Torgetbloggen: april 2020

torsdag 30 april 2020

Bröderna Osmond drog storpublik i Folkets Park

Åttaårige Donny Osmond satte i sig en rejäl macka efter att ha sjungit tillsammans med sina bröder i Kalmar Folkets Park 1966. Foto: Östra Småland

Det kom mer än 2 000 personer till Folkets park för att se bröderna Osmond avsluta sin Sverigeturné i Kalmar sommaren 1966.

Då hade de alltid välkammade och klämkäcka bröderna Alan, Wayne, Merrill, Jay och Donny redan avverkat 70 folkparksframträdanden.

Östra Smålands utsände verkar nästan ha fått en chock när pappa George talade om att det fanns ännu fler välartade syskon hemma i Utah. Fast Jimmy och Marie fick vänta lite till på att komma upp på scenen. Att de båda äldsta, Virl och Tom, var döva från födseln och inte kunde sjunga fick reportern tydligen inte klart för sig.

I början av 70-talet blev Donny stor flickidol och han har fortsatte som soloartist, dock ofta i par med systern Marie. Jimmy, Jay, Merrill och Wayne fortsatte länge att uppträda tillsammans. Alan däremot alltmer sällan sedan han drabbats av MS.

Backstage i Folkets Park. Donny i högsätet, övriga bröder är från vänster Merrill, Jay, Alan och Wayne. Foto: Östra Småland

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 27 oktober 2011

Flygkapten och krigsförbrytare – Hälsning från Henning, del 3

Den 14 juli 1932 skickade antikvariatsbokhandlare Henning Kullzén ett vykort från Swinemünde – i dag polska Swinoujscie – på världens största sjöflygplan till sin bror Karl hemma i Kalmar.

”Såg i går denna flygmaskin komma; idag var tillåtet bese densamma mot avgift. Varit inne i den, syns på stämpeln. Henning”.

På stämpeln på kortets baksida står det Do X, namnet på jätteplanet, vars konstruktör Claude Dornier (1884–1969) – porträttet till vänster på bilden – börjat skissa på farkosten redan 1924. Fem år senare var det dags att dra i gång de tolv motorerna för premiärtur med start på Bodensjön med 159 passagerare och tio besättningsmedlemmar ombord i det 40 meter långa planet.

Ytterligare ett av de vykort Henning Kullzén köpte när han tittade in i det stora flygplanet.

Diverse tekniska problem gjorde att Do X aldrig blev någon succé – bara två plan till byggdes, båda för export till Italien. Redan på 30-talet hamnade jätteflygplanet på museum i Berlin, men skadades i ett bombangrepp 1943. Det som återstod la skrothandlare och samlare beslag på efter kriget. I Deutsches Technikmuseum finns bara några metallfragment kvar.

En av träpropellrarna finns dock att beskåda på Friesenmuseum på ön Föhr vid tyska Nordsjökusten; flygkapten Friedrich Christiansen (1879–1972) – porträttet till höger – var nämligen född på ön. Han dömdes efter andra världskriget till tolv års fängelse för krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare för den tyska ockupationsmakten i Nederländerna, men benådades redan 1951.

• Graf Zeppelin har landat – Hälsning från Henning, del 1
• Friedrichstraße, Berlin – Hälsning från Henning, del 2
• Flygkapten och krigsförbrytare – Hälsning från Henning, del 3
• Europas största järnvägsstation – Hälsning från Henning, del 4
• Badortsbåten som hamnade i Norra ishavet – Hälsning från Henning, del 5
• Till vänster på vägen – Hälsning från Henning, del 6

• Med badrock i lyxhotellets restaurang – Hälsning från Henning, del 7

• Olympiastadion utan olympiad – Hälsning från Henning, del 8
• Kafka och Kullzén trivdes i Merano – Hälsning från Henning, del 9
• Nysaklig reklam i Berlin – Hälsning från Henning, del 10
• Slog ihjäl sig i Milanos vardagsrum – Hälsning från Henning, del 11
• Full fart ner i vattnet! – Hälsning från Henning, del 12
• Brunnskonsert i Böhmen – Hälsning från Henning, del 13
• ”Det är som de voro tokiga här” – Hälsning från Henning, del 14
• Mänsklighetens fiender på vykort – Hälsning från Henning, del 15
• ”Den flygande hamburgaren” – Hälsning från Henning, del 16
• Från Alperna till raksalongen på Ängö – Hälsning från Henning, del 17
• Det skymmer över Amerikabåtarna – Hälsning från Henning, del 18
• Cykla, eller åk med världens längsta spårvagnslinje – Hälsning från Henning, del 19
• Nazister och fascister i Österrikes 30-tal – Hälsning från Henning, del 20
• Morsning, korsning – Hälsning från Henning, del 21
• Furstlig flyktväg – Hälsning från Henning, del 22
• Franskt kort – Hälsning från Henning, del 23
• Nöjespalats med konstgjort åskväder – Hälsning från Henning, del 24

• Pass på – Sista hälsningen från Henning, del 25

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 29 juni 2016

Tack till Olof Vallerhed som lånat ut vykorten ur Henning Kullzéns samling

Låtom oss fröjdas i ungdomens vår – någon sköt sig här i går

Karl-Gustaf Hildebrand (1911–2005) sitter i mitten med den fine, lågmälde poeten och essäisten Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007) till vänster och den betydligt mer välkända Karin Boye (1900–1941) till höger.

När den notoriske Herman Lindqvist i sin självbiografi Mitt i allt, som gavs ut 2012, för andra gången pådyvlade Karl-Gustaf Hildebrand brunanstrukna åsikter, som han i själva verket var en klar och uttalad motståndare till, tycker jag att det kom bort i rabaldret att Hildebrand också var diktare. En bra sådan.

Jag minns hur jag en kväll i slutet av 70-talet satt och bläddrade i Tom Hedlunds just utkomna översikt Den svenska lyriken. Plötsligt stötte jag på Hildebrands namn mitt i en utläggning om 30-talspoeter som Karl Ragnar Gierow och Sigfrid ”Tristan” Lindström, vilka aldrig kommit att tillhöra mitt litterära husapotek. Jag hade inte hört talas om Hildebrand tidigare och studsade till inför ett par strofer ur Valborgsnatt:

Låtom oss fröjdas
i ungdomens vår.
Någon sköt sig
här i går.

Djupt i jorden
skall han bo,
där de härliga
lagrarna gro.

Detta var vers, minsann! Herman Sätherbergs punschdrucket självgoda studentsång travesterad på blodigt allvar.

Jag slog upp antologidelen av Hedlunds tvåbandsverk och där fanns hela Valborgsnatt och ett par dikter till. Jag insåg snabbt att Hildebrand visserligen inte skulle bli någon favoritdiktare, men hans allvar gjorde ändå intryck på mig. Att han tog vägen ut från svartsynen genom tron – sådant har jag konstitutivt svårt att ta till mig – gjorde ingenting. Det var Hildebrands svärta som grep tag, inte hans förtröstan.

Fyrtiotalistpoesi innan fyrtiotalet eller en diktare som var något av en Tranströmer innan Tranströmer? Tja, kanske bådadera. Men sånt spelar ju mindre roll när man är 20 år och läser en dikt man tycker är bra.

Tom Hedlund: Den svenska lyriken – från Ekelund till Sonnevi (FIB:s Lyrikklubb/Tidens förlag, 1978 – Antologidelen ser likadan ut)

Precis som Hildebrands diktning kommit i skymundan tror jag att Tom Hedlunds ambitiösa och fortfarande högst användbara genomgång av den svenska 1900-talslyriken till och med 70-talet – Från Ekelund till Sonnevi som undertiteln lyder – också glömts bort. Både översikten och antologin går att hitta antikvariskt för långt under hundralappen. Tillsammans! Fyndvaror med andra ord.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som publicerades i Östra Småland den 30 augusti 2012

Bussen till Kalmar skakade så att tänderna höll på att ramla ur...

Kalmar FF:s Evert Ericsson rusar till för att stoppa Dan Ekners skott i mötet med IFK Göteborg på Fredriksskans våren 1950. I bakgrunden Ivan Jonasson, som gjorde matchens enda mål.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

När Kalmar FF och IFK Göteborg sprang ut på Fredriksskans tuviga matta på valborgsmässoafton 1950, kikade de drygt 7.000 åskådarna säkert lite extra på den blåvitrandige högerinnern Dan Ekner. Han var nyligen hemkommen från Portsmouth, där han under vintern varvat studier i engelska och speditörspraktik med att som förste svensk någonsin spela fotboll i engelska ligan. Laget var inte heller vilket som helst: Portsmouth FC var regerande mästare och skulle komma att vinna ligan igen 1950.

Ekner deltog allt som allt i fyra matcher i den serie som i andra länder fortfarande omgavs med ett mytiskt skimmer och betraktades som ouppnåelig såväl i tradition som kvalitet. Särskilt nöjd var han med den första matchen, där han spelade center mot Sunderland den 27 november 1949. Han hade anlänt bara ett par dagar tidigare, dåligt tränad och fortfarande tagen av sviterna efter en stormig resa över Nordsjön.

”Jag lyckades med allt den gången, jag förlorade egentligen inte en enda dribbling” berättade han flera år senare för Aftonbladets fotbollskrönikör Arne ”O’kay” Lidström. Matchen slutade 2–2.

Dan Ekner drar i väg ett skott från straffområdeslinjen i sin debut för Portsmouth mot Sunderland den 27 november 1949. Totalt hann göteborgaren med fem matcher för ”Pompey”. Matchen slutade 2–2 och Ekner stod för en formidabel insats. Sunderlandspelaren till vänster heter för övrigt Tom McLain. Han kom från den lilla oansenliga kolgruvestaden Ashington i Northumberland, födelseplats även för 1966 års världsmästarbröder Bobby och Jackie Charlton samt för Jackie Milburn, legendarisk center i Newcastle på 40- och 50-talet.
Bild ur boken ”Svenska proffs” (1989)

När den engelska sejouren var över blev Ekner särskilt avtackad av klubbens hedersordförande, fältmarskalken Bernard Montgomery, den legendariske ”Monty” från andra världskrigets pansarstrider i Nordafrikas öknar.

General Bernard Montgomery (1887–1976) på en bild från 1943. Krigshjälte och Portsmouthsupporter.
Foto: Imperial War Museum

Dan Ekners karriär hade annars börjat på Heden i Göteborg i den lilla innerstadsklubben IF Ifo, där för övrigt Arne Hegerfors också lär ha spelat fotboll en gång i tidernas begynnelse (föreningen existerar fortfarande, men ägnar sig numera enbart åt bordtennis).

Precis som Gunnar Gren före honom blev Ekner kändis i stan som purung bolljonglerare. Han engagerades som pausattraktion i de allsvenska matcherna på Ullevi (nuvarande Gamla Ullevi, alltså) och slog alla Grens gamla rekord. Ofta fick han avbryta trixandet i förtid eftersom andra halvlek skulle börja.

Men Ekner var inte bara teknisk, han hade ett utpräglat spelsinne också. Han var självklar i rollen som ”offensiv strateg”, vilket var denna fortfarande krigsmärkta tids vanligaste benämning på vad som kom att kallas ”playmaker” eller ”spelfördelare”.

Som 16-åring spelade Dan Ekner i Örgrytes A-lag i division II, och redan som 18-åring gick han till Halmia för att få spela i Allsvenskan. Det hade varit betydligt kontroversiellare om han lämnat ÖIS för att gå direkt till IFK Göteborg.

Där hamnade han ändå efter några år. IFK lockade med en turné i USA och den alltid äventyrslystne Ekner slog förstås till och flyttade tillbaka till hemstaden. Efter mellanåren i Halmstad var det acceptabelt att en före detta ÖIS:are blev blåvit. Han efterträdde åter Gunnar Gren – men nu som spelare och inte som pausunderhållning. Gren hade just avflyttat till Milan för att med känt resultat ansluta sig till Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Men IFK Göteborg av modell 1949/50 var inte någon av klubbens bästa årgångar. När Dan Ekner återvände hem från de engelska ligamästarna var han den som skulle försöka rädda IFK kvar i högsta serien, gärna på Kalmar FF:s bekostnad. Det var förstås valborgsmässoaftonens hemmalag inte ett skvatt intresserat av, även om man också låg lite skrynkligt till efter vinteruppehållet och vårens inledande omgångar (man spelade fortfarande höst/vår).

Läget i allsvenskan inför matchen Kalmar FF–IFK Göteborg den 30 april 1950 (och jodå, Helsingborg stavades med ä 1912–1970).

KFF tog kommandot ganska omgående. Efter en kvart avslutade gotlänningen Ivan Jonasson ett snyggt Kalmaranfall som dragits upp av Rolf Holmström och Gunnar Södergren med att skjuta rakt på IFK-målvakten Henry Andersson. Returen lyckades han själv skalla i nät.

Målskytten Ivan Jonasson som Alfabild.

KFF såg ut att gå mot en bekväm seger, men bara fem minuter efter
målet blev vänsterbacken Stig ”Litzen” Lundström svårt knäskadad. Eftersom man inte fick sätta in avbytare på den här tiden måste KFF fortsätta med bara tio man. Efter en heroisk kämpainsats lyckades man hålla sin 1–0-ledning matchen ut och hade därmed i praktiken räddat det allsvenska kontraktet.

Matchen mot IFK Göteborg blev Stig "Litzen" Lundströms sista i Allsvenskan. Han försökte göra comeback, men knät höll inte.
Teckning ur Östra Småland av Gunnar Bongberg, signaturen "Bong".

Den göteborgare som spridit mest oro i KFF:s decimerade försvarsled var förstås Dan Ekner. Han klagade efteråt i GT över den jobbiga resan till Kalmar:

– Bert Fagerman [center från Jonsered, KP:s anm] hade sannerligen ingen rolig debut, ty sluggern och centerhalven Gunnar Svensson i Kalmar tog knäcken både på honom och flera av de våra.

Resan från väst- till östkusten hade också satt sina spår, menade Ekner:

– Uppslaget med en bussresa ner till kvaststaden var rätt misslyckat, tycker jag. Vi hade lovats en flott och modern buss, men så fick vi en, som skakade så att tänderna höll på att ramla ur munnen. Klockan 15.30 for vi från Göteborg och över Halmstad hade vi sedan att forcera de småländska backarna, och först vid 23-tiden var vi framme i Kalmar, där det vart mat och så direkt i säng. Och sedan en lika tröttande hemresa.

IFK trillade mycket riktigt ner i tvåan. Och där fick man klara sig utan Dan Ekner. Han hade skrivit på för Olympique Marseille genom förmedling av den mystiske Gaistränaren Willy Wolf. Wolf sålde flera svenskar till Frankrike, som den legendariske Gunnar ”Säffle” Andersson och gaisaren Gunnar Johansson. Han hävdade gärna att han var schweizare, andra påstod dock att han var tysk och Wolf, om han nu egentligen hette så, ska också ha haft påfallande svårt att riktigt redogöra för vad han egentligen ägnat sig åt under krigsåren.

Dan Ekners vistelse vid Medelhavet började synnerligen angenämt med att han gick och badade. Den blonde, vältränade unge mannen blev upptäckt av ett gäng strandflickor som drog med honom till ett jippo där han utsågs till ”Monsieur Apollo”.

Dan Ekner, till vänster, drar en spader med Olympique Marseilles superstjärna Gunnar ”Säffle” Andersson. När de inte spelade kort lär de bland annat ha hjälpt en dansk att fly ur Främlingslegionens förläggning i stan.
Bild ur ”Svenska proffs”

Rent fotbollsmässigt blev tiden i Marseille inte fullt lika lyckad. Det kom att handla mycket om skador, kontraktsstrider och bråk om pengar. Ekner tröttnade på alltihop var betänkt på att helt sluta spela fotboll. Reglerna var fortfarande sådana att hade man varit proffs utomlands fick man inte komma tillbaka och börja spela på nytt i Sverige. Den så kallade ”proffsamnestin” kom inte förrän flera år senare.

I det läget dök Fiorentina upp med ett kontraktsförslag. Och det blev i Florens som Dan Ekner kom att få sina framgångsrikaste år. Han stannade i klubben två hela säsonger, något mycket ovanligt i denne ytterligt rastlöse mans karriär. Första året blev det bästa. Laget slutade fyra i ligan, Ekner spelade 31 matcher och gjorde tio mål.

Sommaren 1951 värvade Fiorentina Lefter Küçükandonyadis från Fenerbahçe – förste turk att bli proffs utomlands – och Dan Ekner från Olympique Marseille.
Bild ur ”Svenska proffs”.

När han lämnade Fiorentina för SPAL (förkortning för ”Società Polisportiva Ars et Labor”) i Ferrara blev han för ovanlighetens skull själv efterträdd av Gunnar Gren, som lämnat Milan. Gren konstaterade senare:

– När jag avlöste Dan Ekner i Fiorentina började jag undra om han inte var en av de mest underskattade svenska spelarna i hela ligan.

Dan Ekners karriär kom att ha många beröringspunkter med Gunnar Grens. Här står Ekner och läser Grens bok ”Med Grenoli i Italien”.
Bild ur ”Svenska proffs”

Underskattad i Sverige, säkert, men ändå inte i Italien. Vid tiden för övergången till SPAL rankade Gazzetta dello Sport honom som tvåa bland ligans vänsterinrar.

Ekner tjänade en bra slant på att byta klubb, men men väl i Ferrara kom han snart ihop sig med klubbledningen, som ville sälja honom vidare till Roma eller Lazio, utan att han själv skulle tjäna på affären. Då tröttnade han på alltihop och stack under stort rabalder så långt bort från Italien han kunde komma, till svenskklubben Viking AA i Chicago. Klubben sköttes av Nels A Dahlquist, som utvandrat från Alingsås. Ekner spelade inomhusfotboll och försörjde sig i övrigt med att jobba i en bar.

Fotbollen förde visserligen en tynande tillvaro i USA, men Ekner knöt kontakter som han hade god nytta av i slutet av 60-talet när han engagerades som tränare och talangscout i ett av alla dessa försök som gjorts att blåsa liv i sporten i USA.

Men snart var han tillbaka i Europa och sommaren 1955 återfanns han i Atletico Madrid. Av någon anledning jag inte lyckats utröna fick han aldrig speltillstånd i Spanien, trots att klubben till och med ska ha gjort propåer hos fascistdiktatorn Franco. Man kan möjligen tänka sig att det kanske hade något med hans italienska affärer att göra.

Förmodligen började Ekner nu också se slutet på karriären som fotbollsspelare närma sig. Han bestämde sig för att skaffa sig en ordentlig utbildning och kom in på sporthögskolan i Köln, redan på den tiden ett av världens mest kvalificerade lärosäten för idrottsinstruktörer. Samtidigt forsatte han förstås spela fotboll: först i tyska Rot-Weiss Essen, sedan i PSV Eindhoven. Därmed blev han förste svensk också i den holländska ligan.

PSV Eindhoven har haft många svenska spelare genom åren. Först i raden var Dan Ekner säsongen 1958/59, här i främre raden, näst längst till höger.
Bild ur ”Svenska proffs”

1960 kom Dan Ekner som nyutexaminerad gymnastiklärare tillbaka till Sverige och sin gamla klubb Örgryte, där han än en gång skulle efterträda Gunnar Gren. Veteranen Gren hade tillsammans med de unga talangerna Agne Simonsson och Rune Börjesson fört upp ÖIS i Allsvenskan igen och nu skulle Ekner ta över hans roll i laget.

Men ingenting fungerade som det var tänkt. Det blev bara sju matcher för Örgryte. Efter ett par år på sparlåga i tvåan med Sifhälla och Västra Frölunda slocknade karriären ut för gott.

Och livsgnistan också, verkar det som. Poeten och fotbollsexperten
Ragnar Strömberg har berättat om en nästan spöklik upplevelse då han själv var tio år och bodde i det hemflyttade proffsets grannskap:

”En kväll repade jag mod till mig och ringde på dörren med autografblock och penna i fickan. Ingen kom och öppnade, men när jag vände mig om vid grinden skymtade jag honom i fönstret bredvid ytterdörren. Dörren öppnades på glänt, jag gick tillbaka och när jag kom fram sträcktes en hand ut, tog pennan och skrev autografen. Jag kikade fram för att säga tack och i dunklet skymtade jag ett ögonblick en liksom upplöst mansgestalt i vit skjorta, innan dörren stängdes.”

Efter några försök att engagera sig i den nordamerikanska fotbollen orkade Dan Ekner inte längre. Han tog sitt liv 1975, 47 år gammal.

MATCHFAKTA
Fredriksskans, söndagen den 30 april 1950
Allsvenskan, omgång 17
Kalmar FF–IFK Göteborg 1–0 (1–0)
1–0 Ivan Jonasson (14)
Domare: Olof Gylén, Västerås
Publik: 7 206
Kalmar FF: Ingemar Haraldsson (mv), Lennart Johansson [senare Engström], Stig Lundström, Bertil Olsson, Gunnar Svensson, Evert Ericsson, Ivan Jonasson, Gunnar Södergren, Georg Ericsson, Rolf Holmström, Mats Johansson
Tränare: Olle Eriksson
IFK Göteborg: Henry Andersson (mv), Gunnar Lindahl, Rune Emanuelsson, Holger Hansson, Henry Larsson, Lennart Flink, Åke Ludvigsson, Dan Ekner, Bert Fagerman, Sven Sjöblom, Stig Segerdahl
Tränare: John Mahon

Det här blev Åke Ludvigssons enda allsvenska match för IFK Göteborg. Det var i en sammanstötning med honom som ”Litzen” Lundström fick sin knäskada. Ludvigsson provspelade på hösten samma år för Kalmar FF i en reservlagsmatch mot Djurgården.

FAKTA/Dan Ekner
Född i Göteborg den 5 juli 1927, död den 17 april 1975.
Moderklubb: IF Ifo
1943–45 Örgryte IS (division II)
1945–49 IS Halmia (allsvenskan)
1949–50 IFK Göteborg (allsvenskan)
1949–50 Portsmouth FC (England) (spelade formellt som amatör, utlånad från IFK Göteborg)
1950–51 Olympique Marseille (Frankrike)
1951–53 AC Fiorentina (Italien)
1953–54 SPAL (Italien)
1954–55 Viking Chicago (USA)
1955–56 Atletico Madrid (Spanien)
1956–58 Rot-Weiss Essen (Västtyskland)
1958–59 PSV Eindhoven (Holland)
1960 Örgryte IS (allsvenskan)
1962 SK Sifhälla (division II)
1963 Västra Frölunda IF (division II)
1965 Henåns IF (division VI)
1967 Baltimore Bays (USA, tränare)
101 allsvenska matcher – 29 mål
En B-landskamp 1949

Dan Ekner (1927–1975)

KÄLLOR
Uppgifterna om Dan Ekner är hämtade ur bland annat Lennart ”Duke” Crusners artikel om honom i boken Svenska proffs (Strömbergs/Brunnhages förlag 1989), Kulan i luften – Svenska fotbollsambassadörer av Arne ”O’Kay” Lidström (Parnass förlag 1957) och Bäst på plan – Svenska fotbollsproffs 1949–1999 av Gunnar Persson (Bonnier Carlsen 1999) samt ur diverse dagspressartiklar från 50-talet.
Ragnar Strömbergs minnesbild fanns att läsa i Aftonbladet den 4 juni 1999 i en text som handlade om Brian Glanvilles bok Football memories.

© Klas Palmqvist
Bearbetad och utvidgad version av en text som första gången publicerades den 3 augusti 2006 på bloggen KFF-snack och i en kortare variant i Östra Småland samma dag

onsdag 29 april 2020

Svea kände sig hemma på hotell

Sina sista år i hotellbranschen, före pensioneringen i början av 80-talet, arbetade Svea Åhlund som städerska på Esso Motor Hotel – nuvarande Scandic. Foto: Östra Småland

När Svea Åhlund var 15 år började hon jobba på hotell. Det fortsatte hon med i nästan 50 år. När hon pensionerats 1982 intervjuades hon av Östra Smålands reporter Alf Olsson om hur det var att leva på drickspengar, om snälla artister, om slit och släp och osäkra arbetsvillkor – men mest om hur roligt allt hade varit.

Svea Åhlund kom till världen på Öland, i Långrälla, Norra Möckleby, i januari 1918. När hon var sju år flyttade familjen till Björnhovda. Därifrån var det inte långt till Hotell Skansen i Färjestaden, där hon blev anställd 1933. Så småningom tog Svea färjan över sundet och kom att arbeta på olika hotell i Kalmar i 40 år.

– Ett par gånger försökte jag med andra yrken. Stod bland annat i affär, men det var bara korta perioder. Mitt ”riktiga” yrke lockade. Och jag var snabbt tillbaka efter varje utflykt.

Hon stod i receptionen, hon arbetade med servering och rumsservice. De sista åren var hon städerska på Esso Motor Hotel i Kalmar, nuvarande Scandic.

– Jag skulle gärna göra om alltihop igen. Så roligt har det varit!

Svea Åhlund kom att arbeta hos de flesta av Kalmars krogkungar: Malmberg på Stadshotellet, och dennes efterträdare, den legendariske Torsten Carlsson. Carlsson drev flera av stans näringsställen med Teaterkällaren som flaggskepp.

Torsten Carlsson, legendarisk Kalmarkrögare och en av Svea Åhlunds chefer. Bild från 1980. Foto: Östra Småland

Svea arbetade också hos källarmästare Berg på Hotell Continental på Larmgatan 10 (där finns det fortfarande krog, men inte hotell) och alltså på Esso Motor Hotel, där Uri Frankenstein skötte om ruljangsen i många år.

Källarmästare Uri Frankenstein drev i många år Esso Motor Hotel på Dragonvägen i Kalmar. Bild från 1983. Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Allra roligast var kontakten med gästerna.

– Tänk så mycket fina människor och intressanta personligheter man fått stifta bekantskap med.

Svea Åhlund berättade särskilt gärna om artister som varit extra vänliga mot personalen. Komikern och pilsnerfilmstjärnan Thor Modéen till exempel:

Thor Modéen (1898–1950) började som smärt dansör men blev med tiden bastant komiker och stjärna i många filmer av det något enklare slaget. Populär hotellgäst.

– Tänk så rolig han var. Och sångaren Gunnar Wiklund som gav mig alla blommor han fick efter föreställningen.

Gunnar Wiklund (1935–1989), schlagersångare som fick en gigantisk hit 1959 med ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”. Skänkte sina blommor till Svea Åhlund.

– För att inte tala om Lasse Lönndahl som gav gratiskonsert för oss anställda i Stadts trädgård. Såna minnen kan man leva länge på...

Lasse Lönndahl (född 1928) gav gratiskonsert för de anställda på Stadshotellet i Kalmar. Vald till Sveriges populäraste sångare tio gånger under perioden 1952–1970.

Men på intervjuare Olssons fråga medgav hon förstås att det inte bara var en dans på rosor att passa upp och städa efter tusentals hotellgäster, även om hon var noga med att betona att fördelarna övervägde:

– Annars hade jag inte stannat i över 40 år...

Men anställningstryggheten var länge närmast obefintlig och lönevillkoren var dåliga och skiftande, problem som ständigt återkommit i branschen. Fast det var ännu värre förr.

– Fram till 50-talet var lönen helt baserad på drickspengar från gästerna. Vi hotell- och restauranganställda organiserade oss fackligt ganska sent. Först 1954 fick vi en fackförening här i Kalmar.

– Sedan fick vi en liten fast lön, men fortfarande var det drickspengarna som utgjorde den största delen av betalningen.
Som alltid var det serveringspersonalen som tog hem den största potten.

– Klassindelningen är ett utmärkande drag för branschen. Den lever kvar än i dag, men var ännu hårdare markerad förr, berättade Svea.

– Då hade alla yrkesgrupper sina revir. Umgicks bara sinsemellan. Och framför allt: De olika ”skråna” hade mycket olika löner.

Med åren hade det i alla fall blivit bättre:

– I dag finns skillnaderna där fortfarande, men klassgränserna har börjat suddas ut.

Jobbet hade också blivit lättare. Köken var inte lika tungarbetade som tidigare och man slapp skurgolven. Men samtidigt hade gemenskapen med gästerna försämrats, tyckte Svea:

– Jobbet har blivit mer opersonligt och stressigt.

Trots dammsugare och diskmaskiner kunde hon ändå sakna tiden när ett rejält smörgåsbord kostade sex kronor och Thor Modéen spexade på hotellrummet efter föreställningen...

Om sitt privatliv pratade inte Svea Åhlund den där gången 1982. Men hon tycks ha levt ensam på olika adresser i Kalmar; bland annat på Larmgatan, Kungsgårdsvägen och Runvägen. Hela sin pensionärstillvaro bodde hon på Arrheniusgatan i Oxhagen.

Svea Åhlund bildade aldrig familj – kanske hotell- och restaurangbranschens arbetsvillkor och arbetstider spelade in.

Utan sociala kontakter var hon knappast. Under sina nästan 50 år inom detta mycket speciella arbetsområde måste hon haft att göra med mångdubbelt fler människor än de flesta träffar under ett helt liv.

Svea Åhlund avled dagen före julafton 2006. Hon blev 88 år gammal.

Svea Åhlund (1918–2006), arbetade på hotell på Öland och i Kalmar i totalt 48 år. Ett arbetsliv på tuffa villkor, men också med många glädjeämnen.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 24 september 2016

KÄLLA
Alf Olssons intervju med Svea Åhlund i Östra Småland den 18 december 1982.

STORT TACK
till Hans Egeskog som tagit fram personuppgifterna om Svea.

Obegripligt roligt – och därför sant!

Teddy Hultberg: Erik Beckman i etern (Gidlunds, 2014)

Författaren Erik Beckman konstaterade en gång i ett radioprogram att ”det är inte riktigt sant om det inte samtidigt är roligt”. Själv hade han ett gediget rykte för att vara rolig. Och samtidigt obegriplig. Vilket ju är ganska obegripligt. Fast kanske ändå ganska roligt. Men knappast sant. Eller?

Teddy Hultberg har skrivit en härligt entusiastisk bok om Beckmans hörspel och dramatik och det är både sant och faktiskt obegripligt roligt att en sådan bok getts ut. Mer än 500 sidor om denne ”modernistiske barockdiktare”, som Beckman kallats av Jacques Werup, själv en författare utrustad med ett osvikligt gehör för vad som är bra hos andra poeter.

Teddy Hultberg har sniffat upp Werups inkännande ord om Beckman i radioprogrammet Bokfönstret 1973, något som ger ett fint exempel på vilket oerhört gediget researcharbete han lagt ned i olika ljud- och textarkiv.

Erik Beckman är mest känd som poet. Men som poet har ingen människa kunnat leva i detta land, utom möjligen Bo Setterlind. Så Beckman skrev även prosa, texter av skilda slag i tidningar och – inte minst – dramatik.

När jag i december 2013 listade mina tio svenska favoritförfattare i en kolumn i Östra Småland skrev jag så här om Erik Beckman (1935–1995):

”Böcker som Kommunalrådet cyklar förbi (1982), Kameler dricker vatten (1971), Katt och sten (1984) och Pyjamasöverdelarna med Utvecklingen i Östeuropa (1990) och hela hans övriga författarskap är – för att tala beckmanska – pissträngt nödvändig litteratur. Lysande radiodramatiker.”

Och det var just som radiodramatiker Erik Beckman verkligen nådde en stor publik, mycket större än han gjorde som poet. Hans böcker sålde trots god kritik inte i särskilt många exemplar. Men en radiopjäs kunde ha mer än 100.000 lyssnare. Dessutom fick upphovsmannen hyggligt betalt och Beckman själv påpekade i ett brev till en vän på radion att ”Sveriges Radio är författarsveriges bästa penningkossa”.

Teddy Hultberg frågar sig följdriktigt varför radiodramat är så styvmoderligt behandlat i litteraturvetenskapen: ”Hur kan det förklaras? Att den teater som flertalet människor i vårt land regelbundet tar del av, också är den mest osynliga i litteraturen/kritiken”.

Han ger själv en del av förklaringen, erfaren radiomedarbetare som han är, att radion förstås är ett flyktigt medium: ”Men egentligen är det just flyktigheten som är det förträffliga med mediet, att inget ljud försvinner i etern innan det har nått 10.000–100.000-tals par öron dessförinnan”.

Hultberg önskar att den kulturskatt som utgörs av Radioteaterns pjäser sedan mer än 70 år tillbaka skulle läggas ut på nätet. Alltsammans är redan digitaliserat; ”det finns ett arkiv men skulle det kunna bli ett bibliotek?”.

Visst finns det upphovsrättsliga och andra frågor att lösa, men Hultbergs förslag att den intresserade kunde betala några hundralappar och i gengäld få fri avlyssning under ett år borde väl ändå vara genomförbart.

Hultberg själv drar sitt strå till stacken genom att hans bok också har en medföljande cd-skiva med Erik Beckmans debut som radiodramatiker, Vem-du-är-och-vad-vi kan tillsammans från 1969.

Och det är riktigt sant – eftersom det samtidigt är roligt!

© Klas Palmqvist

Texten publicerad i Östra Småland den 13 november 2014

Friedrichstraße, Berlin – Hälsning från Henning, del 2

Det här vykortet skickade antikvariatsbokhandlaren Henning Kullzén till sin syster Rut hemma i Kalmar sommaren 1934.

Friedrichstraße i Berlin var under mellankrigstiden en av de mest hektiska nöjesgatorna i Europa, något som ljusreklamen på detta delvis kolorerade kort vittnar om.

Efter andra världskriget hamnade den svårt bombskadade gatan i den Sovjetkontrollerade delen av stan. Sedan Berlinmuren fallit 1989 har gatan levt upp igen, även om den i dag mer har karaktären av affärsgata än nöjesstråk.

• Graf Zeppelin har landat – Hälsning från Henning, del 1
• Friedrichstraße, Berlin – Hälsning från Henning, del 2
• Flygkapten och krigsförbrytare – Hälsning från Henning, del 3
• Europas största järnvägsstation – Hälsning från Henning, del 4
• Badortsbåten som hamnade i Norra ishavet – Hälsning från Henning, del 5
• Till vänster på vägen – Hälsning från Henning, del 6