 |
| Elias Canetti: Öronvittnet. Femtio karaktärer. (Översättning: Eva Liljegren. Forum, 1983) [Der Ohrenzeuge. Fünfzig Charaktere, 1974] |
En märklig genre, som på 1600-talet faktiskt var den mest populära skönlitteraturen, är den så kallade karaktärsboken.
I denna typ av prosa porträtteras typer som exempelvis ”den girige”, ”den slösaktige” eller ”den ogudaktige”. Uppfinnaren av denna säregna litteratur var naturligtvis grek – Theofrastos från Eresos (372–288 fvt, han övertog ledningen av den filosofiska skolan Lykeion som Aristoteles inrättat) och hans mest berömde efterföljare fransmannen Jean de La Bruyère (1645–1696).
Det är också dessa båda namn som baksidestexten på Elias Canettis senast till svenska översatta verk anger som inspirationskällor. Kanske kan man tillägga att det var just i England, där Canetti varit bosatt sedan länge – även om han skriver på tyska – som karaktärsboken var allra mest uppskattad. Engelsmännen hann till och med före La Bruyère som Theofrastos efterbildare. man kan till exempel nämna den slagfärdige sir Thomas Overbury, som för övrigt mördades 1613. Sin tids stora societetsskandal.
Någon sådan reaktion på sin bok Öronvittnet behöver nog inte den obönhörligt skarpögde Elias Canetti befara, även om hans femtio karaktärsporträtt kan vara nog så avslöjande och drastiska. Nästan alla karaktärerna ägnas en och en halv sida och innehåller fyra stycken. Texten är kompakt, likväl elegant. Detaljer travas på varandra och kan i enskildheter vara nog så naturliga – slutresultatet blir ändå gärna absurt. Det hela kan kanske bäst liknas vid ”surrealistisk impressionism”.
Canetti är inte, till skillnad från sina föregångare ute efter att ge en bild av samtiden. De flesta av hans karaktärer är konstruktioner, karikatyrer, ändå tecknade så att där finns mycket som den uppmärksammade kan känna sig träffad av. Och just att karaktären ändå känns konstgjord kan medföra att träffen känns extra obehaglig.
Eva Liljegren måste haft en både rolig och utmanande svår uppgift när hon översatt namnen på de typer som befolkar Canettis sidor. Vi får möta kreatur som Dysternysterskan, Månkusinen, Gravvårdarinnan, Den sultanlystna, Pappersdrinkaren, Den duktokiga, Tåvärmaren etc. Här finns de lyckade och de misslyckade. De som underkastat sig och de som sitter ovanpå. Men Canetti vänder gärna upp och ned på konventionen; sålunda är Begravningshyenan man, Arkeokraten en kvinna och den som är karltokig visar sig vara en fascistoid man som söker ”maskulina” egenskaper.
För att kuna ge en rejälare uppfattning om Canettis verk krävs nog ett citat. Följande handlar om Hembitaren som alltid blir inbjuden till nya hus. Han är en populär gäst och särskilt uppskattar damerna hanns chevalereska sätt att kyssa på hand…
Hembitaren söker efter ett rum där han kan vara ensam. Det får inte vara för litet och inte heller för avskilt, luften och ljuden från sällskapsrummen skall märkas också här. Han lägger vikt vid att dörrarna står öppna under förrättningen. Det måste finnas något dyrbart i rummet: en gobeläng, ett brokaddraperi, en skulptur, en målning. Han har aldrig tidigare varit i huset men han har sett sig noga om. Också under handkyssandet har han ögonen med sig.
Hembitaren går aldrig till ett främmande hus utan att bita av ett stycke från det. Man borde inte lämna honom ensam. Han vet aldrig på förhand vad han kommer att bita av. Det ger sig. Antagligen beror det på frun i huset. Varje hand som han för till sina läppar berör honom på ett egendomligt sätt, men utslaget ger alltid frun i huset. Det avbitna tar han med sig som minne. Han kan inte gå sin väg utan att ha bitit av något. Om det inte finns något annat nöjer han sig med ett handtag.
Så nu vet vi äntligen vart alla våra handtag försvinner. Elias Canetti har fångat Hembitaren på bar gärning.
© Klas Palmqvist
Texten publicerades i Östra Småland den 29 november 1983
Här är länkarna till mina texter om Elias Canetti:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar