Kalmar–Berlin med flyg på 1920-talet

Premiärplanet från Tyskland, ett hydroplan av typen Dornier Wal, på väg in i den nyanlagda flyghamnen på Ängö den 4 maj 1926. Ankomsten var kraftigt försenad på grund av hårda nordliga vindar över Östersjön. Till höger ligger ett mindre Junkerplan som anlänt föregående dag från Malmö. Det skulle stanna i Kalmar några dagar och göra rundturer över stan med hugade passagerare.
Bild ur Kalmar Läns Museums arkiv

I september 2014 startades en flyglinje Kalmar–Berlin. Men de första reguljära flygturerna mellan städerna gick redan 88 år tidigare. Någon flygplats fanns inte i Kalmar på den tiden utan det handlade om sjöflygplan som förtöjdes i flyghamnen på Ängö, mittemot Varvsholmen.

Gustaf Bolinder (1888–1957) var professor och forskningsresande med Sydamerika som specialitet. Han intresserade sig särskilt för indianstammar i Colombia och Venezuela. 

Men sommaren 1927 stack Bolinder emellan med en utflykt till Centraleuropa och folk som var lika exotiska som indianerna i Sierra Nevada de Santa Marta eller på Goajirahalvön. Han for till Karpaterna för att bekanta sig med folkslag som bojker, lemker och huzuler.

Färden inleddes med Bolinders första flygresa i livet:
”Jag hade den turen att få göra min erfarenhet på linjen Stockholm–Berlin över Kalmar, vilken hör till de behagligaste och vackraste, åtminstone om vädret är vackert. Och nu var det verkligen vackert. Solen strålade från klar himmel ner över Lindarängens idylliska flyghamn när flygbåten Sägefisch kastade loss och brummade ut på Värtan”, skriver han i sin bok Underliga folk i Europas mitt från 1928. 
Med ”flygbåt” avses alltså ett sjöflygplan, som startade och gick ner på vattnet.

Gustaf Bolinder: Underliga folk i Europas mitt. Skildringar från färder till Karpaternas herdestammar.
(Lars Hökerbergs förlag, 1928; det är bara på omslaget det står "midt" med gammalstafvning, på titelsidan och i resten av boken är stavningen modern)

Bolinder beskriver utsikten under den odramatiska färden till Kalmar, konstaterar att Blå Jungfrun är brun och att flygmaskinen skrämmer korna åt alla håll när den passerar över en udde där djuren går på bete.

Vykort över flyghamnen och en stor del av Ängö, avstämplat 1928 och senare än så är bilden alltså inte tagen.
Ur Olle Vallerheds samling/Tack till Olof Vallerhed

”Så lägga vi till i Kalmars lilla flyghamn. Där hinna vi både äta frukost och ta oss ett dopp – badplatsen ligger alldeles invid”. 
Bolinder syftar förstås på Kindbergs udde, än i dag i full funktion som Ängös egen badplats.  

Motorn ses över på Dornier Wal-planet D-1647 Bremerhaven vid mellanlandningen i Kalmar. Tidtabellen Berlin–Stockholm såg ut så här 1927: Från Berlin kl 8.30 – Till Stettin kl 9.40 – Från Stettin kl 10.30 – Till Kalmar kl 13.30 – Från Kalmar kl 14.20 – Till Stockholm kl 16.40.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Nästa anhalt är Stettin, nuvarande Szczecin i Polen, men då en tysk stad. Dit tar det ungefär tre timmar. Passagerarna börjar läsa: ”Konversation är på grund av motordånet utesluten, allrahelst som alla ha bomull i öronen”, skriver Bolinder.

Flygplanet går ner vid en långgrund sandstrand. I flyghamnen står bilar redo att föra resenärerna till flygfältet på andra sidan stan. Därifrån far man vidare till Berlin i mindre plan som bara tar fyra passagerare.

”Vi hunno nätt och jämnt konstatera, att staden var minst lika ful från ovan som när man är på gatorna, då planet med en elegant sväng mjukt landade på flygfältet.”

Flygplatsen var klassiska Tempelhof, som las ner 2008. Bolinder fortsatte sedan med andra färdmedel till Karpaterna. 

Flughafen Berlin-Tempelhof på ett vykort som antikvariatsbokhandlare Henning Kullzén från Kalmar inhandlade sommaren 1934. Tack till Olof Vallerhed.

Trafiken på flyglinjen Stockholm–Kalmar–Stettin–Berlin pågick med vissa avbrott till 1930. En landbaserad flygplats för civil trafik fick Kalmar inte förrän 1957 när Linjeflyg startade sin allra första flyglinje Bromma–Kalmar–Bulltofta.

Nazistkoryfén och före detta stridsflygaren Hermann Göring (1893–1946) fotograferad i Kalmar Flyghamn 1929. Göring mellanlandade som passagerare flera gånger i Kalmar och han satt också gärna själv vid spakarna. Planet är D-862 Sägefisch, detsamma som Gustaf Bolinder flög med till Berlin 1927. Göring dömdes till döden efter andra världskriget för planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men begick självmord innan avrättningen hann verkställas.

Ett tyskt Heinkelplan tankas i Ängö flyghamn 1939, före krigsutbrottet får man väl förmoda. Anledningen till stoppet i Kalmar på linjen Stockholm–Berlin var just att flygplanen måste tankas. ”Intava”, som det står på tankbilen, var ett bolag för flygbensin, som Standard Oil och Mobil Oil drev gemensamt.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

En öländsk flygarhjälte

Alvar Zacke (1904–1977) växte upp i Söderåkra och arbetade som kontorist vid flyghamnen på Ängö. 

Han skrev  en rad ungdomsböcker med flygmotiv på 30- och 40-talet, bland annat om ölänningen Olle Brass spännande äventyr i Kalmar Flyghamn och i Nya Guinea. Alvar Zacke skrev också manus ihop med Hasse Ekman till filmerna Första divisionen (1941) och Örlogsmän (1943).

Teckning av Björn Karlström ur Alvar Zackes bok ”Olle Brass och flyget”, utgiven som ”Pojkarnas flygbok” 1935 och i nya utgåvor 1949 och 1957. Även översatt till norska.

Nazism, kommunism och en stillsam lektor i Kalmar

Inte i någon annan stad har den moderna historien varit så närvarande och satt sådana spår som i Berlin. Kejsartiden, Weimarrepubliken, det nazistiska, det krigshärjade, det kommunistiska och det kapitalistiska Berlin – de finns där allihop sida vid sida, i lager på lager. 

Men nu har det gått många år sedan Berlinmuren revs och det blir allt svårare att få syn på det förflutna.

Den rutinerade reportern Jan Mosander gav ut sin bok om Berlin första gången på 90-talet. 2014, ungefär samtidigt som den nya flyglinjen Kalmar–Berlin öppnades, kom den i en fjärde, rejält omarbetad, aktualiserad och utökad utgåva.

Jan Mosander: Berlin (Fischer & Co, 2014)

Det rör sig inte om någon vanlig turistguide. Som grund ligger reportage Mosander gjort från 70-talet och framåt. Han berättar om möten med såväl Hermann Görings änka Emma, nazistarkitekten Albert Speer, som den orättvist bortglömde DDR-dissidenten Robert Havemann (1910–1982), en ekologisk socialist med moralisk resning, vars texter fortfarande tål att läsas.

Robert Havemann: I morgon. Industrisamhället vid skiljevägen, kritik och utopi. (Översättning: Frederik Sjögren. Ordfront, 1981)

Mosanders bok gör definitivt Berlinbesöket innehållsrikare. Här finns till exempel berättelsen om Erik Nilssons jakt på vart den så kallade Hitlerstenen från hans hembygd Vånevik utanför Oskarshamn tog vägen. Nilsson hittar till slut stenen, som Hitler tänkt bygga sina segermonument med, i det enorma sovjetiska minnesmärket i Treptow i östra Berlin.

Treptower Park i östra Berlin. Foto: Chrissy85/Wikimedia Commons

Jan Mosander nämner också att han en gång i present fick boken Berlin und das Berliner Leben, utgiven 1906 av Arvid Ragnar Isberg, lektor vid gymnasiet i Kalmar. Den är sammansatt av texter om den tyska huvudstaden av numera tämligen bortglömda kåserande journalister som Julius Rodenberg, Paul Lindenberg och Johannes Trojan. Isberg har dessutom försett sin lilla bok med en mängd illustrationer. Den var avsedd som skolbok men han hoppades att den också skulle nå läsare ”som ville friska upp intrycken från en Berlinresa, eller som tänkte sig en resa dit och som ville förbereda sig”.

A R Isberg: Berlin und das Berliner Leben (Bonniers, 1906)

På ungefär samma sätt vill Mosander att hans egen bok ska fungera: ”Jag vill ge läsaren en enkel vägledning till de fascistiska och kommunistiska diktaturernas  geografi i Berlin”. 

Arvid Isberg var född i Lund 1850. Efter att ha tjänstgjort som lärare i Lund, Karlshamn, Karlstad och Växjö kom han 1891 till Kalmar, där han stannade fram till pensionen 1916. Kanske hamnade han här för att hans hustru Sigrid Österdahl var född i Ryssby.

Arvid Isberg, lektor i tyska och modersmålet i Kalmar.
Bild ur ”Storskolan i Kalmar, andra delen” (1924)

Isberg var en ytterst välvillig lärare konstaterar hans elev Hjalmar Alving – far till den legendariska journalisten Barbro Alving, ”Bang”: 

”Om det öfver hufvud taget jäktades vid Kalmar läroverk på min tid, hvilket jag är böjd att betvifla, så var i hvarje fall lektor Isberg utan skuld i detta missförhållande”, skriver Alving i Storskolan i Kalmar (del 2, 1924).

Men Isberg var ändå flitig. Förutom den lilla boken om Berlin gav han bland annat ut ett urval tysk poesi (1908) och en antologi Svensk litteratur i urval från och med nya tidens början (1911) samt en skrift om interpunktionsregler (1899). Efter pensioneringen flyttade Arvid Isberg tillbaka till sin hemstad Lund, där han avled 1929.


TACK TILL
Hans Egeskog för biografiska uppgifter om Arvid Isberg och till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum för bilderrna från lufthamnen på Ängö. Tiotusentals av Länsmuseets historiska bilder och föremål finns att se på DIgitalt Museum.


Förutom ur de i texten nämnda böckerna har en del uppgifter hämtats ur Göran P D Adolfsons Öar kring fästningsstaden (1998)

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 25 oktober 2014