Inte många damer med i pipsvängen

Med katten i knät och pipan i mungipan sitter Hulda Carlsson på Lindshults gård i Kråksmåla socken, Nybro kommun. Hennes sondotter Britt Holgert berättade för mig att mor Hulda nog tyckte det var lite märkvärdigt att bli fotograferad, eftersom hon använde skaftet på pipan. Till vardags sög hon direkt på piphuvudet. Året var 1953. Foto: Axel Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När skådespelerskan Lola Montez och författarinnan George Sand på 1800-talet kämpade för kvinnors rättigheter blev rökningen en viktig symbolfråga, precis som rätten att bära byxor. Men det var bara cigaretter det handlade om, inte ”maskulina” rökverk som cigarrer eller pipa.

Jag minns en vacker sommardag på 60-talet på Jutnabbens badplats i Kalmar. Ett par nyförvärvade vänner till mina föräldrar var också där med sina barn.  När det var dags för fika fick vi små saft och Mariekex medan de vuxna drack kaffe och tog sig ett bloss. Mamma rökte cigaretter av märket Pacific (slutade säljas 1972) och pappa bolmade Greve Hamilton i sin pipa. Inget konstigt med det, nästan alla rökte på 60-talet.

Men jag blev väldigt förvånad när frun i den andra familjen tog fram en liten snugga, stoppade den med tobak och började blossa. Aldrig tidigare hade jag sett en kvinna röka pipa. Och det har jag faktiskt inte gjort så värst många gånger senare heller. Snusande tjejer finns det massor av, men damer som röker pipa har alltid varit sällsynta. 

Efter Sands och Montez pionjärinsatser blev rökande kvinnor socialt accepterade i slutet av 1800-talet – om de höll sig till cigaretter. ”Hur segt de nedärvda föreställningarna har hållit i sig, ser man än i dag av att pip- eller cigarrökning hos kvinnor anses excentrisk och okvinnlig”, skriver den tyske historikern Wolfgang Schivelbusch i sin bok om njutningsmedlens historia Paradiset, smaken och förnuftet från 1980 (svensk översättning 1982).

Kritpipor från regalskeppet Kronan som gick i kvav utanför Öland 1676. Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

När tobaken först kom till Europa var det bara pipa som gällde. Kritpipor är vanliga arkeologiska fynd från 1600- och 1700-talet. Benämningen har de fått av den vita färgen; i själva verket är de tillverkade av lera, inte av krita. De var sköra och gick inte att stoppa i fickan för då bröts skaften lätt av. Bästa sättet att bära med sig pipan var att lägga den på det vidlyftiga hattbrätte som det barocka 1600-talsmodet föreskrev. Kritpipor kunde också erhållas färdigstoppade på krogen och var en av de första ”slitochsläng”-varorna.

Ändå var det – och är fortfarande – en hel produktionsprocess att röka pipa.  Särskilda handgrepp och speciella tillbehör krävs – bland annat piprensare. 

Annars ansågs piprökningen redan på den tiden vara befrämjande för  lugn, avspänning, eftertänksamhet och koncentration. Och så förblev det. Letar man efter fotografier på folk som låtit avbilda sig med pipan i mun dominerar författare, politiker, forskare, detektiver och filosofer. Karlar allesammans. Ja, går man några decennier tillbaka kunde även företagsledare låta avbilda sig under piprökning, men något sådant är de alldeles för trendkänsliga för att våga sig på nu. 

Författaren Torgny Lindgren var länge bosatt i Vimmerby. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Rolf Kläppe, länspolismästare i Kalmar och i Värmland. Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Thorbjörn Fälldin (C) med sin välbekanta snugga. 

Josef Stalin försökte se fryntlig ut med pipa under mustaschen,

Tage Danielsson skrev "Mannen som slutade röka".

Annars är det gärna sjöfolk som röker pipa på bild: den klassiske fiskargubben med sydväst – själva inbegreppet av Hötorgskonst – och fiktiva gestalter som kapten Haddock och Karl-Alfred.

Popeye the sailor man. Karl-Alfred tar inte pipan ur munnen ens när han äter spenat.

Fiskargubben. Klassisk svensk Hötorgskonst.

Kapten Haddocks svordomar osar ännu mer än hans pipa.

Fotbollslaget Sampdoria från Genua har en piprökande sjöman i klubbmärket.

Gunilla, som hon hette, piprökerskan på badstranden, tror jag hade börjat röka pipa när hon pluggade i Lund; piptobak var väl billigare än cigaretter. 

Själv rökte jag pipa av delvis samma skäl ända tills för tio år sedan. Men en kväll i början av 2004 var tobaken slut. Snöstormen yrde utanför fönstren och jag hade verkligen ingen lust att ge mig ut i ovädret för att gå till kiosken. 

Sedan dess har jag inte tagit ett bloss. Och jag har faktiskt inte saknat det en enda sekund.

Greta Garbo står till rors försedd med en klassisk rak pipa.

Raka pipor av olika typ. Uppifrån räknat benämns modellerna bulldog, pot, billiard, apple och setter.

”Detta är inte en pipa”. Så står det på René Magrittes klassiska målning. Och det är ju sant för det är ju just en bild av en pipa. ”Försök bara fylla den med tobak får ni se”, sa Magritte. 

Författaren Ilja Ehrenburg (1891–1967). Givetvis avbildad med pipa i munnen.

Den lille kommunardens pipa

Den enda skönlitterära bok jag känner till som har pipor som tema är den ryske författaren Ilja Ehrenburgs 13 pipor, översatt till svenska 1925.  

Ilja Ehrenburg: 13 pipor (Hugo Gebers förlag 1925)

Boken består av 13 noveller och i centrum för var och en av dem står en pipa: Dignitärens pipa, Sjökaptenens pipa, Lord Graytons pipa, Filmaktörens pipa etc.

Mest patetisk är den andra berättelsen, Den lille kommunardens pipa, om fyraårige Paul, vars lerpipsrökande far stupar under Pariskommunens dagar 1871. Sonen har också en pipa som han blåser såpbubblor med. Tills han blir avrättad av en överklassflicka som lånat sin officerskavaljers vapen för att kunna likvidera detta revolutionära yngel...

Novellen filmades i Sovjet 1929 av Konstantin Mardjanov (1872–1933) och utan att ha sett filmen misstänker jag starkt att affischen stått sig bättre än själva berättelsen.

Den lille kommunardens pipa. Filmaffisch av Anatolij Belskij 1929.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 18 januari 2014