Bondkomikern från Södra vägen som blev internationell stjärnartist

Schwente i Flena fotograferad i Stockholm. Affischen gör också reklam för hans första fru, dansösen La Melanita. Hon hette egentligen Henriette Ottilia Melanie Isca och kom från Tyskland. De gifte sig 1912 men äktenskapet sprack efter några år.
Bild ur Uno ”Myggan” Ericsons  ”På nöjets estrader”

Ernst Dahllöf ville bara sjunga, spela och berätta historier. Hans far hade inget som helst till övers för sådana idéer. 

Fadern Magnus Dahllöf hade stenhuggeri och gravstensfirma på Södra vägen 1 i Kalmar. Sonen Ernst föddes den 4 augusti 1881. Unge Dahllöf sattes i läroverket. Det gick inte särskilt bra.

Då försökte fadern få honom att bli järnvägsingenjör. Ernst hotade med att rymma hemifrån och bli gårdsmusikant men nöjde sig med Frälsningsarmén för att få sjunga och spela.

När pappa Dahllöf dog 1901 hade Ernst redan börjat sin artistbana. 
Folkets park i Kalmar kom till år 1900 och redan året därpå var Ernst med i parkens amatörteaterklubb.

Huset på Södra vägen 1, där Schwente växte upp och bodde tills han flyttade till Helsingborg, är flera hundra år gammalt och var stadens lasarett innan man byggde nytt vid Slottsvägen på 1870-talet. Bilden är från förra sekelskiftet, men huset, som ligger nära korsningen med Stensövägen, ser i stort sett likadant ut än i dag.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Ernst Dahllöf kom att bli en av de första artisterna som satsade på folkparkerna. Även sedan han blivit firad stjärna på scener runt om i Nordeuropa, uppträdde han gärna i Kalmar Folkets park. Ibland hoppade han in i sista stund för artister som inte infunnit sig. Han tog betydligt mindre betalt på hemmaplan än när han uppträdde på andra håll.

1902 visade Ernst Dahllöf för första gången upp sig som Schwente i Flena. Schwente utvecklades till en musikalisk universalartist med lätt surrealistiska drag, en gestalt som var mycket mer än bara en bondkomiker. 

Folkets Park i Kalmar på vykort från något av 1900-talets första år, den tid då Ernst Dahllöf finslipade sina talanger där och skapade gestalten Schwente i Flena.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

I Jönköping drog han på två dagar in den för tiden nästan otroliga summan 4.000 kronor – i dagens penningvärde över 200.000 kronor. Året därpå upprepade han succén i sällskap med ”proletärsångerskan” Viola Lindgren, som sjöng sånger som Arbetets söner, något som kunde medföra hård kritik i borgerlig press.

Schwente och Viola turnerade flitigt runt om i Norden. I Stockholm gjorde Schwente braksuccé och han kom att uppträda där många gånger, både med och utan Viola. Tillsammans drog de till S:t Petersburg och Berlin och klarade sig alldeles utmärkt där också. I Berlin spelade Schwente också in sina första grammofonskivor. 

Proletärsångerskan Viola Lindgren och Schwente i Flena i ett gatumusikantnummer där hon spelade gitarr och han fiol samtidigt som han skötte en hel trumslagarutrustning med cymbal och allt på ryggen.
Bild ur Uno ”Myggan” Ericsons ”På nöjets estrader”

Schwente förekom också flitigt i revysammanhang i både Göteborg och Stockholm. ”Den roligaste människa jag sett på någon scen!”, utbrast Stockholms revykung Emil Norlander. Givetvis fanns Schwente också med i Arvid ”Sjörövarn” Malkars uppsättningar hemma i Kalmar.

Enligt alla vittnesbörd var Ernst Dahllöf en snäll och glad människa även i privalivet. Han såg bra ut, hade framgång hos damer, drack, festade och tjänade en massa pengar – 1918 hade han ett månadsgage på cirka 3.000 kronor, vilket i dagens penningvärde är mer än 60.000 kronor, en kolossal summa för en artist på den tiden. Men efter första kriget var Schwentes internationella karriär över. Det hårda tempot hade tärt på honom. 

På Turisthotellet i hörnet av Larmgatan och Ölandsgatan (rivet 1938) träffade han en servitris vid namn Paula Thåström. De gifte sig 1927 och flyttade till Helsingborg. Där satt han mest och plockade med sina samlingar från de goda åren. Han försökte skriva ner sina minnen, men det blev inte mycket av det. Han hade fått tbc och orkade inte längre som förr. 

Den 7 september 1934 avled Ernst Dahllöf på Kungshults sanatorium utanför Helsingborg. Han ligger begravd i Kalmar och det gör också hans hustru Paula, som levde ända till 1970.

Bondkomikern som drag queen? Nja, kanske inte riktigt. När den storvuxne Schwente uppträdde som kvinna – eller som ”tjärring” som det ibland stod på affischerna – var han utstyrd så töntigt det bara var möjligt.

Kunde konsten att ”bala taklänges”

En av Schwentes specialiteter var hans otroliga svada. Han berättade historier i rasande fart och lekte med orden och blev berömd för hur han kunde ”bala taklänges” och vränga ord på de mest halsbrytande sätt. 

En reklamslogan löd:
När svadorna på Schwentes läppar trilla
stå häpna Trollhättan och Niagara stilla

Schwente talade inte kalmaritiska eller någon annan dialekt. Han ska också ha talat ganska osammanhängande och staccatoartat även privat. Det kunde göra det svårt att prata normalt med honom. 

Schwente bar ofta en färgstark väst med pärlemorknappar som han ”spelade på” som vore de tangenterna på ett dragspel. Ljudet frambringade han med munnen. Plötsligt lät det inte bra! Schwente undersökte knappen, upptäckte att den var dåligt isydd, drog åt tråden och fortsatte ”spela”.

Han ägde många preparerade kostymer, bland annat byxor med ytterst töjbara hängslen och väst med gummiexpander. Lyfte han på hatten stack en fågel fram. Ur en annan hatt tittade en fågel fram som ur ett gökur.

Schwente berättade gärna historier samtidigt som han spelade fiol, vilken han höll med traditionell låg spelmansfattning. Han var virtuos på flera instrument, bland annat banjo, klarinett och dragspel.

Kalmarhistorikern Robert Andersson skriver så här om honom i Kalmar folkparks historia från 1951: 

”Den ståtlige, mörke Schwente var alls ingen pajastyp, men hans komik var av sådan art att han bara behövde komma in på scenen och titta på publiken för att locka till skratt. Ett av hans dråpligaste nummer var, att på sin fiol spela en känslosam melodi, medan han sjöng en rolig bit på en annan melodi. Man kan ju tänka sig ’Kors på Idas grav’ tillsammans med ’Kväsarvalsen’ för att förstå hur det lät.”

Uno”Myggan” Ericson: På nöjets estrader. (Bonniers, 1971)

Ernst Dahllöfs bostad på Södra vägen 1 ansågs klart originell. I sin bok På nöjets estrader återger ”Myggan” Ericson ett brev från en bekant till Schwente som besökte honom 1920.

På planket mot granntomten hade Schwente målat en gammaldags veranda med snickarglädje. ”Där fanns dörr och ringklocka. Planket verkade bebott”. Inne i bostaden fanns en urna som Schwente bestrukit med lim och sedan rullat i metallskrot. En massa skruvar, mynt, västspännen, klockkedjor och annat fastnat på den. Sedan hade Schwente låtit guldbronsera hela härligheten och stuckit ner sex-sju stora murslevar i klara färger i den, arrangerade som blommor. Mindre murslevar stack upp som ”blad” bredvid ”blommornas” sida.

Enda helsvenska underhållningen

Uno ”Myggan” Ericson tog folkliga nöjen på allvar.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Många unga män med artistambitioner vid förra sekelskiftet satsade på bondkomiken. Det var ungefär som att i senare tider försöka bli rockstjärna eller stand up-artist. 

Uno ”Myggan” Ericson menade att bondkomik är den enda underhållningsform svenskarna inte hämtat från utlandet. Den har rötter till gamla gycklartraditioner långt tillbaka i tiden. 

1971 gav ”Myggan” ut boken På nöjets estrader, där han berättade bondkomikens historia. Bondkomikens storhetstid inföll från 1800-talets sista år fram till 1920-talet, men spridda representanter för skrået fanns kvar i flera decennier. Sålunda såg ”Myggan” Thore Skogman som en modern bondkomiker medan en sådan som skåningen Nisse Ahlroth mer gick i den gamla stilen.

– Buskis är inte bondkomik, hävdade ”Myggan” bestämt och fortsatte:
– Däremot kan bondkomik i sina värsta avarter vara buskis.

”Myggan” Ericson var född i Nässjö 1926 och utan gensägelse Sveriges främste expert på gångna tiders nöjesliv, vilket han demonstrerade i TV:s Kvitt eller dubbelt redan 1959. Han var mannen bakom uppslagsverket Myggans nöjeslexikon som gavs ut i 14 band 1989–1993. Hans radioprogram Från scen och cabaret sändes bortåt 1. 000 gånger under åren 1974–1994. 

Från 1958 arbetade han som presschef vid Göteborgs stadsteater. När det stormade som värst där i början av 80-talet hoppade han in som teaterchef ett par år.

Uno ”Myggan” Ericson avled 2001. Hans arkiv upptar i dag 14 hyllmeter på Göteborgs universitetsbibliotek.

När Lars Ola tappade alla korvarna – utom en...

När Kalmar fått sin första korvkiosk skrev Schwente denna inte helt rumsrena visa. 

En korvaffär har vi fått i stan.
Den går utav tusan bövlar.
Ty korv äter alla, korv äter barn
och fiskarn med långa stövlar.
Affären den går i flygande fläng
till långt in på sena natten.
En del tager korven med sig i säng.
Hur de äter’n? Det vete katten.

Men fruar som ej vill göra ett grand,
och finaste fröken även,
generar sej ej ta korven i hand,
precis som en vän i näven.
Lars Ola han köpte korvarna fem
till sej och sin lilla Lotten.
I byxlomman stoppa han dem
men där vart det hål i botten.

Och när han kom hem och skulle ta dem fram
blev han så smått förlägen.
I byxorna fanns en endaste kvar.
De andra han hade tappat på vägen.
Men Lotten hon blev så himmelens glad
så hon tog sin man om livet.
Så skramla de ihop det lilla som var.
Att det blev kalas var givet.

Men efteråt så Lotten hon sa:
Det kan då för tur man kalla.
Det var då för väl du ej tappte den
ty den var ju bäst av alla.

Några av Schwente i Flenas grammofoninspelningar går att höra på nätet:
Luffarvisa
Serenaden för Lina
Necklasons tråkigheter (Skrållabovisan)
Bonden och värvarn

LÄNK:
Klas Palmqvist: 50-kilosflickor mot 100-kilosgubbar
Klas Palmqvist: Allting har en ände – utom varmkorvens historia i Kalmar

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 24 oktober 2011