – han bytte så småningom efternamn till Kalmevall – som var kung i korvarnas rike. 1937 införskaffade han som den förste i Kalmar en korvvagn, ett litet korvstånd på hjul, som han parkerade vid Malmbron. Den diminutiva lokalen skyddade för väder och vind. Inte minst det sistnämnda: Sveaplan vid Malmbron är ju – trots synnerligen hård konkurrens – ett av Kalmars värsta blåshål. Vagnen var från början blå men den målades senare om i en tämligen gräslig gulgrön färg – kanske tänkt att påminna om senap. Det gällde att synas ordentligt.

Anker stod i sitt lilla korvstånd ända till 1965, när hälsovårdsmyndigheterna krävde bättre hygienanordningar, vatten och avlopp. Då fick han arrendera kommunal mark på andra sidan Esplanaden och lät bygga en riktig korvkiosk, utrustad med de begärda faciliteterna. Anker Kalmevall drev rörelsen till sin död 1970. De sista åren sköttes kiosken mest av sonen Henry (1928–2003).

Korsningen Södra vägen–Sandåsgatan är igenbommad för biltrafik sedan många år och husen närmast den är rivna och ersatta av en parkeringsplats. Kiosken till höger ser precis ut som Olgas korvkiosk, där man brukade köpa sig en nattkorv på vägen hem från Folkets park. Fast när jag gjorde det på 70-talet låg kiosken närmare parken, ungefär där Netto finns i dag. Fotografiet är från 1963.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

En annan arrendator tog vid men blev ganska kortvarig och en bit in på 70-talet flyttade i stället den legendariska Olga, som ska ha hetat Gustafsson i efternamn, in i korvkiosken. Hon hade tidigare hållit till i en kiosk på Sandås och dessförinnan lär hon ha haft en korvvagn där, inte långt från Folkets Park. Som jag minns det låg korvkiosken, i alla fall i början av 70-talet när jag besökte Folkets Park, ungefär där Netto finns i dag. Perfekt läge för natthungriga parkbesökare på väg hem. Namnet ”Olgas” tog hon förstås med sig till Sveaplan och så heter kiosken än i dag trots att det är många år sedan Olga själv lämnade verksamheten.

Kiosk och kiosk förresten. Olgas är sedan länge utbyggt till gatukök. Samma förvandling har de flesta av de korvkiosker gått igenom som inte bara lagts ner och försvunnit. Många av gatuköken har sedan i sin tur transfomerats till pizzerior, i andra säljer man thaimat.

Men i Kalmar finns ett markant undantag, en relik från forna tider; en gammaldags riktig korvkiosk där man i alla år blivit serverad genom lucka, även när det inte rått pandemitider. Den är visserligen inte belägen i en fristående liten byggnad utan i ett hus, det så kallade Strykjärnet i korsningen Larmgatan–Västra Vallgatan – benämningen kommer sig förstås av husets originella kilform.

Strykjärnet, eller Klockmakarehörnet som det fortfarande kallades när John Sjöstrand lät publicera den här teckningen 1927. Benämningen kom sig av att klockgjutaren Forsberg hade bott här en gång i världen.
Teckning av John Sjöstrand i ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Hur gammalt Strykjärnet egentligen är verkar ingen riktigt ha koll på. Det har påståtts att huset skulle vara byggt 1929 men det kan definitivt inte stämma, eftersom Kalmarkännaren John Sjöstrand har tecknat det i sin bok ”Gamla Kalmarbilder” som gavs ut 1927. Där upplyser han om att huset länge kallades för ”Klockmakarehörnet”, detta eftersom det hade ägts av en klockgjutare Forsberg. Denne ska ha haft sin verkstad inrymd i Västerports kassematter, alldeles intill. 

Under den stora hantverksutställningen 1927 användes de forna verkstadslokalerna som öl- och smörgåsservering under namnet ”Klockgjutarehörnet” – där går det för övrigt fortfarande att få sig en öl och en matbit på Fotis Fotiadis FF-bar.

I själva Strykjärnet var, när Sjöstrand skrev sin text, ”sedan åtskilliga år […] en urmakeriaffär och dito verkstad inrymd”. Detta har lett till viss begreppsförvirring och det hävdades häromåret i Barometern att huset på grund av urmakeriet kallades ”Klockmästarehörnet”. Som källa utpekades till Kalmar Lexikon, men alla som kan läsa korrekt innantill konstaterar att där står det ”Klockmakarehörnet” och hänvisas just till klockgjutaren Forsberg.

 

Där nämns också att urmakeriet ska ha funnits kvar i alla fall in på 40-talet, men absolut ingenting om att det skulle ha gett upphov till den annars helt obekanta benämningen ”Klockmästarehörnet”.

Odaterad bild på Strykjärnet med klocka på väggen eftersom en urmakare var verksam där. John Sjöstrand skriver redan 1927 att ”i huset är sedan åtskilliga år inrymt en urmakeriaffär” och samma verksamhet fanns kvar i alla fall en bit in på 40-talet.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Korvförsäljningen i Strykjärnet startades 1957 av välkände fotbollsprofilen Carl Erik Dahlström (1912–1978). Han hade börjat spela för Kalmar FF:s A-lag 1931 men övergick till ärkerivalen Kalmar AIK 1934, något som vållade viss uppståndelse i stans fotbollskretsar. Från mitten av 40-talet och många år framåt var han lagledare för KAIK.

Fotbollsprofilen Carl Erik Dahlström var den som startade korvkiosken i Strykjärnet i slutet av 50-talet. Så här presenterades han i ”Sveriges idrottsfolk, del IV” 1947.

Stockholmaren Kurt Andersson tog över korvkiosken efter Dahlström 1975. Efter 30 år efterträddes Andersson av sin son Rikard Bergman. 2011 var det Björn ”Böna” Johanssons tur att ta vid. I mars 2017 blev paret Elisabet och Mats Persson nya ägare till den vid det laget anrika rörelsen. 

Korvkiosken i Strykjärnet 1966. Ovanför kioskluckan finns en skylt med texten ”EmWe-korv”, det vill säga den än i dag uppskattade charkprodukt från Malmö Wienerkorvfabrik, som numera visserligen tillverkas i Närke, vilken i mer än 60 år utgjort själva grunden för korvkioskverksamheten i hörnet Larmgatan–Västra Vallgatan.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Ända sedan Dahlströms tid har man vårdat sig om att sälja samma sorts varmkorv – med tiden kompletterad med andra varianter – nämligen den som från början hette EmWe-korv efter tillverkaren Malmö Wienerkorvfabrik. Korven därifrån hade synnerligen gott rykte i Sydsverige. Firman var grundad 1929 och blev uppköpt på 1970-talet. Efter diverse turer och andra företagsköp hamnade tillverkningen av den klassiska malmöitiska wienerkorven hos Lithells i Sköllersta ett par mil söder om Örebro. Lithells är för övrigt detsamma som Sibylla, men ägaren Atria har varit noga med att hålla isär varumärkena: namnet Sibylla har enbart fått förekomma i gatukökssammanhang, inte i detaljhandeln.

Korven kryddas fortfarande enligt samma gamla EmWe-recept och när paret Persson 2021 av hälsoskäl skulle sälja korvkiosken fick den nya ägaren Kirsten Sjöholm från Oskarshamn – som tänkt sig att införa röda danska pølser, hon har själv danskt ursprung – veta att det kunde hon väl göra om hon ville. Men endast som komplement till det sedan många decennier invanda klassiska svenska korvkonceptet. För man byter knappast inriktning hur som helst i en av de ytterst få renodlade korvkiosker som fortfarande finns i landet, kanske rent av den allra sista av sitt slag.

Det mesta är sig likt i Klockmakarehörnet, eller Restaurang Trappan, som korvkiosken skämtsamt kallas ibland eftersom Kalmarborna i mer än 60 år ofta satt sig på trappstegen som leder upp till gamla vattentornet för att njuta av en wienerkorv med bröd och senap. Bilden togs 2021.
Foto: Klas Palmqvist

Bio och senap i Loverslund

Julosten hette den tidning ”Sjörövarn” gav ut varje jul på 30-talet. Annonsen för Lovers senap, som blev resultatet av fotosessionen på Trädgårdsgatan, fanns med i 1935 års utgåva.

I mitten av 20-talet hade svensk-amerikanen Hjalmar Raymond gjort om den gamla tändsticksfabriken i Loverslund (mer om den i ett kommande blogginlägg) till stumfilmsbiografen ”Urskogen”. När ljudfilmen kom blev den senapsfabrik i stället, men någon gång i mitten av 30-talet brann alltihop ner.

Kalmar Konservfabrik AB tog in tillverkningen av Lovers senap till stan. Konservfabriken hade ursprungligen startats på Kindbergs udde 1919 som Ängös första egentliga industri. Då konserverade man mest sill, målsättningen var 1.000 burkar per dag.

Men sedan dess hade firman flyttat, produktionen växt och man la allt möjligt på burk: sylt, marmelad, grönsaker – och senap förstås. Så småningom tog Kalmar Läns Slakterier över och verksamheten flyttades till KLS område. Senapen fanns kvar i sortimentet i många år.

I Kalmar ville man inte ha lutfisk i krigskorven

Lutfisk – klassiker till jul men helt misslyckad som ingrediens i varmkorv.
Bild från Sjömatsfrämjandet

I maj 1942 utgick påbud från Livsmedelskommissionen att den ”poängfria” varmkorven i fortsättningen inte skulle få innehålla något kött alls.

Det var krigstid och ville man ha riktig wienerkorv var man tvungen att använda ransoneringskuponger. Köttfri korv gick dock bra att inhandla utan kuponger. 

Östra Smålands reporter ryckte ut och frågade herr Anker Olsson [senare Kalmevall, se ovan], innehavare av korvståndet vid Sveaplan, hur det nu skulle gå:

– Ja hittills har ju den poängfria korven innehållit tio procent fläskkött och resten fisk. Den korven har faktiskt hunnit bli ganska omtyckt. 

Men den ”fiskkorv” som först levererades kom från Stockholm och innehöll mest lutfisk. Den gillade Kalmarborna inte alls.

– Då charkuteriidkare Frans Månsson här i staden tog hand om korvtillverkningen blev det utmärkt smak på korven, konstaterade korvhandlare Olsson.

Han vågade till och med hävda att det fanns många som föredrog Månssons fiskkorv före den poängbelastade wienerkorven.

– Kryddsättningen spelar en stor roll och man måste säga, att Månssons charkuterister lyckats bra i det avseendet.

Charkuteriidkare Frans Månsson (1893–1981) hade sin firma förlagd till Västerlånggatan 15 i Gamla stan. Mer om honom och hans butik finns att läsa under rubriken Bästa charken i stan.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Att nu inte ens den ynka tioprocentiga köttillsatsen i fortsättningen skulle tillåtas bekymrade inte Anker Olsson nämnvärt.

– Någon smakskillnad blir det knappast. Herr Månsson har lovat att smaksätta korven så den blir minst lika god som förr. 

I nutida ”hot dogs” är det ju inte heller mycket kött, mest vatten och potatismjöl. Fiskkorv var nog nyttigare. Kanske godare också...

Med granrisgirlanger och glödlampor såg korvhandlare Torsten Jonsson till att skapa julstämning i Kalmar i december 1949.
Foto: Walter Olson/Kalmar läns museums arkiv

Den här originella kioskkonstruktionen, infälld i planket vid Lingström & Karlssons hörna i korsningen Södra vägen–Stensövägen, fanns kvar ända tills Södra vägen breddades någon gång för cirka 40 år sedan. Men då hade kiosken inte haft öppet på väldigt länge. Bilden är från 1964.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Som många gatukök och pizzerior håller Kalmargrillen på Erik Dahlbergs väg till i något som från början varit en kiosk. Puttes kiosk öppnades i slutet av 50-talet som en kombinerad vanlig kiosk och korvkiosk, något som ofta förekom på 50- och 60-talet. Korven slutade Putte – som egentligen hette Berndt Österberg (1927–2001) – med 1972 och kiosken sålde han vid årsskiftet 1990–91, då den här bilden togs. Det dröjde dock ytterligare ett antal år innan den gjordes om till gatukök. Mer om Putte och hans kioskepok finns att läsa under rubriken Ett liv i luckan i 32 år.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

En av Kalmars mest klassiska korvkiosker var Kirres som på 60-, 70- och 80-talet låg placerad som en grillosande trafikfara i korsningen Esplanaden–Smålandsgatan, bilden togs 1984. Kunderna parkerade mitt framför kiosken, något som inte precis befrämjade trafiksäkerheten. Efter många och långa diskussioner byggdes till slut ett nytt gatukök på Södra vägen, inte långt från den plats där Kirres – alias Erik Nilssons – allra första korvstånd stått några decennier tidigare i hörnet mot Linnégatan. Nybygget heter numera Frasses.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När man stod och väntade på att korven skulle bli färdiggrillad hos Kirres föll blicken oundvikligen på en grötrimmad vers som var uppsatt intill kioskluckan. Den går inte att urskilja på bilden men minns jag rätt löd den så här:
En grillad korv med senap på
den smakar alltid bra.
Man äter en, man äter två
men Kirres grillning ska det va’
Foto: Fredrik Hjerling/Östra Småland

Korvautomater som denna dök upp i Kalmar på 70-talet. En fanns vid Södercentrum, en annan vid Skvallertorget. Här hettades korven upp med det nya fenomenet mikrovågor och ramlade ur automaten i ett hårdplastfodral. Folieförpackningar med senap och ketchup och ett torrt korvbröd levererades i en plastpåse. Korven var glödhet och helt smaklös och svår att få ur plastfodralet utan att tappa den på marken. Automaterna blev ingen succé. Det här exemplaret fanns på numera nedlagda retrostället 56:ans Café på järnvägsstationen Avesta Krylbo.
Bilden är hämtad från bloggen ”Om böcker, blommor, små djur och annat jox” 

© Klas Palmqvist

Blogginlägget bygger på texter jag publicerade i Östra Småland den 3 mars, 10 mars och 21 april 2012 samt i nättidningen Hela Östra Småland den 9 april 2021.

KÄLLOR
Uno ”Myggan” Ericson: På nöjets estrader (1971)
Leif Eriksson: Korv, mos och människor – En bok om svenska korvkiosker (2004)
Karl-Olov Arnstberg och Anders Björklund: Korvboken – Hjälpreda och kulturhistoria (2011)
Jenny Damberg: Nu äter vi! – De moderna favoriträtternas okända historia (2014)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Intervju med Anker Olsson [Kalmevall] i Östra Småland i maj 1942
Artikel av signaturen Path om Kalmevalls korvvagn i Barometern den 13 juli 1965
Intervju med Henry Kalmevall av länsmuseets Birgit Körge den 23 september 1992 (Kalmar läns museum)

TACK

till Hanna Wilhelmsson och Eva-Lena Holmgren, båda Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Lena Eklund, Göran Häggfors och Hans Egeskog, alla Kalmar; samt Olof Vallerhed, Färjestaden.

På Digitalt Museum finns närmare 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.