måndag 18 maj 2020

Från Norra Hagby till La Scala och Metropolitan

Nanny Larsén-Todsen från Norra Hagby som Isolde, en av hennes paradroller, i en uppsättning på La Scala i Milano i början av 1920-talet, dirigerad av Arturo Toscanini (1867–1957), av sin samtid ansedd som den störste dirigenten någonsin.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Nanny Larsén kom till världen 1884 ett par mil söder om Kalmar. Hon blev sin tids mest firade operasångerska och sjöng på de största scenerna i världen. Hon hyllades av kritikerna, beundrades av publiken och kungligheterna stod på rad för att få göra hennes bekantskap. Och i Norra Hagby, där allt hade börjat, fick hon en gata uppkallad efter sig. På grund av ett missförstånd, skulle det visa sig. 

Nannys mor Maria Charlotta Andersson var båtsmansdotter, född i Hagby 1842. Hennes far kom från Danmark och hette Johannes Wilhelm Larsen, född 1841. I Sverige la han till en accent över e:et i sitt efternamn. Han var en skicklig möbelsnickare. Snart flyttade familjen till Kalmar, de lär ha bott vid Skvallertorget och/eller på Kattrumpan. Såväl föräldrarna som de fyra barnen – Nanny var yngst – var musikaliska. Nanny fick en liten fiol som hennes pappa själv tillverkat. 

På 1890-talet hade familjen hamnat i Stockholm. Utan att berätta för någon och utan att ha tagit en enda sånglektion provsjöng Nanny som 14-åring på Musikaliska Akademien. Hon fick beskedet att hon var för ung. Hon försökte igen ett år senare, fick samma besked och först tredje gången, år 1900 då hon fyllde 16, blev hon antagen. 

Hon debuterade 1906 som Agathe i Webers Friskytten. 
– Jag var förskräckligt nervös, rampfebern satt i hela kvällen, berättade hon långt senare. 
– Rampfebern skulle komma att följa mig inför nästan alla framträdanden under de kommande åren, i alla operahus och oavsett hur många gånger jag gjorde samma roll. 

Debuten gick i alla fall utmärkt, hon fick fin kritik och spåddes ”en vacker framtid vid scenen”. Hon presenterades – tillsammans med sin drygt 40 år äldre och sedan länge världsberömda kollega Kristina Nilsson – för kung Oscar II. 

Efter ytterligare ett par roller fick fröken Larsén fast engagemang på Kungliga Operan, där hon gjorde sig känd som en mångsidig sångerska och skicklig aktör; ”Jag spelade inte, jag var!”, sa hon själv när hon såg tillbaka på sin karriär. 

Runt 1914 hade hennes ljusa sopran förändrats, blivit tyngre och mer dramatisk. Nu inriktade hon sig på allvar på Richard Wagners senare verk, något som kom att bli hennes signum genom åren. 
Första utlandsframträdandet ägde rum i Amsterdam 1916. Samma år gifte hon sig i slottskyrkan i Kalmar med direktör Hanns Todsen, som också kom att fungera som hennes impressario. 

Nanny Larsén-Todsens första gästspel i Berlin 1921 bidrog till att snabbt etablera henne i Tyskland. I Sverige utnämndes hon till hovsångerska, men det blev allt färre framträdanden i hemlandet och desto fler utomlands. 1923 sjöng hon på bara ett par dagar upp för cheferna för La Scala i Milano och Metropolitan i New York och fick lukrativa kontrakt med båda scenerna. 

På La Scala fick Nanny arbeta med dirigenternas dirigent Arturo Toscanini, som beundrade henne så mycket att han ändrade tempo på hennes begäran. Sådana önskemål lämnade han annars helt utan avseende. 

Kontraktet med Met i New York sträckte sig över fem år. Varje år skulle hon sjunga där i två och en halv månad mot ett för tiden oerhört högt gage. Men vid debuten 1925 började engagemanget med att hon och en häst halkade omkull vid en repetition. Hon hamnade delvis under hästen och särskilt ena foten fick en rejäl smäll. Flera föreställningar måste ställas in.

Nanny Larsén-Todsen på en bild som möjligen kan vara tagen vid ankomsten till USA. Uppgifter saknas om när och var den ska ha tagits men den ingår i George Grantham Bain Collection som finns i Library of Congress i Washington.
Hanns Todsen skriver i ett brev hem till Sverige i januari 1925 att redan båtfärden över Atlanten varit påfrestande, ”icke bara stormig utan rent av ’orkanig’”, och fortsätter: ”Och hovsångerskans debut här? Ja, i stället för att i går kväll sjunga ’Isolde’ låg hon i sängen, sedan hon först på scen-golvet tumlat omkring med en hästkrake (i operan benämnd ’Grane’) så det förslog – för cirka två veckor!” 
Inte för att redaktören för denna sida är någon operaexpert, men Grane är såvitt bekant Brünnhildes häst (i Wagners Ragnarök) och inte Isoldes. 

Smärtsamt var det för världsstjärnan, vars olycka hamnade på förstasidan i New York Times. Todsen skriver: ”Det onda är ganska svårt (plågor), det goda är (frånsett att ingenting är brutet) att min bättre hälft är populär innan hon någonsin har uppträtt”. 

Nåväl, Nanny Larsén-Todsen kom på benen igen och gjorde förstås braksuccé även i New York. I Valkyrian lär det ha hänt att publiken publiken började applådera henne mitt i andra akten, något på den tiden oerhört i en Wagneropera. Men tredje året bröt hon kontraktet, hennes hals klarade inte klimatet i New York. 

I stället engagerades Nanny Larsén-Todsen 1927 vid Wagnerfestspelen i tyska Bayreuth. Och hade hon gjort storsuccé vart hon kommit i världen, så finns det knappt ord för hur hon hyllades i Bayreuth. Chefen själv, Richard Wagners son Siegfried, var stormförtjust och efter att ha rapporterat till sin mor Cosima – dotter till Franz Liszt – propsade den då snart 90-åriga och synnerligen klena damen, som annars inte orkade träffa folk längre, på att få ta emot den svenska sångerskan: ”Endlich die Brünnhilde meines Mannes!” – ”Äntligen en Brünnhilde som min man tänkt sig henne”, var hennes hälsningsord. 


I rollen som Brünnhilde vid festspelen i Bayreuth åren runt 1930.
Foto: A Pieperhoff 

I sammanhanget måste nämnas att Bayreuthfestspelen vid den här tiden var en tummelplats för antisemitsm och nazism. Familjen Wagner var sedan länge känd som djupt antisemitisk och Wagnerdyrkaren Adolf Hitler var deras gode vän redan långt innan han blev Tysklands ledare. När han skrev Mein Kampf i fängelset efter den misslyckade ölkällarkuppen i München 1923 lär det ha varit Siegfried Wagners fru Winifred som tillhandahöll pappret. 

Hur Nanny Larsén-Todsen, som länge ansågs vara tidernas främsta Wagnersångerska, såg på nazismen vet jag förstås inget om. Det tog sin tid efter kriget för festspelen att göra sig av med nazistämpeln, men Siegfried och Winifreds son Wieland lyckades göra rent hus med all gammal bråte så till den grad att hans mor blev fullständigt chockerad. 

Här är en inspelning från 1928 där Nanny Larsén-Todsen sjunger Ewig war ich ur Richard Wagners Siegfried:




1931 blev Nanny Larsén-Todsens sista år i Bayreuth. Hon fortsatte sjunga på de stora scenerna runt om i Europa till 1937. Det sista framträdandet ägde rum i Paris. Det var ingen planerad avslutning, utan vid hemkomsten till Sverige blev hennes man svårt sjuk och avled året därpå. Då tappade hon lusten att uppträda mer. 

Nanny Larsén-Todsen bodde i en våning i Stockholm och hade sommarbostad på Ingarö i Stockholms skärgård. Den sålde hon och skaffade sig i början av 60-talet en villa söder om Borgholm, inte långt från Solliden. Därmed var hon tillbaka inte så särskilt många mil från sitt ursprung i Norra Hagby. Huset där hon föddes revs i samband med att vad som i dag är gamla E22 byggdes 1930. 

Adressen motsvaras i dag av Yxnebergavägen 1B, just vid korsningen med den numera före detta Europavägen. Alldeles intill finns en gata som i u-form ansluter till Yxnebergavägen på två ställen. Vid gatan ligger småhus, nästan samtliga byggda 1964. 

Tio år senare bestämdes att gatan skulle få heta något. Roland Göransson, som bodde i närheten, föreslog att den skulle uppkallas efter hovsångerskan. Stadsingenjör Per Jarlbo nappade på idén. 
I sin oumbärliga bok Kalmars gatunamn berättar Jarlbo att han som vanligt tog kontakt med professor Bertil Molde på Svenska språknämnden för samråd. Molde berättade då att han bott granne med Nanny Larsén-Todsens sommarnöje på Ingarö, men att huset sålts för att hon avlidit. 

Vid den här tiden var det fortfarande en oskriven regel att gator och platser inte fick namn efter personer som ännu var i livet och att Moldes besked byggde på ett missförstånd kunde inte Jarlbo ana. För att ändå kanske få veta mer slog han numret till sångerskans bostad i Stockholm. En kvinna svarade – det bör ha varit Nanny Larsén-Todsens trotjänarinna Britta Johansson – och Jarlbo framförde sitt ärende. Han fick svaret ”Det är bäst att ingenjörn får tala direkt med hovsångerskan”. 


Nanny Larsén-Todsen på sin 95-årsdag, den 2 augusti 1979.
Foto: Anders Sjögren

Jarlbo skriver: ”Den förmodade avlidna Nanny Larsén kom i egen person till telefonen. Jag förklarade ganska omtumlad ärendet även för henne. Den glädje hon gav uttryck för var stor. Hon sa bland annat att av alla fina ordnar och utmärkelser som hon fått i olika länder under sin sångkarriär [bland mycket annat kungliga medaljen Litteris et Artibus, franska Hederslegionen, Finlands Vita Ros, Leopold II:s orden, norske kungens förtjänstmedalj osv] kunde inget gå upp mot att hedras med att hennes barndoms gata skulle få hennes namn. Inte kunde jag ha hjärta att säga att det fanns en princip att endast hedra avlidna med ett gatunamn [...] I åtta år fick sångerskan glädja sig åt sitt eget gatunamn innan hon avled 1982.” 

Nanny Larsén-Todsen, i mitten, fotograferad på 1970-talet vid vägen i Norra Hagby som bär hennes namn sedan 1974. Bilden hämtad ur ”Södermörekrönikan 1999”

Sedan flera år är den gamla regeln överspelad och många gator i Kalmar kommun har fått namn efter levande personer. På Fredriksskansområdet, som just nu är under omdaning, är det meningen att Per Jarlbo ska få ett torg uppkallat efter sig. Och är det någon som absolut ska ha det så är det ju just han, som själv ligger bakom så många fyndiga och fantasifulla gatunamn i Kalmar. 


Per Jarlbo, stadsingenjör och senare stadsbyggnadschef i Kalmar under många år.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland – Maddoc Photography
© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 24 augusti 2019

KÄLLOR 
Roland Göransson: Hagbyflickan som blev firad operastjärna (Södermörekrönikan 1999) 
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007) 
Alexander Husebye och Göran Fallenius: Brev till Östra Smålands redaktion (daterat Stockholm den 7 december 1981) 
Hanns Todsen: Brev till ”Herr Skarstedt” (daterat New York den 16 januari 1925) 
Carin Österberg, Inga Lewenhaupt, Anna Greta Wahlberg: Svenska kvinnor – Föregångare, nyskapare (1990) 
Inger Sørensen: Operalexikonet (1993) 
Alma Falk (signaturen ”Måns”): Nanny Larsén-Todsen – en märklig 90-åring (Barometern den 1 augusti 1974) 
Göran Fallenius: Flickan från Kalmar som blev Bayreuths drottning (Barometern den 17 december 1983) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar