Tulltjänsteman, sällskapsbroder – och förskingrare

Magnus Hollertz (1824–1864). Bild ur Argus – Årsbok för Tullmuseum och Tullhistoriska Föreningen 1992.

Sommaren 1853 fick den 29-årige tulltjänstemannen Magnus Hollertz, glad gamäng och ambitiös ung man i karriären, följa med sin högste chef, generaltulldirektören Carl Henrik Gyllenhaal, på inspektionsresa i södra Sverige. Givetvis besöktes Kalmar och det blev på sitt sätt en av resans höjdpunkter. 
Men för Hollertz kom den så lovande karriären inom tullen att sluta med katastrof.

Friherre Carl Henrik Gyllenhaal (1788–1857), generalmajor, landshövding, kabinettskammarherre, statsråd, ståthållare och generaltulldirektör. En man med dyra vanor och tidvis dåliga affärer. Magnus Hollertz chef. Teckning av Magnus Hollertz, hämtad ur Argus – Årsbok för Tullmuseum och Tullhistoriska Föreningen 1992.

Hollertz antecknade flitigt under sitt reseäventyr, som också innebar avstickare till Tyskland och Norge. Så småningom blev noteringarna till en reseberättelse, som Hollertz i en sirligt handskriven volym skänkte till sin syster Ida. Resa omkring en mycket liten bit av jorden är en vetgirig, ambitiös och emellanåt riktigt rolig bok, som dock inte kom att tryckas förrän nästan 100 år efter den hade skrivits.

Magnus Hollertz: Resa omkring en mycket liten bit av jorden (1949) 

Klockan fem på morgonen den 5 juli 1853, lämnar ångfartyget Scandia Riddarholmen. Den socialt begåvade Hollertz börjar genast bekanta sig med sina medpassagerare, inte minst de kvinnliga, ungkarl som han är.

Klockan tre på eftermiddagen nästa dag anländer man till Kalmar. Efter vederbörlig inspektion av kustbevakningen och mottagande av tullpersonalen, vandrar sällskapet ”därefter från hamnplatsen genom ett gammalt minnesdigert stenvalv [Kavaljeren] uppåt den största, som vanligt omänskligt illa belagda gatan”. 

Man beser tullkammaren – tullhuset i hamnen byggdes inte förrän på 1880-talet – varpå tullförvaltare Trotzig bjuder hem resenärerna på en kopp te. Väl ditkommen drabbas den av kvinnlig fägring ytterst lättantändlige Hollertz av svårartad yrsel när han får se Trotzigs båda döttrar Pauline och Hedda sitta tillsammans på en divan: ”Jag hade hört er skönhet beskrivas, men nu då jag kommer framför er, hoppar hjärtat upp i halsgropen och hotar att spränga kragen på min vapenrock, levern blir stekt, lungorna förstenade och mjälten hugger sig själv mitt itu”. 

Pauline Trotzig (1831–1889), en av de vackra systrarna i Kalmar. Här porträtterad 1857 av Maria Röhl. Då hade Pauline gift sig med kaptenen och slottsfogden Björkstén. Året därpå blev hon mor till Theodor Björkstén, sångare som en tid turnerade med Kristina Nilsson, sin tids största operakändis. Bilden hämtad ur ”Resa omkring en mycket liten bit av jorden”

Ja, i sådana ordalag vågar han förstås inte tilltala de unga damerna, men så beskrivs mötet med dem i boken.

Hollertz samlar så småningom hjälpligt ihop sig och deltar i konversationen och punschdrickandet – det bjuds inte bara te, visar det sig. Baron Gyllenhaal, av Hollertz betecknad som ”gammal rikskurtisör”, konstaterar att ”det var fan vad min vän är skarpt engagerad”, varpå han upplyser om att systrarna är förlovade, båda två. Hollertz beskriver sin reaktion:
”Jag kunde ej gå och hänga mig av brist på lokalkännedom, och därför sökte jag i stället upp ett par unga karlar från Stockholm, vilka för tillfället vistades i Kalmar, men nu hörde till det punschdrickande kotteriet”.

Klockan nio avgår fartyget för vidare befordran söderut. Efter att Blekinges och Skånes hamnstäder besetts fortsätter resan till Tyskland, där Gyllenhaal har diverse diplomatiska uppdrag att hantera, medan det för Hollertz handlar om rena semestern. 

Man får veta mycket om resandets vedermödor i denna brytningstid mellan diligenser och tåg – sträckan Hamburg–Berlin blev Hollertz premiärtur med ångkraft till lands. Men även sådant som kläder, frisyrer, umgängesvanor, folkliv i allmänhet och nöjesliv i synnerhet ägnas stort utrymme. 

Hollertz, som aldrig varit utomlands tidigare, stortrivs i metropolen Hamburg. Ja, hans nyfiket entusiastiska iakttagelser i staden medförde att den delen av hans berättelse 1968 kom att översättas till tyska och ges ut under titeln Hamburg von einem Fremden gesehen 1853.

Egentligen skulle resan utsträckts ända till Paris, men så kommer budet att koleran härjar i Tyskland. Det gäller att snabbt hinna tillbaka till Sverige för att undvika att bli satta i karantän. Dessutom återstår en stor del av inspektionsresan. Riktigt dramatiskt blir det när man råkar ut för storm på västkusten, men även det slutar lyckligt.

Också på återfärden till Stockholm stannar man till i Kalmar, bor på Societetshuset – där Stadshotellet ligger i dag – och utför diverse plikter innan Hollertz kan tänka på att återse systrarna Trotzig, ett möte han denna gång dock inte går närmare in på. 

En nöjesseglats till Borgholm hinner man också med innan färden går vidare till Visby och sedan hem till Stockholm, som man lämnat åtta veckor tidigare.

Gyllenhaal avgick som generaltulldirektör 1856, vid 68 års ålder. Året därpå avled han på Villa Beylon i Ulriksdals slottspark, i sviter av just kolera, den sjukdom han lyckats undkomma tre år tidigare.

”Tjuftittare”. En av Magnus Hollertz teckningar som förvarades i en låda på Stockholmstullen med påskriften ”intet offentliggörande af dem må ega rum”. Teckning av Magnus Hollertz, hämtad ur Argus – Årsbok för Tullmuseum och Tullhistoriska Föreningen 1992.

För Magnus Hollertz fortsatte karriären spikrakt uppåt. I kamratkretsen på Stockholmstullen spelade han en ledande roll. Flera skämtteckningar av honom finns bevarade på Tullmuseet i Stockholm, en del av dem av ”erotisk” art. Men Hollertz kunde också rita annat. Under resan gjorde han vackra och omsorgsfulla teckningar med marina motiv.

Ångfartyget Malmös möte med linjeskeppet Dannebrog och ångfregatten Fylgia i Kattegatt, tecknat av Magnus Hollertz i augusti 1853. Bilden hämtad ur ”Resa omkring en mycket liten bit av jorden”

Han förlovade sig med Henriette Boman, dotter till en av cheferna på generaltullstyrelsen. Allt såg ljust ut och ännu inte fyllda 40 låg en befordran till någon av tullverkets toppbefattningar inom räckhåll för honom.

Men den 15 februari 1864 dök Hollertz aldrig upp på sin arbetsplats. Han fanns inte i sitt hem heller. Man hittade däremot ett brev där han skrev att han inte tänkte visa sig mer på tullverket och att han övervägde att ta sitt liv. Det var adresserat till kameraldepartementets chef Alfred Brändström som genast kontrollerade innehållet i tullstyrelsens kassakista. 18.000 riksdaler fattades, ett belopp som motsvarade ungefär tio årslöner för Hollertz, i dagens penningvärde cirka 3–4 miljoner kronor.

Dagen därpå hittades Hollertz hatt vid en vak på den isbelagda Riddarfjärden. Hur kroppen återfanns offentliggjordes aldrig men jordfästningen ägde i alla fall rum i slutet av februari.

Överraskningen var total, särskilt som Hollertz gett intryck av att leva sparsamt, sin begivenhet på nöjesliv till trots. Men han hade fastnat i en karusell med lån till ockerräntor. Exakt vad pengarna använts till uppdagades aldrig.  

Förmodligen var det skandalen med förskingringen som gjorde att utgivningen av Hollertz charmiga Resa omkring en mycket liten bit av jorden dröjde ända till 1949. I förordet nämns inte mycket mer än att författaren var ”av god borgerlig familj” – han kom från Östergötland – hade studerat i Uppsala och arbetat inom tullen. Något stort genomslag fick boken aldrig. Nämns den någon sällsynt gång nu för tiden är det som källa till en och annan notis i bygdehistoriska skrifter om de orter han besökte på sin resa. 

Visst, boken är en bagatell, men ändå lite mer än så. Precis som den lilla bit av världen Hollertz åskådliggör befinner sig hans sätt att berätta just på gränsen mellan gammalt och nytt. Vår litteratur överflödar inte precis av på en gång omsorgsfulla och drastiska vardagsskildringar från gångna tidevarv, skrivna utan stora pretentioner men med gott humör och blick för detaljer och poänger. 

Det räcker definitivt som skäl för att ägna en stund åt den till slut så olycklige tulltjänstemannens anspråkslösa lilla bok.

© Klas Palmqvist

Texten publicerades första gången i Östra Småland den 21 mars 2015

Tullade tullarna på smuggelspriten? Magnus Hollertz själv tullade i alla fall på Tullens kassa. Teckning av Magnus Hollertz, hämtad ur Argus – Årsbok för Tullmuseum och Tullhistoriska Föreningen 1992.

KÄLLOR
Jan Berggren: Magnus Hollertz – tulltjänsteman vid 1800-talets mitt (i Argus 1992 – Årsbok för Tullmuseum och Tullhistoriska Föreningen)
K. G. Odén: Östgötars minne – Biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595–1900 (Stockholm 1902)
Svenskt biografiskt lexikon

STORT TACK
för generös hjälp till Lola Schwab vid Tullmuseum i Stockholm, vilket tyvärr las ner hösten 2015 efter att ha varit i funktion sedan 1927